Bestämmelsen om fornlämningsförklaring infördes den 1 januari 2014 i och med att den nya kulturmiljölagen (1988:950) (KML) trädde i kraft. En viktig ändring i lagen var att fornlämningar endast utgörs av lämningar som tillkommit före 1850. Vissa yngre lämningar som tidigare varit skyddade kom därigenom att förlora sitt skydd som fornlämningar. Syftet med fornlämningsförklaring är att skydda lämningar som är kulturhistoriskt värdefulla men tillkomna 1850 eller senare, och därmed inte omfattas av det automatiska fornlämningsskyddet i 2 kap. 1 § KML.1 De typer av lämningar som har förlorat sin status som fornlämningar kan till exempel vara vissa fartygslämningar, milstolpar och kolerakyrkogårdar. Det finns också andra yngre lämningar som inte tidigare varit skyddade men som har höga kulturhistoriska värden och där det finns en önskan om ett långsiktigt bevarande. Det kan gälla exempelvis vissa industrilämningar och militära lämningar.