Det uppdragsarkeologiska systemet utgår från 2 kap. 10 – 14 §§ kulturmiljölagen (KML). Av lagtexten framgår att vid en arkeologisk undersökning ska fornlämningen dokumenteras, fornfynd tas till vara och resultaten förmedlas. Hur detta ska göras framgår av de verkställighetsföreskrifter som Riksantikvarieämbetet ger ut med stöd i kulturmiljöförordningen. Det är således Riksantikvarieämbetet som har rådighet över hur det uppdragsarkeologiska systemet ska utformas för att uppnå de mål som regering och riksdag fastställt. Det åligger sedan länsstyrelserna, inom ramen för sitt ansvar för kulturmiljön i länet, att tillämpa föreskrifterna vid handläggning och beslut i enskilda ärenden.
Under senare år har länsstyrelser och uppdragsarkeologins branschföreträdare uppmärksammat att det förekommer olika brister i det uppdragsarkeologiska systemet. För att få en samlad bild av problemen har Riksantikvarieämbetet därför genomfört en utredning som redovisas i föreliggande rapport. Syftet är att identifiera de delar av systemet där det finns brister och utvecklingsbehov som underlag för framtagandet av en handlingsplan som klargör vilka åtgärder som bör göras och av vem.