Kulturminnesvården har länge arbetat under knapphetens kalla stjärna. Det har därför varit nödvändigt att pröva alla vägar för att få de mest angelägna vårdarbetena utförda. Det samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna kring vården av övervuxna fornlämningar, som började på 1950-talet var mycket intressant. Kulturminnesvården fick arbetskraft mot meningsfull sysselsättning.