Diskussionen om virke för restaureringsändamål har hittills i huvudsak berört den dåliga kvaliten på dagens virke. Nytt virke är taget från snabbvuxna och omogna träd och anses bl a därför ha kortare livslängd och vara sämre än äldre virke. Vid restaureringar är det självklart att använda fullgott virke, men enligt vårt sätt att se är hög eller låg kvalite i vedertagen mening inte helt avgörande. I kulturhistoriskt värdefulla byggnader är det istället likvärdigheten mellan det äldre virket och det nya repararationsvirket som är huvudfrågan.