Många kulturmiljövårdare drog en suck av lättnad när Riksantikvarieämbetet 1987 slutligen bestämde vilka områden som var av riksintresse. Lättnaden berodde mindre på klokheten i urvalet, mer på att man kanske skulle få en tids andrum att gå igenom materialet. Idag förmärks en viss övertrötthet efter 80-talets intensiva arbete med riksintressena. Hur går vi nu vidare?