Genom utgrävningarna på Helgeandsholmen har ämnet osteologi, särskilt humanosteologi, fått större publicitet i massmedia än någonsin tidigare. Som museiman och ansvarig för tillvaratagandet av nära 8 ton ben från "Riksgropen" skriver här Elisabeth Iregren om forskningsvärdet hos de medeltida och sentida skelettmaterialen och de stora problem av både etisk och praktisk art, som uppstått angående förvaring av materialet, dess magasinering och tillgänglighet för forskning. Frågan om återbegravning av humanmaterial aktualiseras då och då hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Nyligen har församlingar uttryckt önskan om att skelett från utgrävningar av kyrkogårdar åter skall jordas. Författaren vill med denna artikel öppna en diskussion, som man hoppas skall leda fram till klara riktlinjer för hur osteologiskt material bör behandlas och förvaras .