Ruinen som trädgårdsmotiv bar en tydlig importstämpel i det sena 1700-talets Sverige, men förblev en utländsk modenyck, främst i kretsen kring Gustav III. Den artificiella ruinens bristande trovärdighet blev dess främsta svaghet trots att den mer än någon annan företeelse passade in i den romantiska tidsåldern.