I Norden är bruket av fäbodar eller sätrar mycket gammalt. Sannolikt finns ursprunget i en utvidgad familjegrupps behov för sin boskapsskötsel ochsin övriga försörjning. Alla medlemmar i gruppen har där egna eller delade ansvarsområden. Mellan boskapshjorden och familjekollektivet finns ett förhållande där en djurstock med en viss numerär på ett optimalt sätt ger basförsörjning och arbete åt en grupp med viss storlek. Avvägningen mellan vanligtvis getter och får samt kor förutsätter variation, men i stora drag kan man anta att kollektivens storlek har varit konstanta över tiden. Även om konkurrerande grannar har saknats och tillgången på foder för djuren därförvar obegränsad har det inte varit praktiskt möjligt för deras ägare att hantera den areellt omfattande driften från en enda boplats. Markernas produktionsförmåga innebar en annan påtaglig begränsning. För att kunna utnyttja territoriets resurser har därför, från boskapsskötselns begynnelse, någon form av flerfaldig bosättning varit nödvändig i större delen av Norden.