Riksantikvarieämbetet

Vi får inte fixera oss vid enbart deformationer utan vi måste se hela byggnadens bärverk i ett och samma perspektiv, säger Ove Hidemark i en intervju till Kulturmiljövård. Ove Hidemark är professor vid Konsthögskolans Arkitekturskola, avdelningen för restaurerings konst, tillika en framstående praktiserande arkitekt i restaurering. Hans restaureringar följer en bestämd modell som utgår från en förundersökning, en teknisk-historisk dokumentation och en efterföljande analys av hela husets status. —En grundförstärkning kan aldrig diskuteras utan hänsyntill husets överbyggnad, säger Ove Hidemark. Själva ordet grundförstärkning är fel, tycker han och utvecklar sina tankar så här.

För snart ett år sedan starta­de verksamheten vid Nääs Hant­verkscentrum. Verksamheten be­drivs som ett samarbetsprojekt mellan August Abrahamsons stif­telse på Nääs, länsbiblioteket och länsmuseet i Älvsborgs län. Ut­ställnigen Byggnadsvård 90, som var procucerad av länsmuseet, blev fjolårets stora succe med 12 000 besökare under de tre sommarmånaderna juni, juli och augusti. 

Idag ställs krav på snabbare byggtakt vid ombyggnader och grundförstärkningar. Den äldre bebyggelsens komplicerade utbyggnadsskeden, ägo- och tomtförhållanden under olika århundraden gör att kravet ökar på korrekta uppmätningsritningar och statiska analyser liksom på antikvariska förundersökningar. Lars Bengtsson, byggnadsantikvarie vid Stockholms stadsmuseum, beskriver i sin artikel några erfarenheter från ombyggnadsarbeten i Gamla Stan i Stockholm.

Krister Berggren, chef för den tekniska specialavdelningen vid företaget Jacobson & Widmark i Stockholm, presenterar här fem kompletterande budord för grundförstärkare: Du skall icke missbruka betong — tänk på jämviktsvillkoren, lyder orden bl a.

Hussvampen har gett upphov till många my­ter, t ex att den skulle vara nästan omöjlig att utrota med varsamma åt­gärder eller att den skul­le innebära dödsstöten för angripna byggnader. Detta är fel, skriver arti­kelförfattarna. Grips inte av panik och låt bli blås­lampan, lyder deras råd. En mer sansad åtgärd med värmebehandling har åter dykt upp som saneringsmetod. Viktigt är dock att även ha kun­skap om byggnadsfysik liksom om äldre och mo­dern byggnadsteknik. 

Jag välkomnar det här symposiet som jag hoppas skall kunna fungera både som forum för utbyte av erfarenheter och som avstamp för ett fortsatt mer systematiskt arbete, sade riksantikvarie Margareta Biörnstad till symposiedeltagarna. Och det blir en fortsättning. Nyligen togs en första kontakt för bildandet av en referensgrupp som skall initiera en uppföljning av genomförda grundförstärkningar. Diskussioner kommer också att föras för val av framtida forskningsprojekt, eventuellt experimentbyggande.

För att vi skall få ett bättre byggnadsvård krävs det en ordentlig attitydförändring, ett erkännande att det finns ett värde i en bebyggelsekontinuitet, ett erkännande av att äldre byggnader kan fungera utmärkt också i vår tid, skriver riksantikvarie Margareta Biörnstad i ett svar till Kristian Berg och Sten Rentzhog.

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) som lyderunder Skolöverstyrelsen, tillkom 1973.Det första AMU-centret inhystes då i en äldre industribyggnad på Liljeholmen för att sedan flytta in i en av arkitektfirman Backström och Reinius ritad skolbyggnad, som stod färdig 1975. Kursledaren Börje Blomé, fil dr och arkitekt SAR, redogör här för AMU-centrets verksamhet, dess organisation och målsättning.

I maj i fjol genomfördes eninternationell byggnadsvårdskonferens i den västtyska staden Wurzburg. Konferensens intresse var särskilt inriktat på hantverkarnas roll i byggnadsvården och på deras behov av utbildning. Från ämbetet deltog arkitekterna Christina Sandström, planeringssekretariatet och Einar Brydolf, vårdbyrån. Brydolf berättar här om de problem och konflikter som den europeiska byggnadsvården för närvarande brottas med.

Underhåll och ombyggnad av äldre byggnader förutsätter goda praktiska kunskaper i äldre byggteknik och materallära. Behovet av förändringar och kompletteringar av grund-och vidareutbildningen inom byggnadssektorn är därför betydande. Vårdbyråns Einar Brydolf redogör för de förslag som lagts fram av ämbetets arbetsgrupp för hantverksfrågor.

Byggnadsvårdens behov av kunniga yrkesmän har under lång tid varit ett viktigt arbetsområde för Europarådets Steering Committee for Urban Policies and the Architectural Heritage. När det gäller hantverkare har man för perioden 1980-86 planerat tre ä fyra symposier som successivt skall bearbeta problematiken. -Einar Brydolf och Christina Sandström rapporterar från seminarium nummer två som genomfördes i september 1982 i Venedig. Seminariet tog upp den kvalificerade byggnadsvårdens krav och behov. Det första mötet ägde rum i Fulda i Västtyskland 1980 och gav en allmän belysning av problemen.

Tamas Dragonits, arkitekt, född i Budapest 1924, vista­des efter kriget en tid i Sve­rige. Från 1958 till sin pen­sionering arbetade han vid forskningsinstitutet för stadsbyggnad (VATI) i Bu­dapest och är fortfarande aktiv som konsult. Den ung­erska byggnadsvårdens in­ternationellt höga anseende beror till stor del på hans in­satser. 1988 promoverades Dragonits till hedersdoktor vid Chalmers tekniska hög­skola. Artikeln bygger på den föreläsning han höll i Göteborg i samband med promoveringen. 

I Eketorps borg på Ölands Allvar har under några somrar pågått ett febrilt arbete med att rekonstruera en medeltida gård i skiftesverksteknik. I dagboksanteckningar, uppmät­ningsskisser och videofilmer har husbyggets olika arbets­moment dokumenterats, och nu förbereds en slutrapport över projektet. 

Stennedbrytning är ett komplext problem som vi ännu inte lyckats lösa. Ett vanligt påstående är att vittringsskadorna är resultat av en kemisk process som orsakas av den sura luften. Det är lika sannolikt att den grundläggande skadeor­saken är fysikalisk; att det handlar om frost­sprängning och att den­na fryspåfrestning ökar mångfalt redan vid mått­liga föroreningar i den yttre miljön, skriver Gö­ran Fagerlund, professor i byggnadsmateriallära vid Lunds tekniska hög­skola. 

Byggnadsingenjören, verkschefen, arkitekten, byggnadshistorikern, arkeologen —alla har de lämnat synpunkter på hur en skonsam grundförstärkning bäst skulle kunna gå till. Som en rödtråd i deras resonemang löper kravet på en noggrann förundersökning. Det vore skonsammast mot huset, plånboken — och relationerna. I denna avslutande artikel låter vi också en grundläggare komma till tals. Tekn dr Lars Heilman, Lars Heilman Byggråd AB, Linköping summerar de nyvunna erfarenheterna från symposiet i Linköping.

ICCROM står för International Centre for Study ofthe Preservation and the Restoration of Cultural Property som grundades av UNESCO 1959 och förlädes till Rom. Om inriktning och innehåll i dess verksamhet skriver här Ingemar Holmström, arkitekt och byggnadsingenjör vid riksantikvarieämbetets vårdbyrå. Hans kännedom om ICCROM baserar sig dels på studiebesök och deltagande i vetenskapliga expertmöten, dels på flerårig erfarenhet som gästföreläsare vid ICCROM:skurser.

Att kräva antikvarisk utbildning för arkitekter och hantverkare inom byggnadsvården är både naturligt och nödvändigt. Men i den stora mängd av yrkesutbildat folk som måste fungera tillsammans vid ett restaurerings- eller ombyggnadsarbete är det numera byggnadsingenjören som har en nyckelroll. Om bristerna i dagens utbildning av ingenjörer och om behovet att låta byggnadsingenjörer utbilda sig i kulturminnesvårdens anda skriver här Ingemar Holmström, själv både arkitekt och byggnadsingenjör, verksam vid RAÄ, men även som lärare vid universitetens och de tekniska högskolornas byggnadsinriktade kurser.Men det handlar också om det önskvärda i att humanistiskt utbildade antikvarier lär sig att arbeta mer tekniskt-praktiskt samt att tala med ingenjörer på ingenjörers vis.

På Riksantikvarieämbetets höstmöte i november redogjorde byråchef Karl-Erik Högner -i anslutning till en tidigare artikel i Kulturminnesvård (1980:3) -för den nya fastighetstaxeringslagen(FTL) och ett urval av de frågor som kommit in med anledning av denna. Hans framställning återges här.

I denna vägledning beskrivs tre generiska modeller för magasin med låg energiförbrukning. Den största skillnaden mellan detta förhållningssätt till klimatkontroll och konventionell luftkonditionering är att innetemperaturen tillåts följa den yttre årscykeln. Byggnaden är utformad för att ge måttliga variationer i temperatur och relativ luftfuktighet, genom en kombination av värmeisolering, låg ventilationshastighet och byggnadsmaterialens förmåga att lagra värme. Luftfuktigheten styrs av vädermönstret och kombinerar fuktbuffring med vinteruppvärmning eller sommaravfuktning. Konceptet är helt beroende av det lokala utomhusklimatet och fungerar därför endast i tempererade klimatzoner.

Tre olika typer av klimatkontroll beskrivs i denna skrift: ouppvärmt magasin med avfuktning, värmebuffring med avfuktning samt skyddsvärme med fuktbuffring.

This guide presents three generic models for museum storage and archives with low energy consumption. The main difference between this simple approach to climate control and conventional air conditioning is that the inside temperature is allowed to follow the outside annual cycle. The building structure is designed to provide moderate variations in temperature and relative humidity, with a combination of low ventilation rate, thermal insulation and thermal mass. The humidity control takes advantage of the weather pattern and combines humidity buffering with winter heating or summer dehumidification. The concept depends entirely on the ambient climatic conditions and therefore only works in temperate climate zones.

Three types of climate control are described in this text: unheated storage with dehumidification, temperature buffer with dehumidification and conservation heating with humidity buffer.

Restaureringslinjen vid Konst­högskolans Arkitekturskola har studerat ett 50-tal herrgårdar i Uppland och Södermanland. Till skillnad från tidigare mer konst­historiskt inriktade studier har huvudvikten lagts på analys av herrgårdarnas byggnadstekniska utveckling från 1640-talet till vårt sekelskifte. Takstolens ut­veckling, både vad gäller dess form och konstruktion, har in­gått som en del i skolans under­sökning. 

Ett torvtak kräver, till skillnad från ett stråtak, en förhållandevis låg taklutning. Man får därmed en mindre rumsvolymatt värma, samtidigt som torven i sig ger en bra isolering.Lars-Göran Löfström, vårdsektionen, reder här ut begreppenkring torvtakens uppbyggnad och terminologi.

Debatten om s k sjuka hus har under ett antal år rönt stor uppmärk­samhet inte minst i massmedia som framkallar allergier och obehag hos de boende samt nedsmutsade venti­lationskanaler har stått i fokus på konferenser och seminarier. Att för­söka förbättra inomhus­klimatet enbart genom att öka luftväxlingen, luftflödet genom smitt­källan, förvärrar proble­men, skriver docent Per-­Olof Nylund. Att utnyttja termisk drivkraft, termik eller "skorstensverkan", är ett beprövat sätt att skapa en fungerande ven­tilation, om den utnyttjas rätt. 

Diskussionen om virke för res­taureringsändamål har hittills i huvudsak berört den dåliga kvali­ten på dagens virke. Nytt virke är ta­get från snabbvuxna och omogna träd och anses bl a därför ha kortare livslängd och vara sämre än äldre virke. Vid restaureringar är det själv­klart att använda fullgott virke, men enligt vårt sätt att se är hög eller låg kvalite i vedertagen mening inte helt avgörande. I kulturhistoriskt värde­fulla byggnader är det istället likvär­digheten mellan det äldre virket och det nya repararationsvirket som är huvudfrågan.

Vid Chalmers Tekniska Högskolas arkitektursektion startade för 20 år sedan en utbildning i byggnadsvård. Boris Schönbeck, docent i arkitekturhistoria, lärare och utbildningsledare i ämnet ombyggnad vid CTH gör här en historisk tillbakablick samt beskriver den aktuella undervisningen.

1979 lät riksantikvarieämbetet göra en utredning om "Utbilding inom kulturminnesvårdens ansvarsområde", uppdelad på dels teknisk byggnadsvård (Olle Svedberg), dels universitets­ utbildningen i övrigt (Ingrid Sjöström). Det var en kartläggning av det utbud som då fanns att tillgå i landet, med analys av behov och brister samt förslag till kompletteringar och för­ bättringar. Åtskilligt har hänt sedan rapporten lades fram och remissbehandlades (RAÄ Rapport 1980:1). I denna inledande utikel i Kulturminnesvårds temanummer om utbildning be­skriver Ingrid Sjöström, docent i konstvetenskap vid Stock­holms universitet, dagens situation. Liksom i utredningen be­gränsar hon sig till högskoleutbildningen, dels för teknisk byggnadsvård, dels för generell antikvarisk verksamhet.

Rekonstruktionen av den lilla 1700-talsherrgården Sörby visar bl a hur nära dagens värderingar överensstämmer med 1700-talets enkla rationalism. Det finns många viktiga lärdomar att häm­ta - inte minst vad gäller rum­mens måttsättning, proportione­ring och samband. Sörbyhuset ställer också frågan om vi kan förbättra och förbilliga vårt byg­gande genom att tillämpa en hantverksmässig byggnadsteknik.

Strömsholms slott, med omgivande naturreservat, är ett exempel på hur man löst problemet att bevara den kulturhistoriskt värdefulla miljön, samtidigt som den kan leva vidare i ett eget naturligt liv med verksamheter och aktiviteter för det moderna samhället. KULTURMINNESVÅRD belyser här, med ett antal korta artiklar, hur man nått resultat på och omkring Strömsholms slott.

Takspån fanns redan under anti­ken. Både Plinius d ä och Vit­ruvius nämner scandula, takspån. I Norden har vi bevarade medeltida spån från kyrkor och spån från stor­maktstidens herremanshus. Här skall dock inte denna typ av kilfor­mad spån, även kallad kyrk pån el­ler stavspån, behandlas utan enbart den folkligare stickspånen. Spån, pärt, spiller, spilkspån, stickor, spingestickor, tyrstickor - kärt barn har många namn, och den omfattande vokabulären som för­knippas med stickspån och dess framställning visar på materialets betydelse och vida spridning. Det källmaterial som vår under­sökning bygger på utgörs av Nordis­ka museets etnologiska undersök­ning från 1939 om spån och pärt, tryckta skriftliga källor samt ett fler­tal besök hos idag verksamma tillverkare.

Sedan en tid tillbaka finns Riksantikvarieämbetets Materialguide tillgänglig på nätet för den som söker information om äldre byggnadsmaterial och materialvård. Kunskap om materialen är grundläggande i all god byggnadsvård och syftet med faktabasen är att förse de professionellt verksamma inom området (bland andra antikvarier, entreprenörer och hantverkare) med ett hjälpmedel för att statusbestämma och vårda de material som finns i äldre byggnader och att snabbt få kunskap om deras egenskaper och historia i svensk byggnadstradition.

I Kulturminnesvård 79:4 redogjordes för ämbetets yttrande över Byggnadsvårdsutredningen. I slutet av sitt yttrande kommenterar ämbetet utredningens förslag till inrättande av en statlig byggnadshytta på Gotland. Det är angeläget att klara restaureringsarbetena på Gotlands kulturbyggnader, t ex underhållet av de drygt 90 medeltida kyrkorna, Visby ringmur och ruiner. Det är lika angeläget att insatser görs för att upprätthålla hantverkskunnandet i äldre byggnadsteknik och att trygga framställningen av vissa för underhållet nödvändiga traditionella material. En byggnadshytta på Gotland skulle kunna lösa delar av dessa problem.