Industrialismens genombrott innebar en av de största förändringarna i samhället någonsin. Människors liv förändrades i grunden och deras tid kom att indelas i arbete, fritid och vila. De offentliga parkernas betydelse för stadsborna betonades ofta under 1800-talet. Frågan är vilken roll parker och trädgårdar fick vid fabrikerna.
Ruiner behöver träd, doftande örter och blommor för att bli minnesvärda. Det förstärker den historiska upplevelsen och ruinens eget förgänglighetsuttryck. Hur man närmar sig en ruin är också betydelsefullt. Kanske är den strapatsrika vandringen till målet viktigare än att parkeringsplatsen ligger nära. I det successiva närmandet finns många upptäckter att göra om man använder alla sina sinnen.
Hur har vi slagit vakt om skogens kulturarv? Hur är läget idag? För jordbrukslandskapet finns nästintill rikstäckande inventering av fasta fornlämningar, påbörjad i slutet av 1930-talet, och ängs-och hagmarksinventering, som tog sin början i slutet av 1980-talet (nu under revidering som "ängs-och betesmarksinventeringen").
Till detta kommer en rad mer eller mindre lokala inventeringar av bebyggelse och andra företeelser. I skogen har de objektinriktade "Nyckelbiotopsinventeringen" och "Sumpskogsinventeringen" genomförts. För skogslandskapet är inventeringsläget beträffande kulturlämningarna mer prekärt än för jordbrukslandskapet. Hembygdsrörelsens lokala torpinventeringar måste dock nämnas. Om vi granskar floran av dessa och andra lokala inventeringar samt vetenskapliga och populärvetenskapliga publikationer m.m. växer sig bilden av ett rikt kulturarv i skogen stark.
Den nya livsmedelspolitiken har inte lett till den omfattande permanenta omställning av åkermark som RAÄ befarade. Inte heller har man nått den miljöförbättrande verkan på slättbygder man eftersträvade. Lövskogsplanteringen på slättbygden blev liten till omfattning och koncentrerad till några enstaka län.
"Riksantikvarieämbetets höstmöte 1977, upptakt tillarbetet med regionala kulturminnesvårdsprogram: Två antikvarier på scenen för en dialog om behovet av att uppfatta helheten, att inte se bara fornlämningar eller bara byggnader. Vi måste överbrygga uppdelningen mellan arkeologer och byggnadsvårdare inom kulturminnesvården. Två vackra, tecknade OH-dior i färganvänds som demonstration - en magnifik runsten med litet grässtrån kring foten och en större rödmålad träbyggnad av bergsmansgårdskaraktär med antydan till gräsmatta runt stensockeln. Tillsammans bildar dessa ett kulturlandskap,är budskapet. Två objekt som bildar en miljö ..."
Ända sedan sekelskiftets vaknande intresse för svensk folkkultur har Gästrikland stått i skuggan av grannlandskap som Hälsingland och Dalarna. Fortfarande anses landskapet sakna egen identitet på byggnadstraditionens område - en bedömning som snarast måste tillskrivas bristande kunskap hos kulturmiljövårdare och etnologer. Ett exempel är Gästriklands karakteristiska torkrior som var nära att försvinna helt innan de till sist uppmärksammades av kulturmiljövården. Nu räddas de sista gästrikeriorna i ett projekt initierat av länsstyrelsen.
Naturvårdare har en högst varierande syn på hur odlingslandskapet, i synnerhet slåtter-och betesmarkerna, bör skötas. Renodlade biologer förespråkar ofta en svag eller "måttlig" hävd utan historisk förankring, medan biologer med intresse för och goda kunskaper om hävd och odlingshistoria rekommenderar en mera intensiv, traditionell hävd.
Europa Nostra är en internationell sammanslutning av föreningar, vars mål är att skydda Europas natur-och kulturarv och att förbättra miljön.
Örebro län finns stora skogsområden med lämningar efter bergshantering. I länets studiecirkelverksamhet kring skogens kulturminnen kommer hembygdsrörelsen med sina 50 lokala föreningar att spela en aktiv roll med att sprida kampanjens budskap.
I Norden är bruket av fäbodar eller sätrar mycket gammalt. Sannolikt finns ursprunget i en utvidgad familjegrupps behov för sin boskapsskötsel ochsin övriga försörjning. Alla medlemmar i gruppen har där egna eller delade ansvarsområden. Mellan boskapshjorden och familjekollektivet finns ett förhållande där en djurstock med en viss numerär på ett optimalt sätt ger basförsörjning och arbete åt en grupp med viss storlek. Avvägningen mellan vanligtvis getter och får samt kor förutsätter variation, men i stora drag kan man anta att kollektivens storlek har varit konstanta över tiden. Även om konkurrerande grannar har saknats och tillgången på foder för djuren därförvar obegränsad har det inte varit praktiskt möjligt för deras ägare att hantera den areellt omfattande driften från en enda boplats. Markernas produktionsförmåga innebar en annan påtaglig begränsning. För att kunna utnyttja territoriets resurser har därför, från boskapsskötselns begynnelse, någon form av flerfaldig bosättning varit nödvändig i större delen av Norden.
Kulturminnesvårdens och naturvårdens intressen inte bara kompletterar utan förstärker också varandra. För närvarande pågår, på flera olika plan, försök att finna former för samarbete. Tiderna är ju kärva och när man i mångt och mycket strävar mot samrna mål, måste det anses som oförnuftigt och som slöseri med ekonaniska och personella resurser att inte samarbeta.
Det finns många skäl att ägna sig åt agrarhistoria, precis som det också finns många skäl att syssla med skogshistoria. Båda disciplinerna ger naturligtvis betydande bidrag till den allmänna förståelsen av samhällets utveckling. Här vill jag dock speciellt framhålla dessa discipliners stora roll för ett antal konkreta nutida aktiviteter. En sådan aktivitet är naturligtvis den kulturmiljövård som bedrivs i landskapet.
I Stockholm pågår för tredje säsongen en inventering av trädgårdar och gårdar bland den äldsta kvarvarande folkliga bebyggelsen. I inventeringen ingår både historisk dokumentation och fältundersökning av varje trädgård. Syftet är dels att kunna peka ut vad som är historiskt värdefullt i varje trädgård dels att göra skötselinstruktioner för trädgårdarna. Målet är att trädgårdarnas och gårdarnas kulturhistoriska värden ska bevaras.
Boken Kulturmiljövård i skogen, en gemensam satsning mellan Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet, har på kort tid blivit en succé. Boken har nyligen tryckts om i en 3:e upplaga och bildar ryggraden i den pågående riksomfattande studiekampanjen kring skogens kulturlämningar.
Ordet alle betyder "gång", en yta att gå på, vilket var det centrala från början. Allen var själva markytan, men ändå inramad av träd och häckar. Ytterligare ett kännetecken på den klassiska allen är att den alltid har en målpunkt, att den leder någonstans. De tidiga svenska landsbygdsalleerna röner idag föga uppmärksamhet trots sina stora kulturvärden. Formmässigt har de sitt ursprung i barocken, men det intressanta är att de är sidoordnade och att de inte följer den räta linjen utan istället underordnar sig landskapet.
Många fornlämningar ligger i produktiv skogsmark. De blir allt fler i takt med att betesmark förs över till skogsmark. Modernt skogsbruk och fornlämningar är ofta en olycklig kombination, varför varje markägare eller exploatör bör informera sig om markerade fornlämningar. John-Eric Gustafsson, skogstekniker vid RAÄ, har många praktiska och goda råd att ge.
Trots bolagisering av Domänverket och förändringar i markinnehavet är Domän AB Sveriges största skogsägare med mängder av kulturminnen på sina marker. Detta förpliktigar bolaget att känna sitt ansvar för en väl fungerande kulturmiljövård, skriver Elis Heden vid Domän AB. Utöver program för naturvårdshänsyn i bolagets skogsbruk - som i många avseenden har betydelse även för kulturmiljövården - finns domänreservat, bolagets eget skyddsinstitut.
Begreppet "unik" missbrukas notoriskt inom kulturmiljövården. När det gäller Krokbornsparken i Hällefors finns det dock full täckning för det epitetet. Genom beslut av länsstyrelsen i Örebro förklarades parken 1996 för byggnadsminne- en av de första parkanläggningarna i Sverige som fått skydd med stöd av kulturminneslagen.
I naturen finns inga fallskärmsavtal som garanterar en harmonisk framtid för människan. Allt i naturen förändras ständigt - liksom våra känslor om skogen och motsättningarna i skogsfrågan. Vi kommer att slåss om skogen som resurs även framgent, varvid nya kulturlämningar kommer att skapas och andra att förintas.
This book is about seeds and why and how seeds matter today, as in the past. Under the main headings Biopower, Agrobiodiversity, Circulation/mobility, and Seeds and their caretakers, the human-seed relationship is explored from different viewpoints. In a historical perspective the co-evolution of plants and humans can be traced through myths, rituals and cultural practices. In our present-day world of accelerating climate change, expansion of monocultural plantations and loss of biodiversity, collecting, saving and securing seeds has become a global concern. The ritual significance of seeds, seed control and agricultural development, and official policies versus cultural practices are among the themes discussed. Engaging with seeds also raises critical political questions about control over the material basis of our existence, that is, the main food crops.
The volume is the result of a two-day international symposium held at the Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities in Stockholm 2018.
Det vore fel att utpeka skogsbrukare som det stora hotet mot kulturhistoriska värden. Som en följd av de strukturella problem som drabbat det småländska jordbruket klarar skogs- och mellanbygdens bönder inte längre konkurrensen från slättbygdskollegorna. I det småländska kulturlandskapet marscherar skogen in samtidigt som de kulturhistoriska riksmiljöerna blir allt mindre intressanta.
Avdelningsdirektör Arne Krigström, Statens naturvårdsverk, har vid en diskussion på LRF hållit föredrag på temat: Ar det svenska landskapet hotat? Föredraget bygger på en utredning som utförs av avdelningsdirektör Rune Andersson i naturvårdsverket. Det återges något förkortat och behandlar hotet mot det öppna landskapet i samband med jordbrukets omställning till alternativa grödor och nya odlingsformer.
Kulturlandskapet förändras i snabb takt och kraven ökar på ett bättre skydd för de allt färre miljöer som ännu åskådliggör äldre tiders liv och landskap. Ambitioner att skydda sådana landskap har funnits länge. Under1960-talet lyftes de särskilt fram i naturvårdslagen. Byar och gårdar har också kunnat skyddas mot oönskad utveckling genom plan-och bygglagen.
När jag i början av 1970-talet blev engagerad på Ultuna som lärare i växtekologi vid dåvarande Lantbrukshögskolan, gällde det för mej bland anna tatt få mina studenter att förstå människans betydelse för landskapets nutida utformning och innehåll. Kulturlandskapet i bredaste mening var mitt arbetsfält. En särskild tyngd lades naturligtvis vid det agrara kulturlandskapet, jordbrukslandskapet, och dess variation utefter klimatiska, geologiska och ekologiska gradienter.
För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som finns kvar idag.
Rundlogen är en speciell nordsvensk byggnadstyy. Den beskrevs en gång av Ake Campbell som "vårt lands monumentalaste byggnadsverk". Rundlogen har sitt ursprung i 1700-talets jordbrukstekniska uppfinningar och fick under 1800-talet stor spridning, särskilt i Västerbottens län. Här är den fortfarande vanlig och utgör ett synnerligen karaktäristiskt inslag i landskapet.
Fembandsverket om det svenska jordbrukets historia måste förstås i ett större historiografiskt sammanhang. Därför skall jag inleda med att skissera hur och varför agrarhistorien har stärkt sin ställning under de senaste årtiondena i Sverige och internationellt. Därefter tar jag upp hur arbetet växte fram mellan 1990 och idag. Det enskilda agerandet har ett intresse - men detta agerande sker inom de ramar som den generella utvecklingen dragit upp. Det är också alltid fler som deltar i skapandet av ett skeende än vad som framgår ur den enskildes minnesreflektioner, vilketjag hoppas att läsaren tar hänsyn till vid läsningen av nedanstående.
Skogen är en hörnpelare i Sveriges ekonomi och dess nettobidrag till landets BNP ligger på ca 50 mrd kronor årligen. Rikare Skog-kampanjen 1990 blev upptakten till en vidgad naturvårdshänsyn hos skogsbrukare och har väckt uppmärksamhet även internationellt. Den nya satsningen på Kulturmiljövård i skogen kommer att bli en utmaning för alla skogsägare att lära sig hantera den känsliga balansen mellan utnyttjande och bevarande.
Hallonris, brännässla och rallarros, tre trogna bundsförvanter som invaderar en övergiven fäbodvall. I Ljusdals kommun finns ca 180 till namn och läge kända fäbodvallar. Endast två-tre av dem är i bruk. Glädjande nog har allt fler vallägare i Hälsingland blivit intresserade av att rusta upp sina vallar - inspirerade av de upprustningar som pågår i länsstyrelsens och länsarbetsnämndens regi.
När Södra Ölands odlingslandskap i november 2000 utnämndes till världsarv var det resultatet av ett framgångsrikt samarbete mellan natur-och kulturmiljövårdande myndigheter och bönderna i området. Genom otraditionella arbetsmetoder skapades arenor för den dialog som var nödvändignär ett levande kulturlandskap skulle nomineras till världsarvslistan.
Låt vägarna bli en del av kulturlandskapet, uppmanar Bengt Schibbye i sin betraktelse kring vägen. Han förespråkar inte en återgång till gamla tiders krokiga vägar, men vägen är ett bestående byggnadsverk och därför värd stor omsorg.
Erling Svensson, natur— och kulturvårdare från Trollhättan, berättar i ord och bilder om våtslåtter i forna dagars Västergötland och presenterar en madslåtterbonde.