Riksantikvarieämbetet

Gatunät och tomtstruktur bildar det skelett kring vilket staden successivt har byggts. För plane­rare är det viktigt att kunna för­stå denna byggandets grammatik när man idag bygger inom sam­ma system. En årsring som är tydligt utskiljbar är det sena 1800-talet då många av våra stä­der förvandlades till stenstäder efter europeisk modell. 

Genom att låta bli att bredda vägen eller räta kurvorna och genom att sänka hastigheten och anpassa körningen till väglaget har man på Gotland lyckats med att rusta upp öns statliga grusvägar till mindre kostnad och på kortare tid än beräknat. Upprustningen har dessutom inneburit större varsamhet mot natur- och kulturmiljön och färre markintrång då byggnader, stenmurar, träd och alléer fått vara kvar.

Industrialismen har spelat en avgörande roll för framväxten av de stadslandskap vi har idag. Det finns all anledning att slå vak tom den hotade halvgamla bebyggelse som är karaktäristisk för ett stationssamhälle. För utan sitt stationshus, sin esplanad eller sitt bantorg blir stationssamhället obegripligt.

Riksantikvarieämbetet, Vägverket och Naturvårdsverket har haft regeringens uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att bevara värdefulla vägar och vägmiljöer. Uppdraget kan ses som en politisk vilja att även inkludera ”mjuka” värden i den nya trafikpolitiken. Runt om i landet pågår nu arbete med inventeringar och åtgärdsprogram. Metod, uppläggning och omfattning varierar, men de olika projekten kommer att vara en god källa till samarbete mellan kulturmiljösektorn och trafikverken.

Vad vill vi inom kulturmiljövården med kulturarvet i tillväxtsammanhang? Nöjer vi oss med att vara den kulturella fernissan på tillväxtens villkor eller vill vi spela en mer avgörande roll för den regionala utvecklingen?

I HUR-utredningens betänkande läggs bl a förslaget att bolagisera Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV, och att införa ett s k anbudsförarande för arkeologiska utgrävningar i landet. Kulturmiljövård ger ett referat av Riksantikvarieämbetets yttrande. Remisstiden gick ut den14 maj 1993.

Motståndet mot den planeradeutbyggnaden av Sveaplansgymnasium och exploateringenav Bellevueområdethar gett feta rubriker ipressen. Nu samlar även arkitekternasina krafter tillen gemensam aktion.

Hur starkt är skyddet för riksintressen enligt naturresurslagen? Vilken betydelse har det att en kommun går emot sin egen översiktsplan som nu i det omstridda detaljplaneärendet i Umeå centrum. I sitt beslut den 11 oktober fann regeringen inte att det planeradehöghusbygget påtagligt skulle skada riksintresset i Umeå centrum. Kulturmiljövård citerar riksantikvarieämbetets redogörelse för regeinteringsbeslutet. Tidskriften har också varit i kontakt med några länsantikvarier för att fånga in reaktioner i länen efter regeringsbeslutet.

För den svenska staden var varu­huset en nyhet för efterkrigsti­den, en nyhet som ledde till stadsombyggnader i stor skala. Det var framtiden som gällde, inte historien, och planeringen förbisåg skönheten och tydlighe­ten i stadsrummen. Idag sviktar underlaget för varuhusen i stads­kärnorna och många varuhus står på tur att byggas om till an­dra verksamheter. - Dagens kon­junktursvacka ger utrymme för eftertanke. Det behövs för att ombyggnaderna inte skall svepa över stadskärnan på ett okontrol­lerat sätt och slå ut en hel genera­tions byggande på en bräda. 

Levande kunskap om motstridiga synsätt i arkitektur och kultur blir en nödvändighet inför millen­niumskiftet - både för byggnads­vården och för samhället gene­rellt. Det vore fel att tro att vi kan bestämma över monumentvår­dens framtid - den är en del av samhällets bild av sig själv. Nå­gon slutgiltig ideologi finns inte. 

Den föreslagna omstruktu­reringen av det svenska jord­bruket kommer att få myc­ket stor inverkan på kultur­miljövårdens intressen. Det skisserade landskapsvårds­programmet måste ha sin bas i en levande landsbygd där människor bor och arbe­tar. Monica Bennett Gårdö vid Kulturmiljöavdelningen redogör för RAA:s yttrande över den livsmedelspolitiska arbetsgruppens förslag. 

Mitt emellan städerna och lands­bygden finns alla de små samhäl­lena. De särpräglade orterna -kyrkstäderna, bruksorterna, fis­kelägena - har sedan länge sin plats på kulturmiljövårdens topp­lista. Men för alla de övriga små­orterna är situationen värre. De är varken urbana eller agrara. Förändringen har skett för snabbt och utan översiktlig planering. Kulturmiljövården står här inför en rejäl utmaning: att värna om dessa vardagliga kulturmiljöer. 

"Riksantikvarieämbetets höstmöte 1977, upptakt tillarbetet med regionala kulturminnesvårdsprogram: Två antikvarier på scenen för en dialog om behovet av att uppfatta helheten, att inte se bara fornlämningar eller bara byggnader. Vi måste överbrygga uppdelningen mellan arkeologer och byggnadsvårdare inom kulturminnesvården. Två vackra, tecknade OH-dior i färganvänds som demonstration - en magnifik runsten med litet grässtrån kring foten och en större rödmålad träbyggnad av bergsmansgårdskaraktär med antydan till gräsmatta runt stensockeln. Tillsammans bildar dessa ett kulturlandskap,är budskapet. Två objekt som bildar en miljö ..."

Författarna till förslaget om den nya livsmedelspolitiken är visionsvirtuoser som vill kombinera drömmen om en småskalig livsmedelsproduk­tion med målet om mark­nadskrafter i en världseko­nomi. Det är möjligt, om än osannolikt, att konststycket går att utföra. Då måste dock processen tillåtas ta li­tet längre tid, skriver Lena Bergils i sitt debattinlägg. 

I slutet av april lägger regeringen fram en proposition om ny livsmedelspolitik. Dess konsekvenser för kulturmiljövården tas upp till diskussion i detta nummer av Kulturmiljövård. Riksantikvarie Margareta Biörnstad inleder.

Det finns en grupp befattningshavare, vilka har en visserligen undanskymd men ändå nyckelställning inom miljövården. Som förmän hos skogsvårdsstyrelsema, AMS, Domänverket eller i kommunerna, har dessa personer ansvar för att kulturminnes-och naturvårdens markobjekt får den skötsel i praktiken som förvaltningarnas teoretiker föreskrivit. Förmännen, som både skall tolka föreskrifterna och planera genomförandet, leder i allmänhetflera arbetslag inom sitt distrikt. Förmännen förutsätts ha en betydande kunskap om mark-och viltvård.

Naturvårdare har en högst varierande syn på hur odlingslandskapet, i synnerhet slåtter-och betesmarkerna, bör skötas. Renodlade biologer förespråkar ofta en svag eller "måttlig" hävd utan historisk förankring, medan biologer med intresse för och goda kunskaper om hävd och odlingshistoria rekommenderar en mera intensiv, traditionell hävd.

Förutsättningarna för bevarande av kulturhistoriskt intressant be­byggelse har förändrats radikalt under det senaste decenniet. För att bevarandeintresset skall vara framgångsrikt måste det agera mot bakgrund av dessa föränd­ringar. Detta innebär dels att de ekonomiska villkoren för beva­rande måste diskuteras på ett an­nat sätt än hittills, dels att beva­randeintresset måste utveckla strategier som i väsentliga avse­enden skiljer sig från dagens i den fysiska planeringen, hävdar artikelförfattaren. 

Turistrådet skall marknadsföra Sverige som turistland i utlandet. Man skall också se till att svenskar turistar i Sverige och förbättra möjligheterna till rekreation för breda folkgrupper. Hur går det till? Nanna Cnattingius frågar turistrådets informationschef Kurt Paulsson och marknadschefen för Sverige, Hans von Schoenberg.

Det finns många skäl att ägna sig åt agrarhistoria, precis som det också finns många skäl att syssla med skogshistoria. Båda disciplinerna ger naturligtvis betydande bidrag till den allmänna förståelsen av samhällets utveckling. Här vill jag dock speciellt framhålla dessa discipliners stora roll för ett antal konkreta nutida aktiviteter. En sådan aktivitet är naturligtvis den kulturmiljövård som bedrivs i landskapet.