Riksantikvarieämbetet

Att synliggöra kvinnorna i historien, arkeologin, är viktigt. Men det blir svårare när vi kommer till tolkningsperspektiven, skriver Hans Andersson. Mycket i vår omgivning handlar om makt. Det stratifierade samhället, makten över människan, de ekonomiska resurserna, är föremål för många studier. Är det ett manligt perspektiv att hävda att dessa studier är viktiga?

Oscar Montelius, förgrundsgestalten i svensk arkeologi och den typologiska metodens fader, var på sin tid djupt engagerad i arbetet för kvinnans frigörelse. Han var en flitig skribent som ville ge läsarna »en riktigare bild» av kvinnans emancipation.

En betydande del av världens fattiga lever i nedgångna historiskt värdefulla stadscentra. Utmaningarna i samband med den allt snabbare urbaniseringen i hela världen har världssamfundet åtagit sig att möta. Om 50 år förväntas två tredjedelar av världens befolkning bo i städer, minst en tredjedel kommer att vara mycket fattiga. Hur skapa drägliga villkor; vilka resurser finns att tillgå? 

Ännu i början av 1950-talet var jordbruket personalkrävande. På 1960-talet krävde jordbrukspolitiken en strukturomvandling. Utveckling av maskiner, ökad användning av konstgödsel, införande av herbicider och nya, mer resistenta grödor skulle underlätta. "Olönsamma" enheter skulle slås sammantill större. I vissa skogssocknar -inte bara i Norrland utan även i södra Sverige -skulle nästan all öppen mark skogsplanteras. Endast några mycket stora enheter skulle behållas för jordbruksändamål, inte ens en bonde per by skulle bli kvar, slagordet var snarare "en bonde per socken". Hur systemet skulle få en fungerande infrastruktur belystes inte.

Jag känner att det ställs förväntningar på mig. Sveriges första kvinna på riksantikvarieposten ser tillbaka och ger oss glimtar från tiden då kvinnorna inträdde i kulturminnesvården.

Ett nytt mönster för gemensamma hjälpinsatser håller på att utvecklas mellan Unesco och icke statliga organisationer, bl a ICOMOS. Man vill bygga upp en räddningsorganisation, The Blue Shield, på internationell och nationell nivå, samt stärka beredskapen inför naturkatastrofer där kulturaspekter ingår. Händelserna i ex-Jugoslavien har också lett till bildandet av stiftelsen Kulturarv utan gränser, en svensk frivilligorganisation med syfte att genom experthjälp bidra till återuppbyggnaden i de krigsdrabbade områdena.

Länsstyrelsen i Stockholm har fått i uppdrag att göra en miljöbedömning av för­slaget till Storstockholms trafiksystem, det s k Dennis paketet. En del av »paketet» - den tänkta Västerleden över Mälaröarna - skulle enligt RAÄ:s mening hota fastlagda kulturvärden av riksintresse i området. I en skrivelse till regeringen avrå­der ämbetet därför bestämt från ett sådant beslut som skulle leda till byggandet av en västerled i mälaröläget.

Innehåller bland annat intervju med John Myerscough.

I en värld av desinformation och ett allt hetsigare debattklimat, där polariseringen tenderar att öka och det tycks bli allt svårare för olika perspektiv att mötas upplevs museerna som en trygg och viktig kunskapsinstitution. Men hur kan museerna skapa förtroende digitalt?

I maj 2004 fick riksantikvarieämbetet regeringens uppdrag att delta i den internationella samordnande kommittén för skydd av Iraks kulturarv, International Coordination Committee (ICC) for the Safeguarding of the Cultural Heritage of Iraq. Kommitténs uppgift är att se helheten, vara förmedlande och samordnande men ej utförande. Viktigt är att samordna resurserna, att undvika att dubbelarbete utförs, att fylla i de luckor som kan uppstå, att se vem och vilka länder som gör vad.

AGA:s industriområde med ar­betarbostäder i Bergsätra på Li­dingö bildade i början av seklet ett mönstersamhälle med höga sociala ambitioner. Nu är verk­samheten nedlagd och Bergsätras framtid är oviss. Lägenheterna används idag som ungdomsbo­städer. Den nuvarande ägaren, Skandia, vill bygga om lägenhe­terna, vilket skulle spoliera hu­sets ursprungliga karaktär och en epok i Lidingös industrihistoria. 

I samhället finns förväntningar på att museerna ska engagera sig i hållbar utveckling. Svenska staten och stora internationella organisationer ser museerna som samhällsrelevanta aktörer som bidrar till en hållbar framtid. Däremot har museer i Sverige ingen skyldighet att driva hållbarhetsfrågorna framåt – snarare handlar det just om en förväntan utifrån, och om sektorns eller enskilda museers självpåtagna uppdrag. Hållbarhetsarbete upplevs av många som stort och resurs-krävande, och det finns en viss osäkerhet kring vad hållbarhetsbegreppen innebär i praktiken. Social hållbarhet upplevs som ett vagt begrepp och därför svårt att förhålla sig till.

Det finns många exempel på hur museer bidrar till samhällsutvecklingen. Samlingarna är en del av samhällets kollektiva minne och en resurs för folkbildning, samt en tillförlitlig källa som stödjer ett brett utbud av forskning och innovation. Museer har ett starkt samarbete med skolväsendet och är en demokratisk arena för samtal och reflektion. Museerna bidrar storskaligt till människors välbefinnande, då museimiljön möjliggör förståelse mellan grupper och skapar en känsla av tillhörighet. Kulturutövande främjar samarbeten och mångfald i samhället. Museernas tillgängliggörande av kulturella resurser har bevisats leda till människors ökade välmående.

Allt detta gör att det finns förhoppningar på att museer kan stärka samhällets hållbara utveckling, men det finns utmaningar: brist på resurser, svårigheter att nå ut till ny publik och tillfällen när verksamheten motverkar hållbarhetsmålen trots goda intentioner. Museer i Sverige verkar i en demokratisk kontext som inte bör tas för given och risken för att museers inflytande kan missbrukas bör tas på allvar.

Den här kunskapsöversikten är ett övergripande underlag om museer och social hållbarhet för Riksantikvarieämbetet, men kan också användas av andra som arbetar med museifrågor.

Nanna Hermansson är landsantikvarie och chef för Södermanlands museum. Det finns en påtaglig kvinnodominans bland hennes medarbetare. Kan detta förhållande möjligen avspeglas även i museets utställningsverksamhet?

Haagkonventionen kan jämföras med Röda korset men avser skydd för byggnader och föremål av internationellt intresse. Behovet att skydda kulturarvet har bara blivit större på senare år i takt med att man i krig och andra konflikter allt oftare angriper just kulturarvsmål. 

Staden Chandigarh skulle bli en manifestation, en symbol för det nya, fria och demokratiska Indi­en och ett uttryck för den unga nationens framtidstro och ut­vecklingsmöjligheter. Arkitekten som skulle ge form åt visionerna var den ryktbare Le Corbusier. 

Det var inom ämnet historia som kvinnoforskningen startade i Sverige i början på 1960-talet. Först nu, 30 år senare, har kvinnoforskningen fått ett erkännande från statsmakterna och blivit en egen forskningsgren.Tre professurer i kvinnoforskning skall utlysas om förslaget i regeringens forskningsproposition går igenom.

Stenhuggeri är idag en bransch som drabbats av två stora problem: dels är medelåldern hög bland stenhuggarna och nyrekryteringen nästan obefintlig, dels är efterfrågan på renoveringsarbeten mycket ojämn. – Om marknaden även i fortsättningen kommer att vara lika ryckig som nu finns stor risk för att vi inom snar framtid kommer att ha så få stenhuggare kvar att vi inte ens klarar av att underhålla våra mest värdefulla byggnader, skriver Christer Kjellén, ingenjör vid Stenforskningen i Stockholm, och föreslår en "bank" av färdigprojekterade renoveringsarbeten som ett sätt att lösa en del av problemen inom yrkeskåren.

Norge är ett föregångsland vad gäller kvinnoforskning inom arkeologi. Nu hörs ekot av den norska debatten även i Sverige. På ett arkeologseminarium i Uppsala förra hösten togs könsrollerna och forskningsstrategiska frågor upp till diskussion. Agneta Lagerlöf deltog i seminariet och sammanfattar.

Vid institutionen för land­skapsplanering i Alnarp på­går sedan 1983 ett forsk­ningsprojekt - Trädgårds­konstens Historiska Källma­terial {THK) - med syfte att bl a få underlag för ut­vecklingen av ett database­rat register över historiska trädgårdsanläggningar. Den pågående projektetappens målsättning är att vinna kunskap om källmaterialet för ett 30 tal historiska an­läggningar. 

Spelar det någon roll att detvfinns kvinnor på chefsposter vid de centrala institutionerna?Naturligtvis! Hälften av befolkningen är ju kvinnor, skriver Bente Magnus. Jämställdheten har sämre växtvillkor i Sverige än i hennes hemland Norge. Kvinnorna saknas bl a på ledande poster inom politiken.

Männens arbetsuppgifter har varit mer cykliska än kvinnors. De kvinnliga arbetsuppgifterna skulle skötas dagligen, rutinmässigt.Trots kvinnornas osynlighet i historien är det deras arbeten som gett det mänskliga samhället dess djup och mångfald.

Hur finns miljöerna för kvinnligt arbete och liv representerade bland våra byggnadsminnen  frågar artikelförfattaren. En titt i senaste utgåvan av boken »Byggnadsminnen 1978—1988» ger ett magert resultat. »Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag», skrev Elin Wägner i sin »Väckarklocka». Verkligheten tycks ha gjort en historia av enbart inslaget.

Hur omvandlar man biståndsprojekt till kulturutbyte? Vad kan svenskt kulturliv bidra med för att långsiktigt stärka och utveckla kulturen i Sydafrika? Och vad kan sydafrikanska kultur utövare ge sina svenska kolleger? Detta är några av de grundfrågor som Kulturrådet och biståndsorganet Sida tillsammans med det sydafrikanska kulturdepartementet funderat på inför starten av det som kallas Sweden-South Africa Culture Partnership Programme.

Som medelålders arkeolog med 35 års yrkesverksamhet ser jag min tillvaro som förvånansvärt lite jämställd, skriver Lena Thålin-Bergman vid Historiska museet. Mina möjligheter att komma till tals står inte i paritet med kunskaper och erfarenheter. De siffror som Statistiska centralbyrån presenterat från kvinno- respektive mansvärlden visar även de att det är långt kvar till jämställdhet på arbetsplatserna.

I denna sammanställning beskrivs den roll som museernas pågående och kontinuerliga samlande och dokumentation har i ett hållbart samhälle. Ett avsnitt ägnas åt en studie av regionala museers samlandeuppdrag och hur det följs upp.

Museer bidrar till kontinuitet och långsiktighet i samhället. Idén om att skapa museer har funnits länge och kan därigenom diskuteras utifrån flera hållbarhetsaspekter. Vi avser här framför allt den sociala hållbarheten med museerna som en markör för ett samhälle som vilar på lång och stabil bas och där medborgarna har tillgång till källmaterial, kunskap och upplevelser. Vidare tar vi vår utgångspunkt i det över tid hållbara verksamhetskonceptet ”att samla”. Detta verksamhetskoncept utgör grunden för det kulturarv som museerna byggt och bygger på i form av samlingar. Genom insamling skapar museer ett kulturellt kapital som växer med tiden. Tillväxten är inte nödvändigtvis fysisk, utan framför allt kunskapsmässig.

Insamlande bör ses som kunskapsuppdrag och bevarandeuppdrag integrerat. Vi kan konstatera att de allmänna museerna verkligen har ett uppdrag från samhället att göra urval för framtiden av det som museilagen beskriver som materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld, samt att detta uppdrag kan kopplas till samhällets genomförande av Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. Att museer samlar och dokumenterar är ett sätt för samhället att skydda och bevara kultur- och naturarvet, och samtidigt ett sätt att främja många andra hållbarhetsmål kring lärande, vetenskap, innovation och social sammanhållning.

En iakttagelse som vi har gjort är att en ökad sektorsövergripande samverkan behövs för att museer på ett verkligt kraftfullt sätt ska kunna understödja en hållbar samhällsutveckling. Det är exempelvis alltför vattentäta skott mellan politikområdena utbildning och kultur för att museerna ska kunna nå sin fulla potential som kunskapsinstitutioner.

Denna sammanställning visar att det inte är känt hur det faktiskt förhåller sig med genomförandet av uppdraget ”att samla”, då den systematiska uppföljningen är i det närmaste obefintlig. Det finns med andra ord väldigt begränsad kunskap om förutsättningar för eller efterlevnad av uppdraget, och för sektorn saknas ett viktigt verktyg för utveckling. Sammanställningen slutsats är att de allmänna museernas samhällsuppdrag att samla och dokumentera kan synliggöras mer.

Regeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utreda de organisatoriska och juridiska förutsättningarna för att inrätta ett nationellt kulturskyddsråd. Utgångspunkterna är att ett nationellt kulturskyddsråd ska verka för att kultursektorn är rustad för att skydda kulturarvet samt har god beredskap för att kunna upprätthålla verksamheten vid höjd beredskap eller krig. Därutöver bör ett kulturskyddsråd kunna bidra till kompetenshöjning och samordna relevanta aktörer i frågor som rörkultursektorns beredskapsplanering och som bör eller måste lösas i samverkan eller där berörda kulturinstitutioner inte har förutsättningar att agera på egen hand.

Behovskartläggning och dialog med berörda aktörer visar att det finns stora behov av samordning och stöd i beredskapsarbetet för skydd av kulturarv. Det framkommer också behov av information och kompetenshöjande åtgärder som stöd i beredskapsplaneringen för att kunna upprätthålla verksamheter under kris och krig.

Detta dokument riktar sig till museer i Sverige, med samlingar som innehåller mänskliga kvarlevor. Dokumentets syfte är att stödja museerna internt i organisationen och externt i kontakt med det omgivande samhället. Det är till för alla typer av museer, men olika museer kan stöta på olika frågeställningar beroende på organisationsform, samlingarnas storlek eller typ av samling. Alla museer bör därför sätta upp sina egna policydokument och rutiner som är anpassade för det egna museets behov och villkor. Även andra organisationer med museiliknande samlingar kan ha nytta av dokumentet.

Riksantikvarieämbetet har tagit fram en sektorsbeskrivning för kulturmiljövårdens riksintressen.

I sektorsbeskrivningen ges en överblick över Riksantikvarieämbetets kriterier för riksintresseanspråk, tillsammans med en beskrivning av nationella mål, berörd lagstiftning och de synergier och målkonflikter som kan finnas.

Sektorsbeskrivningen vänder sig till dem som arbetar med riksintressen på nationella myndigheter och länsstyrelser, men kan också ge bakgrundsinformation för planerare och beslutsfattare i kommuner och regioner, och andra aktörer inom samhällsbyggnadsarbetet.

I denna rapport beskriver Riksantikvarieämbetet den uppföljning av tillämpningen av museilagen (2017:563) som myndigheten genomförde under 2023. Museilagen infördes 2017 som den första samlande lagen för museiområdet i Sverige. Redan året efter fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att följa och redovisa hur den nya lagen tillämpas. Eftersom lagen då var ny valde myndigheten att göra en ”nollmätning” för att skapa en grund och utgångsvärden för att kunna följa upp de områden som museilagen reglerar och se förändringar över tid. Sommaren 2023 genomförde Riksantikvarieämbetet en ny uppföljning för att undersöka tillämpningen av museilagen, med fokus på museilagen 5 § Museihuvudmännen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Uppföljningen gjordes i form av en enkätundersökning med möjlighet till fritextsvar. Mottagare var statliga, regionala och kommunala museer samt huvudmän på kommunal och regional nivå. Uppföljningen utgick från två övergripande frågeställningar: Har någon förändring skett gällande ansvarsfördelning och principen om armlängds avstånd sedan uppföljningen 2019? samt På vilket sätt har museilagen sedan 2019 resulterat i nya strukturer, arbetssätt och forum? Utifrån de svar som inkom har Riksantikvarieämbetet gjort ett antal generella iakttagelser rörande hur museilagen tillämpas avseende 5 §.