Utgångspunkten för denna artikel har varit dels Henrik Williams (2013) lista över aspekter värda att undersöka i ett socialt perspektiv, dels Bengt Nordbergs (2013; Nationalencyklopedin) definition av sociolingvistiken som ett ämne som intresserar sig för språkets potential att skapa och befästa kontakt, sociala identiteter, kulturella grupperingar, sociala attityder samt sociala och politiska handlingar. Syftet har varit att med hjälp av fyra fallstudier försöka anlägga ett sådant sociolingvistiskt perspektiv på runinskrifter, utgående från antagandet att runinskrifter, precis som andra verbala kommunikationsformer, inte bara uttrycker och speglar sociala förhållanden utan också är en verksam del i att skapa och befästa dem.
Runic writing was invented in Scandinavia in the 2nd century AD, at a time when contacts between the Roman Empire and the Barbaric North were most intense (Stoklund 2003a; Imer 2015a). On Bornholm, however, the earliest evidence of runic writing is dated to the latter half of the 5th century or the first half of the 6th century. This article presents an overview of the inscriptions on Bornholm, from the earliest evidence in the Iron Age to the latest inscriptions in the Middle Ages. The aim is to compare the traditions on Bornholm with the traditions on the other Baltic islands, Öland and Gotland.
Genom hela medeltiden används runskrift på Gotland parallellt med latinsk skrift. Det finns en kontinuerlig gotländsk runtradition från 1000-talet till 1500-talet och runkunskapen finns överallt på ön. Likväl skiftar användningen av runor: geografiskt, kronologiskt, på vilka föremålstyper och för vilka syften. Här vill jag undersöka omförskjutningar mellan privat och öppet runbruk i någon mån kan kopplas till de traumatiska händelserna med inbördeskriget 1288 och invasionen 1361. Kanske kan vi tänka oss att runskrift får en positiv laddning eller omvänt blir en belastning på grund av nya situationeroch förändrade lojaliteter. Den här studien handlar därför inte om runkunskap och innovation, utan om hur man väljer att använda och exponera sina runkunskaper.
Som runolog brukar Carl Säve kanske främst förknippas med Gotland, det landskap där han var född och vars språkminnen han hade utforskat i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Detta arbete omfattar förutom Gutalagen och den text som han själv hade döpt till Gutasagan alla då kända gotländska runinskrifter.
I samma syfte gjorde han också resor till andra delar av Sverige. Sommaren 1865 företog han en resa till Bornholm tillsammans med sin gode vän professor George Stephens och tecknaren Julius Magnus Petersen.
Vid systematisk metalldetektering i samband med förundersökningen av ett boplatsområde (RAÄ 178:1) i Pryssgården, Östra Eneby socken, Östergötland, påträffades den 31 mars 2017 ett ovalt blyföremål ristat med runor.
I samband med en arkeologisk förundersökning av ett område på fastigheten Solberga 4:2 i Köpings socken på Öland, påträffades hösten 2019 ett fragmentariskt runbleck av kopparlegering.
Öland ger ett brett spektrum av runinskrifter från skilda tider. Äldst är det runristade bryne från Borgholm i Räpplinge, som bär den korta texten 'HAin' 'bryne' (Williams 2003) och som sannolikt tillhör övergången mellan vendeltid och vikingatid. Bland de yngsta finns de runor som prästen Joannes Olai från Kalmar skrev på väggen i Runstenskyrka (Öl 35) under 1500-talets första hälft. Till den senare sällar sig också ett par andra efterreformatoriska runinskrifter från samma trakt (Öl 32 och Öl 34). De öländska runinskrifterna har annars sin tyngdpunkt i den sena vikingatiden, men såväl lösfunna föremål som gravhällar och inskrifter på kyrkväggar visar att runskriften var i bruk på ön under en stor del av medeltiden. Frågan är dock om runorna på Öland har en obruten tradition in i nyare tid eller om de exempel som vi finner under 1500-talet och senare beror på inflytande utifrån. Som utgångspunkt har jag valt en runinskrift från Hulterstads kyrka(Öl 60), som nog kan karakteriseras som Ölands minst kända.
Bokrecensioner
På Island, där naturen är överväldigande men kulturminnena få, kan det vara svårt att för turister peka ut den historia som mest ryms i sagor och diktning. Haraldur Olafsson, som är docent i kulturantropologi vid Islands universitet, vet hur det går till! Som medlem av isländska riksdagen och verksam i föreningen Norden har han också synpunkter på de särdrag i nordisk kulturhistoria som är viktiga för turismen.
The Swede Nils Mattsson Kiöping (1621–1680) was a priest’s son and a bastard grandson of the Queen’s brother. From 1648 to 1656 he travelled around the coasts of Africa, Arabia and southern Asia before returning home and becoming a naval officer. He left two longer pieces of writing: the first book in Swedish about the area he sailed in, published in 1667, and an autobiographical essay published posthumously in 1773. This extensively annotated volume contains the first translation into another language of both.The reader is invited to join the curious and perceptive Swede as he wonders at the inhabitants of coastal Africa, visits St. Catherine’s monastery in Sinai, serves in the army of the Persian Shah, studies the ruins of Persepolis, searches for Old Testament sites in Mesopotamia, visits India’s Malabar coast, attends the cremation of a provincial governor under the Sultan of Golconda, catches wild elephants in Sri Lanka, visits Java and is shipwrecked off Taiwan.
En utredning om hanteringen av de svenska ortnamnen har letts av f riksantikvarie Ake Kromnow. Remissvaret från riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har utarbetats av Klas Göran Selinge och Jan Paul Strid. Det återges här i sammandrag.
Under den exkursion som gjordes i samband med mötet om ”Privat och offentligt runbruk på Öland, Gotland och Bornholm” 2018 observerades på Öl 26, en av Sandbystenarna, ett kort streck i ornamentiken. Det påfallande för mig var dock att jag tidigare bara hade sett detta i uppländska ristningar. Det väckte en del frågor, dels om ett eventuellt samband och dels hur utbrett fenomenet kunde vara. Följande kan ses som det svar som en översiktlig genomgång av materialet kan ge.
Denne artikkelen løfter fram kirkeinnskriftenes mangfoldige forskningspotensial, illustrert ved det gotlandske materialet. Mangfoldigheten viser seg ved omfanget innskrifter, deres egenskaper og betydninger i en kirkelig kontekst. Det er vanskelig å fastslå hva konsepter som privat og offentlig innebærer i relasjon til historiske praksiser. Med runematerialet fra middelalderen er det heller flytende skillelinjer og overlappinger som vekker interesse. Nettopp derfor er innskrifter fra kirker interessante. De er blitt til i et samspill mellom verbale, visuelle og materielle uttrykksmåter innenfor et spesielt rom. De gjenspeiler religiøse og pragmatiske motiver, personlige og kollektive interesser. Materialets karakter lar oss spore flere skriftbrukere og -praksiser (Zilmer 2016; se også Holmqvist 2018 om uttrykk for ulike ”selv” i Nidarosdomen i Norge). Artikkelenes hovedmål er å drøfte – på basis av gotlandske innskrifter – hva runebruk i kirker forteller om samhandling mellom ulike deltakere i et fellesskap, som var definert av kirkerommet. Runebruk er forstått som produksjon og resepsjon av innskrifter, med aktive og passive tilganger. Artikkelen tar opp noen sider ved runebruken i gotlandske kirker som en inngang til bredere diskusjoner rundt kirkeinnskrifter som fenomen.