Riksantikvarieämbetet

Bakgrund: ett följeprojekt

Tre svenska museiorganisationer - Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet - ingick 2018 en överenskommelse om att under tre år dela erfarenheter och lära av varandra i sitt utforskande av Tingens metod. Riksantikvarieämbetet följde deras arbete som ett särskilt projekt under det första året. Tanken var att samla mer kunskap om Tingens metod genom att ta del av de tre museernas erfarenheter och reflektioner för att sedan eventuellt sprida information om metoden vidare. Det som intresserade mig och andra kollegor som arbetar med museifrågor på Riksantikvarieämbetet var kombinationen av öppenhet och inkludering i relation till museernas kärnverksamheter forskning, bevarande och förmedling. I Riksantikvarieämbetets uppdrag ingår uppgiften att främja utveckling och samarbete på museiområdet. Kunde tingens metod vara ett stöd i en tid då museernas roll som kunskapsinstitutioner förändras och ifrågasätts? [...]

In 1901, Otto Nordenskjöld led the first Swedish South Polar expedition with a multidisciplinary team of researchers in geology, geography, biology and medicine. The original plan was to hibernate in Antarctica and stay for one year to survey the land, measure the climate, and collect samples, but their ship was wrecked and the expedition came to last more than two years. Today, the remains from this expedition are protected as cultural heritage according to the Antarctic Treaty and they have been maintained by Argentinian efforts. Among five protected cultural environments, the wooden research station on Snow Hill Island stands out. Sweden joined the Antarctic Treaty in 1984 but has not actively engaged in the management of cultural heritage there until the CHAQ2020 expedition in 2020. The fieldwork presented in this report was carried out in Antarctica with the purposes of documenting and assessing the condition of the remains and providing a knowledge base for policy and decision-making concerning Swedish cultural heritage in Antarctica.

Hantering av objekt är grundläggande för allt konst- och kulturarvsarbete. Objekt flyttas, packas, installeras, monteras och magasineras. Riksantikvarieämbetet har sett behovet av att särskilt uppmärksamma branschens aktörer för att främja utveckling och samverkan kring konsthantering. Därför har vi för första gången någonsin arrangerat ett forum för de som arbetar med hantering av konst och kulturarv. Vi var cirka 70 deltagare som samlades på Prins Eugens Waldemarsudde för att dela erfarenheter kring hantering, säkerhet, lån, bevarande och arbete med konstnärliga värden. Frågan om nätverkande i Sverige var central, särskilt då konferensens huvudtalare Marc Bongaarts uppmärksammade oss på att det finns välutvecklade nätverk i andra länder och internationellt. Konferensen pågick i två dagar. Under dag två gjordes studiebesök hos museer och hos andra konsthanteringsaktörer runt om i Stockholmsområdet. Vi vill rikta ett stort tack till årets värd Prins Eugens Waldemarsudde, som inte bara bidrog med fantastiska miljöer och god mat under konferensen, utan även berikade innehållet med sina erfarenheter och fallstudier på plats. Museichef Karin Sidén tog öppet och varmt emot Riksantikvarieämbetets förfrågan om samarbete, och visade ett stort engagemang för områdets olika huvudteman. Museiteknikerna Lars Edelholm och Lars Engelhardt var tidiga i projektet med att påminna oss om den viktiga delen av konsthantering som handlar om att vara resurssmart ur såväl klimatperspektiv som ur ekonomiska perspektiv. Många tack också till alla institutioner, företag och enskilda som bidrog till programmet! Konferensen och temat fick ett stort intresse redan innan anmälningen hade öppnat. Förfrågningar kom från olika typer av institutioner från hela landet, från såväl offentliga som privata aktörer, från de som arbetar med konst och från de som arbetar med kulturhistoriska objekt.Denna rapport innehåller korta artiklar om programinslagen, skrivna av Riksantikvarieämbetets medarbetare.

Syftet med förstudien är att ta fram ett underlag till en FoU-strategi för myndigheten. Den ska användas som inspel till myndighetens kommande strategiska plan 2021– 2023. Myndigheten saknar en FoU-strategi som omfattar hela verksamheten. Idag utförs en liten del egen forskningsverksamhet främst runforskning och en större del annan FoU-verksamhet. I stort sett all FoU utförs i samarbete och/eller samverkan med externa parter exempelvis museer, universitet och högskolor. I rapporten har sex kategorier av FoU-verksamhet identifierats. De flesta avdelningar utför FoU-verksamhet främst Kulturvårdsavdelningen, men även Arkiv och bibliotek samt Informationsavdelningen. Kulturmiljöavdelningen arbetar främst operativt med FoU-anslaget och det tillhörande externa FoU-programmet. Staben arbetar strategiskt med FoU-frågor i Sverige och inom EU samt ansvarar strategiskt för det externa FoU-programmet.

Detta är en förstudie som handlar om myndighetens verksamhet inom forskning och utveckling (FoU). Syftet med studien är att ta fram ett underlag till en FoU-strategi med inspel till myndighetens kommande strategiska plan. Se del A av rapporten för en sammanfattning av arbetet.

Projektets syfte är att utveckla den digitala metodiken kring visualisering av kulturmiljön i infrastrukturplaneringen. Det finns en allmän uppfattning om att planeringsunderlagen behöver bli tydligare och mer kommunikativa.Parallellt med detta uppdrag utfördes också en kartläggning av hur digital teknik används för visualisering generellt inom kulturmiljöområdet, både ur ett nationellt och internationellt perspektiv.

Målningen är daterad till skiftet 1100–1200. Konserveringen har huvudsakligen bestått i att reducera ett sekundärt tillfört, mörknat och flagande kaseinskikt.

Länsstyrelsen i Stockholm har fått i uppdrag att göra en miljöbedömning av för­slaget till Storstockholms trafiksystem, det s k Dennis paketet. En del av »paketet» - den tänkta Västerleden över Mälaröarna - skulle enligt RAÄ:s mening hota fastlagda kulturvärden av riksintresse i området. I en skrivelse till regeringen avrå­der ämbetet därför bestämt från ett sådant beslut som skulle leda till byggandet av en västerled i mälaröläget.

Intresset för trädgården och trädgårdskulturen i det historiska perspektivet ökar. I Florens tog ICOMOS 1981 en särskild rekommendation om bevarandet av kulturhistoriskt intressanta parker och trädgårdsanläggningar, det s. k. Florensdokumentet. Här hemma i Sverige har vi sedan 1989 möjlighet att via Kulturminneslagen byggnadsminnesförklara trädgårdar och parker och därigenom ge dem lagskydd med krav på skötsel och vård enligt utfärdade skyddsföreskrifter. För att få en bred belysning av kunskapsläge och behov av forskning samt för att kunna utveckla en policy för bevarande och vård av denna nya skyddskategori, arrangerade Riksantikvarieämbetet tillsammans med Institutionen för landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp hösten 1994 ett forskarseminarium med inbjudna gästföreläsare från Danmark, Tyskland, Holland och England. Ambitionen var att få en bild av parkvården i några länder med lång tradition på området samt att i en diskussion mellan forskare, förvaltare och kulturmiljövårdsansvariga ge underlag för ett målinriktat arbete i Sverige.

Fem nya länsantikvarier presenteras denna gång: Karin Eriksson, Västerbottens län, Bengt Häger, Västernorrlands län, Olle Lindqvist, Örebro län, Erik Nordin, Gävleborgs län och Erik Wegraeus, Älvsborgs län

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Halland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001. Anslaget förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2 600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i förs ta hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan. Språkbruket har också växlat över tiden, utan enhetlighet.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Västergötland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Västergötland är landets kyrkrikaste landskap. Kyrkornas mångfald ger inte oväntat en sammansatt bild av det som är typiskt för landskapet. Hit hör medeltidskyrkorna i samklang med det uråldriga kulturlandskapet på Falbygdens högplatå, men också träkyrkorna från1600-talet i gränstrakterna mot Småland och de nyklassicistiska stenkyrkorna i Sjuhäradsbygden. Ett lika karakteristiskt inslag i landskapet är de arkitektoniska nyskapelser som uppfördes under 1800-talets andra hälft eller 1900-talets början, antingen gemensamt av två landsförsamlingar på den kyrktäta slätten, eller i en nybildad stadsförsamling i Göteborg. Många av de äldre kyrkorna har dessutom flera tidsskikt representerade i såväl byggnadshistoria, dekorativ utsmyckning som fast inredning.

Denna bok har tillkommit för att belysa hur kulturmiljövården agerat under de mer än 30 år då frågan om rivning av Maglarps nya kyrka var aktuell. Innehållet i boken beskriver tillkomsthistorien och den lokala debatt som fanns om kyrkan redan under det tidiga 1900-talet. Maglarps nya kom att bli den sista i den karakteristiska grupp som brukar betecknas Skånes röda tegelkyrkor. Boken vill ge en bred skildring av den process som ledde till att en kyrka skyddad av kulturminneslagen tilläts förfalla för att till slut rivas. I publikationen ges även en internationell utblick som kompletterar det nationella, regionala och lokala perspektivet.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Närke från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Resultaten av projektet redovisas också i den rikstäckande rapporten Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria, red. M. Dahlberg och K. Franzén, 2008. Här beskrivs utförligt projektets förutsättningar och metodiska tillvägagångssätt. I samarbete med Riksantikvarieämbetet görs vidare projektets uppgifter om de enskilda kyrkomiljöerna och kyrkorna successivt tillgängliga via Internet.

Det här är en idéskrift som visar vägen till en utvecklad byggnadsarkeologi. Utgångspunkten är ett bo-perspektiv som bejakar relationen människor, byggnader, miljö och landskap i all sin komplexitet. Byggnadsarkeologin hamnar därmed i ett nytt sammanhang, vilket stimulerar till kunskapsutbyten som går över olika ämnesfält och leder till att det byggda kulturarvet på ett tydligare sätt blir en integrerad del av den samlade kulturmiljön.

Riksantikvarieämbetet kraftsamlar kring området värdering och urval. Det behövs mer kunskap om hur kulturarvens värden tas tillvara i arbetet för utvecklingen av ett hållbart samhälle med goda livsmiljöer. Den här boken lyfter angelägna frågor kring kulturarv och kulturarvsaktiviteters värden.

FoU-projektet Svensk orgelforskning med inriktning på kulturmiljövårdens behov är initierat av Riksantikvarieämbetet och genomfört i nära samarbete med Göteborg Organ Art Center (GOArt) vid Göteborgs universitet. Bakgrunden till FoU-projektet var ett ökat kunskapsbehov inom kulturmiljövården för att utveckla vård- och restaureringsmetoder. Decentraliseringen av beslutsärenden om inventarier och byggnader skyddade enligt kulturmiljölagen skapade också nya kunskapsbehov. Den här rapporten bidrar till ökad kunskap om orglar och hur de ska vårdas och underhållas.

Kulturarvet i Sverige omfattar ett mångfacetterat bestånd av piporglar. Denna handbok har i första hand alla som på olika sätt har ansvar för vård och underhåll av piporglar skyddade enligt 4 kap. Kulturmiljölag (1988:950), före 2014-01-01 Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. (vanligen kallad KML) som målgrupp, men den kan även vara av glädje för förvaltare av andra piporglar, som inte omfattas av denna lag.

Den bearbetade naturstenen i byggnaderna har inte oändlig livslängd. I stället är den ett av de mest hotade materialen i vår kulturmiljö. Genom en landsomfattande inventering av kulturhistoriskt intressanta byggnader med bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en samlad bild av vilka bergarter som använts under olika tider och i olika regioner, samt olika sten typers benägenhet för skador. Med stöd av denna inventering kan man undersöka orsakerna till skadorna samt utveckla konserveringstekniska åtgärder och vårdprogram för framtiden.

I denna serie, Natursten i byggnader, redovisas materialet länsvis i geografiskt sammanhållna områden. Seriens två första publikationer är Teknik & Historia och Svensk byggnadssten &Skadebilder. I den första ges en bakgrund till projektet med tyngdpunkt på stenbyggande, stenbearbetning och stenkonservering i kulturhistorisk och teknisk belysning och i den andra redovisas den geologiska bakgrunden med utförligare beskrivning av bergarter och skador. Denna rapport omfattar Göteborgs och Bohuslän samt Hallands län, dvs. västkustlänen.

Den bearbetade naturstenen i byggnaderna har inte oändlig livslängd. l stället är den ett av de mest hotade materialen i vår kulturmiljö. Genom en landsomfattande inventering av kulturhistoriskt intressanta byggnader med bearbetad och utvändigt exponerad natursten får vi en samlad bild av vilka bergarter som använts under olika tider och i olika regioner, samt olika stentypers benägenhet för skador. Med stöd av denna inventering kan man undersöka orsakerna till skadorna samt utveckla konserveringstekniska åtgärder och vårdprogram för framtiden.

Luftföroreningarnas inverkan på det mångsidiga svenska kulturarvet har knappast kunnat undgå någon. Från att tidigare varit ett lokalt problem har luftföroreningarna med tiden utvecklats till att bli ett globalt hot. De kulturhistoriska lämningar som hotas av miljöförstöring är av olika typ och material. Inom Riksantikvarieämbetet pågår sedan 1988 såväl inventering av som forskning om skilda typer av objekt inom området luftföroreningar och kulturmiljö. Arbetet omfattar även skydds-och restaureringsåtgärder baserade på dagens kunskapsläge. Det övergripande syftet är att minska miljöns skadliga effekter på kulturminnen och kulturföremål (Lindborg 1990, Gullman 1992). Natursten i byggnader är ett de/projekt inom området luftföroreningar och kulturmiljö med inriktning på en rikstäckande översiktlig inventering av material och skador på kulturhistoriskt värdefulla byggnader med exponerad bearbetad natursten.

Denna rapport redovisar utvärderingen av förutsättningarna för kulturmiljöarbetet i transportplaneringens tidiga skeden. Utvärderingen utgår från frågorna (1) Hur fungerar kulturmiljöarbetet i de skeden av planeringen när behoven av åtgärder i transportinfrastrukturen identifieras samt (2) vad finns det för hinder och möjligheter för att utveckla arbetet så att synergierna stärks mellan de statliga målen för transporter och de för kulturmiljöarbetet?

Detta dokument ska översiktligt beskriva Riksantikvarieämbetets allmänna handlingar, sökingångar till dem och begränsningar i tillgängligheten till dem. Som en bakgrund till det beskrivs även myndighetens historia samt verksamhet och organisation idag.

Enligt 3 § arkivlagen (1990:782) bildas en myndighets arkiv av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen och som myndigheten beslutar ska tas om hand för arkivering.1 Detta dokument uppfyller kraven i 4 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) på att översiktligt beskriva Riksantikvarieämbetets samtliga allmänna handlingar, samt kraven i 6 § arkivlagen och Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd om arkiv hos statliga myndigheter RA-FS 1991:1 (med ändringar till och med RA-FS 2021:5) på att beskriva arkivet.

Gästkollegeprojektet genomfördes som en workshop där syfte var att öka deltagarens kunskap om att preparera prover och genomföra färgundersökningar genom polarisationsmikroskopi och svepelektronmikroskopi samt grundämnesanalys. Fossesholms herrgårds blocktryckta tapeter användes som en fallstudie. Utöver de metoder som ingick i workshoppen användes FTIR för att undersöker bindemedel.

Syftet med projektet var att undersöka och jämföra bevarandestatusen på Paracastextilier som förvarats i olika museimiljöer, i Sverige och i Peru, för att studera påverkan av ammoniakbehandlingen som utfördes på 1990-talet och att jämföra resultaten med de erhållna under tidigare undersökningar från 1990-talet och framåt. Dessutom var förhoppningen att utredningarna skulle kunna öka vår kunskap om det betningsmedel som användes i dessa gamla textiler, eftersom det fortfarande finns ett kunskapsgap om färgsystemen som används av de antika andinska kulturerna. 

År 1700 tog den svenska armén många troféer från ryssarna vid slaget i Narva. I Armémuseums utställning Segerns pris ingick 25 av dessa fanor och vimplar. Utställningen öppnades i oktober 2018 och till dess behövde fanorna konserveras. De var deformerade, skrynkliga, smutsiga, delvis fragmentariska och sköra. Fanorna är tillverkade i siden som är bemålat på båda sidor och de är tillverkade i textil intarsia. Den metod som tidigare använts för att skydda de bemålade ytorna under våtrengöring innebär att måleriet dränkts in i en blandning av bivax och balsamterpentin. Vaxet går inte att få bort och gör att måleriet mörknar. För att bättre bevara måleriet och sidenet i fanorna och utveckla konserveringsmetoder behövdes bättre kunskap om materialet i dem. Svar på följande frågeställningar behövdes: Vilket material består måleriet av, vilken teknik är måleriet utförd i, vilken kondition har sidenet och finns det en lämplig metod att isolera måleriet under våtrengöringen? Utifrån svaren på analyser och tester togs en konserveringsplan fram för fanorna. Analyssvaren visade att grunderingen och färgen i måleriet är oljebaserad och att några av proverna innehåller kaolinit, som är ett vanligt ämne i grundering. Det som ser ut som guld är äkta guld. Det finns silver i något fall, men många av proverna visar på bly och det tolkades som att dessa partier är målade med blyvitt. Silket i ST 21:33 är i mycket dålig kondition. Cyklododekan (CDD) i ett lager ger ett tillräckligt gott skydd vid våtrengöring för en färg som inte färgfäller utan bara behöver ett mekaniskt skydd. Tester i liten skala på autentiskt material med CDD på måleri under våtrengöring utfördes innan metoden användes i stor skala.

I detta gästkollegeprojekt undersöktes ett vävt textilfragment med blå bemålning som hittats på övre batteridäck av skeppet Vasa. Frågeställningen var om fragmentet var original från skeppet Vasas tid och om det kunde vara en del av en fana. Undersökningarna visade att textilfragmentet är en sidensatäng bestående av både degummerat silke och råsilke, samt att bemålningen innehåller pigmenten bariumsulfat och preussisk blå som fanns inte på skeppet Vasas tid. Resultaten pekar på att textilfragmentet är minst ett århundrade yngre än skeppet, kanske ännu yngre.

I samhället finns förväntningar på att museerna ska engagera sig i hållbar utveckling. Svenska staten och stora internationella organisationer ser museerna som samhällsrelevanta aktörer som bidrar till en hållbar framtid. Däremot har museer i Sverige ingen skyldighet att driva hållbarhetsfrågorna framåt – snarare handlar det just om en förväntan utifrån, och om sektorns eller enskilda museers självpåtagna uppdrag. Hållbarhetsarbete upplevs av många som stort och resurs-krävande, och det finns en viss osäkerhet kring vad hållbarhetsbegreppen innebär i praktiken. Social hållbarhet upplevs som ett vagt begrepp och därför svårt att förhålla sig till.

Det finns många exempel på hur museer bidrar till samhällsutvecklingen. Samlingarna är en del av samhällets kollektiva minne och en resurs för folkbildning, samt en tillförlitlig källa som stödjer ett brett utbud av forskning och innovation. Museer har ett starkt samarbete med skolväsendet och är en demokratisk arena för samtal och reflektion. Museerna bidrar storskaligt till människors välbefinnande, då museimiljön möjliggör förståelse mellan grupper och skapar en känsla av tillhörighet. Kulturutövande främjar samarbeten och mångfald i samhället. Museernas tillgängliggörande av kulturella resurser har bevisats leda till människors ökade välmående.

Allt detta gör att det finns förhoppningar på att museer kan stärka samhällets hållbara utveckling, men det finns utmaningar: brist på resurser, svårigheter att nå ut till ny publik och tillfällen när verksamheten motverkar hållbarhetsmålen trots goda intentioner. Museer i Sverige verkar i en demokratisk kontext som inte bör tas för given och risken för att museers inflytande kan missbrukas bör tas på allvar.

Den här kunskapsöversikten är ett övergripande underlag om museer och social hållbarhet för Riksantikvarieämbetet, men kan också användas av andra som arbetar med museifrågor.

Färgflagor från blomsterrummet på bergsmansgården Wilkesbacka i Dalarna undersöktes i Riksantikvarieämbetets Kulturarvslaboratorium i syfte att utröna åldern på dekorationsmåleriet. Undersökningarna utfördes med mikroskopi och svepelektronmikroskopi (SEM) samt grundämnesanalys med energidispersiv röntgenspektroskopi (EDS).

Resultaten visade att blomstermåleriet består både av oorganiska pigment samt organiska färgämnen. Mikroskopi och grundämnesanalys kunde indikera vilka några av dessa pigment var, men vidare analyser av misstänkta organiska färgämnen krävs för en säker identifiering. Grunderingen kunde visas bestå av ett äldre lager krita med senare tillägg/retusch innehållande zink och titan som kom i användning först runt mitten av 1800-talet (zinkvitt) och 1900-talet (titanvitt).

Övriga identifierade pigment har funnits under den tid som blomsterdekorationerna sägs ha tillkommit, men användes även efter det. Det rör sig om kopparhaltiga blå och gröna pigment, cinnober (röd) samt bruna och svarta jordpigment.

Detta gästkollegeprojekt bygger vidare på tidigare undersökningar av Paracastextilier. En viktig frågeställning var att utreda om den behandling med ammoniakgas som användes under 1990-talet påverkade fibrernas nedbrytningsgrad. Det utökade analysmaterialet visade inte på andra slutsatser än de som dragits tidigare, att färg och/eller betningsmedel har en så pass stor betydelse för nedbrytningen att det är omöjligt att avgöra påverkan av andra faktorer, såsom bevarandemiljö eller tidigare ammoniak-behandlingar. Däremot ledde arbetet till utökad kunskap om färgämnen och betningsmedel i sydamerikanska arkeologiska textilier, vilket redovisats i en vetenskaplig publikation och även presenterats på två konferenser. Färgämnesanalys inom projektet utfördes av University of Pisa.

Syftet med föreliggande förstudie har varit att ta fram ett underlag inför ett kommande tvärvetenskapligt forsknings- och digitaliseringsprojekt. Bakgrunden är att Riksantikvarieämbetet under 1940-1980-talen genomförde omfattande arkeologiska, men även naturvetenskapliga och etnologiska, undersökningar vid Norrlands älvar och sjöar som ett led i vattenkraftsutbyggnaden. Materialet kom under 1960-1980-talen att bearbetas tillsammans med Stockholms universitet inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet Norrlands Tidiga Bebyggelse. Insatserna resulterade i ett rikt material som idag förvaras i Riksantikvarieämbetets arkiv. Då stora delar av Norrland alltjämt är antikvariskt eftersatta utgör det ett mycket viktigt källmaterial för både forskning och förvaltning av dess kulturmiljöer.

Det långsiktiga målet med förstudien och det kommande projektet är att skapa ett kunskapsunderlag för forskning och redskap för landskapsanalyser som leder till ett hållbart bevarande och förvaltning av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Inom förstudien har en rad viktiga forsknings- och förvaltningsområden identifierats. För att ta fram ett adekvat underlag inför ansökan har den bland annat mynnat ut i olika förslag på strategier för det kommande projektets genomförande och finansiering, en fördjupning av frågor som rör förvaltning av vattenanknutna kulturmiljöer, utvecklat tvärvetenskapliga forskningsfrågor, tagit fram en digitaliseringsstrategi, formaliserat ett nätverk och en referensgrupp, genomfört en behovsanalys samt en inventering för att identifiera relevant arkivmaterial inom projektdeltagarnas respektive institutioner. Med förstudien har vi således lagt grunden till ett tvärvetenskapligt forsknings- och digitaliseringsprojekt som inkluderar kulturmiljöförvaltning, arkeologi, etnologi, sociologi och naturveten-skapliga ämnen, däribland miljö- och klimatforskning.

Forskningsprojektet sockenkyrkorna. kulturarv och bebyggelsehistoria presenterar i denna rapport en sammanfattande översikt av kyrkobyggandet i landskapet Södermanland från medeltiden till 1950. Rapporten är en del i en serie där samtliga landskap ingår. Projektresultaten kommer även att redovisas i en tryckt volym om kyrkorna i hela landet, samt genom uppgifter som i samarbete med Riksantikvarieämbetet görs tillgängliga via Internet. Det tvärvetenskapliga projektet sockenkyrkorna har med stöd från Riksbankens Jubileumsfond pågått 1996–2001. Anslaget förvaltas av Riksantikvarieämbetet. Projektet har som mål att behandla Sveriges kyrkor byggda före 1950, med tonvikt på de ca 2 600 församlingskyrkorna. Kyrkorna och deras närmiljö studeras både som element i landskapet och i bygden, och som byggnadsverk och kyrkorum. Projektet behandlar alltså i första hand de huvudkyrkor som kan knytas till kända socknar och församlingar. Socken och församling används här som synonymer och avser den minsta territoriella enheten inom Svenska kyrkan.

Vid grävningar 2007 påträffades ännu en bildsten i Stenkyrka. Bildstenen påträffades av arkeolog Per Widerström i samband med schaktningsarbete på kyrkogården för att dra in vattenburen värme i Stenkyrka kyrka. Stenen låg ca 6 m norr om norra långhusväggen med bildsidan nedåt.

Genom hela medeltiden används runskrift på Gotland parallellt med latinsk skrift. Det finns en kontinuerlig gotländsk runtradition från 1000-talet till 1500-talet och runkunskapen finns överallt på ön. Likväl skiftar användningen av runor: geografiskt, kronologiskt, på vilka föremålstyper och för vilka syften. Här vill jag undersöka omförskjutningar mellan privat och öppet runbruk i någon mån kan kopplas till de traumatiska händelserna med inbördeskriget 1288 och invasionen 1361. Kanske kan vi tänka oss att runskrift får en positiv laddning eller omvänt blir en belastning på grund av nya situationeroch förändrade lojaliteter. Den här studien handlar därför inte om runkunskap och innovation, utan om hur man väljer att använda och exponera sina runkunskaper.

In Relations and Runes a number of specialists from the fields of archaeology, numismatics and runology explore the complexity of developments and relations in the Baltic Sea region during the Late Iron Age and Early Middle Ages. The contributions in the book cover a wide spectrum of topics and approaches highlighting how islands functioned as nodes in interaction and communication, while constructing and maintaining individual identities. With special focus on the islands of Öland, Gotland and Bornholm, in-depth studies of specific archaeological materials are set in a broader context of cultural development and change in the Baltic.

This book is the outcome of a joint venture between two research projects – The Viking Phenomenon and Everlasting Runes, and Gotland Museum.