Stenåldersgrafvar begagnade under bronsåldern Montelius, Oscar Fornvännen 1, 169-179 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1906_169 Ingår i: samla.raa.se STENÅLDERSGRAFVAR BEGAGNADE UNDER BRONSÅLDERN. AF OSCAR MONTELIUS. ången grafplats från stenåldern har både i vårt land och annorstädes begagnats äfven efter stenålderns slut. Jag tänker härvid icke pä grafvar från övergångstiden mellan stenåldern och bronsåldern1 utan på grafvar, som höra till tiden efter den egentliga bronsålderns början. Det är således icke fråga om grafvar, som blifvit under flera på hvarandra följande släktled utan afbrott begagnade, utan om sådana, som tillkommit efter en kortare eller längre mellantid, under hvilken ingen blifvit jordad på platsen. Många af dessa yngre grafvar förskrifva sig från bronsålderns första eller andra period, andra från bronsålderns senare del. Några hafva tillkommit först under järnåldern. Vi skola först betrakta några grafvar, som under bronsåldern fått sin plats i grafkammare från stenåldern. Så var fallet med den hällkista vid Benestad i Aringsås socken, Kronobergs län, som doktor Kjellmark undersökte år 1905.:! I denna grafkammare, som uppförts mot slutet af stenåldern, har då ett eller troligen flera lik jordats och vid deras sida åtskilliga vapen af sten nedlagts. Men grafven har äfven blifvit begagnad under bronsålderns andra period, såsom tre till den tiden hörande bronsprydnader ("tutuli") visa. Då såväl 1 Några sädana grafvar omtalas i mitt arbete Die Chronologie der ältesteu Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien (Braunschweig, 1900), sid. 67—70, n:r 98-100, 108 och 109. 2 I det följande lämnas icke någon fullständig uppgift på grafvar af nu ifrågavarande slag. De här anförda profven torde emellertid vara tillräckliga för att visa, huru allmän företeelsen är. » Fornvännen 1906. Sid. 158. 170 Oscar Montelius. sten- som bronssakerna lågo på samma djup (1—l,i meter), har man uppenbarligen lagt den eller de under bronsåldern aflidna lika djupt ned i grafven som de äldre, sedan lämningarna af de förra, — om sådana då ännu funnos, — blifvit undanskjutna för att bereda plats åt grafvens nya invånare. ' I en hällkista vid Hammar nära Kristianstad, som jag undersökte 1878, voro förhållandena klarare än i den vid Benestad. I bottenlagret låg en spjutspets af flinta och i nedre delen af den 3,5 fot djupa, med sand fyllda kistan träffades en mängd spridda obrända människoben. Något högre lågo två fullständiga skelett, omedelbart öfver hvarandra och i grafvens midtlinje. Båda lågo utsträckta, med hufvudet åt Ö. och fötterna ät V.; hufvudet af det undre liket hade legat ungefär under veka lifvet af det öfre. Mellan det senares hufvud, som låg knappa 2,5 fot under takstenens underkant, och vänstra skuldran träffade jag en spiralring af brons, hvilken ej omgaf något ben. Under vänstra jM delen af samma liks underlif hittades en liten hattformig "tutulus" Fig. 1. Herrljunga, Västergötland. af brons. 1 Möjligen var det vid detta tilllällc, sorn de båda hälfterna af en itubruten stenyxa (fig. 9 i Kjellmarks beskrifning) kommo att ligga på 15, meters afstånd frän hvarandra. Stenåldersgrafvar begagnade under bronsåldern. 171 Äfven i en af mig 1875 undersökt graf vid Herrljunga i Västergötland visade det sig, att man under bronsåldern hade begagnat en grafkammare, som uppförts under stenåldern. ' Det var en stor hällkista, med längdriktning N—S. Kammarens längd var 9,40 meter; bredden 1,50—2 meter (fig. 1). Den södra gafveln bildades af två hällar, uthuggna så, att ett nästan rundt hål af 70 cm:s diameter uppkommit. Utanför denna gafvel ses en kort, hastigt afsmalnande, åt söder öppen gång. I grafkammarens norra hälft lågo en mängd dolkar och spjutspetsar af flinta jämte andra stensaker; af de lik, som en gång blifvit nedlagda här, syntes nu ej något spär. I kammarens södra del, nära gafveln, anträffades några prydnader af brons och lämningar af obrända ben. En viss likhet med denna graf erbjuder en, som af dåvarande riksantikvarien B. E. Hildebrand undersöktes vid Bäckaryd i Hamncda socken, Sunnerbo härad, Småland. '-' Äfven här var det en stor hällkista af den mot stenålderns slut vanliga formen. Längden var 5,05 meter; riktningen NV— SO. Genom en tvärvägg af tunna hällar var grafven delad i två lika stora rum: det nordvästra innehöll ben af minst 13 obrända lik, en spjutspets af flinta m. m.; det sydöstra ett skelett jämte ett svärd och en knif af brons m. m. Hällkistan själf och hvad som låg i det ena rummet är tydligen från stenålderns sista del; bronserna från den tredje perioden af bronsåldern. Under sistnämnda tid har man således i grafven nedlagt ett lik och vid dess sida bronssvärdet samt några andra saker. En stor hällkista vid Karleby Utbogården i Västergötland innehöll också en mängd stensaker samt udden af en spjutspets och tvä små pärlor af brons. :! I denna graf påträffades 1 Montelius, Sur quelques tombeaux suédois datant de la fin de l'äge de la pierre. i Compte rendu du Congrés de Budapest 1876. s. 199 Densamme, Orienten och Europa, i Antikvarisk tidskr. f. Sv., 13 sid. 191. - B. E. Hildebrand i Antikv. tidskr. f. Sv. 1, sid. 230. :l Montelius, Hällkista vid Karleby Utbogården i Vartofta härad, i Månadsbladet. 1877, sid. 425 följ. Jfr Die Chronologie der altesten Bronzezeit, s. 70. 172 Oscar Montelius. en massa ben af minst 60 skelett och i samma lager som dessa ben lågo alla fornsakerna, hvarför man ansett bronssakerna hafva nedlagts i grafven ungefär samtidigt med stensakerna. Det är emellertid möjligt, att man här — liksom i andra grafvar — gräft sig ned till grafvens botten och beredt plats för bronsålderns döda på samma djup som de från stenåldern legat. Det är så mycket mera sannolikt, att bronsföremålen ditkommit under en senare tid, som bronsspjutet har varit af ett slag, hvilket ej förekom förrän mot slutet af bronsålderns l:a period; tennhalten är också 10%. Äfven under senare perioder af bronsåldern har man på detta sätt begagnat sig af grafvar från stenåldern. Ett exempel härpå lämnar en graf vid Kinna-Sanden i Marks härad, Västergötland. ' Det var en 5,70 meter lång, i tre rum delad hällkista (fig. 2). På grafvens botten hade flera flintdolkar och andra stensaker legat, troligen jämte obrända lik, hvilka senare emellertid under tidernas lopp förmultFig. 2. Kinna-Sanden, nat. Sedermera hade man, under den Västergötland. yngre bronsåldern, aflyftat grafvens takhällar och nedsatt tre lerkärl innehållande brända ben och bronssaker; dessa kärl hade sin plats omkring 60 cm. högre än stensakerna. I några gånggrifter, hvilka som bekant förskrifva sig från Montelius, Hällkista vid Kinna-Sanden i Marks härad, i Månadsbladet, 1877, sid. 412. 1 Stenäldersgrafvar begagnade under bronsåldern. 173 en äldre tid än hällkistorna, har man,, likaledes funnit grafvar från bronsåldern. ' Så har man vid Enslev i Randers amt, Jylland, öfverst i en af hög täckt gånggrift funnit ett skelett och därbredvid en bronsnål och en liten pärla af guldtråd. - Djupare ned, och skilda frän det förstnämnda af ett 15—20 centimeter tjockt jordlager, lågo omkring 30 skelett med sten- och benredskap m. m., men intet af metall. Kammaren var 4,20 meter lång, 1,50—2,40 meter bred, men ej fullt 1 meter hög. Det förstnämnda skelettet kan möjligen härstamma från öfvergängstiden mellan sten- och bronsåldern eller från den senares första period. Under bronsålderns andra period var det däremot, som man för en ny begrafning begagnade sig af en gånggrift vid Vallerup på Sjaelland. :! Ofvanpå det lager, som innehöll ben och fornsaker frän stenåldern, hade man under bronsålderns andra period ställt en ekkista, i hvilken — tydligen jämte ett obrändt lik — en dolk och en yxa (skaftcelt) af brons legat; den senare är af en för den andra perioden karaktäristisk typ. I beskrifningen af detta märkliga fynd heter det om ekkistan: "Genom gången kan denna icke hafva blifvit införd; men det synes, att man för att kunna ställa den på den plats, där den fanns, har aftagit en af kammarens takstenar, hvilken ännu, såsom det ses af teckningen (fig. 3), ligger något oregelmässigt." Från en senare del af bronsåldern härstammar ett af mig i en gånggrift vid Lundby i Västergötland gjordt fynd. 4 På 1 En "jättestuga" (gånggrift) på Östra Röds utmark, Tjörn, Bohuslän, skall hafva innehållit "urnor med brända ben". Närmare upplysningar saknas emellertid. A. E. Holmberg, Bohusläns historia och beskrifning, 3 (Uddevalla, 1845), sid. 237; jfr E. Ekhoff, Tjörns härads fasta fornlemningar. i Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, 2 (Stockholm, 1879 83), sid. 306. — Om stenäldersgrafvarna i Bohuslän säger Holmberg (anf. arb., I, sid. XIV), att "uti sä många jag undersökt alltid fnnnits brända människoben ocli fragrnenter af grafurnor af lera." Dä närmare upplysningar ej föreligga, kan man väl emellertid ej tillmäta denna uppgift någon större betydelse. 2 Årböger f. nord. oldkynd.. 1866, sid. 207, pl. III; jfr 1868, sid. 105. 8 K. Bahnson i Årböger f. nord. oldkyndighed. 1892, sid. 187. 1 Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, band 6, sid. 40. 174 Oscar Montelius. kammarens botten lågo ben af många obrända lik samt fornsaker från stenåldern. Öfverst i kammaren fann jag däremot några minnen från den yngre bronsåldern. På ett ställe låg en liten tång af brons samt några brända ben. På ett annat ställe, 5 fot från det förra, hittades en knif och en såg af Fig. 3. Vallerup, Sjaslland. brons; några ben märktes visserligen icke här, men det ät mycket sannolikt, att äfven de båda sistnämnda bronserna lagts ned jämte brända ben, ehuru dessa, som icke haft något skydd, förstörts. I Borre socken på Möen undersöktes år 1838 en grafhög Stenåldersgrafvar begagnade under bronsåldern. 175 som visade sig innehålla en gånggrift. I kammaren anträffades åtskilliga verktyg af sten m. m. I gången stod ett lerkärl, innehållande brända ben och en bronssåg. ' Äfven en gånggrift vid Medelbygård i Årby socken på Sjaelland - hade begagnats under bronsåldern. I kammaren lågo flera skelett jämte flintyxor m. m. Högre upp i jordfyllningen fann man på 33—63 cm;s djup små samlingar af brända ben och därbredvid en bronsnål. Den grafven omgifvande högen nådde endast föga öfver väggstenarnas öfverkant. I en annan grafhög, kallad "Ormhöj", i samma socken gjordes liknande fynd. :! Högen omslöt tvä gånggrifter, som lågo intill hvarandra, så att de hade en gafvelsten gemensam. Båda kamrarne innehöllo en mängd obrända ben jämte fornsaker från stenåldern. Öfverst i den ena kammaren påträffades en samling brända ben jämte ett par knifvar m. m. af brons. Upptill i den andra grafvens gång stod ett lerkärl med brända ben och en bronstutulus. En liten bronsnäl, som upptogs bland obrända människoben öfverst i kammaren, hade kanske ursprungligen haft sin plats i detta lerkärl; säkert är, att några där bredvid liggande bitar af bränd lera hört till en skål, hvaraf flera bitar träffades helt nära det nämnda lerkärlet. Äfven denna hög hade knappt nått öfver väggstenarnas öfverkant. Öfverst i en vid Skovgård pä Falster belägen grafkammare från stenåldern stodo pä en flat sten tre lerkärl innehållande brända ben, och det ena dessutom några små fragment af brons samt en nål af ben. x I en gånggrift vid Flintinge pä Lolland fann man, på olika ställen i kammaren, några bronser, som förskrifva sig från bronsålderns femte period. • " ' Brända ben omtalas icke. Det är så mycket sannolikare, att vi här ej hafva att göra med Annaler for nord. oldkyndighed, 1838—39, sid. 169. Årböger f. nord. oldkyndighed, 1892, sid. 188. ' A. P. Madsen, Gravhöie og gravfund fra steenalderen i Danmark. Det östlige Danmark (Kjöbenhavn, 1896), pl. XIX—XXL 4 Q. H. Stråle, Grafkärl funna i svensk jord (Stockholm, 1873), sid. 23. •' Madsen, anf. arb., pl. XLVI—VII. 2 1 176 Oscar Montelius. ett graffynd frän bronsåldern, utan med ett depotfynd, som man i gången till en gånggrift vid Gjedesby på Falster anträffat ett lerkärl, innehållande en mängd bronser från den femte perioden af bronsåldern. ' Emedan inga brända ben lågo i detta kärl, kan det ej vara fråga om ett graffynd, utan det måste vara ett depotfynd. Äfven en eller annan stendös — en graftyp ännu äldre än gånggriftcrna — har begagnats under bronsåldern. Fig. 4. Qcnévrier, Frankrike. Så var förhållandet med en stendös i "Magiehöj", Svallerup socken, Sjaelland. - Denna hög hade, utan tvifvel, under bronsåldern blifvit uppkastad öfver en stendös, hvilken helt och hållet täcktes af högen. I dosen anträffades på en stenläggning nära kammarens botten några bronser från den andra perioden af bronsåldern. Spår af ben märktes där icke, men väl lämningar af trä. Sannolikt hafva bronserna legat vid sidan af ett obrändt lik i en träkista. Uppe i det 2 l / a fot tjocka jordlager, som fanns öfver stenläggningen och bron1 2 Nationalmuseet i Kjöbenhavn, B 890. L. Zinck, i Årböger f. nord. oldkyndighed, 1871, sid. 20. Stenäldersgrafvar begagnade under bronsåldern. 177 serna, stod en liten stenkista, som innehöll några brända ben, men inga fornsaker. Denna kista är uppenbarligen från en senare tid än bronserna. Sådana fynd som de nu beskrifna äro anträffade icke blott i de nordiska länderna utan äfven i andra trakter. Någon gång har man funnit, att en från stenåldern härstammande grafkammare begagnats äfven under järnåldern. Så var förhållandet i en syd-fransk hällkista, vid Genévrier i departementet Aveyron (fig. 4). ' På grafvens botten fann man pilspetsar af flinta m. m. från stenåldern; högre upp låg ett järnsvärd m. m. från en mycket tidig del af järnåldern. Hittills har jag endast talat om de fall, då man under en senare tid begraft uti en grafkammare från stenåldern. Ännu mycket vanligare är det, att man under bronsåldern begraft i eller på den hög som omgifvit stenåldersgrafven, hvarvid man oftast öfver denna uppkastat en större hög af det slag, som under bronsåldern var brukligt. Stundom har man äfven under järnåldern begagnat en hög, som omslöt en stenåldersgraf. '-' Ä Eldsberga Prästgärds egor i Södra Halland undersökte jag år 1881 en grafhög, som inneslöt grafvar både från stenåldern och bronsåldern (fig. 5). Högen dolde dä en gånggrift, men man såg tydligt, att sistnämnda graf ursprungligen endast varit omgifven af en låg upphöjning, som ej nått högre än till underkanten af gånggriftens takstenar; ytan pä denna upphöjning, som för öfrigt bestod af jord, var nämligen belagd med ett lag kullerstenar. Under bronsålderns andra period ställdes sedan på denna hög bredvid grafkammarens takstenar två stora grafkistor af klufna och urholkade ekstammar, öfver hvilka ett stort stenröse uppkastades. Detta röse, som täckte midten af den ursprungliga högen — den kring gånggriften G. och A. de Mortillet, Musée préhistorique (Paris, 1881), fig. 649. Omedelbart ofvanpå takhallarna till den redan omtalade gånggriften vid Lundby i Västergötland har man under den äldre järnåldern, utan tvifvel järnte kvarlefvorna af en död man, lagt ned ett järnsvärd m. m. Svenska Forum, fören.s tidskr.. 6:te bandet, sid. 43. 1 2 178 Oscar Montelius. lagda upphöjningen — doldes sedan af ett tjockt lager jord, hvarigenom en ny, stor grafhög bildades, af lika stor diameter Eldsberga, Halland. som den gamla. I den öfre delen af denna hög nedsattes slutligen, under bronsålderns senare del, ytterligare tre grafvar. Dessa omslöto brända ben, under det att de två ekkistorna innehållit obrända lik. I Danmark äro fynd af liknande art så allmänna, att en med dessa förhållanden väl förtrogen dansk fornforskare l re1 Zinck, i Årböger f. nord. oldkyndighed, 1871, sid. 27. Stenåldersgrafvar begagnade under bronsåldern. 179 dan för flera år sedan kunde säga: "Minst hvarannan af alla de grafhögar, som täcka en dös eller en större kammare från stenåldern, innehåller tillika begrafningar från den följande perioden." Härtill kommer, att i många högar, där dylika fynd ej iakttagits, kunna grafvar från bronsåldern hafva funnits, ehuru de undgått uppmärksamheten. En närmare redogörelse för de många fynd af detta slag, som äro kända från Norden, skulle emellertid föra oss för vida. Svenska Fornminnesföreningens sommarmöte i Jönköping den 11—13 juni 1906. Svenska Fornminnesföreningen hade ej haft något sommarmöte sedan 1901, i Vadstena. Den energiske stiftaren och ledaren al Norra Smålands Fornminnesförening, Ingenjör Algot Friberg i Jönköping, hade länge inbjudit till ett nyit sådant miiie i den vackra staden vid Vätterns södra ända. Det var afsedt at t bullas 1905. men då kom politikens om i vägen. I stället fick man samlas där i allsköns fi-id uirdei- några härliga junidagar- i ar. Måndagen den 11 kl. l ., W I. m. öppnades mötet på Allmänna Läroverkets högtidssal. Ett 70-tal föreningsmedlemmar och andra Intresserade tomvänner hade Infunnit sig. Landshöfding Palmsijerna blef ordförande, professur Montelius v. ordf., ingenjör Friberg sekreterare. Professor B. Wrangel höll ett särdeles intressant föredrag om de småländska stenkyrkornas typer illustrerad! med en ofantlig mängd förträffliga fotografier och teckningar, som voro utställda salen riiudt. Smaland har varit ganska fiirsiimmadt af fornforskame, det var därför många oväntade nyheter man här fick höra, hl. a. om Dädesjö gamla kyrka med dess målade Innertak från medeltiden. Det ärat) hoppas, att föredraget snart blir synligt i tryck - Sa följde en diskussion Öfver ämnet; "Huru bör hembygdsforskning lämpligast anordnas?* Docenten O. Almgren inledde. Han framhöll, att hembygdsforskning Ju är något mycket gammalt i vart land. atl dock intresset därför varit afsevänlt stackare under vissa tider, och atl vi tydligen Just nu stods Inför en dylik period af kraftigt spirande intresse. livad som särskildt tycks komma att utmärka den nu begynnande perioden af hembygdsforskning till skillnad från di- tidigare, är dels atl arbetet numera p.-i grund af vetenskapernas specialisering måste i hög grad baseras pa Barnarbete mellan olika forskare, dels att man söker använda hembygdsforskningen i folkbildningens tjänst oeh älven söker få folket, sjiilfl med i forskningsarbetet, särskildt vid mateiialsamlandet. Som exempel pa, huru sådant kunde ordnas, redogjorde Föredraganden för några företag, som pa sista tiden igångsatts från Uppsala; töreningen Heimdals hembygdsföreläsningar, de norrländska studenternas storartad! planlagda folkbildningsförbund, töreningen Urda påbörjade arbeten med en typisk sockenbeskrifning (Fundbo), samt de af docenten ,). (i. Andersson organiserade forskningarna rörande Xerikes natur- och bebyggelsehistoria. '.\\\i'n påpekades det omfattande arbete, som de uppsallensiska landsmålsföreningarna utfört. I diskussionen yttrade sig vidare stadsrevisor A. liainm, grelve Bug. Lewenbaiipt. kontraktsprosten .1. Wahlfisk. professorerna Montelius och Wrangel, lektor- O. Klockhotr. dr (i. W. (ieete oeh kammarherre C. Lagerberg, hvilka framhöllo livad som hittills uträttats i afseende pa hembygdsforskning inom olika, landsdelar samt önskemålen för tortsati sådan forskning.