In memoriam : Oscar Almgren : 9. 11. 1869-13. 5. 1945 Nerman, Birger Fornvännen 1945(40), s. 359-361 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_359 Ingår i: samla.raa.se

IM

M E M O R I A M

359

IX

M E M O It I V M

OSCAB

ALMGREN

i». I I . I M S — 13. B. 1S45 Når den 27-årige Oscar Almgren en majnatt 1897 i Upsala vid sin fader Oscars, den aktade och inflytelserike sidonfabrikörens och politikerns, sida vandrade hem från sin dispulationsmiddag efter en akademisk akt. där r.-ikultotsiipponenten, en tredie Oscar, faderns klasskamrat Oscar Montelius, endast haft det yppersta beröm över avhandlingen, yttrade Oscar Almgren senior till sonen: »Ja, kära Oscar, jag är rädd, alt man övervärderar dig.» Och Oscar junior svarade: >Ja, visst gör man del.* Men Oscar Montelius visste vad han gjorde, när lian på detta sätt bedömde avhandlingen och dess upphovsman Ty vad den unge Forskaren redan da hunnit prestera var i själva verket nästan häpnadsväckande. Tjugoårig hade Oscar Almgren, som avlagt studentexamen vid I6V2 års ålder, tagit sin fil. kand.-examen, ännu icke 24-årig fil. lic.-examen i latin och grekiska, aret därpå utökad med ämnet nordiska spräk, alla examina med lysande betyg, lian hade i A år hunnit vara e, O. amanuens vid Vitterhets Akademien (Statens Historiska Museum), därvid Utbilda sig i ett fjärde ämne. nordisk och jämförande tornkunskap, fiir sitl disputationsarbete besökt betydligt över hundratalet museer och samlingar i Kuropa, och han hade presterat en doktorsavhandling. Studien iiber nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte», som med ens skulle skaffa honom ett Internationellt namn och än i dag åtgör ett av de grundläggande verken i europeisk arkeologi (2 uppl. 1923»»Mannus-Bibliothek, Xr 32). I'a avhandlingen följde docentur i jämförande fornkunskap vid

360

I'W

MEMORIAM

Upsala universitet — Almgren var den förste docenten i ämnet i vårt land. Under en följd av år delade Almgren nu sin tid mellan Historiska Museet och Upsala universitet och utvecklade därvid en rastlös verksamhet som museiman, fältarkeolog, undervisare och författare av talrika skrifter, alla av hög kvalitet. Det var under dessa år, som han (1901) fullbordade sitt arbete »Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden», vilket utgör den första översikten av vara fornminnen ute i fältet och även det blivit elt klassiskt verk, utkommet i ytterligare två upplagor (2:dra 1923, 3:dje 1934). Det var också nu, som han (1902, 1903) tillsammans med nuvarande kronprinsen utgrävde den stora Hågahögen intill Upsala, med dess överraskande märkliga fynd av en bronsåldershövding med rikaste utrustning, en grävning redovisad i ett verk av Almgren 1905 »"Kung Björns hög' och andra formlämningar vid Haga» ( = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitels Akademiens arkeologiska monografier. Nr 1). Oeh det var likaså nu, som han tog itu med bearbetningen av Gotlands i hela Nord-Kuropa enastående järnåldersinaterial, en bearbetning, som närmast fattade i sikte den äldre järnåldern och som, fullföljd av Almgren och undertecknad gemensamt, resulterade i det stora verket »Die ältere Eisenzeit Gotlands» ( = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens arkeologiska monografier, Nr 4), del I utgiven av Almgren ensam 1911, del II av Almgren och Norman gemensamt 1923, vilket arbete utgör det första i en serie stora publikationer om Gotlands järnålder. Oscar Almgren hade år 1905 befordrats till andre amanuens vid Vitterhets Akademien, år 1907 blev han förste amanuens, vilken tjänst fr. o. ni. 1910 förändrades till antikvariebefattning. Från sin docentur hade han tagit avsked 1907, men återinträdde som docent vid Upsala universitet, nu i nordisk och jämförande fornkunskap, vid Knut Stjernas död 1909 och lämnade 1911 sin antikvariebefattning för att helt ägna sig åt universitetstjänsten. När 1913 den första professuren i nordisk oeh jämförande fornkunskap upprättades i Sverige, vid Upsala universitet, var det naturligt, att Almgren kallades till dess innehavare. Men han fick ej länge verka på sin post. Hans ögon hade aldrig varit starka, och efter några år inträdde fullständig blindhet Han måste steg för steg avveckla universitetsverksamheten och 1925 helt begära avsked. Det var en för den arkeologiska undervisningen synnerligen fruktbringande och högt skattad verksamhet, som därmed i förtid avbröts. Men Almgren kunde ändå, stödd på sin omfattande materialkännedom och sitt osvikliga minne och med utmärkt hjälp av sin maka, fortsätta sin vetenskapliga verksamhet, och 1927 utsände han verket »Hällristningar och kultbruk» ( = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, Nr 35; tysk upplaga 1931), vilket bildar epok inom forskningen rörande bronsålderns hällristningar och med sin tolkning

/ N M E M O RI A M

361

av dessa märkliga bilder som uttryck för fruktbarhetskult länkat in denna vanskliga forskning pä allmänt godtagna linjer. Almgren kallades med åren till hedersledamot, ledamot eller korresponderande ledamot av ett stort antal vetenskapliga samfund och föreningar i Sverige och i utlandet. Av Vitterhets Akademien blev han arbetande ledamot 1908 och av Svenska Fornminnesföreningen, vars sekreterare han varit under åren 1908—1910, hedersledamot 1930. 1924 kreerades Almgren till fil. hedersdoktor vid universitetet i Königsberg. Personligen var Oscar Almgren en människa av en själslig förfining, som det sällan förunnas oss att möta. Den som skriver dessa rader hade under ett tiotal år — vissa tider dagligen — tillfälle att samarbeta mod honom och därvid beundra hans tankes sällsporda klarhet oeh skärpa, hans utomordentliga försynthet, hans milda och vänliga väsen och den nobless, som priiglade varje hans ord och handling. Det sätt, på vilket han bar sitt öde, var ett högt föredöme och gjorde pa alla ett oförgätligt intryck. Med Oscar Almgren bar en av den europeiska arkeologiens främsta representanter bortgått, den siste från den svenska fornforskningens stora grundläggningstid. Dirger Neriiiiin.