Det flammande smycket Arrhenius, Birgit Fornvännen 79-101 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_079 Ingår i: samla.raa.se

"DET FLAMMANDE SMYCKET"
Av Birgit Arrhenius

Det välkända, medaljongformade hängsmycket från Hagebyhöga, Aska socken Östergötland, 1 fig. 1—2, återger en kvinnofigur, som genom sin detaljrikedom utgör en av de intressantaste människolranislällningar man känner från yngre järnålder. Bilden föreställer en sittande kvinna med armarna korslagda över den runda magen. Hållningen är majestätisk, medan ansiktet bär etl gåtfullt uttryck med blicken sänkt och munnen dragen såsom till en antydan av ett leende. Kvinnan är iförd en karakteristisk dräkt, 2 bestående av en vid mantel och därunder en lång kjol, som liksom dräktens ärmar är prydd med pärlade bårder. På huvudet synes en diademliknande huvudbonad uppdelad i två fält av ett dubbelt hjässband, som är neddraget i pannan och avslutat med en gropstämpel. Detaljerat återger bilden kvinnans smycken. På bröstet synes ett fyrradigt pärlsmycke, där pärlorna i den nedersta raden 3 äro något större än de övriga. Därovan sitter tiilt intill halsen ett väl utformat ryggknappspänne, som dock genom sin oproportionerliga storlek bryter medaljongens ram och gör elt groteskt intryck. Härigenom bibringas en betraktare intrycket, alt detta smycke för den forntida konstnären haft en alldeles speciell innebörd och ansetts intaga en viktig plats i bildframställningen. Kvinnan med ett stort smycke förekommer även i andra bildIramslällningar från samma tid. Den lilla, profilställda kvinnofiguren från Tuna 1 Alsike, 4 fig. 3, visar en kvinnoframställning
'/'. J. Arne, Ein bemerkcnswerler Fund in Östergötland, Acta Arch. 1932. Denna typ av dräkt har senast behandlats av W. Holmqvist, The Dancing Gods, Acta Arch. 1960 sid. 124. 3 Den nedre raden av pärlor nu kraftigt nedslitna. 4 T. J. Arne, Das Bootgräberfeld von Tuna in Alsike, Stockholm 1934 sid. 26 ff. och sid. 70 ff.
2 1

79

B I R Q I T

A II II II E N 1 II S

Fig. 1 a. Hängsmycke av förgyllt silver från Hagebyhöga, Aska socken, Östergötland. — Hängeschmuck ans uergoldetem Silber von Hagebyhöga.

Fig. 1 b. Detalj visande ryggknappspännet pd kvinnan från Hagebghöga. — Dctailbild der Räckenknopfspange von dem Fraaenbild von Hagebyhöga.

av samma slag. Man känner igen dräkten med den vida manteln oeh därunder en lång kjol, här med rutmönstrade bårder. På huvudet synes en ögleformig hårknut, framför vilken ses en sorts förhöjning, som möjligen återger en huvudbonad av det slag, som kvinnan från Hagebyhöga bär. Framtill på bröstet ses det fyrradiga pärlsmycket, där pärlorna i den undre raden i likhet med motsvarande pärlor på bilden från Hagebyhöga äro något förstorade. Ovanför pärlsmycket sitter ett stort spänne, som här består av en rund knapp med tydligt markerad kantbård. Kantbården antyder att knappen ej bör tydas såsom ett runt spänne, ulan torde motsvara ryggknappen på ett ryggknappspänne av den typ, som kvinnan från Hagebyhöga bär. Runda spännen äro nämligen en sällsynt och främmande föremålsform i uppsvensk miljö under yngre vendellid, den epok till vilken kvinnan från Tuna bör dateras. De få runda spännen, som finnas, 5 sakna i likhel med de samtida golländska, dosformiga spännena 6
Jfr här G. Arwidsson, De finländska runda spännena med ornering i sen stil 11, Fornvännen 1940. « B. Nerman, Gravfynden på Gotland under tiden 550—80D e. Kr., Antikvarisk tidskrift 82: 4 fig. 40.
5

80

DET

F L A M M A N D E

S M Y C K E T

Fig. 2. Hängsmgcket från Hagebyhöga efter teckning nv B. Handel. 2/1. — Hängeschmuck von Hagebyhöga.

och de senare vikingatida, liligranprydda guld- och silverspännena 7 den kraftigt markerade kantbård, som utmärker det spänne, som avbildats på Tunakvinnan. Denna bård är emellertid utomordentligt karakteristisk för ryggknappspännenas runda mittknapp, där granatinläggningarna gå i en bård kring den mer eller mindre tornliknande mittknoppen, jfr fig. 4. Med all sannolikhet är således det smycke, som avbildas på kvinnofiguren från Tuna ett ryggknappspänne, vilkel dock på grund av bildens profilställning endast återgivits med den stora mittknappen. Av intresse är även en kvinnobild på ett bronsbeslag från Solberga socken, Östergötland, 8 fig. 5. Här är kvinnan en av de
Denna lyp av spännen behandlade av Af. Stenberger, Die Schatzfunde Gollands I, Stockholm 1958, sid. 32. 8 H. Arbman, östgötska slorbondegravar frän 700-lalel e. Kr. Meddel. fr. Östergötlands fomminnes- och museiförening 1939—41, sid. 3 ff. Jfr även P. Olsén, Die Saxe von Valsgärdc, Uppsala 1945, sid. 108 ff.
7

81

B I II G I T

A R R H E N I U S

Fig. 3. Kvinnobild au förgyllt siluer från '1'una. Alsike socken. Uppland.

2/1. — Frauenbild uns vergoldetem
Silber uon I n n u .

agerande personerna i en bildscen med för oss okänt innehåll. Hon är närmasl framställd såsom en sjöjungfru, och kanske skall hon bringa fiskaren i balen en lyckosam längst I Vi känner igen hennes smycken, underst del fyrradiga pärlsmycket och därovan ell spänne, som på denna stiliserade bild endast återgivits med en rund ring. All smycket emellertid även i detta fall är ett ryggknappspänne, torde framgå av den nära överensstämmelsen med kvinnobilderna från Hagebyhöga och Tuna. På en serie små guldbleck Iran Helgo, Ekerö socken, Uppland,1' med bildframställningar av en man och kvinna bär kvinnan etl storl spänne av samma slag som på de ovannämnda figurbilderna. Den bildscen, där vi nu möter henne, är närmast all karakterisera som en kärleksscen och skall enligl den senaste tolkningen 1 " uppfattas såsom ett avsnitt ur en kultisk dans. Pä blecket fig. 6 ser man tydligt det slora ryggknappspännel med väl markera! överstycke, knapp och fot. På blecket fig. 9 kan endasl knappen ses tydligt, medan spännets övriga delar
8 10

W. Holmquist. Excavations al Ilclgö, Stockholm 1961, sid. 108 ff. W. Holmqvist. Tlie Dallring Gods, A d a Arch. 1960 sid. 108.

82

"DET

FLAMMANDE

SMYCKET"

Fig. 4. Ryygknappspånne av förgylld brons med inläggningar i granatdoisonné från Ruda socken, Östergötland. 1/2. — Ruckenknopfspange aus vergoldeter Bronze mit Einlagen in Granat-Cloisonné aus dem Ksp. Ruda.

endast äro antydda. På fig. 8 är nätt och jämnt knappen iakttagbar. Fig. 7 och fig. 10 visar en annan form av stilisering där ryggknappspännets tre delar blivit nästan jämnstora. I dessa två fall har denna detalj tidigare tolkats såsom ett pärlhalsband. 1 1 Om man jämför bilderna med fig. 6, förefaller det dock mera sannolikt, att man även i dessa fall avsett att avbilda ett ryggknappspänne. Med den kännedom vi har om pärlmodet under yngre vendeltid med fortsättning in i vikingatiden förefaller del över huvud taget osannolikt, att man burit pärlor i ett enkelradigl halsband synligt ovanför manteln på detta sätt. Under dessa epoker synes snarare det karakteristiska pärlsmycket bestått av en sammansatt flerradig pärluppsättning, avsedd främst såsom en heltäckande bröstprydnad. Detta framgår icke endast av samtidiga bildframställningar, jfr fig. 1—3, utan även av de iakttagelser man kunnat göra i fältet och av närmare analys av fynden, 12 där de obetydliga pärlspridarna, som från början kanske endast tjänat såsom lås i mer eller mindre kragliknande pärluppsättningar, nu bäres mitt fram såsom stora bröstprydnader. 1 3 Till denna serie av bildframställningar av kvinnan med ett
W. Holmqvist, Excavations at Helgo, sid. 109 no. 686 och 715. Jfr här C. /. Becker, Zwei Frauengräber aus Nörre Sandegaard, Bornholm, Acta Arch. 1953 sid. 139 ff. 13 B. Arrhenius. En vendeltida smyckeuppsättning, Fornvännen 1960, sid. 82.
12 11

83

B I R G I T

A R R H E N I U S

M.r^;t,;:Éu."J39

Fig. 5. Figurbleck av brons från Solberga socken, Östergötland. 3/1. — Figurcnblech aus Bronze aus dem Ksp. Solberga.

storl ryggknappspänne kan fogas ett nyfunnet guldbleck förvarat i Eskilstuna museum. 14 Guldblecket visar en figurframställning av samma slag som guldblecken från Ekerö, och kvinnan bär ett stort spänne, i detta fall endast markerat med knappen. Det väldiga ryggknappspännet, som på de ovannämnda figurblecken i flera fall intager en central plats i bildkompositionen, äger även sin motsvarighet bland samtida fynd. Man har således i Kasta. Roslagsbro socken. Uppland, 15 påträffat ett frag14 Guldblecket påträffat i samband med utgrävningar av Johanniterklostret i Eskilstuna. Amanuens A.-B. Nilsson och fil. lic. S. Zachrison ha vänligen givit upplysningar om detta fynd. 15 S. H. M. inv.nr. 5767 A och 15878. Jfr not 44.

84

D E T

F L A M M A N D E

S M VC K B T

9

10

F'ig. 6 -IO. Figurbleck av guld från Helgo, Ekerö socken, Uppland. 3/1. — Figurenbleche aus Gold von Helgo.

mentariskl spänne, fig. 11, som i komplett skick torde ha varit dubbelt så stort som de största av de vanliga ryggknappspännena från samma epok (jfr fig. 4). Dess längd är 28,5 cm, höjden minst 15 cm, och själva ryggknappen har cn diameter av l dm. Till formen representerar spännet en vidare utveckling av den av Gjessing 10 beskrivna tröndsk-jämlländska typen av ryggknappspännen. Ornamentiken, som är ytterst distinkt dragen, beslår av fågelliknande djur utförda i stil IH:E, där varje ornamentsfält avviker från det föregående. Inte bara spännets kanter och båge utan även baksidan är tätt fylld av djurornamentik, som är av utomordentligt hög kvalitet. Ett spänne av samma dimensioner men med betydligt mera schablonmässig! utförd ornamentik har påträffats i Näshulta
'* G. Gjessing. Studier i Norges merovingerlid, Oslo 1934, sid. 138 ff.

85

B I II G I T

A B II II E N I U S

Fig. 11. Rgggknappspänne av brons från Kårsta, Roslagsbro socken, Uppland. 1/3. — Riickenknopjspange aus Bronze von Kårsta.

socken, Södermanland. 17 Fragment av ytterligare två dylika spännen finnas från gravfältel i Tuna, Alsike socken Uppland. 18 Även i Norge har man påträffat dylika jättespännen, varav elt är från Rogaland och Ivå frän Nordnorge. 19 Dessa överdimensionerade ryggknappspännen visa en vacker provkarta på den yngre vendeltidens stilar och äro enbart ur denna synpunkt värda en specialbehandling. 2 " På spännet från Näshulta finnes en ännu kvarsittande granat, vilket bekräftar vad man även i övrigt ville antaga, nämligen att de nu helt tomma fälten varit inlagda med granatcloisonné.
S. H. M. inv.nr. 8716. Jfr not 44. T. J. Arne, Das Bootgräberfeld von T u n a in Alsike, Stockholm 1934, sid. 22—24 och Tafel III, fig. 1—5. Fragmenten tillhöra de s a m m a n b l a n d a d e gravfynd, som påträffades innan utgrävningen påbörjats. 19 Storhaugen, Hetland, Rogaland, Gjessing a. a., sid. 142 och pl. XXXIV, Nes, Valnesfjorden sogn, Fauske, Nordland, Bergens museums tillväxt 1913, sid. 36, fig. 22—23; Moksnes, Frosla sogn, Nordtröndelag, G. Arwidsson, Wendelstile, Email und Glas, Uppsala 1942, sid. 110, nr 34 och Abb. 69. Dessa spännen äro cnligl uppgift påträffade i gravfynd, som dock äro osakkunnigt framtagna. Av speciellt intresse är fyndet från Nes, Valnesfjorden, som är påträffat tillsammans med en yxa och en spjutspets, föremål som bruka tillhöra mansgravar. !0 Förf. avser alt i samband med en mera detaljerad bearbetning av de nordiska granatsmyckena n ä r m a r e behandla dessa spännen.
18 17

8(1

II I . 1

1 I, A M M A N I) I .

S M V C K E T

Fig. t t . Detalj från bågen till rgggknappspännet från Kårsta. — Detail vom Bogen der Räcken

knopfspange au» Kårsta. Då dessa spännen en gäng voro nya. ha de stora fälten, fyllda med granatcloisonné av sannolikt yppersta kvalitet, helt dominerat, och den djurornamentik, vi nu iakttager, förträngd till spännets kanter ocli baksida, har spelat en obetydlig roll. Att sannolikt även granalcloisonnéen varit lagd i ornamentala

mönster visa oss paralleller bland de mindre spännena, jfr fig. i.
De stora ryggknappspännena torde ha tillhör! de praktfullaste

granatsmycken, som överhuvudtagel funnits i Norden, i kvalitet
väl jämförbara med på kontinenten förekommande, samlida granat inlagda relikskrin. 21
21

Jfr lex. relikvariet från Enger, G. Lehner! (ed.), Illuatrierte Geichlchte

des Kunslgcwcrbes, 1, Berlin, fig. 181 och 182, där cloisonnéiiiläggningarna

bilda Sifonniga slingor, ett motiv iom även återfinnei pä ryggknappapfinnena,
jfr fig. 4.

87

B I R G I T

A B B II E N I U S

Granaten, som är ett så utomordentligt karakteristiskt dekoralionselemenl för ryggknappspännena, var en av forntidens allra högst uppskattade ädelstenar. Den klassiska ädelsten, som på latin benämnes Carbunculus, på grekiska antrax, motsvarade alla röda genomlysliga ädelstenar, vars sinsemellan skiftande kemiska och fysikaliska egenskaper man inte förmått att urskilja förrän i vårt eget århundrade. Av dessa röda ädelstenar var granaten den allmännast förekommande och lättast tillgängliga. Ur de uppgifter om fyndorter för karbunkeln, som anges i de tidiga lapidarierna 2 2 (stenböckerna), kan man även dra den slutsatsen, atl karbunkeln huvudsakligen kom att motsvara olika varianter av granat (almandin, pyrop e t c ) . Rubinen däremot var en under forntiden ytterst sparsamt använd och i det närmaste okänd ädelsten, som blev mera allmän i Europa först under nyare lid i samband med den uppblomstrande handeln med Indien. Den främsta platsen intager karbunkeln, säger Plinius vid beskrivningen av denna ädelsten i Historia naluralis. 2 3 Sitt namn Carbunculus (glödande kol) skulle den enligt denne författare ha fått genom sin likhet med elden, som dock själv inte kunde påverka stenen. Plinius anför vidare, att en sort av dessa ädelstenar sades besitta en sådan inre hetta, att de förmådde smälta sigillvax och strålade med purpurglans t. o. m. i dunklet. Den självlysande karbunkeln var en av de antika myter, som upptogs och omhuldades inom den kristna kyrkan. Tidigast finner man denna myt i biskop Epiphanius 2 4 lapidarium från slutet av trehundratalct. Han anför, att enligt andras påstående karbunkeln hittas på följande sätt: ". . . den synes inte på dagen utan på nallen, på avstånd ser den ut som en låga, som helt naturligt sprutar gnistor liksom ett glödande k o l . . ., och när de, som leta efter denna sten, på avstånd se dess glans, så känna de igen den just på atl den omväxlande lyser och åter slocknar,
Jfr här Plinii lapidarium, Historia Naluralis, bok 37, kap. 25—27; Epiphanius, De XII Gcmmis, kap. Carbunculus; Marbodius av Rhennes, De Eapidibus, avsnittet Carbunculus. • Plinius a. a. kap. 25. 24 Epiphanius a. a., här citerad efter en gammal latinsk översättning (ed. Conrad Gesner, Liguri 1565) tryckt av Foggini, Bom 1743 sid. 19 f. 88
22

DET

F L A M M A N D E

S M Y C K E T

och när de gå efter stenens glans, hitta de den. Men den, som bär stenen, kan inte dölja den. Ty vilka kläder man än döljer slenen med, så lyser dess sken utanför kläderna." 2 5 De medellida karbunkelsägnerna bilda en rik flora med mängder av varianter spridda över hela Europa. Ofta förknippas de självlysande karbunklarna med historiska händelser, såsom t. ex. de karbunklar som enligt traditionen erövrades av konung Valdemar Atterdag vid brandskallningen av Visby och som skall synas på havets botten utanför Svarthällar på Stora Karlsö såsom glimmande eldar. 26 Ädelstenen karbunkel hade även andra egenskaper. Dess röda färg sammanknöt den med härskarsymboler, och kanske är del av denna orsak som l. ex. de sassanidiska kejsarna med förkärlek lät gravera in sina porträtt just på denna ädelsten. 27 Kanske var det också denna egenskap som gjorde att karbunkeln tillhörde de 12 stenar, som enligt Bibelns andra Mosebok 28 skulle pryda del stora bröstsmycke, som bars av den judiske översteprästen. Varje sten symboliserade en av Israels 12 stammar, och karbunkeln var den fjärde stenen, som motsvarade Juda stam, 2 " från vilken Israels mäktigaste konungar, David och Salomo, härstammade. Genom förknippandet av karbunkeln med Juda stam blev inom den kristna kyrkan denna ädelsten helt naturligt symbolen för den yppersta ättlingen av denna slam, Jesus Kristus. Karbunkeln med sitt klara genomträngande ljus liknades vid mästaren själv, som kom för atl upplysa världen i dess mörker. 30
25 Prof. Dag Norberg, Stockholms universitet, har haft den stora vänligheten att översätta detla stycke. 26 Här anfört efter N. Lithberg, Kring Visbys Mariakyrka, Gotländskt arkiv, 1929, sid. 16. Antikvarie Erik B. Lundberg har vänligen fäst min uppmärksamhet på detta arbete. 27 C. IV. King, Gems or Decorative Stones, London 1870, sid. 18. 28 Exodus, Kap. 28: 15—21. 20 Angående detta bröstsmycke och de tolv s. k. apokalyptiska stenarna se C. P , Kunz, The Curious Lore of Precious Stones, Philadelphia 1913, sid. 275 ff. och där anförd litteratur. 30 Jfr h ä r t. ex. det s. k. London Lapidary, Douce 291, J. Evans och M. Sergeantson, English Medieval Lapidaries, London 1933, no. IV, sid. 21—22.

89

B 1 II (i I T

A K B H B N I U S

Med hänsyn lill del ovan nämnda är del inte märkligt, alt just denna ädelsten ansågs kunna bringa sin bärare en hel rad fördelar. I ett ofta avskrivet lapidarium från 1400-talet, med orätt tillskrivet Jean de Mandeville, 31 får vi lära oss om granaten: "Il donne courage au cceur, il met hors tristesse et améne liesse (joie)." Författaren till elt normandiskt lapidarium'' 2 från mil len av 1200-talet diktar mera poetiskt: Rubi escharbuncle done amur de seignurage E maiiilienl home en (grant) vasselage. (E) done amur de Den e de gent, D'ami e d'amie ensement. Liknande tankar, om än klädda i mera prosaisk dräkt, uttrycker vår egen lapidarieförfaltare Peder Månsson: 33 "Carbunculus fördriffwer etherfwlth wädher oc skörhet mynskar giffwer helso, förmenar onda tanka, gör sämyo och godhan framgangh." Tron på de ädla stenarna och deras magiska inverkan på lingens skeende är uråldrig och kan följas tillbaka till egyptisk och babylonisk filosofi. Ur dessa källor hämtade antikens lärda de föreställningar, som vi sedan möler, klädda i en passande krislen dräkt, i de medeltida lapidarierna. Dessa lapidarier utmärkas nämligen JIV att de, liksom så mycket annat av den medeltida vetenskapen, ofta äro mer eller mindre direkta avskrifter från antika författare. 34 Det förefaller inte osannolikt, att man även i Norden känt till vissa av de magiska begrepp, som knutits lill de ädla stenarna. De livaktiga förbindelser med utlandet, som äro karakteristiska fiir hela vår järnålder, torde inte bara resulterat i enstaka importföremål utan med all sannolikhet även medverkat vid överförandel av stora delar av det antika kunskapsarv,
31 J. de Mandeville. Le grand Lapidaire, utgiven i Vienne 1862, sid. 37. Beträffande den egentlige författaren lill della lapidarium. se J. Evans, Magical Jewels, Oxford 1922, sid. 66 och där anförd Utteratur, 32 P. Stader och J. Evans. Angto-Norman Lapidaries, Paris 1924, sid. 89. 33 />(. ( / cr Månsson, Slenbok, avsnittet Carbunculus, Samlingar utgivna av Svenska fornskriflsällskapel. Iläfle 144, sid. 463. 34 De antika lapidarierna och deras medeltida avläggare skildras utförligt av J. Evans, Magical Jewels, Oxford 1922.

90

"DET

FLAMMANDE

SMYCKET"

som vi genom kyrkans förmedling finner bevarade i de medeltida skriftliga källorna. Det är i della sammanhang av intresse att man i den fornnordiska litteraturen finner exempel på magiska föreställningar i anslutning till ädelstenar. Såren från svärdet Sköfnung kunde endasl helas med stenen i dess svärdsfäste enligt en version av Rolf Krakes saga. 35 I det bekanta Trymskvädel, där jätten Trym kräver Freja lill brud i utbyte mot Tors hammare Mjölner, finner man en beskrivning av ett smycke, som även efter vad som nedan skall visas anknyter direkt lill tron på de ädla stenarna. Ur Trymskvädel citeras följande strofer: 36
Till den fagra Freja gingo de och han sade genast lill henne så: "Bind om ditt huvud bruddok Freja! Till Jotunheim får du fara med mig". Vred vart Freja och fnyste så atl åsars boning bävade under dem, Brisingasmycket brast och föll av: "Måttlöst karlgalen kunde du kalla mig om jag ginge med dig lill Jotunheim." han bäre det slora Brisingasmycket! Fäst vid hans klädnad klirrande nycklar, svep kring hans knän en kvinnas kjolar, giv honom på bröstet breda stenar och en högloppig hälla pä huvut!"

l'å Tor bundo de bruddok sedan på bröstet bar han Brisingasmycket. Vid hans klädnad fäste de klirrande nycklar svepte kring knäna en kvinnas kjolar; på bröstet fick han breda stenar och en högtoppig

Ileimdall den vite, han visste råd — framsynt var h a n som vaner pläga: "Lätom oss binda bruddok på Tor,
35 36

nätta på huvut.

Här anfört efter J. Evans, Magical jewels, Oxford 1922, sid. 110. Här anfört efter B. Collinder, • Den poetiska Eddan, Stockholm sid. 88.

1957,

91

h I 11 G I T

A K II II E N I 11 S

Överensstämmelsen mellan en bildframställnhig av det slag som representeras av hängsmycket från Hagebyhöga, fig. 1—2, och beskrivningen av Tor utklädd till Freja torde väl inte kunna förbises. Vi känner igen diktens långa kjolar och toppiga hälla, medan bröstets breda stenar mycket väl skulle kunna vara del fyrradiga pärlsmycket. Och det slora brisingasmycket, vad skulle det vara om inte just bildens väldiga ryggknappspänne! Betydelsen av själva ordet Brisingamen är i detta sammanhang av viss betydelse. Ordet "men" betyder i fornnordiska 37 liksom i isländska 38 halssmycke, d. v. s. ett smycke som sitter intill halsen. Däremot finnes det inget i detta ord, som utsäger alt halssmycket skall motsvara en halsring eller ett halsband, en tolkning av Brisingamen, som har gammal hävd. 39 De tätt intill halsen sittande ryggknappspännena kunna således mycket väl betecknas med ordet "men". Brising finnes fortfarande kvar i nynorska 4 0 i ordet "brisa", som betyder flamma eller glöda. Samma ord möter oss på isländska 41 i kombinationen "brisheitur" som betyder mycket varm (glödhet?). "Brosingamene, det flammande smycket", 42 slår det i Beowulfkvädet, och en bättre översättning slår knappast att få på ordet Brisingamen. Men kanske kan man våga att gå ett steg längre i tydningen av Brisingamen. Epitetet den flammande eller glödande motsvarande ordet "brising" synes vara en direkt anspelning på de för ryggknappspännena så karakteristiska granatinläggningarna. Adjektiv såsom flammande, glödande etc. förekomma ständigt i lapidariernas beskrivningar av granater, ja detta utsäges t. o. m. i denna ädelstens latinska namn "Carbunculus", som betyder glödande kol. "Brising" kanske rent av är en direkt översättning av namnet "karbunkel", liksom "karbunkel" i sin tur var en
J. de Vries, Allnordisches, elymologisches Wörterbuch, Leiden 1961 sid. 384. För upplysningar om delta ord tackar jag även fil. lic. E. Svärdslröm och prof. S. B. F. Jansson. 38 G. Lcijström, J. Magnusson och S. B. F. Jansson, Isländsk-svensk ordbok, Stockholm 1955, sid. 198. 39 Jfr h ä r 1. ex. K. Stjerna, Essays on Beowulf, London 1912 sid. 254 eller B. Collinder ovan a. a. sid. 247. 40 J. de Vries a. a. sid. 57. 41 G. Leijström, J. Magnusson och 5. B. F. Jansson, a. a. sid. 34. 4 * Här anfört efter B. Collinder, Beowulf, Stockholm 1954, vers 1195.
37

92

"DET

FLAMMANDE

SMYCKET"

Fig. som ning aus

13. Byggknappspänne av förgyllt brons med inläggningar av granater i ett fall ersatts med ett pånitat guldbleck. Observera även bågens indeli tre distinkta fält. Havdhems socken, Gotland. 2/3. — Ruckenknopfspange vergoldeter Bronze mit Einlagen aus Granatsteinen, die in einem Fall durch ein aufgenietetes Goldblech ersetzt sind.

översättning av ordet "antrax", den grekiska benämningen på denna ädelsten. Gentemot den här föreslagna tydningen av Frejas Brisingamen såsom ett granatinlagt ryggknappspänne kan emellertid invändas, att de skriftliga källor, ur vilka vi hämta vår kännedom om detta smycke, (bortsett från Beowulfkvädet, som inte ger mer än smyckets namn) nämligen Snorres Edda och Trymskvädel, äro nedskrivna drygt fyra hundra år efter det att denna smyckeform var en allmänt brukad fibulatyp. 43 De överdimensionerade spännena av typ Kasta, fig. 11, ha emellertid med all sannolikhet ej kunnat i någon större utsträckning tjäna ett praktiskt syfte. Därtill blevo de genom sin kolossala storlek både på längden och höjden alltför ohanterliga. I och med att man måste antaga att dessa spännen ej varit smycken i dagligt bruk, kan man även förmoda, att de varit i användning under ett betydligt längre skede än vanliga ryggknappspännen. 1 detta sammanhang skall emellertid framhållas, atl
43

Jfr G. Arwidsson, Wendelstile, Email und Glas, Uppsala 1942, sid. 51 ff.

93

B I R G I T

A R R H E N I U S

inget av de stora spännena är påträffat i sådant fyndsammanhang att man, med hjälp av fyndkombinationen, kan erhålla en säker datering. Både spännet från Kasta och spännet från Näshulta äro emellertid funna i anslutning till andra föremål, som tillhöra vikingatiden. 44 Spännet från Kasta visar flera drag, som atl döma av de gotländska, vikingatida ryggknappspännena äro att betrakta såsom sena. Uppdelningen av bågens dekor i tre, väl skilda, jämnstora fält, fig. 12, är ett sådant drag som, direkt knyter an till de ovannämnda gotländska ryggknappspännena, jfr fig. 13. Dessa gotländska ryggknappspännen av vikingatida typ äro även de svåra att datera. Medan Arbman anser dem tillhöra en tidig del av 800-talet, vill Åberg liksom senare Stenberger datera dessa spännen till 900-talet. 45 Flera spännen av denna typ uppvisa reparationer, som tyda på att de varit i långvarigt bruk. Bl. a. har man i de fall då granaterna fallit ut täckt över de tomma cellerna med pånitade pressbleck av guld, jfr lig. 13. Då dessa lagningar utfördes, har man tydligen inte längre behärskat konsten att slipa och infatta granater i cloisonnéinlägguingar. Av betydelse i detta sammanhang är fyndet av elt spänne från Havdhems socken, Gotland, 40 fig. 14, där de fält, som annars brukar vara granatinlagda, äro helt täckta av pånitade bronsbleck. Spännets dekor består i övrigt av snäckspiraler i Bingerikestil och torde vara att datera till 1000-talet. 47 Denna sena tidsfästning av spännet understrykes av fyndkombinatio44 Spännet från Kasta inlämnades till museet tillsammans med bl. a. en armring av brons till formen som J. Petersen, Vikingetidens smykker i Norge, Stavanger 1955, fig. 74. (Jfr även M. Stenberger, a. a. sid. 110 ff.) Dessa föremål skola enligt uppgift ha påträffats i en åker intill ett gravfält i samband med borttagandet av ett röse. — I Näshultafyndel som även är osakkunnigt framl a g d finnes bl. a. fragment av en dubbelskalig spännbuckla. 45 H. Arbman, Schweden und das Karolingische Reich, Stockholm 1937, sid. 196; iV. Åberg, Stil III och Jellingestil, Fornvännen 1921; M. Stenberger, a. a. sid, 52. 411 S. H. M. inv.nr. 9894. Gravfynd påträffat på Havdhems kyrkogärd. 47 Enligt N. Åberg, Keltiska och orientaliska stilinflytelser i vikingatidens nordiska konst, Stockholm 1941 sid. 46 ff. slutar Ringerikestilen vid 1000talets mitt (jfr även A'. Åberg, Förhistorisk nordisk ornamentik, Uppsala 1925 sid. 146). Holmqvist h a r emellertid vid en bearbetning av övergångstidens melallkonsl (manuskript 1962) påvisat, att den yngre vikingatidens konstslilar fortlevat tämligen oförändrade långt in i 1100-lalet, under vilken epok

94

I) E T

I" I. A M M A N I) E

S M Y C K E T

Fiy. 14, Rygyknappspiinne uv brons med pånltade bleck med doisonnéimiterande dekor. Gravfynd påträffat pd Havdhem» kyrkogård. 1/2 — Ruckenknopfspange aus Bronze mit aufgenieteten Blechen mit Cloisonnéimitierendem Dekor. Grabfund, gefunden nuf dem Kirchhof von Havdhem.

nen, som bl. a. beslår av två djurhuvudformade spännen av sen typ, vridna bronsarmringar och etl lungfonnigt hänge med palmettdekor. De på ryggknappspännet fastsatta bronsblecken bära en dekor utförd i Iremolirstich, som i varje detalj återger elt cellverk lill ett cloisonnéarbele. Få ryggknappen består det cellverksimilerande mönstret av strålformigt satta, arkadliknande cellbågar, etl ornament som är karakteristiskt för de sena ryggknappspännena. Delta visar, att spännet från Havdhem mäste ha tillverkats och blecken blivit påsatta, medan ännu granatdekoren var så aktuell, alt man kände mönstren men ej förmådde eller ville utföra inläggningarna. Genom fynden vet man således att de granatinlagda ryggknappspännena ännu under tusentalet var en välkänd föremålsform som efterbildades. Liksom ryggknappspännena synas ha varit i bruk under ett relativt långt skede, synas även de ovannämnda bildframställningarna av della smycke sträcka sig över en längre epok. Betecknande är här det lilla liängsmycket från Hagebyhöga som stilistiskt nära anknyter till cn väl sluten grupp av hängen tillhörande övergångstiden mellan vendel- och vikingatid. 48 Hängflerlalct av de s. k. kyrkogärdsfynden. bland dem fyndet från Havdhem, torde ba blivit nedlagda. Jag lackar förste antikvarie llolmqvisl för all han vänligen lålil mig la del av detta arbele. 48 Jfr B. Almgren. Bronsnycklar och djurornamenlik vid övergångstiden från vendel till vikingalid, Uppsala 1955, sid. 77 ff.

95

B I R G I T

A R R H E N I U S

smycket är emellertid påträffat i en grav tillhörande 900-talet. 49 Vid behandlingen av guldblecken från Helgo har Holmqvist påvisat, att kvinnofigurerna på dessa bleck, som stilistiskt direkt sammanhänger med 700-talets konst, även har paralleller i kvinnoframställningar på vikingalida bildstenar och i gravfynd, bl. a. från Birka daterade till senare delen av vikingatiden. 50 Mellan bildframställningarna av kvinnan med det stora smycket och ryggknappspännena själva synes således en viss analogi föreligga. Båda är inspirerade av och ha erhållit sin konstnärliga form från vendelkulturen, men ha sedan bevarats och i vissa fall mer eller mindre schablonmässigt upprepats långt in i vikingatiden. Den konservatism, som utmärker dessa föremål, .sammanhänger kanhända just med att deras betydelse huvudsakligen varit av religiös art. Av den ovan erhållna sena daleringen av granatinlagda ryggknappspännen följer att dessa spännen funnits under det skede, som mer eller mindre direkt skildras i den fornnordiska litteraturen. På grundval av delta, bör man således kunna överföra de litterära uppgifterna om Frejas Brisingamen direkt på de fynd av sådana ryggknappspännen, som ovan beskrivits. Stenen, som gav hjärtat mod, guds och människors kärlek, förenade vännen och väninnan och bringade sin bärare makt och framgång, en mera passande ädelsten kunde väl knappast väljas till all pryda gudinnan Frejas smycke. Ty Freja var inte bara kärleksgudinnan till vilken man vände sig i älskogsmål, hennes mäktighet framgår även av att hon med Odin delade de i striden fallna krigarna. Till hennes ära gav man höga mäns hustrur namnet fru, och hon var enligt Snorre den gudinna, som var närmast till fiir människorna att åkalla. 51 Den här föreslagna identifieringen av Frejas Brisingamen med ett granalinlagt ryggknappspänne öppnar nya möjligheter för inträngandet i den nordiska gudavärlden. Bildframställningar av den art, vi ovan stiftat bekantskap med, och som i flera fall re49 T. J. Arne, Ein bemerkenswerler Fund in Östergötland, Acta Arch. 1932, sid. 95 t. 50 W. Holmqvist, The dancing Gods, Acta Arch. 1960, sid. 112 ff. 51 Här anfört efter B. Collinder, Snorres Edda, Stockholm 1958, sid. 68 f.

96

"DET

FLAMMANDE

SMYCKET"

dan tidigare av andra författare satts i samband med Frö- och 1'röjakull,''-' kunna kanske nu mera exakt tolkas med avseende på bildscenernas egentliga innebörd. De överdimensionerade ryggknappspännena äga i detta sammanhang sitt speciella intresse genom de upplysningar de kunna ge oss angående kulten. Såsom ovan framhållits, ge oss fynden av dessa spännen inga uppgifter om hur oeh när dessa spännen burits. Spännena skulle ha kunnat tillhöra den prästerliga dräkten och burits av en prästinna i Frejas tjänst. En annan möjlighet är, att de suttit på stora gudabilder av trä av det slag, som beskrivas i Flatöbokens krönika om Olov Tryggvasson. 53 De vitt skilda fyndplatser, där de överdimensionerade spännena äro påträffade, syna emellertid tala mot deras användning såsom prästerligt ämbetsinsignium eller prydnad på gudabild. Varken fyndort eller Ivndsammanhang ger oss nämligen någon antydan om, atl ryggknappspännena äro påträffade i anslutning lill en kultplats, vilket borde ha varit fallet om spännena använts pa ovannämnt sätt. Av denna anledning förefaller det mera troligt, alt de överdimensionerade spännena överhuvudtaget ej varit burna vare sig av människor eller trägudar, utan istället varit fristående föremal som dyrkats i sin egenskap av attribut till gudinnan Freja. Den nordiska mytologien omnämner en hel rad föremål som Utmärkte och karakteriserade de olika gudagestalterna. Tors hammare Mjölner och Odins spjut Gungne äro bara ett par av många exempel. Genom fynden vet vi, att man även ägnat dessa föremål en viss form av kult. Votivringar med miniatyrer av torshammare och spjutspetsar 841 etc. äro talande exempel på denna föremålsdyrkan. Det kultföremål, vi här stiftat bekantskap med, det stora granatinlagda ryggknappspännet, Frejas flammande smycke, Brisingamen, torde ha varit en av de yppersta prydnader, som tillägnats en nordisk gudagestalt.
52 Jfr Ch. Blindheim, En amulett av rav, Universitetets Oldsakssamlings \ r b o k , 1958—1959 sid. 84 ff. och där anförda arbeten. 53 Flateyiarbok. En samling av norske konge-sagaer, utgivna av G. Vigfusson och C. R. Unger, Oslo 1860—68, del 1 sid. 400—405. 54 Jfr B. Arrhenius, Vikingatida miniatyrer, Tor 1961.

97

II I a a I T

ARRHENIUS

ZUSAMMENFASSUNG B. Arrhenius: ,,Der gluhende Schmuck".
Der bekannte, medailloiiförmige Hängeschmuck von Hagebyhöga, Kirchspiel Aska. Östergötland, Abb. 1—2, gibt eine Frauenfigur wieder, die durch ihren Detailreichtum eine der inleressantesten Menschendarslellungen biidet, welche uns aus der jiingeren Eisenzeit bekannt ist. Das Bild stellt eine sit/.cude F r a u in majcsläliscber Haltung dar. Sie trägt eine charakterisliscbe Tracht, bestehend aus einem weiten Mantel und darunter einem langen Bock. Auf dem Kopfe ist eine diademähnliche Kopfbedeckung sichtbar. Der Schmuck der Frau besteht aus einem vierreihigen Perlenscbniucksliick, sowie dariiber, dicht am Hals befestigt, einer gut ausgeformleu Riickenknopfspange. die indessen durch ihre unproportionierte Grosse den Bahmen des Medallions sprengl und einen grotesken Eindruck macht. Hierdurch erhäll der Betrachtcr den Eindruck, dass die Riickenknopfspange fiir den vorgeschichtlichen Kunstler eine ganz besondere Bedeutung gehabt haben muss und dass es seine Absicht war, ihr einen wichtigen Platz in der Darstellung cinzuräumen. Die kleine im Profil dargeslellte Frauenfigur von Tuna in Alsike, Abb 3, gibt eine Darstellung der gleichen Art wieder. Man crkennl die Tracht im weiten Mantel und langem Bock wieder. Auf dem Kopfe sieht man einen ösenförmigen Haarknoten, vor welchem man eine Art E r h ö h u n g bemerkt, die möglicherweise eine Kopfbedeckung derselben Art wiedergibt wie bei dem Bild von Hagebyhöga. Vorne auf der Brust sieht man einen vierreihigen Perlcnschmuck, iiber dem eine grosse Spange sitzl, welche hier aus einem runden Knopf mit deutlich markierter Randborte besteht. Runde Spången sind eine seltcne und fremde Form in upplandschwedischem Milieu während der jiingeren Vendelzeit, in welche Epoche die F r a u von T u n a zu datieren sein diirfte. Die wciiigcu runden Spången, die es gibt, lassen die kraftig markierle Randborle vermissen, welche die an der T u n a - F r a u abgebildete Spange auszeichnet. Diese Borte ist jedoch ausserordentlich charakteristisch fiir den runden Millelknopf der Riickenknopfspange, bei welchem die Granateiulageu iu einer Borte um den mehr oder weniger dornarligen Mittelknopf geben (vgl. Abb. 4). Aller Wahrscheinlichkeit nach isl daher der Schmuck, den die Frauenfigur von Tuna trägt eine Biickenknopfspange, die indessen wegen der Profilslcllung des Biides nur mit dem grossen Millelknopf wiedergegeben ist. Eine ahnliche Frauenfigur wird auch auf der kraftig stilisierten Bilddarstellung aus dem Kirchspiel Solberga, Östergötland, wiedergegeben (Abb. 5). Bei einer Serie von kleinen Goldblechcn von Helgo, Kirchspiel Ekerö, Uppland, mil Bilddarslcllungen eines Mannes und einer F r a u trägt die Frau ebenfalls eine grossen Riickenknopfspange, die mehr oder weniger stilisiert wiedergegeben wird. Auf dem Blech Abb. 6 sieht man deutlich die grosse Riickenknopfspunge mit klar markierlem Obersfiick, Knopf und Fuss. Auf dem Blech 9 känn man nur den Knopf deutlich erkenncn, während die

98

"DET

FLAMMANDE

S M V C K E T"

iibrigen Teile der Spange nur angedeulet sind. Auf Abb. 8 isl gerade eben nur noch der Knopf zu bemerken. Abt). 7 und 10 zeigen eine andere Art von Slilisierung, bei der die drei Teile der Riickenknopfspange beinahe gleich gross geworden sind. In diesen beiden Fallen ist dieses Detail fruher als ein Perlen halsband gcdeulel worden. Wenn man die Bilder mit Abb. 6 verglcichl, erscheint es jedoch wahrscheinlicher, dass man auch in diesen Fallen beabsichligl balte, eine Biickenknopfspange abzubilden. Mil dem Wissen, woriiber wir in Bezug auf die Perlenmode während der jungeren Vendel- und der Vikingerzeit verfiigen, erscheint es iiberhaupt unwahrscheinlich, dass man Perlen in einem einreibigen, iiber dem Mantel sichtbaren Halsband auf diese Weise gelragen bal. W ä h r e n d dieser Perioden scheint der charakteristische Perlen•chmuck eher aus einer mchrreihigen Pcrlcnzusammenslellung bestanden zu haben, dazu beslimmt als Hängeschmuck die ganze Brust zu bedecken. Das geht nicht nur aus glcichzeitigen Bilddarslellungen hervor, vgl. Abb. 3 sondern auch aus Beobachlungen, die man bei den Funden aus dieser Zeit maehen konnte. Die gewallige Riickenknopfspange, die bei den oben genannten Figurenblechen in mehreren Fallen einen zentralen Platz in der Bildkomposition einnimml, besitzt auch ihre Analogien unter gleichzeitigen Funden. Die prachlwolle Spange von Kårslu (Abb. 11) durfte in komplettera Zusland etwa doppelt so gross als die grösste der gcwöhnlichen Riickenknopfspangen aus derselben Periode gewesen sein, vgl. Abb. 4 und Abb. 11. Eine Spange von gleichen Dimensionen aber mit bedeutend mehr schablonenmässig ausgeliihrler Ornamentik isl im Kirchspiel Näshulta, Södermanland, gefunden worden. Fragmente von zwei wcileren solchen Spången gibt es vom Gräberfeld in Tuna, Kirchspiel Alsike, Uppland. Auch in Norwegen hat man solche Ricsenspangen gefunden, eine davon slammt aus Rogaland und zwei andere aus Nordnorwegen. Auf der Näshulla-Spange silzt noch ein Granat-Edelstein fest. Das bestäligt, dass diese Spången jetzt herausgefallenc Einlagen von Granat-Cloisonné besessen haben. Der Granat, ein fiir die Riickenknopfspangen so ausserordentlich charaklerislischcs Dekorationselemenl, war einer der am höchsten geschäfzten Edelsleine der Vorzeit. Der klassische Edelstein, dessen lateinischer Name Carbunculus ist und der auf griechisch Antrax heisst, entsprach allén roten durchsicbligen Edclsteinen, deren unler sich wechselnde chemische und physikalische Eigenschaflen man vor unserem eigenen J a h r h u n d e r t nicht unterscheiden konnle. Von diesen roten Edclsteinen war der Granat der gewöhnlichste II nd am leichlcsten zugängliche. Den ersten Platz nimmt der Karbunkel ein sagt Plinius bei der Beschreibung dieses Edelsleins in der Historia Naluralis. Seinen Namen Carbunculus (gliibende Kohle) soll er nach diesem Verfasser durch seine Ähnlichkeit mit dem Feuer erhållen haben, das jedoch selbst auf den Stein nicht einwirken konnle. Der selbslleuchtcnde Karbunkel war einer jener antiken Mylhen, die von

99

B I R G I T

A R R H E N I U S

der chrisllichen Kirche aufgenommen und gehegt wurden. Am friihesten findet man diesen Mythus iu dem Lapidarium des Bischofs Epiphanius aus dem ende des vierten J a h r h u n d e r t s und die mittelalterlichen Karbuukellegenden bilden eine reiche, mil Varianten iiber ganz Europa vcrbreilete Flora. Der Edelslein Karbunkel hatte auch andere Eigenschaften. Er gehörte zu den zwölf Sleinen. die nach dem zweiten Buch Moses der Bibel den grossen liruslschmuck gezierl haben sollen, den der jiidische Hohepriester trug. Jeder Slein symbolisiertc einen der zwölf Stamme Israels und der Karbunkel war der vierte Stein, der dem Stamm Juda enlsprach. llierdurch wurde dieser Edelslein in der chrisllichen Kirche natiirlich das Symbol fiir den vornehmslen Spross dieses Slammes, Jesus Christus. Mil Riicksicht auf das oben gesagte isl es nicht zu verwundern, wenn man glauble, dass gerade dieser Edelslein seinem Träger eine ganze Reihe von Vorleilen bringen konnte. Der Glaube an die edlen Steine und deren magische Einwirkung auf den Lauf der Dinge isl uralt und känn bis auf ägyplische und babylonische Philosophie zuriickefiihrt werden. Aus diesen Quellen schöpflen die Gelehrten der Antike jene Vorstellungen, die wir dann, in passende chrislliclie Tracht gekleidct, in den millelallerlichen Lapidarien wiederfinden. In diesen mittclallerlichen Lapidarien (vgl. Citat auf S. 90) findet inan Angaben dariiber, dass der Edelslein Karbunkel dem Ilerzen Mul gibt. Gottes und der Menschen Licbe, dass er den Frcund nnd die Freundin vcreine und seinem Träger Macht und Erfolg verleihe. Auch in der alluordischen Lileratur finden wir Beispiele dafiir, dass man an die raagisclie Bedeutung der edlen Steine geglaubt hal. In diesem Zusammeiiliaug ist die Beschreibung des Gotles Tor im Trymskvida von besouderein Interesse, der mit der Tracht der Götlin Freja bekleidet wird, um mit dem Biesen Trym verheiratet zu werden. Das Gedicht schildert wie er in den langen Bock einer Frau gekleidet wird, auf dem Kopfe eine hochzipfelige Kapuze, während die Brust mit breiten Steinen und Frejas grossem Brisingamen geschmiickt wird. Die Ubereinstiiumung einer Bilddarslellung von der Art, wie sie durch den Anhänger von Hagcbyhöger, Abb. 1, repräsenlicrl wird, mit der Beschreibung von Tor verkleidet als Freja k ä n n man wohl kaum iibersehen. Wir erkennen den langen Rock, die spilzige Kapuze, die breiten Bruststeine (Perlenschmuck) wieder, und was sollte dem grossen Brisingaschmuck des Gedichtes besser eulsprechen, wenn nicht eben die gewaltige Riickenknopfspange des BildesI Die Bedeutung des Wortes Brisingamen hat in diesem Zusammenhang ein gewisses Interesse. — Das W o r t bedeutet im Altnordischen sowohl wie im Isländischen) Halsschmuck, d.h. ein Schmuck, der am Halse sifzt. Die dicht am Halse sitzenden Riickenknopfspangen könnten daher sehr wohl mit dem Wort „men" bezeichnet werden. „Brising" kommt noch immer im Neunorwegischen im Worte ,.Brisa" vor, das Flamme oder Glut bedeutet. Das gleiche Wort begegnet uns auf isländisch in der Kombination „brisheitur", welches sehr warm (gliihend heiss) bedeulet. ..Brosingamene, der gliihende Schmuck",

100

DET

F L A M M A N D E

S M Y C K E T

stellt es im Beowulfsang, und eine bessere Ubersetzuug känn man fiir das Wort Brisingamen kaum linden. Das Epithet der Flammende, Gliihcnde, das dem Wort Brising entspricht, scheint eine direkte Anspielung auf die Granateinlagen zu sein, die fiir die Riickenknopfspangen so charakteristisch sind. Adjektive wie flammend, gliihcnd etc. kommen ständig in den Beschreibungen von Granaten in den Lapidarien vor, ja es wird sogar in dem lateinischen Namen dieses Edelsleins, Carbunculus, zum Ausdruck gebracht, der gliihende Kohle bedeutet. Vielleicht isl Brising geradezu eine direkte Tbersetzung des Namens Karbunkel, wie Karbunkel seinerscils eine Fbersetzung des Wortes antrax, der griechischen Benennung dieses Edelsteins ist. Durch die Funde weiss man, dass die Riickenknopfspangen sich als Schmuckform bis in das 11. J a h r h u n d e r t hinein erhållen haben, vgl. Abb. 13—14. Oft weisen sie Beparuluren auf, welche andeuten, dass sie länge im Gebrauch gewesen sind. Bilddarslcllungeu gleicher oder ähnlicher Art wie die hier oben bescliriebeneu, die ihre F o r m und stilistische Ausfiihrung von der Vendelkultur erhållen haben, sind in einigen Fallen in F u n d e n aus der jiingeren Vikingerzeit angetroffen worden. Der Konservalivismus, der fiir diese Schmuckgcgeuslände charakteristisch isl, hängt vielleicht gerade damit zusammen, dass ihre Bedeutung hauplsächlich religiöser Art gewesen ist. Ein geeignelerer Edelslein als der Karbunkel konnte wohl k a u m gewählt werden, um den Schmuck der Göftin Freja zu zieren. Freja, die Liebesgöttin, deren Macht daraus hervorgeht, dass sie wie Odin selbst die Hälfte der im Kampfe gefallenen Krieger erhielt. Die Prachtspangen, mil denen wir hier Bekannlschaft gestiftet haben, Frejas gliihender Schmuck, Brisingamen, diirftcn eine der vornehmsten Zierden gewesen sein, die einer nordischen Göttergesfalt gcwidmel wurden.

101