Till frågan om Ängsömålningarnas datering Raneke, Jan Fornvännen 79, 104-107 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1984_104 Ingår i: samla.raa.se

Till frågan om Ängsömålningarnas datering
Av J a n Raneke
Raneke, J. 1984. Tillfrågan om Ängsömålningarnas datering. (The dating of the wall-paintings of Ängsö Church.) Fornvännen 79. Stockholm. In a recent publication of wall-paintings in Ängsö Church in Västmanland Äke Nisbeth maintains that the Church was built by the nobleman Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) between c. 1340 and 1346. The Coats-of-arms in the church, however, indicate that the paintings were executed in the period 1362-1364.
Jan Raneke, Vallgatan 3, S-234 00 Lomma, Sweden.

De valvmålningar som framtagits i Ängsö kyrka har utförligt behandlats av Åke Nisbeth i en ny volym i Antikvariska serien av Vitterhetsakademiens handlingar. H a n har därvid också gjort en ingående analys och beskrivning av kyrkans arkitektur och byggnadshistoria. I en till synes övertygande bevisföring konstaterar Nisbeth, att det är Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta), som är kyrkans byggherre och store donator. Med stor säkerhet daterar han kyrkans och målningarnas tillkomst till tiden kring 1340 och före 1346. Själva byggnadsarbetena skulle således ha inletts senast 1340 och pågått i ca 5 år. Som belägg härför anföres det av Magnus Eriksson år 1346 utfärdade skyddsbrevet. Som jämförelse finns några uppgifter om faktiska byggnadstider på kyrkor i U p p l a n d . Hjälsta kyrka tog 20 år att uppföra med långa uppehåll mellan arbetsperioderna och Älvkarleby tog 11 år. Läser m a n noggrant den utförliga historiken och urkundsbeläggen, finns dock inget som direkt tyder på att Nils Abjörnsson särskilt favoriserat Ängsö bland sina många gårdar. Av hans testamente framgår, att de största gåvorna gick till domkyrkorna i Uppsala och Linköping, därefter klostren i Alvastra, Eskilstuna och Vårfruberga och slutligen n a m n e s Ängsö och Helgeandshuset i VästerFornvämen 79 (1984)

ås. Nils valde ocksä, i likhet med sin fader Abjörn, gravplats i Uppsala domkyrka. M a n kan d å onekligen fråga sig, om han över huvud taget bott på Ängsö? Det kan också noteras att kyrkans storlek och planlösning utesluter att den enbart fungerat som gårdskyrka. Den bör också varit avsedd som sockenkyrka och kanske ännu mera. Den ligger ju på en central plats för sjöfarande resenärer på Mälaren. Redan 1272 kom Gregers Magnusson (Folkungaättens oäkta gren) i besittning av visst gods på Ängsön, vilket ävdes av sonen Magnus Gregersson. År 1307 övergick detta gods till Abjörn Sixtensson av en ätt som vi kallar Sparre av Tofta. Det framgår av urkundsmaterialet att d e n n e ytterligare utökade sitt jordinnehav på Ängsön, ett faktum som visar, att det fanns flera jordägare inom socknen. Abjörn Sixtenssons gods ärvdes av sonen Nils Abjörnsson, som avled 1359. S o m m a r e n 1981 gjorde jag ett flyktigt besök i Ängsö kyrka och försökte mig pä en preliminär datering av sköldformerna och kom d å fram till en något senare datering än den Åke Nisbeth vill hävda. En mera grundlig analys av vapenbilderna och deras inbördes konstellation synes bekräfta min tidigare slutsats. Låt oss med hjälp av ett sparsamt källmate-

Ängsömålningarnas datering

105

N
>A<

\
rial söka rekonstuera den miljö, som utgör bakgrunden till kyrkans byggande och dess utsmyckning. Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) var gift med Bengta Abrahamsdotter, vars ättetillhörighet ej är känd. Mycket talar

i
dock för att hon var av den ätt, som benämnes Karl Bengtssons ätt, och som förde ett oxhuvud med hals som sköldemärke. Paret hade åtminstone två barn, dottern Ingeborg (sparre), som var änka på 1350-talet efter
Formännen 79 (1984)

106

J . Raneke bodde på Lagmansö. Deras svärson Ulf Bengtsson tillhörde en tredje sparreätt, den som benämnes Sparre av Hjulsta och Ängsö. Ulf och hans husfru synes också ha bott på Lagmansö, medan sonen Fader Ulfssons (1407—79) sätesgård var Ängsö. Inom de här redovisade släktkretsarna bör vi kunna finna de personer, som representeras av vapnen i valvens målningsdekor eller som föranstaltat deras uppmålning. Av vad vi vet om ägarförhållandena bör rimligen Nils Abjörnssons och hans hustrus vapen inta en framträdande plats. Det ligger då nära till hands att anta, att de representeras av sköldarna (2) och (3). Den förstnämnda sköldens sparre är ju också röd på gul botten, som är toftasparrarnas tinkturförddning. Att upprepa detta vapenp a r i traven intill sköldarna (4) och (5), förefaller helt omotiverat. Sannolikare representerar de då ättetillhörigheten hos Sigge Magnussons b å d a hustrur Elina Gisladotter (sparre) respektive Ramborg Karlsdotter (oxhuvud med hals). Elina tillhörde ätten Sparre av Aspnäs, som normalt förde sparren gul på rött fält. Huruvida sparresköld (4) hade denna tinkturförddning kan på grund avbrist på färgspår ej fastställas. Allt tyder dock på att Sigge Magnusson är vapendekorens huvudperson, 2 trots att han i nu bevarat källmaterial inte kan bindas till Ängsögodset. H a n måste dock av allt att döma innehaft detta eller åtminstone en beydande del av d e t s a m m a . I valvsvicklarna på långhusets motsatta norra sida förekommer fyra sköldar av betydande intresse. I västligaste traven ser vi först en sköld med fragmentariskt bevarade bildelement. En närmare analys visar, att det rör sig om två sammanslagna Folkungavapen, Valdemarsgrenens tre leoparder överlagda med den oäkta grenens, som här visar styckningen tre gånger i rött och (gult). 3 Sistn ä m n d a tinkturförddning är inte den normala, men den fördes av just den tidigare nämnde M a g n u s Gregersson. Detta dubbla Folkungavapen är helt unikt och åsyftar med största sannolikhet Filip Nilssons hustrus förn ä m a mödernehärstamning. Magnus Gregersson ägde j u också tidigare jordagods på Ängsön. Nästa sköld innehåller tre i stolpe satta kronor, en föregångare till kung Al-

Sten Turesson (Bielke), då hon gifte om sig med Bengt Nilsson (Oxenstierna), vilken enligt Gillingstam sannolikt skrev sig till Ängsö. Sonen Filip Nilsson (sparre) var troligen död mycket före 1376. H a n var gift med Ramborg Israelsdotter (Finstaätten), vilken anges omgift 1375. Några avkomlingar till Filip och R a m b o r g är ej kända. Hennes moder, som hette Bengta, var dotter av Karl Orestason ((arior) och Helena Magnusdotter (Folkungaättens oäkta gren). Bengta hade även en syster, Ingegärd Karlsdotter, som var gift med riddaren Valdemar Eriksson (Folkungaättens Valdemarsgren), vilken förekommer i u r k u n d e r n a mellan åren 1345—69. Vi återvänder till kyrkan och blickar upp mot målningssviten i den näst västligaste av långhusets valvkappor. Figurscenens centralgestalt är Kristus stående inför Pontius Pilatus. Vid Kristus' sinistra sida står en riddare med en vapensköld (1), som visar Vinstorpaätternas märke. Men det är inte den vanliga varianten med sinistra fältet tre gånger styckat, utan här är detta fält tre gånger ginstyckat.' Det finns bara en person inom dessa ätter, som kan beläggas med denna brisyr, nämligen riddaren och riksrådet Sigge Magnusson, som uppträder i källorna tidigast 1327, och som var död senast den 25 J a n u a r i 1362. Han skrev sig till Lagmansö i Södermanland och ägde betydande jordagods i detta landskap och i Östergötland. Något belägg för att han även ägt Ängsö, eller del i detta gods, föreligger inte. H a n var gift två gånger. Är 1338 hette hans husfru Elina Gisladotter (Sparre av Aspnäs). 1352 förekommer han andra gången gift med Ramborg Karlsdotter (oxhuvud med hals), som tillhörde Karl Bengtssons ätt och möjligen var hon kusin till den Bengta, som var gift med Nils Abjörnsson. Ramborg erhöll påvlig dispens den 25.1.1362 för att kunna gifta om sig med Håkan Algotsson (griphuvud), som var hennes frände i 4:e led. Sigge Magnussons barn i första äktenskapet hade troligen dött i späd ålder, då de anges begravna j ä m t e modern i Vadsbro kyrka. I Sigges a n d r a äktenskap med Ramborg fanns tre döttrar, varav en till namnet okänd men som anges levande — 1 3 4 6 - 8 5 — . Hon var gift med H å k a n Halstensson (halv lilja). Paret
Fornvännen 79 (1984)

Ängsömålningarnas datering brekts tre kronor 2,1, som kan beläggas tidigast 1364. 4 Vi har här ett terminus ante quem för Ängsömålningarnas tillkomst. I nästa traves svicklar förekommer det norska kungavapnet j ä m t e ett kungligt Folkungavapen, en variant som visar ett krönt lejon över tre (gin) strängar. Denna brisyr fördes vid den tid, som här är aktuell, endast av Håkan Magnusson. H a n var kung både över Norge och Sverige enbart åren 1362-65. Det första årtalet utgör därmed ett post quem. Målningsdekoren i Ängsö kyrka har alltså tillkommit under perioden 1363-64 och inte som tidigare antagits före 1346. 5 H u r stämmer nu detta konstaterande med situationen på Ängsö vid denna tid? Vem eller vilka kan ha varit målningarnas tillskynd a r e och donatorer? Den förnäma placeringen av Sigge Magnusson med sköld utgör kanske också en bekräftelse på, att han inte längre var i livet. Både han och Nils Abjörnsson hade nyligen avlidit, medan deras änkor levde kvar. Sigges efterleverska Ramborg stod i begrepp att gifta om sig. O m deras till namnet okända dotter redan var gift, vet vi ej. D ä r e m o t vet vi, att Nils Abjörnssons dotter Ingeborg då var gift med Bengt Nilsson (Oxenstierna), som tidigare nämnts trolig delägare i Ängsögodset. Sonen Filip, som var gift med Ramborg Israelsdotter (Finstaätten), kom sannolikt genom sitt gifte att förvalta betydande gods på annat håll. Kvar på Ängsö var då de båda änkorna av oxhuvudätten med var sin dotter. Sammanställer man alla fakta blir slutsatsen, att vi bland dessa fyra kvinnor har att söka den eller de som planerat sköldserien. Nästan undantagslöst ä r det också kvinnorna, som dokumenterat sitt intresse för släktsammanhangen inom de medeltida frälseätterna. Det finns också m å n g a exempel på, hur de varit idégivare till heraldisk kyrkodekor. Se på den underfundiga vapenserien på norra långhusväggen i T o s t e r u p komponerad av Sophie Rud eller Else L a x m a n d s altarbrun i ö d e b y kyrka, släktboksförfattarinnor som Sophie Brahe, M a r g a r e t a Grip m.fl. Vapenbilderna i Ängsö är från konstnärlig synpunkt av yppersta kvalitet. Lejonens spänst och elegans lämnar ej något övrigt att

107

önska. Mycket tyder på att konstnären varit av utländskt ursprung. En detalj som vittnar om heraldisk sakkunskap är, att courtoisie tillämpats på de vapen som förekommer på norra långhussidan. Samtliga lejon är vända mot altaret. Intressant är att Håkan Magnussons kungliga sköld även har ginsträngarna v ä n d a till strängar, medan däremot ingen v ä n d n i n g skett av den oäkta grenens häroldsbild på sköld (9).

Noter:
1 Nisbeth skriver: " — en knekt som bär en stor vapensköld med fullt tydligt vapenmärke, kluven sköld med till vänster (heraldiskt) två ginbalkar till höger en stiliserad lilja, e r i n r a n d e om d e n s.k. Vinstorpaättens v a p e n . " D e n n a vapenbeskrivning är felaktig och emanerar ursprungligen frän gamle riksantikvarien B.E. Hildebrands (1806—84) n o r m g i v a n d e vapensyn, som i detta fall tror sig se två ginbalkar, trols att sköldhalvan är tre gånger ginstyckad. D e n n a felsyn lever som synes alltjämt och h a r skapat stor förvirring i den antikvariska och genealogiska litteraturen. 2 3

Nisbeth h a r förbigått d e n n a sköld i sin utredning.

I Nisbeths tolkning heter det: " — ett stående lejon mot en snedbalk (!?), dvs. grevarnas av N a m u r vapen och åsyftande M a g n u s Erikssons drottning Blanka av Nam u r " . På sidan 123 skriver han: "ett lejon som överskäres av cn ginbalk (förf. m e n a r väl balk). Det sistnämnda v a p n e t h a r berett målaren vissa bekymmer, vilket framg å r av en ganska förvirrad teckning. Någon tvekan om att d e skall föreställa grevskapet N a m u r s vapen behöver trots d e t t a k n a p p a s t r å d a . " T v ä r t o m , en elegant lösning pä cn svår formgivning. Se rekonstruktion sköld (9). Beträffande N a m u r s vapen så utgjordes detta obriscrat av ett krönt lejon överlagt med en sträng.
4

I varje fall lar trckronorsvapnet en viss stadga från och med detta är. På senare är har man dock gjort några sensationella fynd av tidigare tre kronorsvapen bl.a. i Avignon frän 1338. (ör vilket redogjordes på den heraldiska kongressen i M a d r i d 1982. Fynden rubbar dock inte mitt p å s t å e n d e .

5

M a n m å s t e ställa sig frågan varför trekronorsvapnel och de kungliga vapnen förekommer i kyrkan? Kan det möjligen bero pä Ängsöfamiljernas goda relationer till k u n g a h u s e t ? Ängsö var också ett välbeläget elappmål vid k u n g e n s resor mellan huvudstaden och Norge.

Rejerenser
Nisbeth, A. 1982. Ängsö kyrka och dess målningar. Antikvariska serien 33 ( K u n g l . Vitterhets Historie och Antikvitets A k a d e m i e n ) , Stockholm. Äldre Svenska Frälsesläkter, Slockholm 1957-65. R a n e k e . J . 1982. Svenska Medeltidsvapen I o. II, Lund. Fornvännen 79 (1984)