Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster Svanberg, Jan Fornvännen 162-179 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1986_162 Ingår i: samla.raa.se

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster
Av Jan Svanberg

Svanberg, J. 1986. Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster. (The tomb of Queen Katarina.) Fornvännen 81. Stockholm. After the death of her husband Queen Katarina entered the Cistercian Abbey of Gudhem in 1250. She died there a few years låter. Her effigy of local sandstone has been brought from the ruined abbey to the Museum ofNational Antiquities in Stockholm. The author indicates some unusual details of the sculpture: The ängels above the head of the Queen are sitting in comfortable chairs, holding candles; meanwhile they are carrying her soul. Two monks, now partly destroyed, are represented on either side of the Queen's legs. They sit on benches reciting the Mäss for the Dead. This theme was introduced in funerary art around 1250. It was a speciality of Burgundian monasteries and spread sporadically outside France. The effigy itself has a parallel in the Cistercian Abbey of L'Epau, where Berengaria, Richard the Lionheart's Queen, was buried after her death as a widow in 1230. The two effigies are of the same type. But whereas the style of the French effigy is contemporary, the Swedish one is a late descendant of the statues in the doorways of the Cathedrals in Chartres (western porch) and Le Mans which date from the previous century.
Jan Svanberg. Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, S-106 91 Stockholm. Sweden.

Fyra m å n a d e r efter kung Erik Erikssons (läspe och halte) bortgång på vintern 1250 beslöt sig den barnlösa änkedrottningen Katarina Sunesdotter for att ingå i Gudhems nunnekloster och skänka bort sina jordiska tillgångar. I det storstilade gåvobrevet, som utfärdades i klostret den 11 juni 1250, presenterar hon sig som " K a t a r i n a , av Guds nåde svenskarnas d r o t t n i n g " och fortsätter sedan: " N ä r vi därför med Maria betänka, att ett allenast är nödvändigt, och att Marta oroar sig med m å n g a h a n d a bekymmer, så utvälja vi frukten av det bättre livet och vända oss till den del, som ingalunda skall tagas ifrån oss." Till klostret skänkte drottningen sina egendomar i Västergötland, Småland och Sörmland (Nyköping). Vidare gav hon sina gods i Danmark på villkor att deras avkastning skulle gå till byggande av kloster och klosterkyrka. Andra
Formännen 81 11986)

egendomar framför allt i Östergötland skänkte hon till sina släktingar, åter andra (bl.a. i G r ä n n a och Ljungby) skulle fördelas på de olika klosterordnarna (D.S. 377). Detta i sanning furstliga donationsbrev är medbeseglat av främst den nye, ännu okrönte kungen Valdemar, Birger J a r l och biskopen av Skara. I kung Valdemars ett halvår senare utfärd a d e stadfastelsebrev på denna testamentariska gåva står det uttryckligen att den gjordes vid drottningens beslut att ingå som nunna i klostret (D.S. 387). Det är ju detta som hon så vackert antyder med de ovan citerade bibliska vändningarna i brevet. I början av februari 1253 n ä m n s hon som död (D.S. 405). M a n började snart bygga ut klosterkyrkan enligt donationsbrevets villkor och bland det första som då ombesörjdes var en vacker gravvård över klostrets genom tiderna största

Drottning Katarinas gravsten frän Gudhems kloster

163

iu i itt c o n d i t o r i o jRegifl
Fig. 1 a. Gudhems klosterruin med drottninggravstenen i förgrunden. Kopparstick i Frik Dahlbergs Svecia antiqua el hodiema. — Les ruines du couvent de Gudhem avec le tombeau de la reinc. Gravure dans Suecia antiqua el hodiema (1716) par Erik Dahlbergh. Fig. 1 b. Droltninggravstenen i Gudhem. Opublicerad teckning i Peringskiölds Monumenta Sveo-Gothorum antiqua el recenlia. Tom 9. Kungl. Bibi. Ms F.h. 9. pag. 63. Foto Kungl. Biblioteket. — Dessin du méme tombeau dans le manuscrit de Peringskiöld. Deuxiéme moitié du 17e siécle. Bibi. Rovalc. Stockholm.

välgörarinna. Den är ännu bevarad och skall här bli föremål for en mer ingående granskning än den tidigare blivit ägnad. Drottning Katarina var dotter till ö s t g ö t a lagmannen Sune Folkesson och kung Sverker d.y:s. dotter Helena. De gjorde stora donationer till det östgötska cisterciensernunneklostrct i Vreta, där deras andra dotter Benedicta vistades. Enligt annalnotiser bortfördes hon 1244 — samma år som systern gifte sig med kung Erik — av lagmannen Lars Pettersson i ett av balladen besjunget klosterrov (Axelsson 1957 s. 225 ff. och Hildeman 1985 s. 87

och 135 f.) Efter fem års landsflykt i Norge synes han ha dött där och Benedicta återvände ensam hem. Hon fick av sin syster stora gåvor, bl.a. staden Söderköping, i drottningens o v a n n ä m n d a donationsbrev 1250. (Efter ett par år gifte Benedicta om sig med Svantepolk Knutsson och senare skulle deras dotter i sin tur bli föremål för ett annat berömt brudro v.) K a t a r i n a härstammade alltså från andra sidan av Vättern. Varför valde hon då att dra sig tillbaka till ett västgötskt cistercienserkloster? Dels berodde det väl på att hennes makes
Förmännen 81 (1936)

164 J . Svanberg släkt, den Erikska ätten, var knuten till Västergötland och att han liksom flera tidigare kungar av denna ätt hade jordats i det närbelägna cisterciensiska munkklostret i Värnhem. Dels var drottning Katarinas faster och n a m n e nybliven abbedissa i nunneklostret i G u d h e m (Hall 1901 s. 45f, Ortved 1933 s. 366 f ) . Drottninggravstenen från Gudhem bär inga spår av någon inskrift. Visserligen har Erik Dahlberg skrivit dit en sådan i sin teckning avgravvården — han besökte Gudhem 1691 — och den finns också med i hans Svecia-stick (se fig. l a ) . H a n har helt enkelt givit sina uppgifter om monumentet och dess senare öden formen av en inskrift gående runt tre av stenens sidor. Där står att det är "Den gudomliga drottning G U T A S gravsten, en gång uppställd på drottningens grav, men nu förvarad i sockenkyrkan" [Divae Reginae GUTAE cippus, quondam erectus in conditorio Reginae, servatur nunc in templo parochiali). Ord som diva, cippus och conditorium anknyter snarare till det antika latinet än till en medeltida gravskrift. O m Dahlberg tagit drottningens av ortnamnet bildade namn G u t a ur egen fatabur eller ur folkmun är ovisst. Gravstenen förvarades alltså i slutet av 1600-talet i den intill klosterruinen belägna sockenkyrkan. Där fanns den kvar ännu 1868, då Hilder Werner skrev att i dess vapenhus är " d r o t t n i n g Gunhilds grafhäll inmurad och försedd med ett alltför rikt lager af rappning så att man med möda kan urskilja dess form". O m Gunhild berättar Werner att hon skall ha g r u n d a t G u d h e m s kloster år 1050 sedan hon måst skilja sig från sin kusin kung Sven Estridsson av Danmark (Werner 1868 s. 8). År 1898 hade gravvården hamnat ute vid kyrkogårdsmuren och kunde tillsammans med några huggna arkitekturdetaljer från den gamla klosterkyrkan inköpas till Statens Historiska Museum för 100 kronor. I museets rika samlingar utgör den en unik klenod och intar en central plats i medeltidsavdelningens utställning. Först 1910 satte Sigrid Leijonhufvud i en uppsats i Fornvännen drottningen på gravstenen i samband med Katarina Sunesdotter, en identifiering som blivit allmänt accepterad (Leijonhufvud 1910 s. 142 och
Förmännen 81 (1936)

Fig. 2. Drottning Katarinas gravsten sedd ovanifrån. Foto ATA. — Le tombeau de la reine Catherine vu d'en haut.

Drottning Katarinas gravs ten från Gudhems kloster

165

Fig. 3. Drottning Katarinas gravsten sedd från sidan. Foto ATA. — Le tombeau de la rcine Catherine vu de cöté.

t.ex. Gardell 1937 s. 119). Den kan ej dras i tvivelsmål med hänsyn till de ovan anförda u r k u n d e r n a och gravskulpturens datering av både ikonografiska och stilistiska skäl (jfr nedan). Vid klostrets utgrävning, som ägde rum 1928—38 under ledning av Stig Roth, återfanns en murad tumba, vars form och mått visade sig exakt överensstämma med denna gravsten. T u m b a n befann sig längst västerut i klosterkyrkans mittskepp, där den var placerad i mittaxeln bara någon meter från västväggen (men 7 meter från leksystrarnas altare). På ett djup av ca en meter under tumban påträffades ett orört skelett av en äldre kvinna, med största sannolikhet drottningens. I klosterruinen står sedan 1964 ovanpå den då restaurerade tumban en avgjutning i konststen av gravvården, utförd efter originalet i Historiska Museet i Stockholm (Roth 1973 s. 20, 57-59 och 67 f.). Den trapetsformade gravvården är 2,42 meter lång och 75 cm bred vid huvudändan mot bara 50 cm vid fotändan. Den är huggen i en hård underkambrisk sandsten från Västergötland. Den rappning som täckte stenen,

då den satt inmurad i sockenkyrkan, är sorgfälligt avlägsnad, varvid även alla spår av en eventuell ursprunglig polykromi försvunnit. Gravstenens lodräta sidor är osmyckade utom på och närmast den övre kortsidan, som vi skall återkomma till. O v a n p å är drottningen framställd i hög reliefsåsom liggande utsträckt med huvudet på en fyrkantig kudde (fig. 2-3).De öppna ögonen och händernas grepp om boken visar att hon är levande och så framställs i regel 1200talets gravfigurer norr om Alperna. Här återges människorna under hela högmedeltiden på sina gravar såsom de var i livets blomning, vilande i vaken väntan på den yttersta dagen (Panofsky 1964 s. 53ff. och Bauch 1976 passim). Ändå brukar kläder och fötter återges som på en stående. Men vår drottning är på ett för tiden ovanligt sätt konsekvent återgiven som liggande. Det ser man fr. a. på hur klänning och underklänning veckar sig kring de vilande fötternas skospetsar (fig. 2). Hon bär en drottningkrona med bred ännering och höga, liljeformade spetsar (fig. 4 och 6). Änneringen har horisontala profiler och tre r u n d a fördjupningar, en mitt fram och en
Fornvännen 81 (1936)

166 J. Svanberg
Fig. 4. Gravstenens övre del. Foto B. Lundberg, ATA. — La partie supérieure du tombeau.

på vardera sidan, där sannolikt glasmassa eller liknande varit inlagt för att imitera ädelstenar. Av kronspetsarna är varannan bred och varannan smal, alla försedda med skaft
Fornvännen 81 (1936)

och däröver symmetriskt utbredda blad. Under kronan bär hon ett änkedok över håret, som därför blott kommer till synes framtill (fig. 4). Inom det långa hårets tätt

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster
Fig. r). Gravstenens övre kortsida. Foto B. Lundberg, ATA. — I.e petit röté supérieur du

167

tombeau.

slutande ram framträder ett kompakt och föga individualiserat ansikte med breda, rundade former. Skadorna på främst näsan, hakan och den lilla munnen bidrar till den trumpna uppsynen. M a n får ingen känsla av att porträttlikhet eftersträvats här och någon annan bild av drottning Katarina att jämföra med finns inte. F r å n axlarna faller manteln och följer som ett öppet skal kroppens sidor (fig. 2). Därunder bär drottningen en fotsid och långärmad klänning i ett vackert plisserat tyg. Sådana plisserade tyger har återfunnits från denna tid i flera stadsgrävningar i fr. a. Västergötland (Gamla Lödöse) och Norge, såsom Margareta Nockert nyligen visat (1984 s. 191 IT.). Vecken ä r tätare och finare i blusen än i kjolen. Den eleganta klänningen har en bred halslinning och långa omvikta flikar på ärmarna, ö v e r hennes högra handled och vid fötterna kommer särken till synes. Hon bär ett skärp, som mitt fram har ett spänne, varifrån den fria skärpändan hänger ända ned till fötterna. Detta är en för 1200-talet typisk modedetalj, som från Paris spreds över Europa och bl.a. återfinns på svenska träskulpturer från denna tid. Drottningen håller med båda händerna en bok som är stängd med spänne (fig. 4). Boken

skall markera hennes fromma sinnelag, ty det ä r säkerligen fråga om en psaltare, bönbok eller annan kyrklig uppbyggelseskrift av det slag, som m å n g a furstinnor fick utförda åt sig. M a n kan exempelvis tänka på de praktfullt illuminerade psaltare från 1200-talets början, vilka utfördes åt de franska drottningarna Ingeborg och Blanche de Castille. Eller på den lika påkostade men i 1100-talets England illuminerade s.k. "Folkungapsaltaren" som tillhört en äldre kvinnlig anförvant till Birger Jarl och senare hans drottning (Haseloff 1938 s. 8 f f ) . Förutom kyrkans män var det vid d e n n a tid framför allt de högättade kvinnorna som kunde läsa, medan deras män ofta var analfabeter. Det var vanligt att förnäma damer vistades i kloster både i ungdomen och ålderdomen, under de tidiga åren för sin utbildning — bl.a. just i konsten att läsa och skriva — och under de sena åren för sitt själaväls skull. Kort sagt vad boken i drottning K a t a r i n a s händer skall visa är att hon var en from kvinna som gått i kloster. Ovanför huvudgärden sitter tre figurer med avslagna huvuden vända mot drottningen. D e två yttre är änglar, ty bakom deras ryggar har vingarna återgivits i låg relief på gravstenens övre kortsida (fig. 5). Änglarna, som har liknande plisserade dräkter som
Fornvännen 81 (1986)

168 J . Svanberg drottningen, håller med ena handen en duk emellan sig. Mitt i duken sitter en liten naken person på huk. Benen skymtar genom duken och över den ses bröstet vänt mot den stora drottningbilden och på ryggsidan skuldrorna (fig. 4 och 5). Detta är en i medeltida gravkonst vanlig framställning av hur den avlidnas själ tas om hand av änglarna. På Dahlbergs stick har figurgruppen förvandlats till ett enda huvud flygande med egna vingar, ty så brukade själen återges på 1600-talets gravstenar (fig. l a ) . Att alla tre figurerna i själva verket redan då saknade huvuden visar en opublicerad teckning av gravvården i Peringskiölds manuskript (fig. 1 b). M e n det är bara med ena handen som änglarna på Gudhemsstenen håller i duken med drottningens själ. Med den andra handen håller änglarna var sitt ljus (fig. 4). De långa, smala vaxljusen har av tekniska skäl måst framställas horisontalt nedfällda, men de ligger uppe på låga socklar längs gravstenens kanter för att ändå framhävas och höjas upp något. (1 både Dahlbergs och Peringskiölds teckningar är dessa former missuppfattade som draperier, se fig. l a och b.) Änglarna skall tänkas hålla ljusen upprätta och brinn a n d e , medan de sitter i sina bekväma karmstolar, vilka har mejslats ut längst upp på gravstenens långsidor (fig. 6). Varken ljusen eller karmstolama har tidigare noterats av forskningen. Ett mera sällsynt motiv än änglama upptill finns fragmentariskt bevarat på ömse sidor om drottningens fötter. H ä r är på vardera sidan om henne en bänk uthuggen, på vilken två personer har suttit i bredd (fig. 7). Så mycket kan m a n tydligt se, fastän alla fyras överkroppar nu är borta och uppenbarligen var det redan på 1600-talet, eftersom varken Dahlberg eller Peringskiöld har återgivit någonting alls kring drottningens ben i sina avbildningar (fig. l a och b). Två små huvuden och en hand i samma lilla skala, vilka man funnit vid Gudhemsruinens utgrävning (nu i magasin i S H M ) , synes passa väl ihop med dessa figurer kring drottningens fötter (fig. 8). V a d som framställts här är tvenne par avm u n k a r , som sitter och läser en evig själamässa för drottningen från de stora, fint utmejslaFornvännen 81 (1986)

de pergamentsblad som ligger uppvikta framför d e m . De stenformer som skall föreställa pergamentsbladen har troligen en gång varit bemålade, kanske med själamässans inledningsord: Requiem aetemam dona eis, Domine (Herre, giv dem den eviga ron). Själamässan (missae defunctorum) avsåg att hjälpa den avlidna i skärselden. Ty det var dit som änglarna med sin duk förde själen, föreställde man sig, medan oförbätterliga syndare h ä m t a d e s av djävlar till helvetet och endast helgon kom direkt till himlen. Kyrkans företrädare kunde lindra plågorna i skärseldcn och förkorta själens renande vistelse där genom att läsa förböner och hålla särskilda mässor för den, varvid man läste, sjöng, bad, tände vaxljus och svängde rökelsekar (se K L N M bd 15 "Själamässa" och Andrén 1976 s. 17IT.). På en del gravar framställdes små bifigurer förrättande olika moment i en sådan själamässa kring den stora gravbilden. Så återges två små kaniker stående med ljus i h ä n d e r n a nedtill kring ärkebisop Evrard de Fouilloi (död 1222) på hans bronsgravvård i katedralen i Amiens. Upptill svävar två änglar och svänger rökelsekar kring honom. Ty m a n tänkte sig att den jordiska själamässan hade en himmelsk motsvarighet, som förrättades av änglar. På drottning Katarinas gravsten firar alltså änglarna upptill med sina ljus en himmelsk mässa för hennes själ, som de har mellan sig, medan munkarna nedtill läster en jordisk sådan. Korrespondensen mellan dessa b å d a motiv antyds även av sittmöblerna, fastän det som sig bör är skillnad mellan änglarnas fina karmstolar och munkarnas enkla bänkar utan vare sig karmar eller ryggstöd. Den utformning som motivet fått på Gudhemsgraven med små munkar, vilka sitter u p p r ä t t kring den stora gravfiguren och läser en själamässa, är sällsynt. Motivet synes i d e n n a form ha uppstått i Frankrike inemot mitten av 1200-talet. Från denna tid är det äldsta exempel jag kunnat finna, nämligen på en fransk riddares grav från ett cistercienserkloster i Burgund (fig. 9). Där sitter på var sida om hans knän en i kåpa och kapuschong klädd munk på cn pall och läser eller sjunger ur en uppslagen bok som han håller i sina

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster
Fig. 6. Gravstenens övre del från sidan. Foto B. Lundberg, ATA. — La partie supérieure du tombeau vue de cöté.

169

Fig. 7. Gravstenens nedre del med munkarnas bänkar. Foto B. Lundberg, ATA. — La partie inférieure du tombeau avec les bancs des moines de chaque cöté des jambes de la reine.

händer (Adhémar 1974 fig. 198). Kring riddarens huvud sitter två änglar som också håller böcker och alltså här svarar för den himmelska själamässan. Munkar återgivna på detta sätt kring gravfigurerna har av fransk forskning framhållits som en specialitet för Burgund med flera exempel under 1300-talet

(Bégule 1966 s. 41). Det förnämsta av dessa finns i ett annat burgundiskt cistercienserkloster, nämligen Fontenay, där det på en tumba i kyrkans kor över en riddare och hans hustru framställs flera små munkar sysselsatta med att läsa själamässor (fig. 10). En sitter med uppslagen bok vid hennes fötter, medan
Förmännen 31 (1986)

170 J . Svanberg

Fig. 8. Två huvuden och en hand av sandsten i liten skala (alla delarna mäter ca 5 cm) sannolikt hörande till munkarna vid drottningens fötter. Funna vid Gudhemsruinens utgrävning, nu i SHM. Foto B. Lundberg, ATA. — Deux tetes et une main laillées dans du grés (chaque piéce mejure environ 5 cm). Elles ont été trouvées dans les ruines du couvent de Gudhem el appartiennem vraisemblablement aux petits moines du tombeau de la rcine.

två a n d r a knäfaller i bön vända in mot hennes huvudgärd (alltså ett munkpar med ryggarna utåt som på vår drottninggrav). Motivet spreds i enstaka fall även till andra delar av Frankrike och vidare till några få, franskpåverkadc gravvårdar i andra länder med en engelsk abbotsgrav från 1250-talet som äldsta exempel (Nelson 1917 s. 132 fT., Bauch 1976 s. 133, Schmidt 1975 s. 181 ff.). S å d a n a bifigurer på ett gravmonument var alltså avsedda " t o bear witness down the years that the church in which it stood continued to offer prayers for the dead man's soul and to recite the Mäss for the Dead on his anniversary d a y " . Dessa bruk var inte nya, men "it was gothic sculpture which first gave visible expression to them on funerary monum e n t s " (Saucrländer 1972 s. 22). De små m u n k a r n a på drottning Katarinas gravsten var sålunda ett alldeles nytt motiv, som här för första (och enda) gången uppträdde i skandinavisk gravkonst, kort efter att det hade uppstått i Frankrike. Det är förvånande att detta motiv är så sällsynt inom gravkonsten med tanke på hur viktig och eftertraktad förbönen och själamässan i verkligheten var för medeltidens människor. För att fä sådana lästa för sig efter döden "till evärdelig tid", v ä r m a n beredd att betala kyrkor och kloster med stora testamentariska gåvor i pengar, gods och gårdar. Detta var den viktigaste drivkraften bakom tillkomsten av klostrens med tiden allt större
Fornvännen 81 (1986)

godsförmögenheter. Ty även om prästerskapet i vanliga kyrkor också kunde läsa själamässor, litade man i detta avseende mer på klostren med deras många munkar. Därför lät sig t. ex. Frankrikes och Englands kungar begravas inte i sina huvudstäders katedraler utan istället i de stora klosterkyrkorna S:t Denis vid Paris respektive Westminster Abbey i London. Dessa förhållanden utgör en viktig del av bakgrunden till både drottning Katarinas stora donation till Gudhems kloster och till det n u m e r fragmentariska motivet på hennes gravstens nederdel. Efter denna ingående granskning av drottning Katarinas gravsten ur främst ikonografisk synvinkel kommer frågan om dess stil och varifrån den är inspirerad. Härom har forskningen framfört tre olika åsikter. Garl af Ugglas hävdade i en uppsats (1927 opaginerad) "att en engelsk eller i England skolad bildhuggare . . . har frän yngsta Wellsatcljcn till Västergötland överfört den där härskande stilen". H a n har förmodligen huggit Katarinas sten strax efter drottningens död på 1250-talet. Andreas Lindblom skrev d ä r e m o t i sin konsthistoria om Gudhemsstenens mästare (1944 s. 139f): "Den stil han företräder hör hemma i Nordvästtyskland — man kan jämföra t.ex. de samtida portalskulpturerna i Paderborn." De av Lindblom utpekade parallellerna är "mycket vilseledand e " framhöll Aron Andersson i sin avhandling (1949 s. 250ff.) och återigen i ett senare

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster

171

Fig. 9. Grav över N. de Monlaigu, herre till Sombernon. död i slutet av 1240-talet. i cistercienserkloslret La Bussiére i Bourgogne. Teckning från 1600-talet i Gaigniéres' samling. Återgiven efter foto i Bibliotheque Nationale. Paris. — Tombeau d"un seigneur de Sombernon dans la chapelle des fondaleurs dans 1'abbaye de la Bussiére en Bourgogne. Vers 1250. Dessin du XVII 1 siécle dans la Collection Gaigniéres.

Fig. 10. Grav över herren till Mello och hans hustru från 1300-talets slut i klosterkyrkan i Fontenay i Bourgogne. Foto B.-A. Kéry. — Tombeau d'un seigneur de Mello et de son épouse dans 1'abbave de Fontenav cn Bourgogne. Fin du

X I V siécle.
Formännen 81 (1986)

172 J. Svanberg

é

'

1

11
1

1

ifl

M 1 1 H 7 fl

Fig 11. Gammaltestamentliga drottningar. Portalskulpturer från 1100-talets mitt: a) i västportalen till katedralen i Chartres; b) från Notre-Dame-de-Corbeil, nu i Louvren; c) i sydportalen till katedralen i Le Mans. Samtliga foton efter Sauerländer 1972. — Reines de 1'Ancien Testament. Statues colonnes du milieu du XII' siécle: a) dans le portail ouest de la Cathédrale de Chartres; b) de Notre-Dame-de-Corbeil, maintenant au Louvre; c) dans le portail sud de la Cathédrale du Mans.
Förmännen 81 (1986)

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster arbete (1966 s. 81). I stället hävdade han att Gudhemsskulpturens stil utgår från statyerna i C h a r t r e s västportal och deras efterföljare i andra franska portaler från 1100-talets senare del. Gudhemsstenen skulle vara en av de sista representanterna för denna i Sverige länge kvardröjande stil och " u t a n tvivel huggen av en lokal hantverkare" (1966 s. 81). V e m av dessa tre forskare har rätt? Är Gudhemsstenens stil inspirerad från England, Tyskland eller Frankrike? Fasadskulpturerna på katedralen i Wells som af Ugglas hänvisat till är visserligen i sina engelskt långa och slanka proportioner besläktade med vår drottning, men de visar ett yngre stilstadium än hon gör. Hon skiljer sig ändå mer från de av Lindblom utpekade portalstatyerna i Paderborn liksom från annan samtida westfalisk skulptur. Ty där är proportionerna annorlunda med satta kroppar och större huvuden och framför allt härskar där en helt annan och mycket rörligare veckstil än i vår drottningbild (Sauerländer 1971 s. lif., fig. 34IT.). Med den tyska skulpturens avvikande formuppfattning kan den alltså inte sättas i samband. Det är Aron Andersson, vår främste kännare av medeltidens skulpturstilar, som kommit sanningen närmast i detta fall. Det är ingen tvekan om att den strama, långlagda drottninggestalten från G u d h e m , som med sin plisserade klänning liknar en kannelerad kolonn, är en h u n d r a år försenad efterföljare till kolonnstatyerna i västportalen i Chartres (fig. 2; jfr fig. I l a ) . I Frankrike kopierades dessa i en rad kyrkoportalcr under de två årtiondena efter 1150. Andersson ansåg att Gudhemsdrottningen mest liknar en av dessa nära efterföljare, nämligen en portaldrottning från NotreDame-de-Corbeil, nu i Louvren (tyvärr hårt restaurerad 1860 beträffande både händer och ansikte; fig. 11b). Genom en ändå mer förfinad dräktbehandling än hos förebilderna äger denna " a sensous charm denied to the more austere Chartrain Q u e e n s " (Sauerländer 1972 s. 398). Härigenom skiljer den sig mer än dessa från vår drottning. Det är enligt min mening mest rättvisande att jämföra henne med de en aning förenklade kopior av Chartresdrottningarna som står i den före

173

Fig. 12. Drottning Berengarias grav i klosterkyrkan i L'Epau. Teckning från 1600-talet i Gaigniéres' samling. Foto Bibliotheque Nalionale. — Le tombeau de la reine Bérengére. morte en 1230, dans fabbaye de l'F.pau. Dessin du XVII' siécle dans la (:olle< lion Gaigniéres.
Förmännen 81 (1986)

174 J . Svanberg
Fig. 13. övre delen av drottning Berengarias gravfigur. Foto förf. — Partie supérieure de feiTigie de la reine Bérengé-

Fig. 14. Lejonet med hunden under Berengarias Ritter. Foto förf. — Le lion et la levrette sous les pieds de la reine Bérengére.
Fornvännen 81 (1986)

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster 1158 gjorda sydportalcn till katedralen i Le M a n s ' ( S a u e r l ä n d e r 1972 Pl. 16f. och s. 386). I förhållande till sistnämnda drottningstatyer utgör vår gravskulptur ytterligare ett steg i förenkling av formerna (fig. 11 c, jfr fig. 2). Den är med sin överlånga kropp, sitt förhållandevis lilla huvud och sina plisserade klänningsveck i de parallella längdlinjernas tecken påfallande lik de unggotiska drottningstatyerna i framför allt Chartres och Le M a n s från 1100-talets mitt. Det är bara på detaljer som m a n kan se att vår skulptur ändå hör h e m m a i en annan tid än de gör. Av deras överdrivet vida, till knäna hängande ärmflikar, ett mode typiskt för 1100-talet, har hon b a r a nedkrympta rester kvar och hennes skärp ä r av 1200-talstyp. Medan de ännu var strikt frontala, faller vår drottnings skärp och kjol i en svag sväng. Finns det då ingen förbindelselänk mellan den franska skulpturen från 1100-talets mitt och vår ett sekel senare? Den tidigare forskningen har enbart hänvisat till portalskulpturer. Det är nu dags att söka paralleller inom gravkonsten. Till vår gravvårds sällsynta motiv med munkar som sitter och läser en själamässa h a r vi här ovan för första gången påvisat ett p a r nära franska motsvarigheter. Efter en genomgång av otaliga gravskulpturer i olika länder kan nu konstateras att även huvudfiguren h a r sin närmaste parallell i Frankrike. Det är den 1230 döda drottning Berengarias gravvård i den cisterciensiska klosterkyrkan i L ' E p a u strax utanför staden Le Mans (fig. 12). Drottning Berengarias gravfigur bär samma dräkt som den svenska skulpturen, dvs. en mantel som faller från axlarna så att man blott ser dess b r ä m hela vägen följa kroppens b å d a sidor. Klänningen är här inte plisserad men kantas upptill av en halsbård av samma slag som på vår drottning och hon bär ett likadant skärp som mitt fram hänger ända ned till fötterna, ö v e r håret bär hon slöja och krona. O c h hon ligger på huvudkudden och håller sin igenslagna bok på alldeles samma sätt med båda händerna, den högra över och den vänstra under boken, som drottning Katarina gör. Men till skillnad från henne har Berengaria ett stort ringspänne vid halsgro-

175

pen för att hålla ihop sprundet på den snålt ringade klänningen. Nedanför spännet syns det band som håller manteln på plats (fig. 13). Vid bältet hänger en penningpung (för allmoseutdelning) som ofta finns med på franska damers gravbilder från denna tid. En viktigare skillnad är att såväl änglar som m u n k a r saknas på Berengarias gravvård. Ä n d å finns även på denna en diskret och originell påminnelse om dödsmässan, nämligen i den relief som pryder pärmen på den med spänne slutna boken i hennes händer. Ty d ä r finns en miniatyrbild av den döda drottningen på lit-de-paradc mellan två stakar med tända vaxljus (fig. 13). Den stora gravfiguren återges här i stark förminskning men troget t. o. m. beträffande detaljer som skärpet och huvudkuddens mönster med enda skillnad att hon saknar boken. Detta är så vitt jag vet ett unikt motiv, men dess innebörd är klar — boken på vars pärm bilden finns och de två b r i n n a n d e ljusen i den antyder bönerna och mässan för den döda. U n d e r sina fötter har Berengaria ett lejon och en hund som sä många andra medeltida gravfigurer. Det vanliga är att kvinnor har en h u n d , trohetens symbol, och att män — i synnerhet kungar och riddare — har lejon, modets och styrkans djur. Men här har de för ovanlighets skull kombinerats till en grupp, d ä r lejonet slår sina klor i hunden (fig. 14). Det anspelar sannolikt på hennes äktenskap med Richard Lejonhjärta. Berengaria, äldsta dotter till Sancho VI av N a v a r r a , blev 1191 vid tjugoett års ålder gift med kung Richard Lejonhjärta av England under hans uppehåll på Cypern vid det tredje korstågets början. Under detta följde Berengaria sin make i det heliga landet. Men Lejonhjärta började snart slå för en bysantinsk prinsessa och Berengaria återvände ensam till Frankrike i slutet av år 1192. Hon intervenerade för att fa Richard fri ur det österrikiska fängelse han hade hamnat i på sin väg hem från korståget. När han slutligen kom tillbaka till Frankrike brydde han sig emellertid löga om sin hustru, och de tycks sedan blott sällan ha träffats (Biographie Francaise 1951 sp. 1502). Berengaria var inte närvarande vid Richards död 1199, sedan han vid en belägFomvännen 81 (19861

176

J . Svanberg lellismen i linjeföringen har försvunnit och reliefmässigheten har ersatts av en mera friplastisk återgivning av gestalten. Men i ett par detaljer förnims ändå ett svagt eko av Berengarias höggotiska stil i den svenska skulpturen. Den långa skärpändan faller i s a m m a lätta sväng och vecken krusar sig ganska livligt kring fötterna även på drottning Katarina. Det är sålunda mer till typen än till stilen som de båda drottninggravarna liknar vara n n . Inom cisterciensernas internationella orden flyttades m u n k a r och nunnor regelbundet mellan kloster i olika länder. Med dem spreds idéer och förlagor. Det är välkänt att beträffande klosterbyggnadernas utformning fanns inom denna orden mycket enhetliga och fasta mönster, som utvecklats i de franska moderklostren och som följdes inom ordens arkitektur i hela Västeuropa. På samma sätt tycks det alltså ha gått till, när drottninggraven i G u d h e m s cistercienserkloster utformades: m a n har använt aktuella mönster från de normgivande franska cistercicnserklostrcns gravkonst både för den furstliga stiftarinnans gestalt och för de små munkarna, som sitter och läser själamässor vid hennes fötter. Utifrån sådana franska förlagor och utifrån en till skillnad från dem gammalmodig fransk stiltradition har stenmästaren i Gudhem gått till verket. Resultatet har blivit en stram skulptur präglad av en långsträckt dekorativelegans. Jämfört med franska förebilder (inns här cn viss förenkling och likriktning av formerna. Stramheten förenas med ett fint och känsligt handlag, som särskilt kommer till uttryck i det livligare spelet av veck kring händer och fötter. Denna skulpturs från fransk synpunkt helt föråldrade unggotiska stil tedde sig paradoxalt nog med hänsyn till den eftersläpande konstutvccklingen i Sverige ny och modern här uppe. Den fick snart stilfränder inom träskulpturen i både Västergötland och a n d r a landskap (t.ex. madonnabilder i Algarås resp. Valö; se Andersson 1966 s. 81 f ) . Gudhemsruinens utgrävare Stig Roth ansåg sig kunna "fastslå, att mästaren till detta förnämliga skulpturverk också måste vara upphovsmannen till" en rad andra skulpturdetaljer i klostret. "Arbetena böra ha tillkom-

ring sårats av en pil, och inte heller vid hans begravning. (Han vilar jämte sina föräldrar i klosterkyrkan i Fontevrault söder om Loire under en ovanlig gravskulptur visande honom på lit-de-parade som död med slutna ögon och styva lemmar. Se Sauerländer 1972 pl. 142, s. 22 och s. 448f.) H a n s bror J o h a n utan land vägrade att betala ut hemgiften trots att påven stödde Berengarias rättmätiga krav därpå. Den franske kungen tog andra besittningar avhenne men gav i utbyte staden Le Mans och här slog sig den barnlösa änkedrottningen ned 1204. Hon fortsatte energiskt att kämpa för sina rättigheter gentemot både kungarna av England och Frankrike och gentemot vissa kyrkliga institutioner, som hon kom i konflikt med. Till gengäld stödde hon flera religiösa o r d n a r och barmhärtighetsinrättningar och d o n e r a d e till Le Mans-katedralens korbygge, som nu påbörjades i höggotisk stil. Slutligen g r u n d a d e hon 1229 cistercienserklostret "Pietas D e i " i L'Epau strax utanför Le Mans. Följande år dog den forna drottningen avEngland, som aldrig satt sin fot i detta land, och fick sin tumbagrav på central plats i det kloster hon stiftat (Bouton 1969 s. 15ff.). Det uppfördes långsamt i en utsökt ren och vacker gotisk stil med Berengarias gravvård som 1200-talsinredningens "piece maitresse" (Barrére 1968 s. 52 f ) . M å så vara att ett äktenskap med Richard Lejonhjärta i händelsernas mitt var något helt annat än ett med F>rik läspe och halte i en utkant av Europa. Men de båda barnlösa änkedrottningarna Berengaria och Katarina gjorde alltså mot slutet av sina liv stora donationer till byggandet respektive utbyggandet av ett cistercienserkloster. I bägge fallen hedrade klostret sin största välgörarinna med en centralt placerad tumbagrav bärande en skulptur som skulle understryka både hennes höga rang genom krona och dräkt och hennes fromhet genom andaktsboken i hennes händer. I jämförelse med den kvardröjande unggotiken i den något yngre svenska gravfiguren präglas Berengaria av den franska höggotikens livligare och naturligare stil. Den överdrivna långsträcktheten och den strikta paralFomvännen 31 (1986)

Drottning Katarinas gravslenfrån Gudhems kloster

17 7

Fig 15. Konsolhuvud med kungakrona från Gudhems kloster, nu i SHM. Foto ATA. — Console en forme d'une tete de roi du couvent de Gudhem.

mit i ett s a m m a n h a n g och som en följd av drottningens donation år 1250" (Roth 1973 s. 59). I stort sett delar vi denna uppfattning (dock med den reservationen att en del skulptur är gjord senare). M a n bör emellertid räkna med att det tog några är både för att omsätta de donerade danska godsens avkastning i likvida medel till klosterbygget och för att fa dit stenmästare och organisera en byggnadshytta. Troligen kunde arbetena börja först under 1250-talets senare del. Säkerligen hörde stiftarinnans gravvård, som ställdes u p p i det ej ombyggda, gamla långhuset, till det första som den ledande stenmästaren fick göra i G u d h e m . I det nya rymliga, cisterciensiskt rakavslutade koret, som fördubblade kyrkans tidigare storlek, slogs valv vilande på konsoler, av vilka några var prydda med bevarade huvuden. Ett par av dessa är uppenbarligen gjorda av

s a m m a stenmästare som huggit drottninggraven. Tydligast märks detta på det konsolhuvud som bär en krona (fig. 15). Denna kungakrona har en smal ännering men höga, skaftförsedda spetsar med likadana fembladiga liljor som på drottningkronans stora spetsar. Viktigare kännetecken är att drottningens breda, kompakta huvudform återkommer i detta konsolhuvud. Det gör även sättet att framställa håret — framtill stiliseras det som med ansiktet parallella strängar men på utsidan upphör refilorna och det bildar en enda slät form (i drottningens fall på grund av doket). Även en sådan detalj som ögats dubbla kontur med tårkanaler fint återgivna i både den yttre och inre ögonvrån återkommer både på drottningen, kungaansiktet och två andra konsolhuvuden. Även dessa konsolhuvuden har nära paralleller i ett franskt cistercienserkloster, nämligen i Fontenay i Burgund — inte i den strängt non-ikoniska kyrkan utan i korsgången. O m konsolhuvudet med kungakrona i G u d h e m syftar på en bestämd kung och i så fall vilken är omöjligt att avgöra. Därtill är ansiktet alltför skadat och några kännetecken utöver kronan finns inte. Man kunde annars tänka på stiftarinnans make Erik läspe och halte som före henne redan år 1246 gjorde en stor donation till klostret. Eller kung Valdem a r som i flera brev förklarar sig som Gudhems klosters särskilde beskyddare och talesm a n och beviljar det skattefrihet och som regerade vid dessa skulpturers tillkomst.

Referenser
Adhémar, J. (cd. par) 1974. Les tombeaux de la collection Gaigniéres. Dessins d'archeologie du XVI le siécle. Torne I. Gazette de Beaux — Arts Torne 84, Paris. Andersson, A. 1949. English Influence in Norwegian and Swedish Figuresculpture in wood 1220— 1270. Stockholm. — 1966. Medieval wooden sculpture in Sweden, Vol. 2. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. Andrén, A. 1976. Några skärseldsframställningar. Bild och betydelse. Äbo. Axelson, S. 1957. Folkvisorna om junker Lars" kloslerrov. Vreta klosterrov och Folke Algotssons brudrov. Historisk Tidskrift 77. Barrére, J. 1968. La Pieté-Dieu de L'Epau. Archives Historiques du Maine XV, Le Mans.
Förmännen 81 (1986)

178 J . Svanberg
Bauch, K. 1976. Das mittelalterliche Grabbild. Berlin — New York. Bégule, L. VAbbaye de Fontenay. Paris. Biographie Francaise 1951. Dictionnaire de Biographie Francaise, Torne 5. Paris. Bouton, A. 1969. La reine Bérengére perdue et retrouvée. Bulletin de la société d"agricullure. scienees el arts de la Sarthe. Mémoires I Ve serie — Torne VII (LXXI1 tome de la collection), Le Mans. D.S. Svenskt Diplomatarium Bd l, Stockholm 1829. Gardell, S. 1937. Gravmonument från Sveriges medeltid. I (text). Göteborg. Hall. F. 1901. Gudhems kloster. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift II: I. Haseloff, G, 1938. Die Psallerilluslralion im 13. Jahrhundert. Kiel. Hildeman, K.-I. 1985. Tillbaka till balladen. Skrifter utg. av Svenskt Visarkiv 9, Stockholm. KLNM. Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid. Bd 15 (artiklarna Själamässa och Själagagn av H. Johansson samt SjelcgaveavJ. Liedgren). Leijonhufvud, S. 1910. Kungastenarna i Värnhem och Gudhem. Fornvännen. Storkholm. Lindblom, A. 1944. Sveriges Konsthistoria. Del I. Stockholm. Nelson, P. 1917. A purbeck marble elfigy of an abbot of the 13th century. Archaeological Journal 74. London. Nockert, M. 1984. Medeltida dräkt i bild och verklighet. Den ljusa medeltiden. Studier tillägnade Aron Andersson. SHM studies 4, Stockholm. Ortved, E. 1933. Cistercienserordenen og dens Klostre i Norden. II. Köpenhamn. Panofsky, E. 1964. Tomb sculpture. London. Peringskiölds Monumenta Sveo-Gothorum antiqua et recentia, Tom 9 (Västergötland). Kungl. Bibliotheket i Stockholm ms F. h. 9. Roth. S. 1973. Gudhems klosterruin. Kungl. Vetenskaps och Vitterhets Samhället i Göteborg, Acta Humaniora 8, Göteborg. Sauerländcr, VV. 1971. Die kunstgesrhichtlichc Stellung der Figurenportale des 13. Jahrhunderts in Westfalen. Westfalen 49. — 1972. Gothic Sculpture in France 1140-1270. London. Schmidt, G. 1975. Das Grabmal der Blanche de France bei den Wiener Minoritcn. Beiträge zur Kunst des Mittelalters. Festschriftfur Hans Wentzel. Berlin. Ugglas, C R . af 1927. Birger Jarls gravvård. Festskrift till Hjalmar Wijk av vänner vid Göteborgs museer. Göteborg. Werner, H. 1868. Westergötlands Fornminnen. Anteckningar. Stockholm.

Le tombeau de la reine Catherine au couvent de Gudhem
A la mört du roi de Suéde Erik Eriksson, en 1250, la reine Catherine (Katarina Sunesdotter), avec laquelle il n'avait pas eu d'enfants, se retira au couvent de cisterciennes de Gudhem, dans le diocese de Skara. Elle fit å cette occasion une grande donation pour 1'agrandissement du couvent. Quand elle mourut, deux ans plus tärd, son tombeau fut érigé du cöté ouest de 1'allée centrale de 1'église abbatiale. Sur ce tombeau fut placé un sarcophage recouvert d'un gisant en haut-relief taillé dans du grés (cf. fig. 2 et 3). Le couvent de Gudhem est aujourd'hui en ruines, mais le tombeau de la reine Catherine est exposé au Musée National des Antiquités (Historiska Museet) å Stockholm. La reine est représentée de facon traditionnelle au moyen äge au nord des Alpes. Elle repose sur un coussin, les yeux ouverts, et tient un livré, marque de sa dévotion (cf. fig.
Fornvännen 8111986)

4). Au-dessus de sa tete, on voit son äme, sous la forme d'une petite figure nue, emportée dans une toile tenue par deux anges — un motif fréquent sur les tombeaux du moyen äge (cf. fig. 4 et 5). On peut remarquer deux details inhabituels, notés ici pour la premiére fois, en ce que les anges sont assis dans des fauteuils et qu'ils tiennent en méme temps des cierges (cf. fig. 4 et 6). De chaque cöté des jambes de la reine on a taillé dans la pierre un bane sur lequel étaient assis deux moines en train de lire une messe des mörts sur deux grandes feuilles de parchemin repliées contre les jambes de la reine (cf. fig. 7). La partie supérieure du corps de ces moines a été mutilée, mais les tetes de deux d'entre eux ont été retrouvées lors de fouilles faites dans les ruines du couvent (cf. fig. 8). Le motif des petits moines assis autour d'un grand gisant et lisant la messe des mörts est rare. Il a son

Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster origine en France vers le milieu du treiziéme siécle, et était une spécialité des monastéres cislerciens de Bourgogne (cf. fig. 9 et 10). De lå, ce motif s'est répandu d'une maniére tres sporadique vers d'autres pays. Selon nos recherches, le gisant a son modéle le plus proche en France, dans le tombeau de Bérengére, veuve de Richard Coeur de Lion, morte en 1230. Ce tombeau, d'un style gothique mur, est antérieur de peu å celui de la reine Catherine (cf. fig. 12 et 13). La reine Bérengére était elle aussi morte sans enfants et avait fondé ä la fin de sa vie un monastére cistercien å 1'Épau, prés du Mans, ou elle a sa tombe. En ce qui concerne les habits et la facon de tenir le livré, les deux gisants se ressemblent. Le sculpteur de Gudhem a donc eu comme point de départ des motifs figuram å 1'époque sur des tombeaux dans les monastéres cislerciens francais, aussi bien pour les moines qui lisent la messe des mörts que pour

179

la reine elle-méme. De tels modéles circulaint probablement å 1'intérieur de cet ordre, de méme que c'était le cas pour les modéles d'architecture cistercienne. Q u a n t au style, par contre, 1'artiste a suivi des modéles vieux d'un siécle, car notre reine est une continuation tardive des statues colonnes du premier gothique du portail ouest de la Cathédrale de Chartres et de leurs copies quelque peu simplifiées de la cathédrale du M a n s (cf. fig. 11). Le tombeau a été sculpté p a r le meilleur sculpteur travaillant å cet agrandissement du couvent de Gudhem rendu possible par la donation de la reine Catherine. Nous avons aussi de Iui quelques consoles en forme de tetes destinées a orner des voutes dans 1'église abbatiale. L'une de ces tetes, une tete de roi, présente jusque dans les details le méme style que la tete de la reine (cf. fig. 15). Traduction André Kahlmann

Fornvännen 81 (1986)