"Konstanter och variabler i det förhistoriska samhället" : en kommentar Göransson, Hans Fornvännen 43-47 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1989_043 Ingår i: samla.raa.se

Debatt HUB Hansisches Urkundenbuch LEUCB Liv-, Esth- und Curländisches Urkundenbuch LUB Lubeckisches Urkundenbuch ST Sveriges traktater H. Yrwing Ö. Vallgatan 39, S-223 61 Lund

43

Denna debatt är härmed avslutad. Fornvännens redaktion

'Konstanter och variabler i det förhistoriska samhället" — en kommentar
Sedan år 1976 har Mats P. Malmer varit ledare för projektet "Alvastra Pålbyggnad". Det är därför egendomligt, att han i sitt debattinlägg i Fornvännen 83, 1988 endast lätt vidrör eller snuddar vid detta vårt lands märkligaste byggnadsminne från bondestenåldern. Det förhåller sig nämligen så, att pollendiagrammen från Alvastraområdet slår sönder den av pollenanalytiker så omhuldade expansions-regressionsmoddlen för tidigneolitikum och mellanneolitikum. I andanom kan man ana, att pollenanalytiker av "regressionsskolan" kommer att citera detta debattinlägg i framtiden, därmed ytterligare stärkande en argumentation, som i grunden är ett cirkelbevis. Mats P Malmer avslutar sitt debattinlägg med följande två meningar: "Det är endast i det arkeologiska fyndmaterialet, som ideologi, teknologi och socioekonomi speglas. Precis som det endast är i polkndmgrammet, som odlingsintensiteten spegbs'' (Kursiverat av mig.) Vad menas då med odlingsintensitet under tidigneolitikum och mellanneolitikum? H u r återspeglas den i polIcndiagrammen? Enligt den klassiska expansions-regressionshypotesen för tidigneolitikum och upp i mellaneolitikum så återspeglar 1) nedgången av alm (Ulmus) omkring 5150 C^-år före nu en lövfoderkultur, som i första hand utnyttjar almen till foder åt stallade/tjudrade kor och får (Troels-Smith 1984); 2) kurvgången ovan almfallet att " L a n d n a m s t i d e n " börjar (Iversen 1941): invandrande bönder röjer skogen " m e d yxa och eld". Aret efter fällningen bränns den falida skogen och säd sås i askan. Därefter sker en regeneration av först björk, sedan hassel och till sist av alm, lind och ek, vilket tydligt ses i nästan alla pollendiagram från Sydskandinavien. Punkt 2, Iversens Landnamsteori, kan vi kort och gott avförda med följande meningar: a) Ingen pollenanalytiker har någonsin observerat ett Landnam i sitt/sina pollendiagram (varken av invandrande bönder eller av jägare som blir bönder). O m en arkeolog idag fäller ett eller flera träd med en aldrig så bra tunnackig stenyxa, bevisas därmed naturligtvis ej, att ett Landnam företogs i början av tidigneolitisk tid! Ingen pollenanalytiker har sett den trädfällning, Iversen talar om, återspeglad i något pollendiagram — möjligen har han eller hon trott sig se detta! Ingen pollenanalytiker har sett det följande årets "sädesfält" återspeglat i något pollendiagram. Att sädespollen påträffas sporadiskt ovan almfallet bevisar ej förekomsten av ett Landnam. Under etl år avsätts nämligen 1/2 — 1 mm gyttja i en sjö eller torv i en mosse. Trädfällningen, avbränningen, sådden och skörden skulle då rymmas inom ett sedimentlager, som är 1, sällan så mycket som 2 mm tjockt! Pollenprover tas i allmänhet med ca 50 millimeters mellanrum, och varje prov brukar omfatta 1 cm' och vara ca 10 mm " i höjd".
I;..mannen 84 fl'18'l)

44

Debatt Förekomst av al- och hasselpollen i fekalierna pekar på att utfodringen ägde rum till in på vårsidan. I övrigt utfodrades djuren huvudsakligen med kvistar och löv av ask och ek, sälg och lind. Hittills (den 17.11. 1988) har dock endast få kvistar av alm (Ulmus) påträffats i gödsellagren (Rasmussen, pers. medd.). Ett direkt samband mellan en lövfoderkultur och almfallet är sålunda inte belagt, mycket pekar f n. på att ett sådant samband inte finns. "Almiällets gåta" är i skrivande stund olöst. Den tidigneolitiska "expansionsfasen" blir ännu mer diskutabel. Kanske vi bättre kan förstå skeendet under tidigneolitisk tid orn vi äntligen frigör oss från läroböckernas dogmer! Redan under jägarstenåldern spelar uppenbarligen skogsmarkshrånder en stor roll, vilket entydigt visas av mina pollendiagram från Dags mosse, från Kindasjöarna och från Mabo mosse i Norra Tjust. Brandgynnade och ljuskrävande arter som asp (Populus) och örnbräken (Pteridium) har höga värden samtidigt som kurvan för mikroskopiska kolpartiklar når höga procenttal. Min uppfattning är att jägaren redan vid de ädla lövträdens ankomst för ca 8000 år sedan hade tillägnat sig tekniken att " s t y r a " elden utmed marken i skogen. Buskar och sannolikt ringbarkade träd avbrändes på så vis. Dessa bränder gynnade gräs och örter och sålunda bl. a. hjortdjur. Genom glesning av krontaket genom (av mig förmodad) ringbarkning blev marken ljusare och varmare, vilket gynnade hasseln och eventuell' 'odling'' av hassel. Dessa antaget avsiktliga och styrda bränder skapade sannolikt ett mosaiklandskap, vilket icke fångas i de konventionella pollendiagrammen från medelstora bassängen Denna antagna avbränningsteknik kan i sina huvuddrag ha använtsi fortsättningen under tidigneolitisk tid. Om nu skogen, då framförallt almen, drabbas av en "ekologisk k a t a s t r o f omkring 5150 B. P , så måste ju avbränningen lått en annan effekt och omfattning än under jägarstenåldern. Att skogen drabbas på något s ä t t ' 'ovan'' almfallet står utom alla tvivel. Men att detta skulle ha sin orsak i en skogsröjning med tunnackiga stenyxor för att skapa åkrar — över 100000-tals kvadratkilometer enligt samstämmiga pollendiagram — är en orimlig tanke. Tidigneolitikums bränder har ej sin or-

Naturligtvis kan pollenprov tas tätare, när särskilt intressanta skeden studeras, då kanske med 10 millimeters mellanrum. Det innebär alltså tidrymder, som 10-50-faldigt överstiger tiden för trädfällningen (Landnamet) och den följande sådden och skörden. Att skära så tunna skivor som 1/2 mm i en totalt 5 meter lång postglacial borrkärna eller 1 mm i en 10 meter lång sådan — exakt vkt Landnamsfasen — har ingen lyckats med. När nu Landnamet uppenbarligen aldrig funnits (se nedan!), så kommer denna oerhörda möda att förbli resultatlös. b) Regenerationen av björk och hassel och till sist av ädla lövträd skulle sammantaget gå på ungefär 100-150 år, om pollendiagrammen återspeglar en Landnamsläs. Det tar dock ca 700 år! O r d e t ' ' L a n d n a m ' ' har en enda hemortsrätt, och det är på Island, där norska vikingar tog land i mediet av 800-talet. Sydskandinavien var redan " t a g e t " — omedelbart efter isens bortsmältande för mer än 10000 år sedan! Av den tidigneolitiska konventionella expansionsmodellen återstår då själva almfallet, som då skulle ha sin orsak i en lövlöderkultur. Låt oss nu studera två stickprov från almfallstid — eller strax efter almfallstid — där andra tekniker än pollenanalys kommit till användning. Bägge dessa undersökningar är preliminära, det måste medges. Väster om Vadstena på Nässjahalvön i Vättern har jag i en dödishåla påträffat ett 20 cm tjockt gyttjelagcr med träkol. Gyttjan började uppenbarligen sedimentera strax ovan almfallet, datering av heb kollagret ger en C H -ålder av 4750 B.P. Kol från det understa lagret har inlämnats för acceleratordatering. Träkolsanalys visar, att här linns kol av lind, ek, björk, hassel, al, asp, Salix och " P o m o i d e a e " (hagtorn, vildapel dier rönn). Men ä n n u ' ä r inte ett kolfragmcnt av alm påträffat! Tjocka lager av nötkreatursgödsd från ungefär almfallstid från Weierboplatscn i Schweiz analyseras f n. i Danmark (Rasmussen). Det är uppenbart, att dessa djur varit stallade, åtminstone under vinter och tidig vår. Djuren utlödrades med löv och kvistar, i fekalierna finns mängder med kvist- och bladfiagment. Getterna tycks ha utfodrats rikligt med kvistar av al (Alnus), hassel (Corylus) och björk (Betula).
l a r m a n m n 8-1 | !».'!»}

Debatt sak i en svedjefas. Snarast är det fråga om en fortsättning av jägarstenålderns skogsmarksbrandkultur — i skogar som genomgår en naturlig förändring. Redan under jägarstenålderns slutfas odlades sannolikt säd som en slags "trädgårdsodling" under ringbarkade träd, vilket jag föreslagit i ett antal arbeten. Undersökningarna i Weier antyder, att intensivt odlade, dvs. gödslade, små åkerlappar fanns under ett mycket tidigt skede av tidigneolitikum (Troels-Smith 1984). Senare under tidigneolitisk tid utvecklades sannolikt ett skottskogsbruk med vandrande åkrar (hasselskottskogar) enligt mitt förslag. De styrda bränderna var till för att skapa betesytor. Det finns helt säkert ingen anledning och ingen möjlighet att pressa in detta mångformiga och svårgripbara skeende (från jägarstenålderns senaste del till mellanneolitikums början) i den evolutionistiska Boserupska modellen. Det är så bekvämt att luta sig mot någon auktoritet, det ser så "vetenskapligt" ut, när vi försöker pressa in vårt material i den färdigstöpta, av auktoriteten skapade modellen. I samma ögonblick, som vi gör detta, upphäver vi vår kritiska förmåga. Vi lägger då problemen i någon annans händer och "slipper då förstå", hur oerhört mångfacetterad tillvaron är och har varit. Hemligheten bakom massrörelsers makt och framträngande är, att individen upphäver sitt eget förnuft — det är "flykten från friheten". På samma vis blir vetenskapsmannen ofri och ansvarslös, när han tror, att det är möjligt att utnyttja auktoriteters scheman och modeller. Låt oss nu äntligen återvända till Alvastra! Alvastra pålbyggnad ligger i Alvastra källmyr. Tack vare den unika situationen, att pälbyggnaden anlades i en myrmark, kan den placeras exakt i pollendiagrammen från den omgivande källmyren. Aldrig någonsin tidigare hade det i Sverige lyckats att exakt i ett pollendiagram placera in en byggnad från stenåldern! Det är bekant, att vass-agtorv växer till snabbt. Under de dryga fyra decennier, som pälbyggnaden var i bruk (om än ej oavbrutet), växte källmyrens vass-agtorv ansenligt till i tjocklek. Pollenanalys av det ca 45 cm tjocka kulturlagret, skapat genom både mänskliga aktiviteter och naturlig igenväxning, gav en " t o p p " av

45

sädespollen i Alvastra pålbyggnads östra schakt: inte mindre än 435 pollenkorn av säd noterades på en nivå, när endast 146 trädpollen hade räknats. Detta sädespollen hade uppenbarligen frigjorts, bl. a. när säden tröskades på pålbyggnadens golv, skördetid efter skördetid under många år. Vinden tog fatt i det rykande frömjölet, som virvlade iväg över myren för ca 4470 C l4 -år sedan, dvs. för mer än 5 000 kalenderår sedan. 50 sekler senare togs två borrkärnor i myren N O om pälbyggnaden, en på 15 meters avstånd och en på 32 meters avstånd från Alvastra pålbyggnads östra schakt. 50 sekler efter den ovan diskuterade, mellanneolitiska tröskningsperioden kunde jag i mikroskopet följa dessa sädespollenkorns vindflykt ut över Alvastra källmyr. "Sädespollentoppen'' prickade obönhörligen in pälbyggnaden i skogshistorien: pälbyggnaden anlades och var i bruk under en tidig del av regenerationsfasen, dvs. under ett skede, då odlingen enligt expansions-regressionsschemat skulle ha upphört. I Tåkernbygden fanns sålunda en stor bondebefolkning under ett skede, när vi enligt tidigare tolkningar av pollendiagram från skilda håll skulle ha en nedgång i, eller ett upphörande av odlingen! För att rädda regressionshypotesen måste, enligt logikens lagar, Alvastra— Tåkernbygden ses som ett unikum. Där bedrev man jordbruk, men i övriga områden var så ej fallet. Ingen trovärdig arkeolog går med på ett sådant resonemang. Regenerationsfasen är utomordentligt intressant från många synpunkter, den tycks bl. a. visa på en klimatförändring. En verklig skogsregeneration sker över stora områden, och inom dessa regenerande skogar är människan verksam och skapar skogens " u t s e e n d e " eller "struktur". "Skogsridåer" skymmer det verkliga skeendet för pollenanalytikern, precis som under atlantisk tid. Bohuslinden, som är ett värmekrävande träd, blir i början av regenerationen vanligare än någonsin. Murgrönan, som kräver milda vintrar, ökar distinkt. En ändring av skogens "hälsotillstånd" gör, att skogarna regenererar, kombinerat med att människan först nu blir en riktig skogsbonde. Säd odlas i större omfattning än tidigare i ett system av skottskogsdungar av olika åldrar. RegeneraFomvännen84(l»8»)

46

Debatt berga dödishåla. Nyligen har jagomanalyserat Bjärsjöholmsjön nära Ystad: kurvan för Pbnlago bnceobta är obruten under hela mellanneolitikum i Bjärsjöholmsjödiagrammet. Dessa två stickprov kan ju inte vara unika. De visar, att varken "skogsodling" eller skogsbetning upphör någon gång under mellanneolitikum. Naturligtvis odlar man inte överallt (det gör man inte idag heller) eller betar boskap överallt (det gör de inte idag heller). Att här försöka förklara skeendet på några få rader är ogörligt. Det må vara nog sagt, att "regression" är en lika olyckligt vald term som "expansion". Mats P. Malmers utbredningskartor för flintdolkar och skaror pekar i första hand inte ut de goda jordarna, som vi ser dem i dagens landskap (även om artefakterna väl är påträffade i nutida åkerjordar?). Dessa artefakter pekar mot de naturligt gödslade saltängarna vid havet och mot kärrmarkerna runt åarna. Kärrmarkerna gödslades genom de årliga översvämningarna. Dessa naturliga ängsmarker (och senare fodermarker) är försvunna idag, men från jägarstenålder till 1700-tal var de av oerhörd betydelse. Förvisso finns i anslutning till dessa naturliga ängar (som vi idag inte minns) de lätta, kalkrika jordarna. Samma lyckliga kombination har vi i Alvastra—Tåkernområdet (pälbyggnaden ligger inte för ro skull i en myr!) och i Äsle mosse—Hornborgasjöområdet. Utan de väldiga kärrmarkerna hade vi ej fått några megalitbygder i dessa områden. När vi i landskapet utanför megalitbygderna finner mindre områden, bestående av kärrmarker och lätta jordar, kan vi vara förvissade om att odlingsspår från regenerationsläsens tid finns — om hittills endast i form av pollenkorn. Odlingsintensiteten är enligt Mats P. Malmer en central socioekonomisk variabel. I detta debattinlägg har jag försökt visa, att den mellanneolitiska stagnationen aldrig existerat:
pollenkurvorna för de å d b lövträden återspegbr odling.

tionsfasens lövträd var verkliga skottbildare, den senare järnålderns nyinvandrade trädslag, granen, gav inga skott alls. Av det skälet blev järnåldersbonden en verklig svedjebonde, medan mellanneolitikums bonde var skottskogsbonde. Under mellanneolitikum hade de utnyttjade träden ett nästan " e v i g t " liv: ur stubbarna av lind, ek, hassel, al och även alm sköt skott upp, vilka snart bildade pollenproducerande skottskogar. Stenåldersbonden bröt inte stubbar! H a n s åker var en stubbåker i ordets egentliga bemärkelse: en åker med lövträdsstubbar. När skogsbonden fölide skogen inom ett mindre område och släpade bort stammarna, vilka han använde till stängsel, bränsle, byggnader (t. ex. pålbyggnader!) och broar över kärrmarker, så såg han ju, att skogen återuppstod av sig självt utan frösådd. Han såg också, att markvegetationen sköt fart, ty nu frigjordes näringsämnena i marken, framförallt det kväve, som varit bundet i trädens livscykel. (Detta visste redan jägaren tusentals år tidigare.) Märk väl, att alla dessa mellanneolitiska aktiviteter inte är skönjbara i konventionella pollendiagram från normalstora bäcken. Först när vi inser, att lövträden ingick i människans odlingssystem, så blir våra diagram möjliga att tolka fullt ut. Utomordentligt små bäcken av typ dödishålor har fungerat som " t i t t h å l " in i regenerationsläsens skogar. Genom att pollenanalysera borrkärnor från sådana lokaler, kan pollenanalytikern komma regenerationsfasens skogsbonde in på livet. 2 km 0 om Alvastraboplatsen ligger Isberga dödishåla, som endast är 39 m i diameter. Den är belägen inom ett område med lätta, kalkrika, självdränerande jordar. Pollendiagrammen därifrån visar, att sädesodlingen börjar vid regenerationens början och håller på till nutid: sädespollenkurvan är obruten från
regenerationsfasens början!

Mina pollendiagram från Norra Kinda och Norra l j u s t antyder, att sädesodlingen börjar under regenerationens början (särskilt tydligt i M a b o mosse i Norra Tjust). Alvastraområdet är från den synpunkten inte unikt. Sädesodlingen, som börjar i början av regenerationen upphör inte någon gång under mellanneolitikum enligt pollendigrammet från IsA n r i M H(I989)

Det åligger nu arkeologerna att finna (eller nytolka?) det artefaktmaterial och de gravtyper, som tillhör denna "skogsbondekultur". Det krävs inte mycket fantasi för att förstå, att skogen "ätit u p p " de flesta spår av denna odling. Ett förslag till den arkeolog, som vill försöka ny- och omtolka det arkeologiska schemat:

Debatt uppsök extremt små dödishålor, som ligger inom områden med de " r ä t t a " jordarna. Gör det samman med en kvartärbiolog. Det kommer att lyckas att avslöja denna okända mellanneolitiska skogsbondekultur — så småningom! Referenser Göransson 1987. Neolithie Man and the Forest Environment around Alvastra Pile Dwelling. Theses and Papers in Northeuropean Archaeology 20. Stockholm 1988.

47

Iversen, J. 1941. Landnam i Danmarks stenålder. (Land occupation in Denmark's stone age.). Danmarks geologiske undersegelse 2:66. Köbenhavn. Troels-Smith, J, 1984. Stall-Feeding and FieldManuring in Switzerland about 6000 years ago. Tools and Tillage V:l. (eds. Lerche, G., Feuton, A. and Steensberg, A.). Hans Göransson Ibsberga, Pl. 809 S-260 70 Ljungbyhed, Sweden

Den arkeologiska teorins uppgift och bruk
I två decennier har ordet teori skallat likt ett fältrop för en bättre arkeologisk vetenskap. Och visst har under denna tid den teoretiska medvetenheten höjts betydligt. Men ändå har utvecklingen gått långsamt, vi väntar ännu på det verkliga teoretiska genombrottet. Kan detta dröjsmål möjligen bero på den form som den arkeologiska teorin har tagit under åren? Vad är då teori för något, eller snarare, vad bör teori vara? Vad är dess grundläggande syfte? Mot bakgrund av hur mycket det skrivs och debatteras "teoretiskt" i arkeologien, är det förunderligt hur sällan dessa frågor ställs. Några myter om teori Det finns en mytbildning kring den arkeologiska teorin. Särskild kraft har några myter med anknytning till dess liturgi. En sådan är att teori kan frammanas genom magi, varvid man utropar den centrala böneformeln, själva ordet, så ofta man kan. Vill man vara på den säkra sidan befäster man besvärjelsen genom att på något sätt markera att det man försöker säga är teori. Av besläktad natur är föreställningen att ett arbete utan synbar teoretisk diskussion, ja i vilket ordet teori inte ens är nämnt, omöjligen kan ge uttryck för teoretisk mognad. Sällsamt seglivad är också tanken att ju svårbegripligare den teoretiska förkunnelsen är, desto djupsinnigare är predikanten och hans budskap. Skall man döma efter hur den arkeologiska teorin ser ut, kunde man tro att förleden i ordet teori har att göra med att fenomenet har sakralt ursprung. Men ingen kanonisk urkund säger: " I begynnelsen var teorin." Teorin har inte något översinnligt värde, den har inget egenvärde alls. Vad teorin har är viktiga vetenskapliga funktioner. Att dessa ofta tappas bort i hanteringen är beklagligt, ty trots allt är det de som bör styra hur teorin skall vara beskaffad.

Teorins ändamål Det är inte något mystiskt med teorins syfte. Teorins uppgift år atl anvisa de principklb utgångspunkterna för den arkeologiska analysen och tolkningen. För att vara trovärdig måste teorin kunna presentera vetenskapliga skäl för sitt val av grundläggande ståndpunkter och förhållningssätt. H u r skall vi annars kunna ta den på allvar? Och för att förstås, måste teorin kunna formulera sig klart och begripligt. H u r skall annars dess budskap gå fram? H u r skall annars en meningsfull teoretisk debatt kunna föras? H u r skall vi annars kunna begära att forskarnas flertal skall deltaga i den teoretiska diskussionen, eller med ledning av denna kunna skapa sig en egen uppfattning om fundamenten för sitt arbete? Allt detta ingår således i den arkeologiska teorins uppgifter. Att vara teoretiskt orienterad är emellertid inte nog. Målet är insikt om det egna förhållningssättet och teoretisk mognad. Det senare är något som kan avläsas endast i den arkeologiska tillämpningen.
Fornvännen 84 ( I » 8 » )