Gudsmodern från Blachernai : om 1100-talsamuletter från Sigtuna och Uppsala Edberg, Rune Fornvännen 2009(104):3, s. 211-213 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2009_211 Ingår i: samla.raa.se Korta meddelanden 211 Gudsmodern från Blachernai. Om 1100-talsamuletter från Sigtuna och Uppsala Kyrkomötet i Efesos 431 var det tredje av kristenhetens koncilier. Bland de frågor man avgjorde var Marias status: hon var gudsföderskan, fastslog man, på grekiska theotokos. Konciliets ståndpunkt var således att Kristus var gudomlig, att jungfru Maria verkligen fött Guds son, och att hon var Guds moder. Beslutet var ett ställningstagande för treenigheten och riktat mot den nestorianska avvikelse som betecknade Maria som endast christoforousa, bärare av människan Kristus. Inom den östliga kristenheten, vars centrum Konstantinopel under över tusen år var, spelade kulten av jungfru Maria stor roll. Efter bildstormen och ikonoklasternas nederlag inleddes vid 800-talets mitt en blomstringstid för den kyrkliga konsten. Ikonerna spelade en stor roll i fromhetslivet och Maria, ensam eller bärande Jesusbarnet, var – efter Kristus själv – det i särklass populäraste motivet. Ikonernas helgonframställningar följer vissa scheman. Skilda Mariabilder kallas därför den bedjande, den segrande, den kärleksfulla, den barmhärtiga, härskarinnan osv. Blandningar och övergångsformer mellan de olika typerna förekommer. (LdM s. 255–262; Spitzing 1989; ThRe s. 157–161). Vissa enskilda ikoner kunde bli speciellt kända för sina undergörande egenskaper och kopierades i massomfattning. Prototypernas namn spreds på detta sätt genom kristenheten. Till det kejserliga Blachernaipalatset i Konstantinopel hörde en kyrka, helgad åt Maria, den efter Hagia Sophia förnämsta i staden. Där fanns flera Mariareliker, bland dem hennes gördel. I Blachernai fanns också en berömd Mariaikon, skriftligen omnämnd 864. Den finns inte bevarad och exakt hur den såg ut vet vi inte. Men enligt traditionen var motivet en variant av den bedjande Maria, vilken kallas orans eller platytera. Maria framställdes stående, med uppsträckta händer och öppna framåtvända handflator. Denna ikontyp har efter den berömda förlagan kommit att kallas Blachernitissa. Otaliga sådana har funnits och finns fortfarande över hela det östkyrkliga området. (LdM; Spitzing 1989; ThRe). Från och med kejsar Konstantin IX Monomachos (1042–55) präglades bilder av Maria från Blachernai också på mynt. Motivet fick därmed spridning utanför riket och nådde också Skandinavien. Harald hårdrådes återkomst från Konstantinopel till Skandinavien 1045 har nämnts som exempel på tillfällen för sådan direkt bysantinsk påverkan (Grierson 1973; 1982). I det största enskilda fyndet av bysantinska mynt i Sverige, från Ocksarve i Hemse på Gotland (tpq 1120), finns omkring 100 av Konstantin IX:s milaresia, alla med denna Mariabild (Hammarberg et al. 1989). Ett Sigtunafynd Vid de arkeologiska undersökningarna i kv. Professorn 1 i Sigtuna 1999 påträffades två till synes identiska, dubbelsidigt dekorerade hängen eller amuletter med ögla, gjutna i en legering av tenn och bly. Diametern är 24,5 mm och största måttet inklusive öglan 29 mm. Fynden gjordes nära varandra i ett lager daterat till 1100-talets mitt. Föremålen har konserverats, dokumenterats och publicerats av Annika Söderlind (fig. 1–2; Söderlind 2001). Ett tredje, likadant hänge hade tidigare påträffats i Uppsala (Duczko 1997). På hängenas ena sida framställs en kunglig gestalt med svärd och krona. Söderlind noterar att figuren avbildas på ett sätt som liknar hur danska kungar från 1000-talets slut och 1100talets början avbildas på mynt. Harald Hein, Knut den helige, Olof Hunger och Erik Ejegod uppträder således alla med svärd. De danska kungarna inspirerades i sin tur av kejsarframställningarna på bysantinska mynt, som från och med Konstantin IX:s tid också de avbildas med svärd (Hauberg 1900; Grierson 1982). Amulettens andra sida har ett religiöst motiv, av Duczko och Söderlind karakteriserat som en bedjande person, en orant. Duczko (1997) betecknar den som en sittande madonna och anför att bilden är »hardly canonical» eftersom Maria orans i bysantinsk konst aldrig framställs sittande. Söderlind (2001) avvisar å sin Fornvännen 104 (2009) 212 Korta meddelanden Fig. 1. Mariaframställning på ett tennhänge från Sigtuna, 1100-talet (fnr 3796, kv. Professorn 1). Foto förf. —Pewter pendant depicting the Virgin Mary, Sigtuna, 12th century. Fig. 2. Laserskannad topografisk karta över hänget i fig. 1 (fnr 3796, kv. Professorn 1). Efter Söderlind 2001. —Laser scan of the depiction of the Virgin Mary on the pendant fig. 1. Fig 3. Milaresion-mynt slaget för Konstantin IX. Märk initialerna MP θΥ. Efter Grierson 1973. —Milaresion coin of Constantine IX. Note the initials MP θΥ. Fornvännen 104 (2009) Korta meddelanden 213 sida helt madonnaidén och argumenterar för att det handlar om en kristusbild. Gudsmodern från Blachernai Frågan om den heliga personen är en man eller kvinna kan nog avgöras ganska enkelt. Huvudet och axlarna är höljda i ett dok, varför det måste handla om en (gift) kvinna. Det i särklass vanligaste kvinnliga helgonet är Maria, som alltid avbildas iklädd ett sådant plagg, kallat maphorion. Den heliga personen kan förefalla sittande, men vad ser ut som en tron kan i stället vara hennes veckade, stiliserade klädnad. Bilden är också försedd med en inskription med två bokstäver. Både Duczko och Söderlind läser dem som O och A. Bysantinska Mariabilder var nästan alltid försedda med inskriften »Guds moder», med en grekisk förkortning MP θΥ(ThRe; LdM). Theta skrevs ibland, också i Bysans, utan tvärstreck och kom då att se likadant ut som lilla o, omikron. Tecknet till vänster på hänget kan alltså läsas som ett theta och den Aliknande bokstaven till höger kan då förslagsvis vara ett uppochnedvänt ypsilon eller ett my. Det kan således vara två av de fyra från bysantinska Mariabilder välkända bokstäverna som återfinns på ömse sidor om figuren, låt vara i förvanskad form. Konstnären som förfärdigat gjutformen var väl inte närmare bekant med det grekiska alfabetet. Det var kanske också viktigare att förse amuletten med några bokstavsliknande tecken än att kopiera inskriptionen exakt. De vinklade tecknen på ömse sidor av figurens nedre del tolkar jag inte som bokstäver. De är snarare dekorativa element. Enligt min mening kan det inte råda någon tvekan om att vi här har exempel från Sigtuna och Uppsala på en bedjande Maria, efter ursprunglig förebild av en vittberömd theotokos-ikon från ett av kejsarpalatsen i Konstantinopel. Likheten mellan figuren på hänget och på det här avbildade myntet, slaget för Konstantin IX, är slående (fig. 3). De två olika motiven på hängena, kungen och gudsmodern, går således båda tillbaka på väl definierade och tidfästa bysantinska förebilder. För synpunkter på texten tackar jag prof. Jan Olof Rosenqvist, Uppsala. Referenser Duczko, W., 1997. Byzantine presence in Viking Age Sweden. Archaeological finds and their interpretation. Müller-Wille, M. (red.). Rom und Byzanz im Norden Bd I. Mainz. Grierson, P., 1982. Byzantine coins. London/Berkeley. – 1973. Byzantine coins in the Dumbarton Oaks collection and in the Whittemore collection III:2. Washington. Hammarberg, I. et al., 1989. Byzantine coins found in Sweden. Stockholm. Hauberg, P., 1900. Myntforhold og utmyntninger i Danmark indtil 1146. Köpenhamn. LdM = Lexikon des Mittelalters bd VI, sp. 255–262. München/Zürich 1993. Söderlind, A., 2001. Att se det osynliga. En teknisk och ikonografisk analys av tre medeltida hängen från Sigtuna och Uppsala. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Spitzing, G., 1989. Lexikon byzantinisch-christlicher Symbole. Die Bilderwelt Griechenlands und Kleinasiens. München. ThRe = Theologische Realenzyklopädie Bd 22. Utg. G. Krause & G. Müller. Berlin 1992. Rune Edberg Svartbäcksgatan 108A SE-753 35 Uppsala rune.edberg@yahoo.se Fornvännen 104 (2009)