Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_litt Fornvännen 1983, s. 57-80, 146-155, 155-168, 280-303, 304 Ingår i: samla.raa.se

Recensioner

Mats P. Malmer A Chorological Study of North European Rock Art. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Antikvariska serien 32, Stockholm 1981. 143 s. ISBN 91-7402-110-9. At det er store variasjoner i det skandinaviske helleristningsmaterialet, har lenge vaert erkjent av forskerne. Men det måtte en systematiker som Mats P. Malmer for å våge seg på den kjempeoppgaven det er å sette ord på og kartlegge disse variasjonene. Resultatet er blitt et spennende og uhyre verdifullt bidrag til bergkunstforskningen långt utenfor Skandinavias grenser. Avhandlingen er skrevet på engelsk, og er derfor tilgjengdig for en ikke-skandinavisk leserkrets. Dette fortjener både det rike ristningstilfanget og Malmers interessante analyse av det. Malmer tar for seg helleristninger og bergmalinger fra Nord-Europa — definert som Nord-Tyskland, Danmark, Sverige, Norge, Finland og Karelen. Han behandler både veideristningene og jordbruksristningene (de sorskandinaviske), men de sistnevnte har fått bredest plass i framstillingen. Hovedmålsettingen er å studere variasjoner i tid, rom og kontekst i hele ristningstilfanget. Malmer studerer geografisk utbreddse og prosentvis fordeling av 10 ulike motiv og deres varianter. På grunnlag av denne korrologiske undersokdsen trekker han slutninger om hvor og når ristningsskikken oppsto, hvordan den spredte seg og hvilke tolkninger som er sannsynlige. Malmer har ikke selv foretatt feltundersokdser, men bygger analysen på publisert materiale, primaert på litteratur utgitt for 1972. Arbeider publisert etter 1972 bruker han til å kontrollere de resultater han kommer fram til på grunnlag av den eldre litteraturen. På denne maten får han en enestående

mulighet til å teste brukbarheten av publisert ristningsmateriale bentet fra arbeider av varierende omfång og kvalitet. Analysematerialet omfatter ca. 9500 figurer kjent for 1972. For hvert motiv har Malmer gjennomsnittlig registrert 4 typologiske element, noe som tilsammen gir en datamengde på ca. 40 000 element. Forfatteren har ikke brukt elektronisk databehandling (EDB), men understreker at i framtidige bergkunstundersokelser av denne art og storrelsesorden, vil trolig EDB vaere et nyttig — kanskje nodvendig — hjelpemiddd. For å kunne företa de statistiske beregningene som er grunnlaget for analysen, har Malmer hatt behov for å dele opp NordEuropa, som er stort og topografisk uensartet, i mindre enheter. Han har delt området i 19 regioner, enkelte med underregioner. O p p delingen folger i hovedsak administrative grenser. Der bergkunst er vanlig — og derfor oftest godt publisert — danner mindre enheter som amt og fylke egne regioner. Der bergkunst er spredt, slås flere slike administrative enheter sammen til större regioner. Det er praktisk å ta utgångspunkt i nåvaerende administrative grenser for å kartlegge ristningenes spredningsmonster. Men når også antall publiserte ristninger legges til grunn for regionsoppdelingen kan det före til kunstige grupperinger. Etter min oppfatning bor også geografiske og topografiske forhold vaere bestemmende for oppdeling eller sammenslåing av administrative enheter. Saerlig når regioninnddingen danner grunnlag for slutninger om ristningenes spredningsveger, virker det direkte misvisende å bygge innddingen på antall publiserte ristninger framfor topografiske skiller. Eksempel på det uheldige i en slik regioninndeling er "Midt-Norge" som ifölge Malmers dcfinisjon omfatter fylkene Hordaland Fornvännen 78 (1983)

58

Recensioner for at det aller vanligste motivet i skandinavisk bergkunst — skålgropen — er utelatt fra analysen. Det vanligste av Malmers motiver er båten, og han har lagt mest vekt på klassifikasjonen av den. Systemet bygger på kombinasjoner av 4 element ved båtene: antall og forlop av de borisontale linjenc, stavnenes utformning, skrogfylling og type mannskap (bare streker og/dler av menneskeform). Ved å kombinere alle dementene er det reelt sett mulig å operere med 99 båttyper. Det er blitt mer eller mindre "tradisjon" blant bergkunstforskere å utarbeide båttypologier. Dels kommer det av at båtmotivet er så vanlig, dels er det fordi båtfigurene ofte er utstyrt med mange detaljer og dels er en del båtfigurer daterbare. Malmer karakteriserer klassifikasjonssystemet sitt som et "boyningsmonster". Det er på samme tid enkelt og fleksibelt, og fordi det er så logisk oppbygd, er det relativt lett å huske de ulike typene fra hverandre, noe som slett ikke er tilfelle med alle båt-typologier. De ulike d e mentene som kombineres, er gitt bokstav- og tallbetegnelse og hver type får en kodebelegnelse med opp til 4 ledd. For leseren er det lett å gå surr i disse I ormlene av store og små bokstäver og romertall kontra arabiske tall. Men Malmer skal ha honnör fordi han stort sett unngår slikt "formelspråk". Selv om kodebetegnelsene brukes, unnlater han ikke å foye til de verbale definisjonene — det gjelder både båtene og de andre motivene. Den kronologiske rekkefelgen av båttypene knytter Malmer til de klassiske hjornesteinene for datering av ristningsbåter: Rorbysverdet, Wismar-beslagene og Kivik-graven. I tillegg trekker han inn et relativt nyfunnet gravanlegg med dekorerte steiner fra Sagaholm i Småland, 14-C datert til eldre bronsealder. I samband med droftingen av båttypene og dateringen av dem, savner jeg en vurdering av den båttypen som fins på gravhellene til en norsk bronsealdersgrav: Mjdtehaugen på Sunnmöre. Riktignok er graven problematisk å datere. Men den har vaert trukket inn i dateringsdebatten fra begynnelsen av dette hundreåret og det ville vaert naturlig

(Bergen er ikke Ienger eget fylke), Sogn og Fjordane. More og Romsdal, Hedmark og Oppland. De tre förste ligger på Vestlandskysten, de to siste ligger i innlandet på Ostlandet. Både hva geografiske saerdrag, klima, topografi og ristningstilfang angår, er Vestlandet og det indre av Ostlandet vesensforskjellige. I tillegg ser Malmer bort fra det markerte topografiske skillet som hoyfjellsområdet mellom Ost- og Vestlandet utgjor. Riktignok har fjdloverganger vaert benyttet långt tilbake i tid, og kulturpåvirkninger har skjedd via fjdlstrokene. Men sjovegen, kystleia längs norskekysten, må regnes som et sterkere binddedd mellom områder, f. eks. fra Rogaland lengst sorvest, längs de tre vestlandske kystfylkene til Tröndelag Ienger nord. På Ostlandet er det de store vassdragene som binder kysten av Sor-Norge sammen med innlandsfylkene. Dette eksemplet viser bctydningen av å ha egenkunnskap om de fornminneområdene en behandler, og ikke utdukkende bygge på litteratur. De 10 motivene Malmer bruker i analysen, utgjor til sammen 95 % av det totale antall figurer i den skandinaviske bergkunsten. Da er vel og merke skålgropene ikke tätt med. De utvalgte motivene er: båt, vogn, ard. vapen, klesplagg, hand, fot, sirkel, menneske og dyr. Han hevder at dette er de vanligstc motivene (s. 2 ) . Det er imidlertid temmelig store variasjoner i antall figurer av hvert motiv. Bygd på litteratur fra for 1972, utgjor båter 3877 figurer, dyr 3241, mennesker 1034, fötter 1016, sirkler 648 og vapen 457. Vogner cr det bare 61 eksemplarer av, fiender 33, klesplagg 10, og for ardfigurer er ikke antallet oppgitt. Jeg har ingen innvendinger mot Malmers motivutvalg. Det er kanskje nettopp interessant å studere hvor og i hvilke utforminger både de vanlige og de mer sjeldne motivene opptrer. Men jeg savner en klarere understreking og problematisering av de frekvensforskjellene som er nevnt föran. Jeg mener det er misvisende å karakterisere klesmotivet som "vanlig" når det fins bare 10 figurer i hele det store området og blant de mange tusen ristningsfigurcr Malmer arbeider med. Dessuten savner jeg en begrunndsc Fornvännen 78 (1983)

Recensioner om den var tätt med når hele det skandinaviske ristningstilfanget droftes. På grunnlag av prosentvis fordding av motivvariantene i de ulike regionene, framsetter Malmer hypoteser om opphavsornråder og spredningsretninger for de ulike typene. For jordbruksristningene konkluderer han at Danmark og Skåne er innovasjonsområde for de eldste motivvariantene i eldre bronsealder. Herfra spres denne ristningstradisjonen nordover, i hvert fall så långt som til Troms og Finnmark. Spredningsmonsteret for de ulike typene varierer imidlertid, og Malmer påviser saerlig ioynefallende forskjeller mellom de östlige og vestlige delene av analyseområdet. Dette gjelder bl. a. noen av båttypene. Båter med helt uthogd skrog er vanligst i ost. mens konturhogde båter og båter med mer enn to horisontallinjer synes å ha en markert vestlig utbreddse. Saerlig mange konturhogde båter fins, ifölge den litteratur Malmer har hatt til rådighet, i Rogaland og Tröndelag. I den sammenheng er det interessant å kunne vise til relativt nyfunne (og upubliserte) lokaliteter i det mellomliggende området, Sogn og Fjordane, der denne båttypen er relativt vanlig (ca. 14 % av samtlige båtfigurer i fylket). Dette synes å bekrefte Malmers oppfatning at typen er saerlig knyttet til de vestnorske kystområdene. Malmer antar at innovasjonsområdet for veideristningene er Nord-Norge, trolig Nordland, og at denne tradisjonen oppsto i slutten av mellomneolittisk eller seinneolittisk tid. Han mener veideristningsskikken ble spredt sorover og eksisterte i midtre deler av Skandinavia alt i eldre bronsealder, der den möttes med den sorlige ristningstradisjonen. Den variasjon og motivrikdom som preger ristningene saerlig i Bohuslän, Östergötland og Mälar-området, tror Malmer skyldes en sammensmdtning av de to ristningstradisjonene. Han tar ikke stilling til forholdet mellom de skandinaviske og de karelske ristningene, men slår bare fast at forskjellene er store, trass i likhetstrekk mellom Karelen og Nämforsen. Det rike, nyfunne ristningsmaterialet fra Älta i Finnmark er ennå ikke publisert, og har derfor ikke vaert tilgjengdig for Malmer. Det skal bli interessant å se i hvilken

59

grad dette materialet kan forklare forholdet mellom de nordlige regionene, kanskje også mellom nord og sor. Malmer er tilhenger av det han kaller en relativ tolkning av ristningene. Idéene som var knyttet til ristningsmotivene, mener han hadde sammenheng med det samfunnet som skapte ristningene. N å r det i jordbruksristningstradisjonen avbildes statuspregede gjenstander som vapen, vogner, draktstykker og hester, mener han at dette symboliserer bronsealder-overklassens rikdom og rang. At båten er et så vanlig ristningsmotiv, forklarer han ut fra den store betydning dette framkomstmidlet må ha hatt for importen av metall til Skandinavia. Denne tolkningsmåten ser han som mer fruktbar enn en absolutt tolkning, der en ved h j d p av religionsfenomenologi og etnografiske analogier söker ä förstå motivenes almengyldige symbolikk. Malmers synspunkter på tolkning utgjor bare en liten del av avhandlingen, og i den summariske form de er presentert, er det vanskelig å ta dem opp til drofting. Det ville imidlertid vaert av stor interesse om Malmer underbygde disse hypotesene på en mer systematisk mate, nettop for å få i gäng en diskusjon om helleristningstolkning, et emne som i stor grad har ligget i dvale siden Oscar Almgren formulerte sine hypoteser i 1920årene. Det eneste jeg vil påpeke i samband med Malmers relative og absolutte tolkning, cr at disse to metodene ikke nodvendigvis er motsetninger, men at de snarere utfyller hverandre. Et annet interessant tema som Malmer såvidt berorer, er sporsmålet om opphavsområdet for den sorlige ristningstradisjonen. I landene rundt M i d d d h a v e t finner han forbildcne både til de eldste ristningsbåtene og til vognavbildningene, og han tenker seg at motivene kan vaere överfort via tekstiler, d. v. s. veggtepper med vevete, broderte eller applikerte bilder. Ingen slike tekstiler er funnet i nordisk bronsealderkontekst. Men til stötte for sin antakdse viser Malmer til dekoren på Kivik-hellene som er omgitt av rammer, noe som kan tolkes som stoffkanter. Videre hevder han at draktene fra eikekistegravene best kan forklares ut fra moteretFornvännen 78 (1983)

60

Recensioner det skandinaviske helleristningsmaterialet i en enhetlig form. Malmer har utvilsornt hatt problemer med å sammenholde og gjore sammenliknbare data fra ulike större og mindre, eldre og yngre avhandlinger. Men dette er gjort på en slik mate at avhandlingen er blitt et verdifullt hjelpemiddel både for dem som önsker en generell översikt över materialet og for dem som vil företa detaljstudier, f. eks. sammenlikne materialet i et mindre område med helheten. Gro M a n d t Historisk Museum Postboks 25 N-5014 Bergen

ninger i Midddhavsområdet, altså et indisium på kontakt. Tanken om at det kan ha ekisistert billedtekstiler i nordisk bronsealder er fascinerende, men jeg ville onsket at en slik hypotese hadde vaert bedre underbygd. Malmer viser f. eks. ikke til funn av slike tekstiler i det postulerte opphavsområdet. Hovedvekten i Malmers avhandling er lagt på klassifikasjon og studier av utbreddse og prosentvis fordding av alle motivvariantene. Vurdert på bakgrunn av det store og systematiske arbeidet disse analysene representerer, er det rimelig at andre temaer har fått cn mindre framtredende plass i avhandlingen. I avhandlingen presenteres storstedelen av

Hille Jaanusson, Hallunda. A Study of Pottery from a late Bronze Age Settlement in Central Sweden. T h e Museum of National Antiquities, Stockholm. Studies 1. 1981. 140 s. ISBN 91-7192-484-1. Pris 8 5 : — . Genom Hille Jaanussons doktorsavhandling om keramikfynden från den stora bronsåldersboplatsen vid Hallunda i Botkyrka nära Stockholm har den skandinaviska bronsåldersforskningen tillförts ett viktigt forskningsmaterial. Hallundagrävningarna, som genomfördes åren 1969—71 av Riksantikvarieämbetet under Hille Jaanussons ledning, har också lämnat bidrag till den bebyggelsearkeologiska forskningen. En anmälan om avhandlingens betydelse ur denna synvinkel har dock skett i annat sammanhang av undertecknad (Damell 1981) och utelämnas därför i denna genomgång. Avhandlingen omfattar 14 huvudkapitel: Inledning, beskrivning av Hallundaboplatsen, korta data om andra bronsåldersboplatser, keramikens ytbehandling, magring, godstjocklek, kärlform, mynningsrand, handtag, bottnar, kärlens storleksskillnader, kärlfunktion, dekoration samt kulturell samhörighet. Som framgår är det alltså boplatskeramiFornvännen 78 (1983)

ken från Hallunda som utgör avhandlingens kärna, dvs. från kap. 4 och framåt. Materialet omfattar 49 000 skärvor, ca 377 kg, vilket Jaanusson bedömer vara den största samlingen boplatskeramik som hittills påträffats i norra Europa, daterad till tidigare delen av sen bronsålder. De tre inledande avsnitten är närmast en bakgrundsbeskrivning. Viktig är dock dateringen. Hille Jaanusson anser sig kunna datera Hallundaboplatsen till i huvudsak period IV men med viss bosättning även in i period V. K a p . 4 innehåller en beskrivning av Hallundakeramikens ytbehandling. Just ytbehandlingen anser Jaanusson vara särskilt viktig, eftersom den m å h ä n d a kan spegla boplatsens funktion i någon mån, dvs. att kärlens ytbehandling innebär, att de haft en speciell användning t. ex. för trankokning eller dylikt. H ä r saknas dock synpunkter på vad kärlens storlek skulle ha kunnat betyda i sammanhanget. Men nog är det relativt sällsynt att man finner så "rena" boplatser, att keramiken direkt speglar deras funktion. Jaanusson har indelat Hallundamaterialet i sex huvudgrupper efter ytbehandlingen. Den största gruppen är det rabbiga godset. Sedan kommer grupperna kornig yta, glättad

Recensioner yta, polerad yta, strimmig yta och textil-intrycksdekorerad yta. Tyvärr illustreras ej samtliga typer med bilder direkt till texten. Men bläddrar man, kan man finna typerna p å olika håll i boken. Indelningen bygger uppenbarligen på redan i fält gjorda, subjektiva observationer av keramiken, där den kritiske forskaren måhända saknar mera distinkta definitioner. Detta är självfallet en svaghet. Dock må noteras att den praktiskt fältarbetande arkeologen med vana vid mellansvenska bronsåldersboplatser säkert känner igen Jaanussons schema, något som visar att den presenterade indelningen äger verklighetsbakgrund. En fastare definition torde dock bli nödvändig i framtiden. Kanske det också vore på sin plats att här kort nämna det intressanta indelningsförslag som vid avhandlingens granskning framfördes av fakultetsopponenten Gunborg O. Janzon. Hon föreslog följande två grupper. 1 Keramik med icke pålagd yta a) glättad (krukmakaren doppar handen i vatten och stryker över ytan; ytan blir något blank) b) gräsavstruken eller gräsborstad yta c) textilavtryck 2 Keramik med pålagd yta a) grovslammad — torr eller våt (jfr fig. 17, s. 38) b) finslammad — kan poleras när den torkat och blivit läderhård. Obs! glansen vittrar bort varför glansens intensitet inte kan användas som indelningsgrund. Opponenten konstaterade alltså att grupperna 5 och 6 med strierad yta och en yta med textilavtryck i båda fallen syntes vara keramik med en icke pålagd yta. Det är en viktig iakttagelse, att det i fråga om den strierade ytan uppenbarligen är gräs eller strå som använts. Slutsatsen att kärlen under något moment av torkningsproceduren uppenbarligen varit insvepta i gräs, vanligen utvändigt men inte sällan också invändigt — ibland bara invändigt — förefaller mycket rimlig. En jämförelse görs med hur man använder tyg och Jaanusson antager, att gräs kan ha varit en

61

ersättning för tygstycken, som man kanske inte hade lika gott om. Detta skulle enligl Jaanusson kunna förklara varför keramik med strierad yta och med textilavtryck nästan överallt uppträder parallellt. H ä r hade det funnits anledning att fördjupa diskussionen, i vilken f. ö. opponenten bl. a. ville införa synpunkter på den teknologiska traditionen i krukmateriet i Östersjöområdet, inte minst då från mellanneolitisk tid ner genom senneolitikum och äldre bronsålder. — Opponentens synpunkter kan vara väl värda att diskutera vidare i framtiden. Kapitlet innehåller också en kvantifiering av materialet utifrån ytbehandlingen. De härvid framtagna värdena jämföres med data från andra boplatser i Mellansverige och på Åland. Jämförelsen byggs sedan ut till att omfatta en rad såväl danska som nordtyska, baltiska och finsk-karelska boplatser. De kvantitativa analyserna har dock ej kunnat genomföras fullständigt, varför svårigheter i jämförelserna naturligtvis föreligger. Trots detta har Jaanusson i kapitlets slutdiskussion lyckats kartlägga skillnader och likheter de olika områdena emellan på ett övertygande sätt. Efterföljande två kapitel om magring och godstjocklek är mycket korta och tillför uppenbarligen ej keramikdiskussionen något genom den här aktuella avhandlingen. Dock bör konstateras att såväl magring som godstjocklek i en framtida funktionsdiskussion kan visa sig mycket viktiga. Nästa avsnitt, kap. 7, är mera omfattande och behandlar kärlformer. H ä r har Jaanusson utgått från Shepards definitioner, vilket onekligen gjort det lättare för läsaren att kritiskt granska materialet mot annan keramik från nordeuropeiska bronsåldersboplatser. I kapitlet redovisas ett intressant histogram, där Hallundakeramikens ytbehandling och kärlformer jämföres sinsemellan. Resultaten är intressanta och tycks visa att vissa kärlformcr är försedda med praktiskt taget alla typer av ytbehandling, medan andra, distinkta kärlformer hänger direkt ihop med vissa ytbehandlingstyper. Tyvärr har dessa undersökningar ej byggts ut till att omfatta alla de material som berördes i kapitel 4. Fornvännen 78 (1983)

62

Recensioner pet "kultur" ur arkeologisk synvinkel. Därpå görs ett försök till indelning av östersjöområdet i keramikregioner, metallhantverksregioner och gravtraditionsregioner. I den därpå följande diskussionen visar så Jaanusson, att några rena regioner knappast existerat, dvs. där keramik, metallhantverk och gravsed varit enhetliga. Kraftiga överlappningar finns och förf. slutar kapitlet med att konstatera, att man med utgångspunkt från här diskuterade material knappast kan analysera fram några "rena" arkeologiska kulturer, en slutsats som kanske förvånar en del men är naturlig för andra, som ser hur olika kulturella mönster kan vävas samman, inte minst i vår egen tid. Den korta genomgången av Hille Jaanussons doktorsavhandling är härmed genomförd. Sammanfattningsvis vill jag säga, att läsningen varit mycket stimulerande. Självfallet har varje arkeolog synpunkter, kanske oftast kritiska, på sina kollegers arbete. Sådana synpunkter h a r också lagts fram här. Att bara utgå ifrån dem inför framtiden vore dock olämpligt. Som läsare av denna anmälan förstått, ser jag mycket positivt på möjligheterna att med utgångspunkt från Hille Jaanussons avhandling fördjupa studierna rörande mellansvensk bronsålder på en rad punkter. Dylika fördjupningar kan utan tvekan leda fram till väsentlig ny kunskap om yngre bronsålder, något som måste betraktas som en arkeologisk angelägenhet av stor dignitet. Avhandlingen är alltså i hög grad framåtblickande och jag vill därmed påstå, att Hille Jaanusson nått det syfte hon strävade efter med sitt arbete, nämligen att få i gång vetenskaplig forskning just kring den h ä r aktuella tidsperioden, som hittills varit ett försummat kapitel i mellansvensk arkeologi. Referens Damell, D. 1981. [Rec. av] Jaanusson, Hille, Halllunda. A Study of Pottery . . . Stockholm 1981. Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr 2. 1981. David Damell Riksantikvarieämbetet Box 5405 S-114 84 Stockholm

Förf. har inskränkt sig till att göra jämförelser mellan kärlformerna, då det gäller det danska — nordeuropeiska materialet. Kanske är detta i och för sig riktigt att göra. Men om även ytbehandlingen hade medtagits hade antalet "element" ökat och därmed sannolikheten för likheter resp. olikheter och de därmed sammanhängande frågorna om distribution, kontakter m. m. Det är dock ingen tvekan om att Hille Jaanusson där dragit upp vissa riktlinjer väl värda att följa upp i framtida studier av bronsålderskeramik. En liten randanmärkning måste i sammanhanget göras mot förf:s påstående att perforerad keramik (silkärlskeramik) ej skulle finnas från någon mellansvensk yngre bronsåldersboplats. J a g känner h ä r flera exempel bl. a. från ett skärvstensröse nära Eskilstuna, genom bronsfynd hänförbart till yngre bronsålder. Härefter följer så ytterligare några korta kapitel om mynningar, handtag, bottnar, varpå följer ett kapitel om storleksvariationer mellan de olika kärlformerna. Jämförelserna göres här dels inom Hallundaboplatsen för olika kärlformer dels med andra boplatser, dock utan att klara tendenser kan uttolkas ur diagrammen. D ä r p å följande kap. 12 behandlar kärlfunktioner. Avsnittet är mycket kort och innehåller endast antydningar. Önskvärt vore onekligen att förf. kunde fördjupa just funktionsstudierna i framtiden. Modern analysteknik skulle här kunna ge mycket, inte minst om vad kärlen en gång innehållit. K a p . 13 behandlar kärlens dekoration. En rad motiv förekommer dock utan att vara så karaktäristiska och distinkta, att ett studium av dem kan leda särskilt långt enligt förf. Detta är nog riktigt. Viktigare är nog, som tidigare antytts, att satsa på fördjupade studier av andra keramikelement. H ä r kan studierna av stora mängder ge statistiskt godtagbara resultat beträffande datering, tillverkningsteknik, användning etc. Slutkapitlet handlar om kulturell samhörighet inom det nordeuropeiska området. Förf. inleder kapitlet med en genomgång av den "allmänna bakgrunden", vilket snarast innebär ett försök till definition av begrepFornvännen 78 (1983)

Recensioner Eva Bergström, Produktion och samhällsförändring. Bronsålder och äldre järnålder — ett västsvenskt exempel. Göteborg 1980. 164 s. ISBN 91-85952-04-4. Det centrala Västergötland, rikt på fornminnen och kyrkor, har tyvärr länge varit försummat av forskare inom det kulturhistoriska fältet, exempelvis arkeologer och konsthistoriker. Gånggrifterna finns inte samlat publicerade, av de många märkliga medeltidskyrkorna är endast ett fåtal behandlade av konsthistoriker och det stora verket Sveriges kyrkor har sedan 1920-talet tyvärr endast utgivit ett fåtal kyrkobeskrivningar från Västergötland. Den arkeolog som gjort det grundläggande insamlingsarbetet och undersökningarna i Västergötland är K. E. Sahlström, som i ett 10-tal större skrifter publicerade fynd och fornlämningsinventeringar, främst från Skaraborgs län (Gudhems härad, Kåkinds härad, Valle härad e t c ) . Under senare år har några större arkeologiska undersökningar genomförts i landskapet, bl. a. i Såntorp och Värnhem i Valle härad, Ryd vid Skövde. Ännu är de tyvärr inte ordentligt publicerade. Det är desto mer glädjande att en doktorsavhandling vid universitetet i Göteborg behandlar det centrala Västergötland — Skaraborgs län. Författaren använder området som ett modellområde för ett produktions- och ett konsumtionsområde. Tiden är bronsålder—äldre järnålder. Avhandlingen var ursprungligen tänkt som cn sammanläggningsavhandling med tre komponenter. Dessa har nu kopplats ihop och bildar cn monografi. En viss del har i utvidgat skick senare publicerats för en internationell publik i Carl Axel Mobergs göteborgska s. k. SIM-SIM-projekt. Författaren behandlar det gamla problemet att bronsäldersfynden förekommer inom kambrosilurområdet i Västergötland, medan de äldre järnåldcrsfynden huvudsakligen återfinns på grusåsar och sandområden på lerslätterna. Flera äldre forskare, och kanske främst den fantasifulle Hugo Jungner, talade om en utflyttning från kambrosilurområdet under äldre järnålder. Problemet har senare främst behandlats av K. E. Sahlström i hans många

63

studier kring den förromerska järnåldern i Västergötland. Eva Bergström angriper problemet på ett annat sätt, men arbetar med samma material. Eva Bergström har en god kännedom om sitt undersökningsområde, där hon är barnfödd och själv genomfört flera fältundersökningar. Hon har arbetat sig igenom museisamlingarna och presenterat viktiga tabeller, fyndlistor och kartor. Den utomstående måste emellertid ha betydande svårigheter att uppfatta de viktiga skillnaderna i detta märkliga kulturlandskap — kambro-silurområdet kontra lerslätter och moränområden med urbergsgrund — då publikationen inte innehåller några landskapsbilder. M a n saknar ett topografiskt markerat kartunderlag. (Jfr Eggers och M. Miiller-Willes föredömliga utbredningskartor.) Inte heller fornsakerna avbildas eller ens behandlas så att man får klart för sig dateringar etc. Detta gäller särskilt nytt material. Författaren är inte ensam härvidlag. J a g vill som gammal fältforskare varna för att man släpper kontakten med vårt egna primära forskningsmaterial, fornlämningarna och fynden. Utan kännedom om materialet står vi oss slätt. Detta medför att anslag måste beviljas för materialpublikationer. Den enskilde forskaren kan inte med de begränsningar som bidragen till de nya doktorsavhandlingarna medför, på egen bekostnad framlägga och avbilda hela grundmaterialet. Gränsen mellan allt eller ingenting är emellertid vid och man kan i avhandlingar av denna typ ändå fordra att det egna materialet presenteras, då det utgör en av hörnstenarna i modellbygget. Jag tänker på gravfältet i Hasslösa med sina 53 helt okända gravar och med tillhörande boplatslämningar. Läsaren utlämnas här utan möjlighet till en kritisk utvärdering av de teser materialet ger anledning till. Historiker vid samma universitet har uppenbarligen större krav på materialredovisning i vidare bemärkelse. Man jämför lätt med Olle Skarins i flera avseenden närliggande avhandling Gränsgårdar i centrum som utgör en historisk analys av sju västgötska härader under 300 år. Det ligger ocksä en annan fara i modellFornvännen 78 (1983)

64

Recensioner En aspekt som tyvärr inte beaktas i detta sammanhang är den klimatiska. Klimatologiska resonemang av mer allmän art tas dock upp i kapitel 2. H ä r kunde man sätta in betydligt mer resonemang om regnskugga eller under vissa perioder motsatsen. Detta blir så mycket intressantare om man relaterar klimatet till de 113 holkyxorna från yngre bronsålder, av vilka ca hälften än idag har mosspatina och följaktligen lagts ned i våtmarker. Eva Bergström diskuterar deras användning som arbetsredskap. Man frågar sig för vad, samt varför vi har så få holkyxor från järnåldern. En av de mer betydande fyndlokalerna för holkyxor av järn är Skedemosse på Öland. Det västgötska bronsåldersmaterialet ger mig skäl att framkasta tanken att holkyxorna använts som isbillar (pä offerplatsen för att hugga hål på isen i sjön vid vinterblot). De västgötska bronsåldersyxorna är lovvärt förtecknade i tabell 8 (ej 18!) samt tillsammans med samtliga bronsåldersfynd från Skaraborgs län i en särskild lös exkurs. Utbredningen av den yngre bronsålderns holkyxor ger författaren anledning anta att den yngre bronsålderns produktionsområde var större än konsumtionsområdet, som är det kända kambrosilurområdet, där också gravar förekommer. Liksom tidigare forskare ser hon en permanent bosättning först under äldre järnålder med de berömda brandgropsgravfälten som indikatorer. Bergström påvisar att järnåldersenheterna förekommer i områden med mindre variation i naturzonerna än vad bronsåldersenheterna gör. Hon hävdar att gravfältcn är "produkter" av enkelgårdar (utan att vidare gå in på detta intressanta resonemang). M a n ställer sig ibland frågan om lerslättsbosättningen utgör tidiga sätrar. Fyndmaterialet — skaror främst för lövtäkt och krumknivar för hud- och läderberedning — visar att boskapsskötsel var en viktig näringskälla. Materialet för direkt över till den efterföljande epoken romersk järnålder, en rik epok i Västergötlands historia och inte minst i det här aktuella undersökningsområdet — Skaraborgs län. M a n hade gärna sett att linjerna dragits ut ned mot de efterföljande perioderna. Där Bergström slutar tar emellertid Ingegerd Särlvik vid i sin

byggande avhandlingar. De löper en risk att bli substanslösa och i onödan vetenskapligt överteoretiserade. Klyftan mellan vetenskapsmannen och den intresserade allmänheten (och anslagsbeviljande politiker) blir allt större. Vi bäddar för ett felaktigt utnyttjande av det ofta svårtolkade materialet — lokalforskare med fantasteri får en god grogrund. Detta har inte minst aktualiserats i debatten kring TV-programmet om "Svearikets vagga". En utmärkt möjlighet att mer konkretisera ett produktionsområde finns i Hornborgasjön, som behandlas som ett exempel från kambrosilurområdet. Billingssluttningen ned mot Hornborgasjön är ett av vårt lands rikaste fornlämningsområden. Bergström påpekar här att den äldre bebyggelsen legat på sluttningszonen och att inga förhistoriska anläggningar är kända från krönläget uppe på Billingens diabasplatå. Hon påpekar vidare att "traktens akvatiska potentialer får inte underskattas"'. Författaren avser sjöfågelsjakt, äggplockning samt fiske, som är en stabil resurs. Jag efterlyser en koppling till det rika material av kartor och äldre handlingar sum förre landsantikvarien i Skara, Gunnar Ullenius, publicerat, där översvämningsmarkernas vasstäkt och slåtter påpekas som väsentliga för områdets ekonomi. Samma grepp återfinner vi hos Sjöbeck, Romcll och Fries. Som redan inledningsvis påpekats är Västergötland styvmoderligt behandlat av modern arkeologi. Detta förklarar bl. a. bristen på utgrävda lokaler. Lägg därtill den långvariga odlingen, som utplånat vissa fornlämningstyper effektivt. Författarens resonemang kring Västergötlands bronsåldersgravar— bronsåldcrsboplatser har måst byggas upp kring dansk-skånska exempel. I själva verket finns ingen säker bronsåldersboplats från landskapet. Nutida odlingsintensitet tar författaren upp i sin intressanta bearbetning av den yngre bronsålderns holkyxor. Hon går där ner i detalj och kartlägger de lägesbestämda yxorna med hänsyn till miljön och diskuterar även deras användning med hänsyn till att de påträffats i områden, präglade av våtmarker—lätta jordar. Fornvännen 78 (1983)

Recensioner just publicerade avhandling, som kommer att recenseras av K. G. Selinge. Det är uppenbart att Västergötland är ett tämligen dåligt utforskat område. Det är desto viktigare att ta vara på de undersökningar som trots allt utförts: Såntorp, Pickagården i Värnhem, en rad järnframställningsplatser samt signaler av boplatser ute i fullåkersbygden. Efter ringa förmåga söker länsmuseet i Skara i samarbete med bl. a.

65

Göteborgs Universitet att lösa några av problemen kring järnåldersbosättningen i landskapet. Vi hoppas att Eva Bergströms avhandling är den första i raden av skrifter om detta rika landskap. Ulf Erik Hagberg Skaraborgs länsmuseum Box 253 S-532 00 Skara

Sian E. Rees, Agricultural implements in prehistoric and roman Britain. BAR British series 69, 1—2. Oxford 1979. 772 s. ISBN 0-86054-064-2. Pris ca £ 17.50. Sian E. Rees beskrivning över jordbruksredskap i England, Skottland och Wales fram till 400-talet e. Kr. är ett föredömligt verk. Författaren begränsar sig till de rena jordbruksredskapen, och hon presenterar varje föremålsgrupp för sig med huvudgrupperna: årder och plogar med tillbehör; hackor; spadar och skövlar; skaror, lövknivar och liar; tjugor; räfsor; tröskredskap. Varje kapitel inleds med ett resonerande avsnitt, därefter följer en fyndförteckning över samtliga fynd med måttuppgifter, dateringar och beskrivningar på vanligen omkring 20 ord men ibland betydligt längre. Mellan den resonerande texten och fyndförteckningen finns för varje avsnitt ett stort antal bilder, med många av fynden enkelt men instruktivt avritade och dessutom några utbredningskartor och rekonstruktioner. Den löpande texten utgör därför en mindre del av de två banden, närmare bestämt 172 av de 772 sidorna. Även om en utförlig materialpresentation som denna kräver många sidor måste den från källkritisk synpunkt betraktas som en stor fördel. Läsaren kan i detalj kontrollera Rees resonemang. Naturligtvis kan inte allt arkeologiskt material presenteras på detta sätt, men i detta fall ä r det befogat, eftersom det rör sig om jordbruksredskap som utgjort en viktig del av den ekonomiska basen i samhället. Rees har gått igenom museerna i England,

Wales och Skottland och desutom publicerat material fram till och med slutet av 1978. Ungefär hälften av verket ägnas åt plogar och årder, de centrala redskapen i jordbruket. Även skörderedskapen får en utförlig presentation. Huvudsakligen behandlas föremål av sten, ben, brons och järn. Träföremål nämns om de förekommer men fynden av dessa är givetvis mera sällsynta. De flesta föremål var gjorda i trä och någon komplett beskrivning av alla jordbruksredskap kan Rees inte ge. Det finns dock exempelvis flera oxok av trä, och dessa ges en ingående beskrivning. Den utförligast behandlade perioden är järnåldern och romersk tid, beroende på att materialet är fylligast från denna tid. Framställningen inleds emellertid med en detaljerad diskussion om årderbillar av sten, där författaren med hjälp av slitspår kan visa att en del av de föremål som antagits vara årderbillar av sten verkligen varit det. Dessa stenbillar är huvudsakligen daterbara till bronsålder. Rees betonar den kraftiga ökningen i användandet av järn under romersk tid i England, med exempelvis järnskodda spadar och längre liar, men hon skriver också att under järnåldern, före den romerska tiden, användes järn i ökad omfattning. I några fall måste invändningar göras mot författarens bestämning av föremål. Alltför lättvindigt definieras små järnspetsar som delar till pikstavar avsedda att driva på oxar. Detta har också påpekats av Alexander Fenton i dennes recension av Rees i Tools Fornvännen 78 (1983)

66

Recensioner bara randanmärkningar. Som helhet har Rees på flera punkter fört forskningen framåt, och hon har gjort England till ett av de bäst belysta områdena vad gäller jordbruksredskapens utveckling under förhistorisk tid. Janken Myrdal Nordiska museet S-115 21 Stockholm

and Tillage 3:4/1979. Vissa av de föremål vilka presenteras som årderbillar har förmodligen snarare varit skoningar till hackor och några av de bredbladiga billar som hänförs till spadskoningar kan lika gärna varit årderbillar, vilket jag utförligare diskuterar i en artikel om jordbruksredskap av järn i Fornvännen 1982. Men dessa påpekanden är

The Vikings in England and their Danish homelandfVikingerne i England og hjemme i Danmark, edited by E. Roesdahl, J. Graham-Campbell, P. Connor and K. Pearson. 192 pp. Many illustrations in colour and black-and-white. The Anglo-Danish Viking Project, London. 1981. ISBN 0-9507432-0-8. This publication is the catalogue (in almost identical English and Danish editions) for the exhibition of the same name, held in Brede and Moesgård in 1981 and transferred to York in 1982. T h e exhibition differs from the other Viking Exhibitions of the 1980s in that it has a more specialized theme: the contacts between Denmark and England in the 9th to the l l t h centuries. T h e objects on display range from jewellerv to rune-stones to reconstructed buildings and half of them have been excavated from the Coppergate site in York. This fact in itself makes the exhibition unique, and brilliantly underlines its theme. T h e catalogue contains descriptions of the objects on display plus fifteen short chapters written by a number of scholars. They tackle subjects such as coinage (C. Blunt and K. Bendixen), rural and urban settlements (E. Roesdahl, C. Morris, R. Hall and M. Biddle), stone sculpture (R. Bailey) and the AngloSaxon background (J. Graham-Campbell), much of their evidence being gathered from recent archaeological excavations. Other chapters, notably those by D. Wilson, P. Sawyer, O. Olsen and P. Addyman, place more stress on historical evidence, and there is also a chapter by G. Fellows Jensen on the
Fornvännen 78 (1983)

place-names of north-east England as a guide to settlement. T h e subject matter of some of the chapters overlaps in places, with a certain amount of inevitable repetition. On occasion the statements are not only repetitious but contradictory. For example, on p. 17 David Wilson states that the Danegeld of 1018 was £ 82,500 in value, whereas Olaf Olsen on p. 171 claims that that year saw 'the heaviest Danegeld of all, £72,000'; a minor irritant only, but indicative of the editorial care needed in a compilation such as this. T h e authors deal with their material skilfully but summarily and with no indications of the controversies which abound in Viking age studies today. What about the contradictory opinions about the numbers of Scandinavian settlers in north-east England, or the function of the so-called Viking fortresses of Denmark? Some of the the authors in this book are champions of radically opposed views, and a series of papers in which they were allowed their heads would have made much more lively reading than this bland publication. Its uncontroversial nature is presumably the result of its being designed for the nonspecialistwith little background knowledge who will close this book believing that he now knows the 'facts' about the Vikings and that there is little left to leam. Is this really the impression that scolars working on this period want to give? It would be much more exciting for the general reader if, after finisbing the book, he were stimulated to plunge deeper into the subject to discover the 'truth'. T h e descriptions of the objects in the

Recensioner exhibition are full and detailed, and the colour photographs mainly excellent. T h e black-and-white photographs, however, are poorly reproduced, and many of them are far from sharp. There are a few lively line drawings and others would have been welcome; for example, there is no illustration of the reconstruction of the house excavated at Coppergate, York mentioned on p. 139. Such a curious structure is surdy worthy of inclu-

67

sion in a work like this which will be obtained and read with interest by people who have not been fortunate enough to visit this splendid exhibition. Helen Clarke University College London Dept. of History Gower Street London WC1E 6BT

A. J. H. Gunstone. Sylloge of Coins of the British Isles 24. Ancient British, Anglo-Saxon, and Anglo-Norman Coins in West Country Museums. Publicerad för T h e British Academy av T h e Oxford University Press och Spink & Son Ltd, 1977. X X X V + 99 s. inkl. 35 pl. ISBN 0-19-725972-3. Pris ca. £ 10.50. Ar 1958 utkom den första volymen i serien Sylloge of Coins of the British Isles (SCBI) och avsikten var att — på motsvarande sätt som för de antika grekiska mynten i serien Sylloge Nummorum Graecorum — på ett enhetligt sätt publicera alla samlingar med mynt från de brittiska öarna, där varje mynt avbildas och tekniska data, proveniens m. m. redovisas. I många museisamlingar i landsorten finns ofta små men betydelsefulla samlingar som genom sin karaktär är svåråtkomliga och ofta glöms bort. Med de 24 volymer som hittills har utkommit har man kommit ett långt stycke på vägen mot att sprida mer kunskap om dessa samlingar — liksom de större och mer kända — och att tillföra forskningen ett viktigt basmaterial. Målsättningen är i princip att man skall kunna publicera mynt från hela tidsperioden, men hittills har serien mycket kraftigt dominerats av mynt från de keltiska (ca 90 f. Kr.—ca 40 e . K r . ) , anglosaxiska (ca 675—1066) och anglonormandiska (1066—11351 perioderna. För detta har man också fått en hel del kritik. Att dessa tre perioder fått en så framträdande roll kan för de två senares del förklaras dels av att Sylloge-kommittén bestått

huvudsakligen av personer med intressen främst inom dessa områden, och dels genom att den nuvarande forskningen huvudsakligen är koncentrerad till dessa två områden. På så sätt kan man också hävda att man får ut ett material som är aktuellt och attraktivt, medan andra samtidigt kan hävda att man missgynnar forskningen inom andra områden. De tidigare utkomna volymerna har redovisat delar av museisamlingarna i Belfast, Bristol, Cambridge, Chester, Edinburgh, Glasgow, Gloucester, London, Oxford och Reading liksom i Midlands och Yorkshlre i England. Vidare har två privatsamlingar publicerats (Mack och Norweb) liksom en utländsk samling nämligen Den kgl. Montog Medaillesamling i Köpenhamn som redovisar seriens hittills mest omfattande vikingatida material. De volymer som tagit upp material utanför de tre huvudperioderna är främst Belfast där den äldsta irländska myntningen under engelskt styre behandlas, och Oxford där en volym redovisar Henrik V I I L s mynt. Vad gäller de anglosaxiska och anglonormandiska perioderna återstår nu för Englands del bara ett mindre antal museisamlingar att publicera, men framför allt samlingen i British Museum i London, där hittills endast de vikingatida irländska mynten redovisats. För denna utan jämförelse främsta samlingen i England får man alltjämt anlita en katalog från 1887, vilket naturligtvis är helt otillfredsställande. Nu finns i alla fall planer på att publicera denna samling i ett antal volymer, varav arbetet på den första Fornvännen 78 (1983)

68

Recensioner stil, och de kan få stor betydelse för gränsdragningen mellan engelska originalpräglingar och skandinaviska efterpräglingar. 1 motsats till vad som är normalt i svenska fynd saknar de engelska fyndmynten hack och förefaller inte heller vara böjda. Annars kan man för den vikingatida periodens mynt i Gunstones SCBI notera att många har hack och är böjda, och de kommer då sannolikt från skandinaviska eller östeuropeiska fynd. Härigenom har e t h e l r e d II:s och Cnuts regeringar blivit påfallande väl representerade liksom typerna från tiden ca 1050—1135 — som är svagt repreesenterade i svenska fynd — och där de förmodligen till 100 % är baserade på engelska fynd som är vanliga under denna period. Ett allt viktigare forskningsområde har stampstudierna blivit och en av avsikterna med att avbilda samtliga ex. i SCBI bör rimligen vara att underlätta dessa studier. Tyvärr får man konstatera — och det ligger förmodligen till stor del ekonomiska skäl bakom — att kvalitén på avbildningarna i SCBI genomgått en drastisk försämring under senare år jämfört med framför allt de första volymerna som hade utmärkta avbildningar baserade på gipser. Gunstones SCBI utgör tyvärr inget undantag för denna trend och vissa mynt är så mörka att man praktiskt taget inte kan se någonting. Även om kostnaderna för varje enskild volym har ökat kraftigt under senare år med motsvarande effekt pä priset, är det frågan om inte Syllogekommittcn här borde tänka om och försöka gå in för att få en bättre och enhetligare kvalitet på fotografierna, trots att resultatet torde bli ett ännu högre bokhandelspris. Kenneth Jonsson

redan har påbörjats, men det hela verkar att ta mycket lång tid. För svenskt vidkommande är SCBLs hittillsvarande utformning av stort intresse genom att den ger jämförelsematerial för de vikingatida fynden som finns i svenska samlingar och då framför allt på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm som har världens största samling av engelska mynt från ca 973 till ca 1051. Av detta rika material har endast de ca 300 anglonormandiska mynten publicerats i en delvolym av SCBI, men manuskript finns klart för Edward Bekännarens (1042—1066) mynt och för de vikingatida irländska, medan manuskript är under utarbetande för Harold I :s och Harthacnuts (1035—1042) mynt. Det är ett mycket förtjänstfullt arbete som Gunstone har påtagit sig genom den här föreliggande volymen som redovisar de huvudsakligen keltiska, anglosaxiska och anglonormandiska mynten i inte mindre än sammanlagt 29 museer i västra England. Totalt omfattar volymen 1 014 ex. varav 279 keltiska, 557 anglosaxiska, 160 anglonormandiska och 18 diverse. De olika samlingarna är uppbyggda på ett mycket skiftande sätt. Den övervägande delen utgörs av inköpta mynt, men det finns även ett antal fynd representerade. Av dessa senare är det främst 25 ex. från /ethelred II, Long Cross typ funna i Shaftesbury ca 1940 som är intressanta från svensk synvinkel. Från ./Ethelred II:s långa och krigshärjade regering finns märkligt nog ytterst få fynd från England, och Shaftesburyskatten är desto mer intressant som den består av enbart mynt från den i svenska fynd vanligaste typen. Ett antal avexemplaren från Shaftesbury har en irreguljär

Offa 37. 1980. Berichte und Mitteilungen fiir Urgeschichte, Fruhgeschichte und Mittelalterarchäologie. Karl Wachholtz Verlag. Neumunster 1981.407 s. ISBN 3-529-01237-1. Offas Band 37, 1980, er blitt et stasdig festskrift til Hermann Hinz' 65-årsdag, — et Fornvännen 78 (1983)

festskrift til glede for fagfeller i mange land. De 394 sidene er fyllt av avhandlinger fra ikke mindre enn 42 kolleger, de fleste naturligvis tyske, men det er hele 3 bidrag fra svenske forskere, og Danmark, Norge, England og Österrike er representert med 1 bidrag fra hvert land. For oss her i Vest-Skan-

Recensioner dinavia er det saerlig verdifullt at slavisk arkeologi har fått en ganske bred plass. Det sier seg selv at boken spenner vidt og dckker mange fagområder — her er faktisk "noe for enhver smak". O g alle lesere, også en a n m d d e r — slår da naturlig nok först ned på de godbi tene man selv er interessert i. Jeg tror derfor alle vil förstå det, når jeg sier at mitt förste bytte var Herbert Jankuhns bidrag med titeln: "Betrachtungen und t)berIcgungen zur 'Infrastruktur' des Wikingerzeitlichen Seehandels". Vi vet alle at Jankuhns droftdse av vikingtidens handdsproblemer vanligvis gir mersmak. H a n skuffer heller ikke i denne omgång. Det han saerlig beskjeftiger seg med her er problemer förbundet med sjohandel över store strekninger. Ofte synes de större "stadtartigen Handelsplätze" som Hedeby og Birka å ligge for långt fra ferdenes utgångspunkt. H a r det vaert andre, mindre stottepunkter, som ikke er skriftlig belagt? For meg har det alltid stått slik at det innebygget i Ottars reisebcretning lå en nokså klar antydning om dette. M a n seiler om dagen, ligger stille om natten. Der man lå stille, har det vel nesten av seg selv grodd fram mindre motesteder, der lokalbefolkningen kunne möte opp, kjope eller avsette lokale produkter. Förbundet med dette er også det Jankuhn kaller sikkerhetstekniske problemer: Visse ruter har av sikkerhetsmessige grunner vaert foretrukket fremfor andre. I sammenheng med dette må man også sporre seg selv: Hva med sprogvanskdigheter, hva med betalingsmidler? Når det gjelder fjernhandel/omsetning for hjcmmemarked bruker Jankuhn Island som eksempel. Her har vi ingen sikre organiserte handdsplasser. Det skriftlige kildemateriale er tolket slik at kjopmennene utefra anlop visse havner. Til disse sökte så innbyggerne fra fjcrn og naer. H a n stotter seg her på et ennå utrykt (?) foredrag av E. E b d som jeg ser frem til å lese. Som eksempel på vare-utvekslingen nevnes salg av egg, ost og hons, import av kniver. Vi får her illustrert et vareforddingssystem, der varene i forkristen tid tildels bor kunne finne belegg i det arkeologiske mate-

69

riale, andre bare kan ettervises i skriftlige kilder. Her rorer Jankuhn ved ett av de vanskdigste punkter når en skal studere vikingtidens og den tidlige middelalders handelsproblemer: Påvisning av vareslagene, som har vaert med i omsetningen. Bare et fåtall gjenfinnes i grav/boplassmateriale, de skriftlige kilder er få og tilfeldige. O g det vi får frem ved arkeologiske undersökelser er ofte varer som like gjerne kan vaere krigsbytte, som resultat av vareutveksling — f. eks. vapen. Men arkeologisk har vi belegg for vareslag som mollestein, kleber, skiferbryner, jern ( ? ) , hornarbeider og finere stoffer. Men det må ha vaert mange andre, (slaver, vin, salt, pels), som ikke bevares i jorden. H e r må skriftlige kilder supplere. Jankuhn spor så: Hvor hen tet de profesjondle kjopmenn de ulike vareslag? Her tenker han seg at de mindre handdsplassene — deriblant Skiringssal-kaupangen — har hatt karakter av "ein S a m m d p u n k t regionaler Waren", som eksempdvis kleber og bryner. Som vår forskning står idag synes jeg dette virker overbevisende, — her kommer iallfall fordopig Kaupangs struktur, jevnfort med Hedeby/Birka godt frem. Det viser hvor nyttig det er å få det egne materialet sett utenfra i vårt fag. Jeg har ofte hevdet at K a u p a n g står långt mere åpen vis å vis omlandet enn f. eks. Birka. Det synet faller godt inn her. Så meget om Jankuhns avhandling, som det hadde vaert fristende å gå mere inn p å — men den er tross alt bara en blant mange, som tar for seg handdsproblemer, saerlig i Östersjöområdet. La meg her generell si at nettopp fordi problemene i dette området er så sterkt fokusert i Hinzfestskriftet, får det saerlig interesse for oss her i Nord-vest-Skandinavia der vi har litt for lett for bare å se mot vest. Av stor interesse er Karl-Wilhelm Struwes publisering av et slavisk skipsvrak fra Eckernförde bukt, avdekket ved de iblant for arkeologer så hjelpsomme fenomen — isgang og storm — vinteren 1978. Funnberetningen minner på mange måter om Arne Emil Christensens om Klåstad-skipet. Man klarte brasene uten spunsvegg. Som Fornvännen 78 (1983)

70

Recensioner Jahrhunderts", som tar opp fiskefangsten i fortrinsvis innlandsområdet mellom Oder og Weichsel. H a n drofter såvel bruken av fisk, som fangstmetodene og har et rikt arkeologisk materiale å bygge på, når det gjelder bestemmelsene av artene som ble fanget. Men det er metodene han först og fremst er opptatt av. De var åpenbart meget varierte. Tilslutt drofter han konsumet av fisk pr. individ og kommer til det forbloffende resultat at det ärlige fiskeforbruk pr. voksen person bor ha vaert ca. 80 kg! I sammenheng med Zaks betraktninger er det av stor interesse å lese hva M ä r t a Strömberg har å anfore fra den andre siden av Ostersjoen om "Tierknochen und Wirtschaftsformen in sudschwedischen Dörfern von der jungeren Eisenzeit bis zum Fruhmittdalter". De to artikler supplerer hverandre på en utmerket mate. Strömberg tar for seg lokaliteter som både ligger ved kysten og i innlandet. Alle har ytet et variert osteologisk materiale, som, når det blir helt gjennomarbeidet, vil muliggjore klarlegging av utviklingsprosessen "der ländlichen Besiedlung während einer längeren Zeitspanne" — og ettervise forandringene. Med stor interesse leste jeg også Joachim Herrmanns droftdse av problemene vedrorende lokaliseringen av Reric, som har så naer sammenheng med Hedebys eldste fase. Her laerer vi av notene (!) först og fremst hvor dårlig vi i Vest-Skandinavia folger med i nordtysk slavisk forskning, slik jeg var inne p å ovenfor. En nyttig laerepenge. Titlen: "Uber das historische und siedlungsgeschichtliche Umfeld des Seehanddplatzes Reric zu Beginn des 9. Jahrh.", antyder innholdet i artiklen. Mere på hjemmebane folte jeg med i Walter Janssens omtale av "Eine reiche fränkische Doppelbestattung aus Niedermerz, Kr. Diiren". Det dreier seg mere om en liten avhandling enn om en festskrift-artikkd. Den er elegant, men litt löst hengt p å et arbeide av festens gjenstand, Hermann Hinz, selv "- die am langen Bände getragenen Bergkristallanhänger der Merowingerzeit." Med dobbeltgrav regner man uvilkårlig mann/kvinnegrav, men her er det faktisk to

ved Klåstad fikk utgraverne vraket frem ved spyling. Funnstedet, Schuby-Strand, har ikke vaert åpent vann dengang forliset fant sted, men en innsjo, som sto i förbindelse med Ostersjoen. En serie meget interessante detaljer ble observert. Disse har stor verdi, for alle forskere, som, som undertegnede, skal forsoke å lese båthistorie ut av negative båter, der bare naglerekkene er bevart. Såpass meget av Eckernförde-vraket ble berget, at det har lätt seg rekonstruere i tegning med utgångspunkt i Danzig-Ohra-båtene. Både domlinger og jernnagler er brukt i byggingen, — det er en av de mange interessante detaljer Struwe m e d d d e r om dette nye bidraget til vikingtidens båtbyggeri i Nord/Ostersjoområdet. Han antyder også at skipet er bygget av nordiske båtbyggere. Ved et nesten ufattdig hell ble det funnet deler av en keramikk-krukke, som gir en datering til 9.—10. årh. En supplerende datering av Horst Willkomm (C-14/Dendrokronologisk) sier 750—830. Blant de bidrag som ellers fanger en norsk lesers störste interesse er Helena Zoll-Adamikovas store artikkel: "Einheimische und fremde Elemente im Grabkult der Ostseeslawen''. Hennes grunnleggende arbeide er publisert på polsk og lite kjent på den norske siden av Kjolen. Her får vi et konsentrert referat på et sprog vi iallfall leser med letthet. O g vi får en gjennomgang av materialet fra de for oss så viktige funnstederne Swidubie, Menzlin og Ralswiek. Ustrina-prohlemet, som tilsyndatende var glemt i nordisk gravskikkforskning, dukker opp igjen, vesentlig for oss som steller med store gravplasser tilhorende bosetninger med markedsplassprofil. — Gravgods med klar skandinavisk tilknytning er funnet. Slike avspeiler seg også i gravskikken, der det er påvist båtgraver og skipsformete steinsetninger. — Interessant er hennes konklusjon om at den skandinaviske gruppen har levet side om side med slaverne, som hun mener levet i Burgwallene. I löpet av 10.—11. årh. blandes dementene. Zoll-Adamikowas bidrag folges av et annet polsk, som jeg leste med stor interesse: Jan Zaks om "Der Fischfang in der Wirtschaft der protopolnischen Stamme des 6. bis 8. Fornvännen 78 (1983)

tiecensioner kvinner som ligger side om side og noe for seg selv, men åpenbart tilhorende et mindre gravfelt som Janssen mener kan ha vaert et gårdsgravfelt. Disse to kvinnene skiller seg imidlertid helt ut med bl. a. praktfulle perlekolliers i halsregionen. Den ene har midt opp i dette en gullblikkskivefibd. Begge har armring, fingerring, beltespenner og rikt ornerte firkantete tasker. Saerlig den siste gravgaven gjor at Janssen kan sette sine Niedermehrgraver inn i en draktskikk som har vaert en vogue i det Rhinsk/Belgiske/Nordfranske område i Iste halvpart 7de årh. Janssen går også videre og prover å lese samfunnsstruktur (Sozialgeschichte) ut av sine funn. H a n gjor det klart og greit, men jeg synes ikke helt overbesende. Men dette er jo også et av de sporsmål innen vårt fag, der personlig

71

vurdering lett vil virke inn. Det er fascinerende funn, monstergyldig utgravet og publisert. La meg tilslutt nevne at også midddalderarkeologien har ytet verdifulle bidrag til dette i bokstavdigste forstand tungtveiende festskrift: Ole Harck: "Stadtkernforschung in Eckern-förde" bor ha meget å gi byforskerne også her hjemme på berget. Hinz-festskriftet er også en meget vakker bok, som Wachholtz Verlag har all aere av. Men det blanke papiret gjor det vondt å lese det på en årstid, da lampdys er nodvendig her nord. Charlotte Blindheim Universitetets Oldsaksamling Frederiks gate 2 Oslo

Untersuchungen zur eisenzeitlichen und friihmittelalterlichen Flur in Mitteleuropa und ihrer Nutzung. Bericht iiber die Kolloquien der Kommission fiir die Altertumskunde Mittel- und Nordeuropas in den Jahren 1975 und 1976, herausgegeben von Heinrich Beck, Dietrich Denecke und Herbert Jankuhn. (Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen I — I I , PhilologischHistorische Klasse 115—116.) Göttingen 1979—80, 4424-424 sid., 24 Taf. ISBN 3-525-82395-9 och 3-525-82396-7. Den kände vikingatidsforskaren Herbert Jankuhn har varit inspiratör och ledare resp. en av ledarna för flera symposier under senare år i Tyskland (såsom t. ex. Vorgeschichtliche Heiligtumer und Opferplätze in Mitteleuropa och Das Dorf der Eisenzeit und des friihen Mittelalters). Dessa symposier har resulterat i mycket värdefulla sammanställningar av föredragen med litteraturlistor. Senast i raden av publicerade rapporter är tvåbandsverket om symposierna 1975—76 rörande åkerindelning och lantbruk under järnålder och tidig medeltid. Den gemensamma be-

nämningen för detta stora begrepp är "Flur". Av de två banden har jag anmodats att särskilt ägna mig åt det första. Det är i båda volymerna fråga om en så innehållsrik framställning, att alla bidragen ej kan beröras närmare i detta sammanhang. Man diskuterar åker, teg, hägnadssystem in. m. ur både språkliga, arkeologiska, historiska, geografiska och i någon mån naturvetenskapliga aspekter och går även tillbaka till klassiska källor. Nämnas kan t. ex. att dansken Svend Gissel behandlar det medeltida bol-begreppet, vilket har stort intresse även för svenska forskare. Michael Miiller-Wille deltog i symposiet 1975 med en presentation av odlingslämningar i Nordsjöländerna. Men i sin uppsats konstaterar han, att mycket har hänt i dessa områden sedan dess i form av nya fynd och nya publicerade bidrag. Detta material har han nu samlat till en helhetsbild. Miiller-Wille besitter en ypperlig förmåga att utnyttja sitt stoff till en god och koncentrerad, översiktlig framställning. O m inte språksvårigheter för många svenska studenter lägger hinder i vägen, vore hans bidrag ett Fornvännen 78 (1983)

72

Recensioner Värdefull i Muller-Willes framställning är också hans sammanfattning av agrarhistorisk forskning i Holland och nordvästra Tyskland. H a n påminner om J. A. Brongers' år 1976 utkomna arbete om undersökningar rörande keltiska åkrar och flygfotografering av sådana i Holland. I denna bok redovisas ett överväldigande stort och rikt material av åkrar i schackbrädesmönster. Dessa ligger oftast i de goda, sandiga odlingsområdena. Man kan rekonstruera en tradition bakåt till mitten av tusentalet f. Kr. Brongers har också arbetat ingående med problemen kring skötseln av åkrarna, d. v. s. framför allt gödsling och träda. Flur-systemet bibehålies intakt ett litet stycke in i romersk tid men upplöses sedan. Utvecklingen under de närmast följande århundradena är dock ej klarlagd. Odlingsförhållandena i Schleswig-Holstein är väl kända genom H. Jankuhn, M. MiillerWille m. fl. och i Danmark genom G. H a t t och V. Nielsen. M a n h a r många fynd av åkrar, kringgärdade av vallar och liggande i terrasser. Vallarna kan ibland vara så breda, at de inte enbart kan tolkas som gränsmarkeringar utan också som ytor, utnyttjade som vägar eller för andra ändamål. Miiller-Wille påminner också om att nyare forskning (t. ex. Beckers undersökningar av Grontoft i Jylland) klart återspeglar ett dynamiskt samhälle, där behoven successivt har medfört förändringar i markinddningssystemen. Kort beröres också Gotland, där intensiv forskning från arkeologisk och kulturgeografisk sida bragt i dagen ett betydande antal äldre odlingskomplex, tillhörande förromersk och äldre romersk tid. Ett 23 km 2 stort område, Flögeln i Kr. Cuxhaven, har under den senaste tioårsperioden gjorts till objekt för ett stort upplagt tvärvetenskapligt projekt med syfte att undersöka näringsfången från neolitikum till medeltid. P. Schmid redogör för gårdskomplex och annat tillhörande bebyggelsen under romersk tid och folkvandringstid. Man imponeras här av resultaten av den skickligt genomförda undersökningen. W. Haio Zimmermann behandlar lantbruket under romersk järnålder. Redan 1972 konstaterade man förekomsten

lämpligt inslag i kurslitteraturen. H a n börjar med de brittiska öarna, där det numera finns ett mycket rikt och spritt material av åkrar med inhägnads- och gränssystem. Vi är ju sedan gammalt förtrogna med vissa välbevarade "celtic fields" i England, men det är först under senare tid man har gjort en ordentlig inventering och dessutom kunnat tillfoga cn del nya, viktiga fynd. Det är främst H. C. Bowen och P. J. Fowler, som står för redovisningen av det rika materialet. Väsentligt är också, att man nu får ett långtidsperspektiv på markindelningen i vissa områden. På Irland har man funnit regelbundna markindelningar, som går tillbaka till tredje förkristna årtusendet, till neolitisk tid. Dessa har setts som ett initialstadium till de keltiska åkrarna. Bortsett från Irland finns det i Storbritannien åkerlämningar, som utifrån fynden och anknytningen till boplatser samt med hjälp av stratigrafiska förhållanden kan dateras till mellersta bronsåldern. Detta är de äldsta "celtic fields", som man sedan finner fortsatta belägg för under yngre bronsålder. Det är dock främst under förromersk järnålder och under hela den romerska tiden vi har åkrar av detta slag, företrädesvis i södra England. Ofta har det emellertid varit svårt att rekonstruera utvecklingen i ett område med keltiska åkrar från romersk tid och med en förmodad brukningstradition bakåt i tiden mot bronsåldern. M a n kan då räkna med att det mer eller mindre dolt i systemet finns element från den mellersta bronsåldern. Dessa element eller "Kernflur" har sannolikt modifierats under förromersk tid för att sedan undergå ytterligare förändringar undei kejsartid. "Celtic fields" från järnåldern är i regel kvadratiska eller breda, rektangulära fält med ca 50—70 m långa sidor. Regelbundenheten i systemet måste hänga samman med att de en gång mätts upp eller lagts ut efter bestämda regler, som i sin tur kan gå tillbaka på äldre uppmätningssystem. M a n tänker här för Nordens del framför allt på David Hannerbergs stora insatser, när det gäller agrarsamhällets framväxt och speciellt mätsystemens inre samband över långa tidsperioder. Fornvännen 78 (1983)

Recensioner av "celtic fields" i skogsområdena och kunde sedan följa systemen ut på de odlade fälten, varjämte man kunde utnyttja flygfoton för fortsatt kartläggning. Vid närmare studium framgick det, att de vallomslutna ytorna var av högst varierande storlek, från 100 till 3600 m 2 . Man fäste sig också vid, att vallarna ofta var extremt breda och därför omöjligt kan ha fungerat enbart som gränslinjer. Bland övriga bidrag förtjänar W. Janssens om de äldsta odlingarna i områdena kring mellersta och nedre Rhen uppmärksamhet. H ä r är det inte fråga om någon rikedom av välbevarade odlingssystem. Det är egentligen först genom fornminnesvårdens arbete man fått upp ögonen för denna typ av lämningar, även om man tidigare känt till och studerat äldre lantbruksformer. Trots det arbete man nu lagt ned på efterforskningar är antalet fyndplatser relativt obetydligt. Detta hänger åtminstone delvis samman med att vissa delar av området nyttjats mycket intensivt under romersk tid och senare. M a n kan numera se det som i hög grad sannolikt, att åtminstone den terrasserade åkern fanns redan under romersk tid och att samma arealer övertogs och vidareutvecklades av frankerna. M a n har här som på många andra platser först och främst kunnat identifiera odlingssystemen i skogsområdena, där de bevarats betydligt bättre än ute i öppet landskap. Men samtidigt är det fråga om små utsnitt av ursprungligen stora odlingsytor. Och man befinner sig ännu i början av utforskningen av agrarsamhällets utveckling under en längre tidsperiod. D. Denecke skriver om terminologin för det äldre lantbrukets del, d. v. s. vilka uttryck man haft och har för att beteckna åkrar, vallar, diken, terrasser m. m. samt hur de många olika uttrycken kan sammanfattas till skilda kategorier under gemensamma definitioner, vari också ligger åkrarnas form (block, parzeller m . m . ) samt storlek. Detta måste anses vara ett mycket viktigt bidrag, framför allt för de läsare som inte har odlingshistoria som sitt eget forskningsområde. Akerinddningar behandlas i uppsatser av H. Siems, M. Born och A. Krenzlin. Den andra volymen förtjänar egentligen

73

en egen anmälan. Den är liksom den förra disponerad efter olika ämnesområden inom agrarforskningen. Arbetet inledes med ett avsnitt om jord och jordförbättringar. Förste författare är F. Scheffer, som skriver om jord som ett dynamiskt och påverkbart system och alltså inte något en gång för alla givet och oföränderligt. H. Kroll och K.-E. Behre behandlar "Plaggenböden" och "Plaggenwirtschaft" i vissa områden i nordvästra Tyskland. I en artikel av Axel Steensberg diskuteras agrarteknik under järnålder och tidig medeltid. Förf. påpekar inledningsvis hur nödvändigt det är att se odlingen och de för denna nyttjade redskapen i ett vidare sammanhang. M a n måste ta hänsyn till markbeskaffenheten, terrängen, vattentillgången, vegetationsförhållandena, klimatet, människans ingrepp, viltet m. m. H a n varnar för ett okritiskt studium av moderna vegetationskartor. Däremot kan det vara fruktsamt att studera slitage på redskapen för att på så sätt komma åt funktionen. Detta är ju vad numera sker i allt större omfattning. Steensberg påminner också om hur man länge intog en negativ attityd till användningen av etnografiska paralleller men anser, att här skett en förändring och att det kan ge goda insikter att en tid vistas i s. k. primitiva miljöer och därvid få klart för sig, att brukningsmetoderna i själva verket inte är så primitiva. Steensberg uppehåller sig sedan vid odlingsredskapen, vilket i första hand betyder plog och årder i olika utförande. Andra författare, W. P. Schmid, H. Beck och H. Schabram, tar upp begreppet plog ur skilda aspekter. I ett bidrag av U. Willerding behandlas odlingssätt och skörd, d. v. s. hur och vad man odlade under järnålder och tidig medeltid. Man beskriver sättet att utnyttja marken i flera avsnitt och går in på språkliga former i utvalda områden. H. Jankuhn bidrar med ett litet avsnitt om vissa speciella arkeologiska fynd, som upplyser om odling men där man också måste räkna med kultiska inslag. Detta gäller t. ex. plöjningsscenerna på de nordiska hällristningarna, vissa fynd av plogar eller delar av sådana i mossar samt plogspår under gravhögar. Även i denna del är D. Fornvännen 78 (1983)

74

Recensioner haft ett alltför spritt stoff till sitt förfogande. Att klarlägga var materialet flödar rikt och var å andra sidan fynden är sporadiska eller svårtolkade är också en viktig uppgift i forskningens tjänst. I fokus för detta dubbelsymposium stod järnålderns och den tidiga medeltidens agrarsamhälle. En stor och svår uppgift är att söka avgränsa brukningsenheterna för de bakomliggande forntidsperioderna. M ä r t a Strömberg Lunds universitets historiska museum Kraftstorg 1 S-223 50 Lund

Denecke en av författarna genom sin artikel om tvärvetenskaplig "Flurforschung". H a n gör historiska tillbakablickar, utreder vissa begrepp och sammanfattar på ett utmärkt sätt de andra symposiedeltagarnas kapitel. M a n kan till slut uttala den förhoppningen, att detta imponerande verk i två band ägnas den uppmärksamhet det förtjänar genom att dels ge oss information om forskningsläget, dels inspirera till insatser för att fylla kunskapsluckor och söka förklara dunkla punkter i odlingsutvecklingen i ett längre tidsperspektiv. Även om bidragen är många, står det ändå klart, att man i vissa avseenden endast snuddat vid problemen eller

Kjalnesinge Saga eller Sagaen om Bue Andridsson översatt till danska av Jens Peter Aegidius, Odense Universitetsförlag 1981. 91 s. ISBN 87-7492-332-3. Pris ca Dkr 73: 20. Denna isländska saga föreligger här för första gången i en översättning till ett annat nordiskt språk. Den är tidigare endast översatt till engelska och tillhör de minst kända sagorna. Förklaringen är att den tillkom under den efterklassiska perioden, dvs. i början av 1300-talet, när den klassiska isländska släktsagans objektivitet och realism börjar ersättas med den överdrift, vidskepelse och stereotypa människoskildring som sedan tar överhanden i de s. k. fornaldarsögur som tillkom under 1300- och 1400-talet. Flera sagaforskare har också uttalat sig föraktfullt om Kjalnesingasaga och beskrivit den som fullständig diktning och sammanplock av olika motiv. Den har dock fått beröm för att vara "rätt väl berättad". Sagan börjar, som så många av de isländska sagorna, med att berätta om en landnamsman, örlyg. Han kommer från Irland, är kristen och sägs ha kommit till Island efter anvisning av en irländsk biskop, Patrek. örlyg medför några kyrkliga föremål, en klocka och en bok, ett plenarium, och dessutom vigd jord från Irland för att lägga under hörnpelarna till den kyrka som han bygFornvännen 78 (1983)

ger på sin gärd. ö r l y g dör barnlös och lämnar sin gård till änkan Esja, en annan irländsk kristen invandrare. Hon blir så småningom fostermor till sagans hjälte Boe, son till Andrid, som anlänt till Island på samma skepp som Esja. Boe växer upp och visar tidigt sitt förakt för den officiella hedniska religionen. Han använder inte vanliga vapen utan en slunga. En av de militanta hedningarna stämmer Boe för vantro och får honom dömd fredlös. Efter diverse förvecklingar tvingas Boe lämna Island. H a n beger sig till Norge, till konung Harald Hårfager och försöker rädda sitt huvud genom att erbjuda honom sina tjänster. Kungen är tveksam men för att bli av med honom förelägger han Boe den omöjliga uppgiften att hämta ett brädspel hos jätten Dovre i Dovrefjäll. Boe anländer så småningom till Dovrefjäll och lyckas tillskansa sig brädspelet med hjälp av jättens dotter, Frid. N ä r de skils berättar Frid att hon väntar hans barn och att hon, om det blir en pojke, kommer att sända honom till sin far när han blivit tolv år."Då skall du ta väl emot honom; om du inte gör det kommer det att bli ditt öde." Boe återvänder till Island, gifter sig och övertar gården, Esjuberg. När tolv år förflutit anländer ett skepp till Island. Ombord finns bl. a. en ung man vid namn Jökul, som söker upp Boe och säger sig vara hans och Frids son.

Recensioner Men Boe vägrar att erkänna honom och utmanar honom i stället till en tvekamp som slutar med Boes död. Jökul lämnar därefter Island. I sagans slut berättas att den omtalade kyrkklockan hängde framför kyrkan på Esjuberg ännu på biskop Arne Thorlakssons tid (biskop 1269—98) och att han lät föra plenariet till Skalholt, "det är skrivet med irländska bokstäver". Den danska översättningen är mycket väl genomförd. Språket är smidigt, utan onödiga arkaismer, e g i d i u s har grundligt satt sig in i den forskning som bedrivits om sagan och redovisar den i ett mycket läsvärt inledningskapitel, där han också berättar om sagans idéinnehåll och motivkrets. Sagaforskarna har framför allt intresserat sig för den uppdiktade sagans anknytning till Irland. Författaren kan ha haft tillgång till en tradition om en förbindelse mellan Kjalarnestrakten på sydvästra Island och Irland och en myt om en tidig kristendom av irländskt ursprung där. Man har också i sagan velat spåra svaga fragment av en berättelse om den irländske kämpen och sagofiguren Cuchulin. Dessa frågor är av stort intresse i diskussionen om irländarnas del i Islands bebyggelse och om eventuellt keltiskt inflytande p å den fornisländska litteraturen. Även välkända motiv från folksagans värld vävs in i berättelsen. Det är därför mycket värdefullt att den nu föreligger på ett mera lättillgängligt språk än isländska, eftersom den torde vara av stort intresse för folklivsforskare och litteraturhistoriker även utanför den egentliga sagaforskningen. Thorgunn Snwdal Brink Riksantikvarieämbetet Box 5405 S-114 84 Stockholm

The First Americans: Origins, Affinities, and Adaptations. Proceedings of a conference held at the European Conference Center of the Wennergren Foundation for Anthropological Research, Burgwartenstein, Austria, Aug. 21—30, 1976. Edited by Williams S. Laughlin and Albert B. Harper. Gustav Fischer New York. Stuttgart 1979. ISBN 0-89574-103, 340 s. Pris ca kr 2 1 4 : — . I augusti 1976 hölls i Burgwartenstein i Österrike en konferens om de första amerikanerna. Det är nu visserligen några år sedan, men ämnet får ändå sägas vara så viktigt att det är värdefullt att uppmärksamma den. De första amerikanernas ursprung och utveckling är ett så mångfacetterat problem att det för sin lösning kräver tvärvetenskaplig, internationell forskning på bred bas. Konferensdeltagarna repsenterade inånga olika inriktningar, alltfrån arkeologi till den mänskliga tandsprickningen inklusive polymorfi, antropometri, fysiologi, ekologi, geologi och geografi med paleoklimat, patologi, epidemiologi, tillväxt, demografi, med motsvarande

uppsättning analytiska tekniker, kliniska, praktiska och teoretiska, av än större spännvidd. Det föreligger goda dataunderlag beträffande de första amerikanernas ursprung, släktskap och anpassning. Nya undersökningsmetoder och strategier behövs dock för att skaffa fram nya typer av verifierbara data och förbättra befintliga datatyper. Den huvudsakliga grundvalen för konferensen var den rika samlingen av fakta och teori, av vetenskap och historia, beträffande den sista stora folkvandringen. Människans uppträdande i Nya Världen ägde rum så tidigt att det ger oss obestridliga bevis för att vår art kunde spridas till en rad nya miljöer och ändå förbli en enhetlig art. Arktisk kyla, Andernas högland och ökenhetta utsatte den för cn hel skala av klimatiska och därmed sammanhängande ekologiska utmaningar, vilka dock kunde klaras av. Dessutom skapade de sydamerikanska indianerna civilisationer med jordbruk, monumentalarkitektur, astronomi, matematik, ett noll-begrepp och skrivkonsten utan extern påverkan. Fornvännen 78 (1983)

76

Recensioner som de var anpassade till hävdes olika begränsningar och det uppstår en ökad variabilitet. Bland de faktorer som ingår i anpassningen till höga höjder är vissa enzymer speciellt informativa eftersom de direkt påverkas av syretrycket. Andning och syremetabolism är delar av en kritisk bana genom vilken hög-höjds-stress verkar. Det enzymsystem som deltar i syremetabolismen innefattar troligtvis genetiska enheter som kan analyseras isolerat och därför klarlägga den grundläggande reaktionen på denna typ av stress. En annan forskningsstrategi inriktar sig mer på märkgener än på genernas talrikhct. U n d e r förutsättning att släktskapet mellan sibiriska och amerikanska folkslag kan manifesteras genom bibehållandet av gener från förfäderna, medan genernas talrikhet kan ha förändrats åtskilligt genom flyttningsrörelser, uppblandning eller skillnader i urvalspro-cessen mellan de båda kontinenterna, är det informativt att undersöka sådana gener som de i systemen för serum albumins och vita blodceller HL-A antigener (HL-A System Mayor Histocompatibility Complex). O m några av dessa gener kunde återfinnas bara i de ursprungliga amerikanerna och deras asiatiska motsvarigheter, kan denna exklusiva likhet vara ett övertygande bevis på släktskap. Genfrekvensjämfördser, med användning av olika metoder för uppskattning av relativ biologisk distans, visar sig avslöja mycket om den mänskliga historien i Australien, Västra Stilla Havet och de sibiriskamerikanska arktiska områdena. Den genetiska integriteten hos de Beilingska mongolerna, Kamchadals, Koryak, Chukchi, eskimåerna och aleuterna, förblir en intressant forskningsfråga. Det är möjligt att vissa likheter mellan Central-Kanadas eskimåer och närboende indianer är effekterna av blandning orsakad av den låga befolkningsmängden och tätheten hos centraleskimäerna. Den vanliga förekomsten av blodgrupp B hos dessa befolkningar men inte hos indianerna vittnar möjligen om differenser vad gäller migration, färdvägar och tidpunkt. Fördelningen av sjukliga förändringar är signifikant och tjänar också som en nödvän-

Dessa civilisationers landvinningar blir desto mer betydelsefulla då det tas i beaktande att den genetiska bakgrunden för dessa indianer är förkrossande lik den hos de nordamerikanska. Konferenspublikationen framlägger goda bevis för att alla folkslag kan anpassa sig till alla slags miljöer och är kapabla till betydelsefulla intellektuella prestationer. Dessa folkvandringar, bestående av små grupper skickliga jägare från en kringspridd sibirisk befolkning, som flyttade sig periodvis genom den ogästvänliga Beringska landremsan och alltmer ner längs sydkusten, ägde rum tillräckligt nära i tiden för att bevara likheter i biologiska och kulturella egenskaper. Morfologiska konfigurationer, mest tydliga beträffande huvud, ansikte och tänder, samt genetisk polymorfism i blodet, liksom karakteristiska drag i den materiella kulturen, som kommer till synes i den tidiga stenindustrin såsom Gobi kärnor, eneggade knivblad, gravsticklar, benharpunhuvuden, allt reflekterar ett asiatiskt mönster, inte bara isolerade drag. Denna avgörande händelse, den stora övergången av landbryggan, ägde också rum tillräckligt nära i tiden för att falla inom ramen för datering med radioaktivt kol. Konferensens medlemmar var i stort sett eniga om att människan först uppträdde i Nya Världen för mellan 24 000 och 14 000 år sedan; vittnesbörd från geologi, paleobotanik, marinbiologi, zoologi (flyttfauna) och arkeologi (daterade boplatser i Sibirien och Nya Världen) talar för detta. Ansenlig uppmärksamhet fokuserades på forskningsstrategier för att klarlägga naturen och riktningen hos mänsklig anpassning, ursprung och avvikelser och patologins och sjukdomamas roll liksom kulturmönstrens effekter. De kompletterande förhållandena mellan olika vetenskapliga strategier blev uppenbara. En huvudkomponent i det analytiska spektret fokuserades på analysen av variabiliteten och dess roll som en indikator på anpassning och misslyckad anpassning. I fallet med den andinska befolkningen, som bor på höga höjder, skedde anpassningen för åtskilliga tusen år sedan. Med den ökade migrationen av människor från den miljö Fornvännen 78 (1983)

Recensioner dig påminnelse om att människorna förde med sig varierande slag av sjukdomar och sjukdomsreaktioner. Sjukliga förändringar av skelettet är speciellt värdefulla, då de lämnar direkt information om sjukdomar före kontakten med européerna och förändringar av sjukdom och kosthåll, liksom för tiden efter kontakten. De största kontrasterna existerade mellan aleuterna, eskimåerna och de amerikanska indianerna vad gäller nervbåge-defekter och kroniska inflammationsmönster. Aleuterna/eskimåerna visar de högst kända frekvenserna av tecken som mandibular torus (en tydlig vulst på underkäkens insida), en godartad variant som i kombination med deras särpräglade käkar urskiljer dem som mycket distinkta grupper i den Nya Världens befolkningshistoria. Den amerikanske indianens epidemiologiska historia visar tydligt att de största farsoterna ("indianmördarna") var nya sjukdomar, de hade anpassat sig till de sjukdomar de själva förde med sig. Det mongoliska tandkomplexet, definierat för både mjölktänder och permanenta tänder, har visat sig vara mycket informativt vid bedömningen av släktdrag mellan befolkningarna. Även om den ärftliga betingelsen ännu är okänd, blir den starka genetiska styrningen av många egenskaper hos den dentala morfologin av ett speciellt värde både inom och mellan befolkningarna i nuvarande och nedärvda led. Måttet på framgång i anpassning har länge varit en fråga på vilken olika svar givits inkluderande befolkningsstorlek, antal människor, fortlevande och expansion. Ett tilläggsmått på anpassning utgörs av en analys av förväntad livslängd. Grundad på antagandet att de flesta människor vill leva så länge de kan, är livslängden ett informativt mått. Svårigheten består i den knappa

77

tillgången på skelett daterade före europeisk kontakt och avsaknandet av tillförlitliga historiska data på levnadsålder eller ålder vid dödsfallet. Till all lycka finns här ett undantag. Gamla ryska bokhållare i Aleuterna etablerade ett utmärkt folkbokföringssystem. Utvecklingen av skelettuppbyggnaden som en säker teknik, speciellt användbar för uppskattning av ålder på döda personer med hög ålder i kombination med historiska fakta, har gett upplysningar om att aleuterna uppnådde en ansenlig ålder, högre än eskimåbefolkningarna och många andra befolkningar. Livslängden är ett summariskt mått med inånga bidragande element och ger således en realistisk inkörsport till sammanfogningen av naturresurser och kulturella sedvänjor, innefattar sedvanor vid födelse, behandling av gamla, föda och jaktsystem. Livslängdsanalys är av potentiellt värde för ett annat ändamål som antyds av det faktum att aleuterna håller på att återgå till sin tidigare uppnådda anmärkningsvärt långa livslängd efter en lång följd av hot orsakade av sjukdom, massakrer, omlokalisering och minskning av födoämnesresurser. De gör detta inför nya hot som kommer från högt blodtryck och substansiellt ökad kroppsvikt. Denna bok är ett tvärsnitt av självständiga och nyskapande forskningsstrategier och ger en utmärkt översikt över tidigare och nuvarande forskning beträffande ursprung, släktskap och anpassning hos de Första Amerikanerna och är av intresse för alla som är engagerade i antropologi, arkeologi, demografi, etnologi, genetik, paleopatologi och också för många biologer, geologer och zoologer. Alfonso Madrid Lakegatan 12 133 00 Saltsjöbaden

Fornvännen 78 (1983)

78

Recensioner det som åsyftas. Efter respektive inledning följer så dokumenten; varje sådan text har försetts med en kort ingress. Idén med att göra en handbok, där läsaren får stifta bekantskap med texter från tiden, är tilltalande. En sådan bok kan föra mycket gott med sig: den kan ge läsaren en känsla för "time-mind", på ett sätt som historikern genom sin egen text knappast kan förmedla; den kan också ge läsaren tillfälle att följa historikerns arbete, d. v. s. att med egna ögon se på vilka grunder forskaren kominer till sina slutsatser. En dylik uppläggning har också stora förebilder. Även om skillnaderna i föreliggande fall är stora, vill jag här nämna C. G. Styffes mer än hundraåriga men för medeltidsforskaren ännu mycket användbara Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiv (Stockholm 1859—1884). Det räcker emellertid för en recensent inte bara att se till uppsåtet; han måste ocksä bedöma genomförandet. Vad gäller det senare måste jag framföra några kritiska anmärkningar. Dessa gäller 1) definitioner och 2) de inledande texterna. Den första gäller bristen på grundläggande definitioner. O m man ger ut en samling dokument för att belysa "folkets k a m p " måste ett grundläggande krav vara att begreppet "folket" definieras. Annars ligger det snubblande nära att alla upprorsrörelser ryms inom "folkets kamp". Läsaren inser så småningom att "folket" är ena delen av ett motsatspar; den andra är "överklassen" eller "herrarna", vilket sannerligen inte gör det klarare. Inte heller denna grupp har definierats. O m man inte definierar "folket" som en viss social grupp i ett visst samhällssystem, t. ex. trålarna i det vikingatida samhället eller de egendomslösa lantarbetarna i 1400-talets samhälle, hamnar man lätt i anakronistiska konstruktioner: man slänger sig med begrepp som "folk, herrar och överklass" utan att fundera just mycket över deras innebörd eller relevans i det aktuella fallet. Det försök till definition av dessa begrepp som publicerats i Folkets historia 1981: 2 kan tänkas ha föresvävat författarna under arbetets gång (jfr a . a . s. 27). Med hänsyn till

Eva Silvén-Garnert & Ingrid Söderlind. Ett annat Sverige. Dokument om folkets kamp 1200—1750. LT:s förlag, Stockholm, 1980. 251 s. ISBN 91-36-01571-7. I bokens inledning meddelas att dess idé kommer från författaren Jan Myrdal och att arbetet drivits som ett projekt inom föreningen Arkivet För Folkets Historia i Stockholm. Denna förening är också bekant som utgivare av tidskriften Folkets historia {i. d. Meddelanden från Arkivet För Folkets Historia) . Boken är något så lovvärt som en handbok i historia som till större delen består av publicerade källtexter. H ä r har på begriplig svenska publicerats dokument, vilka i original är svårtillgängliga för den otränade läsaren. Syftet är att skildra "folkets kamp från trälsamhällets tid till år 1720" genom att presentera en rad dokument. Framställningen har en kronologisk indelning, om än inte den gängse: "Trälsamhället" ( < 1200), "Det feodala samhället växer fram" (1200—1300-talen), "De stora bondeupprorens tid" (1371—1543). "Bondekamp mot stormaktsdrömmen" (1560—1720). Till dessa kapitel fogas avsnittet " T r e omstridda uppror" (Upproret 1371, Engelbrektsupproret och Dackeupproret). Som en avslutning ges en kall- och litteraturförteckning. Volymen är försedd med svartvita illustrationer; det rör sig oftast om reproduktioner av verk utförda av medeltidens och nyare tidens konstnärer. Det medeltida skedet illustreras följaktligen främst genom kyrkligt muralmaleri. De tidsperioder som skildras i de tre första kapitlen (yngre järnålder och medeltid) är de vilka väl mest intresserar en läsare av Fornvännen. I det följande kommer denna anmälan också att främst syssla med nämnda kapitel. Bokens kapitel är uppbyggda på sådant sätt, att de inleds på några sidor med en beskrivning av "de viktigaste frågorna under respektive tidsperiod". Vad som anses vara de viktigaste frågorna i historien är inte inledningsvis uttalat, men av texten att döma visar sig periodens "utsugningsformer" vara Fornvännen 78 (1983)

Recensioner definitionens betydelse för bokens uppläggning och urval av dokument borde dylika definitionsförsök i en eller annan form ha infogats i volymen. Den andra kritiska anmärkningen gäller de inledande texternas bristande dokumentation och forskningsredovisning. Dessa texter skall belysa de viktigaste frågorna under respektive tidsperiod samt väl också ge en bakgrund till dokumenten. I den form de har fått vittnar de mer om kvällstidningsjournalistik än om vetenskaplig skolning. D ä r staplas det ena obekräftade påståendet på det andra utan att man på något sätt refererar till årtiondens eller århundradens forskarmöda och diskussion. Där framförs den egna tolkningen utan stöd i form av notapparat eller resonerande utifrån olika forskares ståndpunkter. Den som själv läst de i litteraturförteckningen anförda arbetena kan dock emellanåt inse varifrån påståendena härstammar. Ett sådant lättvindigt arbetssätt kan också leda till alltför grova förenklingar. Två exempel: "I Sverige var estniska trälar vanliga" får man veta i inledningen till avsnittet om "Trälsamhället", när det talas om vikingatida förhållanden (s. 16). Jag tilllåter mig — även efter det jag gått till litteraturlistan och läst Lindroths (1916 s. 198) och Nevéus' (1974 s. 156) arbeten — tvivla på att vi överhuvud taget kan uttala oss på ett dylikt sätt om vad som var vanligt och ovanligt, vad gäller estniska trälar och andra

79

i vikingatidens Sverige. "Huvudorsaken till krisen (1300-talets) var den hårda utsugningen" står det i inledningen till "De stora bondeupprorens tid" (s. 54). Kring denna kris har det forskats mycket och länge, men aldrig förr har jag sett en så enkel förklaring (jfr litteraturen i ämnet anförd i J. Brunius, Bondebygd i förändring. Lund 1980). Det är endast upproret 1371, Engdbrektsoch Dackeupproren som givits en presentation i linje med vad jag efterlyser, d. v. s. f"n presentation där det redogörs för en forskning och för olika tolkningar av förloppets orsaker (s. 234—236). De inledande texterna kunde överlag ha givits motsvarande form eller ännu hellre: de kunde dessutom försetts med tydliga hänvisningar rörande uppgifternas ursprung. Att boken, trots dessa för forskaren fatala brister, ändå anmäls i en vetenskaplig tidskrift skall ses som en preventiv åtgärd: utnyttja boken som en källpublikation med exempel på upprorsrörelser i Sverige, men använd den inte som en alternativ handbok i svensk historia! Varför inte i stället använda Carlsson—Rosén, Svensk historia I ? Henrik Klackenberg Projekt medeltidsstaden Riksantikvarieämbetet Box 5405 S-114 84 Stockholm

J. Baker & D. Brothwell, Animal diseases in archaeology, Académie Press, London 1980. 236 s. ISBN 0-12-074150-4. Pris ca £12.80. I företalet till denna bok sägs att den är resultatet av att en arkeolog med intresse för skelettet och dess sjukdomar av en ren slump träffade en veterinär intresserad av arkeologi. Läsaren av boken kan snart konstatera att detta sammanträffande lett till ett fruktbart samarbete som resulterat i en intressant bok. För den som i likhet med recensenten är veterinär, forskningsverksam inom området

led- och skelettpatologi, är boken huvudsakligen värdefull som en redovisning av hur mycket det finns av arkeologiskt intresse i skelettrester av husdjur. Boken bör dock vara av störst värde för arkeologer då den mycket utförligt behandlar olika typer av sjukdomsprocesser i skelettet. Den behandlar alltså ett område som är relativt välbekant för de flesta veterinärer. Boken inledes med en kort genomgång av de fragmentariska kunskaper vi har om djursjukdomarnas förekomst i tidiga samhällsFornvännen 78 (1983)

80

Recensioner ningar i den för skelettets utveckling så viktiga mineralmetabolismen. Inflammation, infektion och nekros i ben genomgås i detalj och illustreras mycket väl. Olika traumatiska skador får ett särskilt kapitel och utmärkta teckningar och reproduktioner av röntgenbilder ger en god uppfattning om olika skador och deras läkningsprocess. Det kapitel som sedan följer ägnas åt svulster som primärt uppstår i skelettet och sådana som kan sprida sig till skelettet. Därefter ges en fyllig genomgång av de vanliga ledsjukdomarna. Även detta avsnitt är väl dokumenterat med fotografier av arkeologiska fynd. Stort intresse ägnas åt sjukdomar i munhålan och då framför allt tändemas sjukdomar. Detta ä r ganska naturligt eftersom tänderna är av stort arkeologiskt intresse p. g. a. att de endast långsamt vittrar sönder. I slutet av boken behandlas olika typer av konkrement, som t. ex. stenar i urinblåsan, som man funnit vid utgrävningar samt till sist någonting som författarna kallar "non skeletal evidence of diseases". Boken avrundas med en slutdiskussion och några konklusioner. Referenslistan är omfattande och såvitt recensenten kan bedöma väl vald. Boken kan verkligen rekommenderas, framför allt till arkeologer som vill bredda sina kunskaper om husdjurens sjukdomar, men även till veterinärer med ett intresse för arkeologi. Sten-Erik Olsson Statens veterinärmedicinska anstalt Laboratoriet för jämförande patologi Roslagsvägen 101 S-104 05 Stockholm

bildningar. Därefter presenteras veterinäryrkets historia och veterinäremas ställning i olika kulturer. I nästa avsnitt diskuterar författarna de möjligheter vi har att med ledning av skelettlämningar bestämma dödsorsaker hos husdjuren. M a n utgår därvidlag från de kunskaper vi nu har om dödsorsaken hos dagens husdjur. Det är en förvånansvärt stor andel av människans husdjur som icke kommer henne till godo efter slakt, utan som dör av medfödda eller förvärvade sjukdomar eller olyckshändelser. Huvuddelen av boken behandlar olika sjukdomsgrupper hos de nu levande husdjuren och de ställes i relation till vad vi med ledning av arkeologiska fynd kan sluta oss till rörande sjukdomar i förgången tid. H ä r är det uppenbart att författarna skrivit boken för arkeologer som ju av naturliga skäl inte kan vara så väl bevandrade i veterinärmedicinsk patologi. För den som arbetar med utgrävning och klassificering av skelettdelar från husdjur är med all säkerhet boken en guldgruva. Den ger en fullständig och — såvitt recensenten kan bedöma — korrekt bild av alla de typer av skelettsjukdomar som kan tänkas bli identifierade. Boken ger en grundkunskap i den veterinära skelettpatologin utan vilken arkeologens insamlande av skelettfragment lätt kan bli ett självändamål. Innan författarna går in i detalj beträffande förändringar i skelettet beskriver de vilka infektiösa agens som finns, bakterier, virus och parasiter och redogör för deras förhållande till värddjuret och miljön. Därefter genomgås utvecklingsrubbningar i skelettet, både av hereditärt och icke hereditärt ursprung. Speciellt behandlas det växande skelettet och dess sjukdomar liksom olika rubb-

Fornvännen 78 (1983)

Recensioner
Ake Fredsjö: Hällristningar Svenneby socken. Göteborg 1971. — Hällristningar Bottna socken. Göteborg 1975. — Hällristningar Kville socken. Göteborg 1981. Red: J a r l Nordbladh och J a n Rosvall. Studies in North-European Archaeology 7 resp. 13 och 14/15, Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening i samarbete med Göteborgs Arkeologiska Museum. Brunius, Holmberg, Baltzer, Fredsjö är alla n a m n , som hällristningsforskarna väl känner. De är också uppräknade i inledningen till sista delen i serien över Kville härads ristningar. D ä r m e d är, får man hoppas, JÖrsta delen i publiceringen av Bohusläns alla hällristningar avslutad. Det har varit ett långvarigt och påfrestande arbete, och man är tacksam mot utgivarna, att de har fört verket i hamn. M å n g a initiativ till utgivandet av de bohuslänska ristningarna har tagits under åren. Nils Niklasson började 1936 med de små resurser, som han hade. K. A. Gustawsson och Claes Claesson startade under 40-talet med nattfotografcring. Gustawsson, Claesson och Gillis Olsson gjorde samtidigt försök med avgjutningar genom påsprutad gummilösning. Av dessa arbeten och försök, där jag dellog, kunde endast Niklassons initiativ fullföljas, även om det skulle ta lång tid. Bristande personella och ekonomiska resurser lade alltid hinder i vägen. Intresset var inte heller så stort i våra egna led. Förgäves försökte jag fä Claessons nattfotografier publicerade med korta kommentarer i Fornvännen, då de var relativt nya. J a g tror att Oscar Almgrens märkliga Hällristningar och kullbruk 1927 alltj ä m t tjugo år efter var alltför överskuggande. De tongivande ansåg, att det fanns viktigare saker att syssla med. Det h a d e säkert gått på samma sätt med Niklassons början, om inte Åke Fredsjö hade funnits. H a n s tålmodiga insatser skulle till sist resultera i dessa tre band. När man nu går igenom planscherna, och när man vet, h u r svårt det är att på ett riktigt sätt dokumentera hällristningar, då inser man lätt, hur stort detta arbete har varit. Allt skulle dessutom fullföljas vid sidan av Fredsjös ordinarie arbete vid Göteborgs Museum och sedan jämsides med landsantikvarietjänsten. Han kom därvid att fa ett värdefullt stöd och hjälp av Carl-Axel Moberg vid Institutionen tör arkeologi vid Göteborgs Universitet och Lili Kaelas vid Göteborgs Arkeologiska Museum. Samtidigt med Fredsjös senare arbeten började Riksantikvarieämbetet 1972 en nyinventcring av de bohuslänska ristningarna i s a m b a n d med utgivandet av Ekonomisk karta. G u n n a r Ekelund ledde denna inventering. M e d de duktiga medarbetarna Göran Andersson och Torsten Högberg genomgicks det kända materialet, som då också fick många nya tillskott. Både Fredsjö och Ekelund hoppades att helt få ägna sig åt hällristningarna efter pensioneringen. Ingen av dem fick uppleva detta. M a n kan bara hoppas, att deras arbeten nu h a r fått sådan fart, att de inte kommer att a v s t a n n a förrän Bohuslän är genomgånget. Vi behöver ett nytt dokumentärt bildverk av hög standard efter Baltzers. Detta är en förutsättning för en fortsatt bearbetning av detta enastående rika material. J a r l Nordbladhs avhandling 1980 Glyfer och rum. Kring hällristningar i Kville. är ett talande exempel. Det linns naturligtvis många sidor i denna hällristningsutgåva, som man kunde uppehålla sig vid. Men förutom det märkliga i att arbetet har kunnat fullföljas, så finns det särskilt en sak i denna översikt, som kan vara värd att framhålla, nämligen avbildningssättet. Metoderna för själva dokumentationen h a r diskuterats ofta och mycket med skilda meningar. Detta är hell naturligt för alla, som h a r varit med om fältarbetets svårigheter. Frågan om hur ristningarna skall avbildas är komplicerad. Den är mycket svårare att lösa.
Fornvännen 78 (1983)

148

Recensioner som har svarat lör den utomordentligt svåra renritningen. Det är ett resolut beslut, som m a n har fattat, och som onekligen kan ha m ä n g a fördelar. Men det är också lätt att se skillnaden mellan detta sätt att avbilda och Fredsjös fotografiska bild av den berömda jaktscenen vid Håltane i Kville. Den bilden s t ä m m e r bättre med det synintryck man lår vid ett besök på platsen. Men även detta a r e n subjektiv iakttagelse. Det samma gäller den innehållsrika ristningen vid Hede, också i Kville. (Göteborgs Museum, årstryck 1944, s. 64 och 1945, s. 66.) Bilderna från Claessons nattfotografier ger ytterligare belysning av detta svåra problem. Äke Fredsjös arbete ligger nu tärdigt, tack vare J a r l Nordbladhs och J a n Rosvalls energiska och kunniga insatser. Vi har tagit ett nytt steg in i hällristningarnas svåråtkomliga värld. U t a n ett sådant dokumentärt material är vi hjälplösa, när det gäller att tyda de tankar och de samhällsbildningar, som döljer sig bakom dessa egenartade mänskliga dokument. Sverker Janson Villagatan 3 S-l 14 32 Stockholm

än när det handlar om föremål eller övriga fornlämningar, d ä r utgrävningar och planer oftast kan klargöra strukturen hos objekten. G ö r a n Burenhults publikation 1980, Götalands hällristningar, demonsrcrar detta på ett klargörande sätt. Svårigheten är den subjektiva tillsats, som avbildningssättet medför. J a g resonerade m å n g a gånger om detta med professorn i fotogrammetri vid Tekniska Högskolan, B. Hallert. H a n var mycket intresserad. En fotogrammetrisk återgivning borde ge ett tillfredsställande objektivt resultat. Men ocksä här h a m n a r man till sist i cn tvivelaktig situation. Vid den manuella överföringen av bilden är återigen den subjektiva faktorn ofrånkomlig. Som så många gånger tidigare var det ekonomin som omöjliggjorde några förlands Vid redigeringen av Kvilleristningarna har m a n nu valt en enhetlig renritning av en hand. Själva lältritningarna kommer att förvaras i Hällristningsinstilutet i T a n u m . (En utomstående frågar kanske litet självsäkert, om detta ä n d å är en tillräckligt säker förvaringsplats. V a r är t. ex. Baltzers originalritningar? Jag har inte kunnat lå några upplysningar om detta. Försvunna?) Det är J a r l Nordbladh

Majvor ö s t e r g r e n , Gotländska fynd av solidi och denarer. En undersökning av fyndplatserna. Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar, Arkeologiska skrifter Nr 1:1981. 68 s. Visby 1981. ISBN91-7192-504-X. Pris ca 45:—. Ar 1927 anträffades i fastigheten Lilla Nygatan 5 i G a m l a stan i Stockholm cn silverskatt som vägde 201,4 kilo. Det är den berömda Loheskatten vilken omfattar 18 200 silvermynt präglade mellan år 1620—1741 samt 80 stycken silverföremål såsom kannor, bägare, lät skedar m.m. Skatten var nedlagd i etl hörn av husets källare under golvplattorna. Anledningen till nedläggdsen har trötts vara antingen oroligheterna i Stockholm vid Stora dalupproret 1743 eller brottsligt undanhållande i s a m b a n d med ett arvskifte 1759. I varje fall har tydligen någon medlem avätten Lohc, utan inblandning av lösmynt folk
Förmännen 78 (1983)

dolt skatten i familjens bostad där den blev kvar fcir att sedan tillfälligtvis hittas vid en reparation 200 år senare. Historien om Loheskatten kan på ett alldeles särskilt sätt kopplas till en betydelsefull upptäckt av cn gotländsk arkeolog, Majvor ö s t c g r e n . I en nyligen utkommen skrift, Gotländska fynd av solidi och denarer. En undersökning av fyndplatserna ( R A G U Nr. 1981:1) har hon redovisat vad boktiteln anger med tyngdpunkten lagd på en analys av fyndplatserna. Det är således icke något numismatiskt verk utan snarare kulturgeografiskt. Rörande myntens antal har författaren dock lyckats revidera antalet kända fynd avromerska silvermynt, denarer från 5 105 till 6 192 och på Gotland funna östromerska guldmynt, solidi från 252 till 270. Som jämförelse kan nämnas att om man bortser från Ö l a n d med fynd av 303 solidi har

Recensioner

149

i Sverige i övrigt blott anträffats 147. Majvor rande som i sin tur synbarligen har sina rötter ö s t e r g r e n har vid sin undersökning gått me- i vikingatiden. Majvor ö s t e r g r e n s undersökning har härtodiskt tillväga genom noggrant studium avigenom kunnat kopplas till de kulturgeografiarkiv- och karlmaterial samt med ett fältarbete g r u n d a t på polisens gamla metod "att ska undersökningar som bedrivits på Gotland knacka d ö r r " . Härigenom har hon lyckats få av bl. a. Dan Carlsson. H a n har hävdat att de gotländska inbyggarna att icke blott öppna kulturlandskapets utveckling på Gotland intedörren utan även munnen. Hon har på så sätt inneburit något övergivande av stengrundslätt fram mängder av detalj uppgifter rörande bygden dvs. kämpgravarna. Det är endast läge och omständigheter kring de äldre skatt- husen som flyttats och avlösts av en ny husfynden. Genom dessa personliga besök och typ, då troligen i skiftesverk som inte lämnar även direkta undersökningar på fyndplatser- s å d a n a spår efter sig som kämpgravarna. na h a r en noggrann bild av deras roll i ett Majvor ö s t e r g r e n s undersökning talar samma språk, nämligen att kontinuitet råder från kulturgeograliskl s a m m a n h a n g skapats. Att skattefynden kan inlemmas i den fornti- kämpgravstiden och framåt och att däriged a bebyggelsen med sina boplatser och nom teorierna om våldsam ödeläggelse av gravplatser är naturligt. Frågan har emeller- kämpgravsbygden inte blir relevant. En a n n a n fråga är emellertid varför skattid alltid varit: var exakt har skatterna dolts i förhållande till dessa och varför har de gömts terna gömdes och varför de blev kvar i husen. och följdfrågan blir naturligtvis: varför häm- H ä r kan vi fortfarande sväva på målet. Majvor ö s t e r g r e n slutar sin sammanfattning i tades de aldrig av ägaren? R ö r a n d e den första delfrågan har forsk- anslutning till detta olösta problem med fölningen tämligen enigt ansett att skatterna j a n d e ord: " M e d våra nutida värderingar har dolts utanför den egentliga gårdsbebyggelsen vi svårt att förstå detta. Kanske är skattfyntrots att antydningar inte saknats att så inte den, som flera forskare vill göra gällande helt varit fallet. M a n har inte dragit ut konsekven- enkelt passiva förmögenheter, som legat orörserna av att flera denarfynd vid vetenskapliga d a så pass länge att de slutligen glömts bort. undersökningar hittats inne i stengrunderna Eller kanske har m a n även i förhistorien utan mera trott att man så att säga sprungit ibland gömt undan sin förmögenhet för sina ut i skogen och grävt ned sina dyrbarheter. medmänniskor och tagit kunskapen om detta Majvor ö s t e r g r e n s undersökning har emel- med sig i graven." Historien om Löneskatten gömd i familjens lertid lett till konstaterandet att myntskatterna uppenbarligen som regel gömts inne i hu- bostad, visar dock vad det ävenledes kunde sen, under jordgolvet eller inne i murarna. vara fråga om: antingen att i en tid av oro H o n har gång på gång kunnat redovisa att försöka g ö m m a sitt gods, eller att i osämjans vid skattefyndplatserna förekommer mer eller tecken dra sina arvingar eller medarvingar m i n d r e tydliga spår efter husbebyggelse även vid näsan. Slutligen må sägas att med sin på sedan länge odlade marker. Efterunder- personliga stil och livfulla språk har Majvor sökningar har även bestyrkt att i åkermark ö s t e r g r e n givit oss en bok om Gotland som är kan på djupet fortfarande finnas kvar rester b å d e s p ä n n a n d e och nyttigt, icke minst genom sin forskningshistorik där man lätt kan av g r u n d m u r a r och stolphål. 1 konsekvens härmed har vi fått den annan i n h ä m t a vad som tidigare sagts om de romeroch vidgad aspekt på platserna för fynd av- ska myntskatterna på ön. romerska mynl på Gotland. En nu försvunPer Lundström nen gårdsbebyggelse framträder och binder Statens sjöhistoriska museum på ett betydelsefullt sätt ihop de bevarade S-l 15 27 Stockholm resterna av kämpgravbygden med den nuva-

Formännen 78 (1983)

150

Recensioner Gårdlösa-projektel med problem, teori och metod liksom en modell för analysen (tidigare framförd i uppsatsen 1971) samt en hypotes som bildar utgångspunkt för bearbetningen. Därefter följer åtta fristående avsnitt i vilka företrädare för de samverkande vetenskaperna behandlar materialet från olika synpunkter. Sist kommer " C o m m e n t s . Discussions at a Conference in April, 1979", där projektdeltagarna diskuterar grundläggande tvärvetenskapliga problem såsom landskapets förändringar och resursnyttjandet under järnåldern. Undersökningen vid Gårdlösa syftar till en analys av bosättningen som en helhet, ett stud i u m av samverkan mellan olika faktorer och människans anpassning till miljön. En av väg a r n a att nalkas problemen är att ekologiskt granska bebyggelsens spridning i landskapet och vilka faktorer som bestämt den, en annan är att bearbeta bebyggelsen som ett socialt system. De olika analyserna utgår från hypotesen att bosättningen flyttade från den ena platsen till den andra, från en bosättning i romersk järnålder i norr till en bosättning 300 m mot sydväst tillhörande slutet av 300-talet till 900-talet och till sist till en plats ytterligare 300 m mot sydväst i slutet av 900-talet och med fortsatt bosättning under 1 000-talet. Största delen av den föreliggande volymen u p p t a r resultaten från de medverkande vetenskaperna medan redovisningen och analysen av det arkeologiska materialet liksom den slutliga tvärvetenskapliga analysen kommer i de återstående två volymerna. I det omfattande naturvetenskapliga arbetet kan m a n n ä m n a två metoder som visade sig bli särskilt värdefulla. Det var icke möjligt att utföra pollenanalys i närheten av undersökningsplatsen. Det närmaste är ett tidigare publicerat pollendiagram ca 25 km därifrån. För att få ett grepp om de lokala förändringa r n a i vegetationen användes två andra metoder, bestämning av träkol från härdar och hus från olika tider (T. S. Bartholin) och rekonstruktion av den potentiella vegetationen från en kartcring av den moderna vegetationen (N. M a l m e r ) . Båda metoderna torde vara nya vid de svenska arkeologiska undersökningar som hittills kommit till publicering.

Berta Stjernquist, Gårdlösa. An Iron Age Community in ils Natural and Social Setting. I. Interdisciplinary Studies by B. Stjernquist, S. Helmfrid, S. Skansjö, J . Mikaelsson, P. Sandgren, T . S . Bartholin, B.E. Berglund, N. Malmer, H. Hjelmqvist, N.-G. Gejvall, H.-A. N o r d s t r ö m , I.U. Olsson, S. Håkansson. Acta regiae societatis humaniorum litterarum lundensis. L X X V . C W K Gleerup. Lund. ISBN 91-40-0478-4. 136 s. Detta är den första av tre volymer om de tvärvetenskapliga undersökningarna vid Gårdlösa, Smedstorp socken, i sydöstra Skåne. Redan 1949 genomförde Berta Stjernquist sin första undersökning av två gravar från romersk j ä r n å l d e r och av kulturlager från yngre j ä r n å l d e r uppe på åsen. Tanken på en intensivundersökning av det rika fornlämningsområdet växte så småningom fram. Problemställningen gällde inte bara bebyggelsens kontinuitet utan också bebyggelsens struktur och funktion. Prov-grävningar genomfördes 1960 och 1962 och i stor skala skedde undersökningar 1963—1976. I ett tiotal uppsatser i svenska och internationella tidskrifter kan man stegvis följa arbetet. Även uppsatser som inte omedelbart i sin titel och uppläggning pekar mot Gårdlösa-problemen visar sig vara av stor betydelse just i detta s a m m a n h a n g . J a g tänker särskilt på den viktiga "Archaeological Analysis of Prehistoric Society" 1971, d ä r det b l . a . framgår att Gårdlösa-projektel ligger i ett ännu större forskningsprogram kallat "Studies of structure, continuity and change in Iron Age settl e m e n t s " . Delar i detta program är undersökningarna vid Vä, (publicerade 1951), vid Simris (1955 och 1961) och Hötofta (1969). M a n kan på ett intressant sätt följa en lång forskningsprocess som vidgas och samtidigt tränger djupare in i problemen med en imponerande målmedvetenhet och konsekvens. D e n n a omfattande bakgrund framgår av B. Stjernquists inledande kapitel i Gårdlösapublikationen men kapitlet är onekligen så koncentrerat att m a n bör gå tillbaka till de förarbeten som uppsatserna utgör tör att förstå vidden och betydelsen av forskningsuppgiften. I kapitlet ingår en presentation av
Förmännen 78 (1983)

Recensioner Den stora betydelsen framgår omedelbart av den avslutande diskussionen. Till förståelsen bidrar också den viktiga geologiska översikten a v j . Mikaelsson och P. Sandgren. Kulturgeografen Staffan Hdmfrid tar bl. a. u p p det grundläggande ekologiska problemet. H a n konstaterar att den undersökta järnåldcrsbosättningen ligger på den del av byns marker som är minst lämpad fcir odling. Bosättningen måste ha varit granne till annan åkerbruksbosättning inom de bördigaste delarna av Gårdlösa. Hdmfrid anser atl bosättningen på åsen haft en helt annan karaktär än den tänkbara men ännu ej återfunna bondebebyggelsen i trakten. Bosättningen på åsen skulle antingen tillhöra en fattig befolkning utträngd till den dåliga jorden eller ha särskild a funktioner i den lokala ekonomien (s. 28). Detta blir utgångspunkten för den intressanta diskussionen som avslutar boken. Botanisten Nils Malmer och kvartärgeologen Björn Berglund visar att förutsättningarna fcir odling på åsen visst inte varit så dåliga som m a n skulle kunna förmoda av dagens förhållanden. Asryggen hade sannolikt en betydligt tätare vegetation och både bete och odling var möjliga. En försämring inträder ca 400— 700 såsom Bartholin kan påvisa genom studier av det funna träkolets sammansättning. Detta sammanfaller med en förändring av bebyggelsen som man kan visa arkeologiskt. H ä r kan man skjuta in cn kritisk synpunkt på fältarbetet. M a n har inte använt noteringsmetoden för att samla in makrofössil. De m å n g a h ä r d a r n a och troligen också en del stolphål, kanske också brandgravarna, kunde ha gett ett organiskt material som hade varit viktigt, dels för att bestämma odlingens art och utnyttjandet av andra växter, dels tör att ge upplysningar om hur husen använts. Ett 80-tal intryck av sädeskorn och ogräs i krukskärvor, mest från folkvandringstid och vendeltid, ersätter en d d av de förlorade upplysningarna. Detta material har bestämts av H. Hjelmqvist. Flotering och makrolössilanalys var inte okända under senare delen av det långa fältarbetet. Fortfarande användes detta arbetssätt dock i ringa omfattning i Sverige. Den omfångsrikaste delen av denna volym är den osteologiska skriven av Nils-Gustaf

151

Gejvall. De osteologiska bestämningarna spelar också en väsentlig roll i den avslutande diskussionen. Problem rörande social status och gravriter kommer uppenbarligen att spela en stor roll vid tolkingen av Gårdlösakomplexet. H ä r märker man emellertid en tillläilig svaghet i publiceringen. Eftersom det arkeologiska materialet och den delen av bearbetningen ännu inte publicerats antyds blott tolkningsmöjligheterna och läsaren har ingen möjlighet att följa med i resonemanget. Den grundliga osteologiska analysen utgör en tredjedel av boken men eftersom inga översiktsplaner över gravfält oeh hus publicerats är det mycket svårt att överblicka materialet. Även om den arkeologiska delen ännu inte var klar när del I publicerades borde nog översiktsplaner ha tagits med redan i del I. Även Hans-Åke Nordströms intressanta inlägg med en indelning av keramiken i fyra "fäbrics" med olika fördelning i tiden blir lidande av att författaren inte kunnat placera ut materialet på en karta. Det är dock förståeligt att Berta Stjernquist inte vill föregripa den slutliga, stora analysen. Av Nordströms inlägg framgår också att han tänker sig en långt fullständigare analys av keramiken, bl. a. med hjälp av fler tekniska undersökningar. M e d a n mycket i diskussionen behandlar bebyggelsen i sitt ekologiska sammanhang blir i d e n n a del inte så mycket sagt om bebyggelsen som ett socialt system just därför att den arkeologiska bearbetningen inte ingår. Historikern Sten Skansjös material rörande Gårdlösa och Smedstorp når bara tillbaka till senare delen av medeltiden men kan ändå vara av intresse i detta sammanhang. Utvecklingen under den överblickbara historiska tiden visar tydligt vilken roll ägarstrukturen spelar tör bebyggelsens förändringar, såsom Skansjö framhåller. Eftersom det forhistoriska källmaterialet sällan utsäger något om ägarstrukturen är det lätt att glömma bort att de social-politiska faktorerna bör ha spelat en roll även under förhistorisk tid. Men i vilken grad har de varit av betydelse under olika tider? U n d e r alla förhållanden är de ekologiska, ofta naturdeterministiska lösningsmodellerna inte tillräckliga. I publikationens tiFomvännen 78 (1983)

152

Recensioner undcrsökningen. Men den publicerade delen och alla tidigare uppsatser innehåller så mycket av intresse att förväntningarna blir högt

tel talas med rätta om " a n Iron Age community in its natural and social setting". Inte mindre än 83 samples har blivit C I4-dateradc. Huvudparten har bestämts av S. Håkansson i Lund och de övriga av I. U. Olsson i Uppsala. Slutdiskussionen visar att h ä r finns problem. Ur metodsynpunkt blir det viktigt att jämföra de arkeologiska dateringarna med detta mycket stora C 14material. Berta Stjernquist har tydligen redan gjort jämförelsen, den blir av storl intresse i en k o m m a n d e del. Det säger sig självt att den förhistoriska bebyggelsen på åsen vid Gårdlösa måste placeras i sitt större s a m m a n h a n g . H u r såg hela bebyggelsestrukturen ut i Skåne under första årtusendet? O m del finns kontinuitet i bebyggelsen på åsen och endast små förflyttningar av s a m m a bebyggelse ägt rum inom området, vilken giltighet har då denna lyp av utveckling fcir Skåne i stort? Även om det är kontinuitet i bebyggelsen kan samhällsstrukturen ha genomgått stora förändringar. Så har naturligtvis skett under vikingatid och tidig medeltid. V a r ligger drivkrafterna till sådana förändringar? Vilken roll spelar omvärlden lör den tusenåriga bebyggelsen på Gårdlösaåsen? Det kanske kan tyckas vara alltför stora och svåra frågor att lösa vid Gårdlösa-

spända.
Gårdlösa-projektet och publikationerna har m å n g a förtjänster. Som de främsta ser j a g det långvariga och klarsynta forskningsarbetet som oavbrutet vidgar ramarna och det allt vidare samarbetet med andra vetenskaper. N u m e r a tar man ofta u p p frågan om tvärvetenskaplig eller mångvetenskaplig forskning är genomförbar oeh om den "lönar sig". Arbetssättet är givetvis beroende av den frågeställning m a n har. Gårdlösa-projektets grund i cn genomtänkt arkeologisk forskning har gett de väsentliga frågeställningar om samhället som bara kan bearbetas genom många vetenskapers samverkan. M a n behöver inte tvista om beteckningarna "tvärvetenskap" och " m å n g v e t e n s k a p " . Samverkan över m å n g a gränser är nödvändig om de väsentliga samhällsfrågor som arkeologien nu ställer skall kunna lösas. Vi väntar med spänning på Gårdlösa-projektets kommande delar. Evert Baudou Inst. fcir arkeologi Umeå universitet S-901 87 Umeå

ringer. Tekstilene, sier hun, og analysen av d e m , de baerendc d e m e n t e r i boken, har ikke forandret seg i de 30 årene som er gått. Hun vil nå gripc anledningen til å presentere dem for en videre lesekrets i håpet om at de vil bidra til diskusjon og tolkning av tekstil- og dräkthistorisk materiale, og kanskje bane veg lör fremtidige studier innenfor dette felt. På enkelte punkter er boken revidert og M a r g r e t h e Halds doktoravhandling fra 1950, utvidet, visse detaljer hvor forskningen har " ö l d d a n s k e Tekstiler" som har v e r t utsolgt i bragt nye resultater, er (jernet. Ogsä i billeden årrekke, er kommet i en engelsk utgave. materialet er det foretatt forandringer, nye Den v il bli hilst velkommen av tekstilförskere illustrasjoncr er kommet til, mens andre er i og utenfor Norden, ikke minst de siste, som crstattet. Stort sett er boken likevel uforandret, og som förf. sier: nyere forskning og ny hittil h a r vaert henvist til ct engelsk resymé. I forordet gjor forfatteren rede for hvorfor litteratur er ikke tätt med. Siden boken er hun etter mange oppfordringer besluttet seg datert, spiller dette liten rolle (ved en trykkfeil för å la boken oversette, uten större forand- er förordet til förste utgave blitt datert 1980, M a r g r e t h e Hald, Ancient Danish Textiles Jrom Bogs and Burials. A comparative study oj coslume and Iron Age textiles. Publication of the National M u s e u m , Ardiaeological-Historical Series vol. X X I , Copenhagen 1980. 398 s., 465 illustrasjoner, derav 5 lärgeplancher. Alle d i a g r a m m c r tcgnet av förf. ISBN 87-4800312-3. Pris Dkr 285:-.
Fornvännen 78 (1983)

Recensioner det skal vaere 1950). Bokens verdi ligger först og fremst i dens fremragende presentasjon av det unike danske tekstilmaterialet som nå for förste gäng blir gjort tillgjengelig i alle detaljer för ikke-nordiske forskere. Boken er ordnet i 11 kapitler, med forord til 1. og 2. utgave, innledning, noter etter hvert kapitel, og bibliografi. I de forste to kapitlene, "Textiles a n d Skins from Peat Bogs" og "Textiles from Settlements and Graves", 72 nr. tilsammen, blir det redegjort lör funnomstendighetene og gitt en generell beskrivelse. Det dreier seg om velbcvarte skinnslag med törskjellig form og snitt, noen med sommer, foruten toyer tildels med rutemonster og interessante detaljer som frynser og jarer. Teknikk og konstruksjon blir naermere droftet i senere kapitler. I k a p . III dreier det seg om råstolfog om spinning. Ull er dominerende, idet vegetabilske fibre meget sjelden er bevart i dette omrädet. N å r det gjelder spinning, presenterer förf. bl. a. ekscmpler på en raffinert mönstring som senere også er registrert fra andre funn: ved regdmessig skifte i spinneretning i varp og veft (Z og S) er det oppnådd et optisk rutemonster i toyet. Det eldste eksempel på bevisst bruk av dette virkemiddel skriver seg fra sen dansk bronsealder. K a p . IV handier om vevete toycr og deres binding. Av ganske saerlig interesse er fotografier og diagrammer som viser analyser av rundvevete toyer fra dansk jernalder. Slike var tidligere helt ukjent i vår verdensdel og vakte sensasjon da de först ble publisert i 1950-utgaven. Dr. Hald demonstrerer og diskuterar i den nye utgå ven teknikken på bakg r u n n av den rundvevingen hun så ved en reise i Syria i 1960-årene. Her er det altså kommet inn nytt stoff. Diagrammenc cr delvis i large, noe som letter förståelsen. Fremstillingen virker meget overbevisende, men det er fremdeles gåtcfullt hvordan det har vaert mulig å veve helt jcvnt fra begynnelse till slutt. M ö d e r n e rundvev er gjerne glissen og ujcvn i förbindelse med at skillet blir dårlig ved avslutningen. Firskaftet kypert og toskaft er de vanlige bindingenc i forhistoriske vevnader, men del förekommer også interessante varianter i del

153

rike danske materialet. Det gjelder f. eks. lig. 67, Tornebuskhoy fra 1. årh. e. Kr. f, der kyperten avbrytes av en ripsaktig toskaft. Likeså fins det dreidsliknende monster frembragt ved skifte i diagonallinjene i en diamantkypert med skarp anslutning (fig. 70— 71, 134, 3. årh. e. Kr. f.). Slike monstre er meget sjeldne i eldre funn, men liknende monstereffekt er kjent fra nyere middelalderske bygravningcr tiere steder i Europa. Disse cr imidlertid vevet i treskaft. Et eksempel på en meget hov kvalitet gjengis i et fragment av en brikkevevd kant på en kypert fra 3. årh. e. Kr. f. (av kyperten er nesten ingenting bevart), hvor det har vaert brukt 150—160 brikker med ca 600 tråder pä en bredde av 8 cm. I kap. V diskuteres dateringen. Myrlunnene er vanskdige å datere. De er g r u p p e n etter signifikante detaljer og blir sammenliknet med tilsvarende funn fra andre områder i Nord-Europa. K a p . V I behandler vevstoler og toyer. Begynnelseskantcr og jarer i mange varianter presenteres i diagrammer og fotografier. De er av saerlig interesse fordi de kan gi en mulighet för å bestemme veveredskapet. Förf. diskuterer redskap og mulige arbeidsmetoder. N å r det gjelder lörsvundne redskap vil spekulasjoner om arbeidsmetoder alltid vaere hypotetiske, samme resultat kan oppnås på mange forskjellige måter. Observasjon av folk som arbeider med enkle tradisjondle redskap laerer en imidlertid å holde seg for oyc at gamle metoder aldri var klossete og upraktiske. De var på en bcundringsverdig mate tilpasset nettopp angjeldcnde redskap. Meget nytt materiale er kommet frem fra Nord-Afrika og a n d r e fjerne områder, det viser at lukketc begynnelseskantcr har vaert benyttet i förbindelse med forskjellige vevstoler i ulikc kulturområder. Motviljc mot å slose med tråd og toy kan vaere en grunn til en slik oppsetning, onsket om regdmessig spredning av varpet cn a n n e n . En lukket begynnelseskant cr altså ikke nok til å trckke slutninger om vevstolcn. Det ser likevel ut til at den vevete oppsetningskanten som en kjenner fra oppstadveven, vävstolen med hängande varp, kan bestemmes til å hore sammen med denne vevstolen.
Fornvännen 78 (1983)

154

Recensioner dräkt i D a n m a r k . Dette landet har bevart flere hele dräkter enn noe annet land i Europa, og dr. Halds fremstilling er dermed overordentlig viktig og interessant. H u n viser bl. a. hvorledes enkelte dräkters snitt må vaere influert av dyreskinn, og hun sannsynliggjor at Huldremosedrakten har vaert båret som en gresk peplos. De forskjellige draktplaggene er ordnet i grupper, og sammenlikningsmateriale fra forskjellige deler av verden er bragt inn i diskusjonen, fra antikkens billedlige fremstillinger til sene fölkedrakter i Nord-Europa og på Balkan. Det er spennende lesning selv om en ikke kan vente å finne påvisbare förbindelser. Karakteristisk for alle Margrethe Halds arbeider er den presise dokumentasjon. Leseren får p r e s e n t e n all informasjon om de enkelte objektene, og enten man er enig i hennes konklusjoner eller ikke, vet man alltid hvor man er. Diskusjoner og eksperimenter er klart skilt fra minutiöse observasjoner og beskrivdser avmaterialet, som tillåter leseren å gjore seg opp sine egne meninger. Såvidt jeg kan avgjore er det meget lå m.istörståelscr i oversettdsen. (S. 208: det er ikke varpemetoden som er lorbcdret på den såkalte " W o r s a a e s vev", det som beskrives er at jevn spredning av varpet er gjort ved hjdp aven lokket tråd som er satt inn etter at varpet er festet til bommen. S. 229: med canvas menes her toskaft.) Av hensyn til nordiske lesere har illustrasjonene fått danske tekster ved siden av de engelske. Noen kritiske bemerkninger må rettes til förlaget, som er Nationalmuseets eget. De forskjellige tekstilenc omtales i flere förbindelser gjennom hele boken, og mangelen på index er meget folbar i ct standardverk som dette. Den opprinndige danske utgaven hadde index, og det er ulörståelig at et vitenskapelig förlag har funnet å ville sloyfc det. Forlaget har försomt å kontrollere billedhenvisningene i teksten, noe som forer til förvirring og vanskdigheter for leseren. Dette er desverre ikke uvanlig i översatte bokcr hvor det er gjort forandringer fra originalen. Forfatteren, som i dette tilfelle var över 80 år, kunne ikke forventes å gjore dette kontrollar-

M e n her har en i tillegg til begynnelseskanten konkrete holdepunktcr som funn av vevtyngder, foruten at selve vevstolen fins i tradisjonell bruk på enkelte steder i vår egen tid. For a n d r e vevkanters vedkommende foler en behov för mer informasjon. M a r g r e t h e Hald var saerlig vdkvaliflsert til å diskutere arbeidsmetoder og redskap. Hun var selv en erfaren vever, med kjennskap til gamle teknikker som ennå i hennes levetid var kjent blant enkelte gamle koner i Danmark og på Faeroyane. H u n företok også, etter at hun h a d d e fy11 60 år, en reise til Sor-Amerika og den naere Orient for å studere levende vevtradisjon. H u n har publisert flere artikler om redskap og tekstile teknikker fra disse områdene. Som det fremgår av bokens titel er dette en komparativ undersökelse, og i sin soken etter paralcller har dr. Hald trukket eksotisk materiale inn i diskusjonen av de danske vevnadene og draktene. I betraktning av tekstile teknikkers store spredning og ikke minst funn av rundvevete toyer og den merkdige Ronbjergponchoen, var dette naturlig: de naermeste paralellene lå utenfor Europa. Det er idag ikke mulig å se noen historisk förbindelse mellom de områdene der slike tekstiler er registrert, og det evige problem om kulturlån kontra selvstendig utvikling melder seg med full styrke. Brikkevev, også den med en vid og gåtefull spredning, er behandlet i kap. VTI med nydelige d i a g r a m m e r som gjor del lett å folge analysene og den intrikate teknikken. Fletting og sprang er illustrert med ekscmpler fra bronsealder og fremover, og sammenholdt med materiale fra andre områder i verden, i gammel og ny tid. Likesom brikkevev lever teknikken ennå i Skandinavia, og den er også i bruk i Peru hvor Margrethe Hald har sett den. Fremgangsmåten er ikke helt identisk med den vi kjenner her. Nål og syning er et annet kapitel, og her finner leseren ekscmpler på alle typer som kjennes fra dansk jernalder, illustrert med instruktive tegninger. Nålbinding er beskrevet på s a m m e mate, med redegjorelsc for dens historie og u t b r e d d s e i og utenfor Europa. Det siste kapitlet handier om förhistorisk
Fomvännen 78 (1983)

Recensioner beide. Av hensyn til de lesere som måtte skaffe seg boken, har jeg satt opp en liste över lörvirrende feilhenvisninger (den er sannsynligvis ikke lullstendig). S. 54, förste linje: lig. 427 skal vaere 440. S. 104, linje 13 ovenfra: lig. 95—96 skal komme etter fig. 91—92, istedenlbr fig. 95—96 skal det stå lig. 93—94. S. 159, fig. 152 og 153 skal bytte plass. S. 173, fig. 58 skal vaerefig.61. S. 176, 12 linjer nedenfra: fig. 196—197 skal vare fig. 195—197. S. 204, 2. linje nedenfra: fig. 208a skal vaere 208b. S. 219; 6 linjer nedenfra: lig. 188 skal vaere 189. S. 242, linje 20 ovenfra: lig. 243a—c skal vaere 243 a—d. S. 327, linje 14 nedenfra: lig. 141 skal va-re 194. S. 353, siste linje: fig. 427 skal vaere 428. S. 212: fig. 215 er vendt opp/ned. Fil slutt vil jeg understreke at tekstillörskere i alle land vil vaere takknemmdigc överfor Nationalmuseet og de vitenskapelige fond i Danmark som har gjort oversettdsen og utgivelsen av den vakre og överdådig illustrerte boken mulig. Frcmför alt folcr man seg lakkn e m m d i g överför forfatteren som i sin hoye ålder påtok seg arbeide med å bringe boken ut i ny skikkelse. H u n opplevde å se den ferdig og å lä de förste positive a n m d d d s e r . Det h å p hun uttrykte i forordet om sitt arbeides nytte i fremtiden, vil helt sikkert bli realisert. Allerede nå har alle forskere innenfor dette tell i siste generasjon bygget på Margrethe Halds arbeider. Nye generasjoner vil gjore det samme. Den danske lekstillörskcr dr. phil. Margarethe Hald döde 19. mars 1982, 85 år gammel. Som ung kom hun lil Nationalmuseets 1. Afdeling for å assistere dr. H. C. Broholm i arbeidet med de bcromtc bronsealdcrdraktene. De to forfatterne publiscrte disse i 1930-

155

årene på dansk, i 1940 i engelsk utgave. De vakle internasjonal oppsikt. Margrethe Hald kom til å bli på Nationalmuseet inntil hun ble pensjoncrt, og hun har aeren av å ha gjort Museets eneståendc tekstilsamling fra förhistorisk tid tilgjengdig för internasjonal forskning. H u n hadde en utpreget vitenskapelig legning. Uten akademisk u t d a n n d s e — hun h a d d e tekstilteknisk bakgrunn — disputerte hun for den filosofiske doktorgrad ved Köbenhavns universitet på sin avhandling Olddanske Tekstiler i 1950. En engelsk utgave kom i 1980. Selv om det var innenfor det forhistoriske materiale dr. Hald gjorde sin bctydeligste innsats, har hun også beskjeftiget seg med yngre tekstiler og redskap. Med förankring i sin jvskc bakgrunn har hun publisert fine studier i lölkelig tckstil kultur. H u n har skrevet om bruk av lin og ncsle som tekstillibcr i og utenfor Norden, og hun har behandlet utenomcuropeiskc redskap og tekstiler. Etter at hun var pensjonert kom hennes avhandling Primitive Shoes i Nationalmuseets Archaeological-Historical Series, og flere artikler og avhandlinger har sett dagens lys også i hennes siste år. Tekstilhistorikere i de nordiske land har ofte fölt seg alene i sitt läg, man måtte til de a n d r e nordiske land lör å linne kolleger som arbeidet innenfor samme emne. Margrethe Hald var meget generos överfor yngre skandinaviske kolleger, alltid interessert og beredt til å dele sin viten med andre. Hun var også alltid v illig til å revurdcre gamle synspunktcr når hun ble stilt överför nye data, og det var stimulerende og berikende å diskntere lag med henne. Hennes boker er uundva-rlige for alle som arbeider med forhistoriske tekstiler. Maria Hoj)mann Almveien 28 Oslo 8, Norge

Förmännen 78 11983)

156

Recensioner kronologiska frågorna. H a n d d s p r o b l c m e n är mera styvmoderligt behandlade vilket jag personligen tror är riktigt, det bör vara nästa steg i en mera övergripande analys. Den kärnhypotes som Callmer lägger fram är att vikingatidens pärlor underkastas kronologiskt relevanta växlingar. Den metod som kommer till användning är främst en kvantitativ analys av kvalitativa egenskaper ställda i relation till kronologiska, korologiska och sociala förhållanden. Den målsättning som Callmer lör fram är att i en kronologisk studie inte bara utskilja vikingatida typer avpärlor utan också kronologiskt relevanta läser. Callmer har lagt två delvis olika material till g r u n d för analysen. Som underlag för systematiserings- och klassificeringsarbetet ligger ett stort refcrensmaterial från 18 museer i Skandinavien. Tyvärr finns i avhandlingen inga upplysningar om hur stort detta material är. Som det nu är redovisat med n ä m n a n d e endast av museernas namn förutsätts en ingående kunskap om storleken avsamlingarna i exempelvis Gävle och Jönköping. En a n n a n fråga man ställer sig är vilka principer som tillämpats vid urvalet av de museer d ä r pärlor studerats. Ett mindre referensmaterial bestående av 303 gravfynd har använts för den kronologiska diskussionen. I detta material har kraven ställts att minst 19 klassificerbara pärlor måste ingå. Hänsyn har också tagits till om klassificerbara brons- eller silverföremål ingår. Det finns anledning att diskutera vissa principer i detta urval. Callmer har t. ex. utan att på något sätt referera den omfattande diskussionen som förts främst av Uppsalaskolan visserligen skilt på sakkunnigt och icke sakkunnigt undersökta gravar. Han har dock inte definierat begreppen och, vilket är värre, han redovisar inte hur han använder de olika grupperna i sitt resonemang. Att skildra vikingatida handelsproblem utan att dra in Gotland i bilden är knappast möjligt även om j a g förstår att författaren av tidsskäl inte kunnat bearbeta detta omfattande material. Men så ligger som redan tidigare n ä m n t s avhandlingens tyngdpunkt inte på den handelspolitiska sidan.

J o h a n Callmer, Trade beads and bead trade in Seandinavia ca 800—1000 A.D. Acta Archaeologica Lundensia; series in 4°; II Lund 1977, 229 s, 26 pl. ISBN 91-40-04466-1. En av de fyndgruppcr i vårt järnåldcrsmaterial som genom såväl sina kvantitativa som kvalitativa egenskaper mycket väl lämpar sig för en statistisk bearbetning är glaspärlorna. Det är också en grupp vars kvalitativa egenskaper kan lämna värdefull information inom ett antal områden: handel, hantverk, klädedräkt, social status för att ta några exempel. T r o t s detta har pärlmaterialet med få u n d a n t a g inte utnyttjats för sådana diskussioner i nordisk arkeologi. U n d e r 70-talet har dock bl. a. genom upptäckten av pärlverkstäder av stor omfattning både i D a n m a r k (Ribe) och Sverige (Paviken) studiet av pärlorna främst från yngre järnålder tagits upp på nytt. Inte minst väsentligt är också att de stora "slutna fynden" av pärlor från boplatsundersökningarna som Birka, Paviken, H d g ö , Ribe och Kaupang återigen aktualiserat frågan om en enhetlig nomenklatur. Inom nomenklaturprojektet för nordisk medcltidsarkeologi arbetar Kristina Ambrosiani, Ulf N ä s m a n och undertecknad f. n. med hithörande frågor. Pärlfrågorna har också hittills angripits utifrån de enskilda större eller mindre fyndkomplexen exempelvis i Birka, medan man saknat en sammanställning av större material. J o h a n Callmer har i sin avhandling givit sig i kast med den gigantiska uppgiften att behandla de skandinaviska vikingatida pärlorna. Låt mig genast säga att jag, trots de invändningar som j a g kommer att föra fram i d e n n a artikel, finner det synnerligen värdefullt och viktigt att en sådan sammanställning gjorts. Bara materialgenomgångcn är beundransvärd, vi har för törsta gången tätt en viss överblick av denna viktiga beståndsdel i det vikingatida materialet. Vi har lått betydligt bättre utgångspunkter att ta upp en diskussion b å d e om handel, hantverk och social status. Avhandlingen har, trots de löften som den eleganta titeln ger, sin huvudinriktning på de
Förmännen 78 (1983)

Recensioner J a g vill gärna betona att Gotlandsmaterialet som mycket ofta sker inte bör betraktas som något speciellt utan att det trots en i m å n g a stycken lokalt betonad särprägel har de väsentligaste n ä m n a r n a gemensamma med fastlandets. Avhandlingen saknar en sammanfattning men har i stället ett slutkapitel med rubriken "final r e m a r k s " där författaren i 9 punkter presenterar hur han vill driva arbetet vidare. J a g tycker det är i hög grad glädjande med en forskare som på detta sätt ger en programförklaring och som inte ser sitt arbete som en slutpunkt d ä r alla frågor är lösta ulan som ett steg på vägen till en lösning. T r o t s att det givetvis är en mycket viktig del av avhandlingen skall jag inte här gå närm a r e in i detaljerna på det systematiseringsoch klassificcringsarbete som utförts. Principerna lör klassificeringen är helt tillfredsställande. Hänsyn tas till följande kvaliteter: material, teknik, form, proportioner, storlek, genomlyslighet, färg och dekor. Här skulle frågor kunna ställas på enskilda punkter. M e n vad som är viktigt är att ett samarbete tas u p p mellan alla som sysslar med nomcnklaturfrågor för pärlor. Problemen med definitionerna av färg, genomlyslighet etc. lör glas är ännu långt ifrån lösta. Den väg som Callmer valt att redovisa färgerna på i en färgcode omfattande 22 nyanser kan jämtöras med den oerhört differentierade färgskalan i Munseils Book oj Colours och med den lärgbestämning som gjorts av K. Ambrosiani i Birkapublikationen där renodlade grundfärger används. Callmers färgskala ger mera frihet lör subjektivt urval vilket får ses som i viss mån diskutabelt. Däremot är frågan om hur de olika typerna skapas mera angelägna att penetrera. Huvudinvändningen är att Callmer inte klart markerat hur typindclningen gått till, vilka kriterier som varit utslagsgivande. Sexton på detta sätt erhållna typer används sed a n lör en kronologisk analys. Vad som görs är en kvantitativ analys av de olika pärltypernas maximala representationer. Intressant och konstruktivt är här att det är pärluppsättningarna, inte de enskilda pärltyperna, som

157

är utslagsgivande. U t a n att gå in i en diskussion av den i och lör sig mycket komplicerade metod (i underkant sparsamt förklarad, en a n m ä r k n i n g som också gäller de flesta diag r a m m e n ) lär Callmer fram tolv olika grupper av pärluppsättningar. Deras kronologiska ställning prövas sedan främst med hjälp av de smycken som ingår i fynden. Sextiotvå olika varianter av smycken har tagits upp: ovala s p ä n n e n , armringar, hängen, ryggknappss p ä n n e n , treflikiga och runda spännen. Eftersom detta material spelar en viktig roll i det kronologiska resonemanget finns det anledning att n ä r m a r e syna hur det redovisats. I Appendix I förekommer en typindelning av dessa föremålsgrupper: ovala spännen delas i A—B, undergrupper utgör t. ex. BI—XL och ytterligare undergrupper är t. ex. B X X X V I : 1—45. Ingen bild eller definition finns av de olika varianterna (typerna?) Hänvisning sker i de flesta fall till litteraturen. I m å n g a fall finns ingen avbildning alls. Allt detta gör att detta källmaterial inte går att kontrollera. Callmer har tyvärr inte heller förklarat vad som ligger till grund för denna typindelning. Detta måste man se som en allvarlig brist i avhandlingen. Vissa av typerna men långt ifrån alla har fått en verbal definition i K a p . IVT. Först på ett mycket sent stadium i avhandlingen i en not i sista kapitlet (not 1042) görs en hänvisning till Callmers opublicerade " C a t a l o g u e of Finds of Viking Bronze Jewelery". Det är ett intressant grepp att söka bygga u p p en kronologisk stratigrafi på det sätt som C a l l m e r gör. Med hjälp av en kvantitativ analys framgår i vilken utsträckning typer av p ä r l u p p s ä t t n i n g a r n a I — X I I förekommer tills a m m a n s med de olika kronologiskt fixerade föremålstyperna. Det visar sig här vilka som är helt exklusiva lör gruppen och vilka som h a r en dominerande representation men naturligtvis också vilka grupper som inte alls har gemensam representation. Smyckehorisonterna, oberoende daterade sammanfaller med vissa "pärluppsättningshorisonter". U t a n verifikationer av metoden för upprättande av smyckekronologin minskar dock trovärdigheten.
Förmännen 78(1983)

158

Recensioner M a n frågar sig om silvret som ju flödar ganska rikligt under denna tid skall värderas så pass mycket högre än bronsen som ju också måste importeras. \ ' i d a r e kan man fråga sig om ett svärd var mindre värt än ett ringspänne, en fingerring än ett bågspänne. H ä r saknas alla förklaringar till hur Callmer kommit fram till sitt poängsystem och detta reducerar givetvis dess användbarhet. Ett mycket stort arbete har lagts ned på frågan om proveniensen för pärlorna. Den komparativa analysen stöder sig på en omfattande litteraturgenomgång. Intressant är här kriterierna för att en pärla skall anses ha ett bestämt proveniensområde. Principerna finns inte klart definierade men det framgår att det b å d e är negativa och positiva bevis: pärlan finns inte i ett område respektive pärlan finns rikligt representerad. På så sätt deducerar författaren fram olika grupper, en sydosteuropeisk grupp, en bysantinsk, en västeuropeisk och en skandinavisk. Dessa grupper markeras på kartan fig. 9 som möjliga produktionsområden. K a r t a n saknar dock markeringar av de pärlverkstäder som finns undersökta t. ex. Ribe, K a u p a n g , H d g ö och Birka, liksom de som undersökts på södra östersjökusten. Man far hoppas att författaren senare tar upp dessa frågor med utgångspunkt från de arkeologiska undersökningar han för närvarande bedriver i Åhus. Agneta Lundström Statens historiska museum Box 5405 S-114 84 Stockholm

I en tidigare artikel som tyvärr ej citeras i avhandlingen framgår att författaren ansluter sig till fyndkombinationsmetoden för att upprätta den relativa kronologin. Vidare deklarerar Callmer d ä r att den absoluta kronologin sedan kan upprättas med hjälp av väldaterad import, mynt och historiska läkta. En absolut kronologi åstadkommen på detta sätt är också resultatet av Callmers analys. Den är, vilket betonas, hypotetisk och innebär en uppdelning av tiden 790—990 i 9 faser om minst 10 och högst 35 år. Det intressanta med denna kronologi är det sätt på vilket den tillämpas. Bertil Almgren har ju genom att införa begreppet tillverkningstid, användningstid och nedläggningstid tillfört den kronologiska diskussionen ytterst väsentliga aspekter. Callmer inför ytterligare ett tidsbegrepp: den tidpunkt d å kvinnan lär sitt första smycke (vid giftermål eller vid inträdanden i womanhood). M o t s v a r a n d e resonemang borde teoretiskt sett också kunna föras vad gäller vapen. Det kronologiskt strukturerande pärlmaterialet studeras av Callmer också ur kronologisk och social synpunkt. Författaren menar sig tå fram vissa tyngdpunktslörskjutningar kronologiskt sett. Metodiskt kan här anmärkas att ingen definition finns av den indelning av Skandinavien i de 19 zoner som används. I den i och för sig mycket intressanta diskussionen som förs angående pärlornas roll som social indikator ställer man sig dock tveksam till den poängsättning som författaren gör av vissa föremålsgrupper under vikingatid. Silverföremål får genomgående 3 poäng mer än ett bronsföremål i skalan 1—4.

Populär arkeologi. Lund 1983. Prenumerationspris 60:-. Postgiro 78 28 24-7. Något märkligt och ytterst glädjande har skett inom svensk arkeologi. Den första populärvetenskapliga tidskriften i ämnet har fötts. Premiärhäftet kom ut i början av februari och i d a g den åttonde när denna anmälan görs är det redan ett allmänt samtalsämne på de institutioner d ä r arkeologer av täcket har sin
Förmännen 78 (1983)

verksamhet. Redaktör, initiativtagare, tidningens ägare och ansvarig utgivare är Anders Ljungberg, 37-årig journalist med ett förflutet inom olika sydsvenska tidningar. Anders Ljungberg tillhör också det arkeologiska Lundaseminariet. För närvarande har han en halvtidstjänst vid Sydsvenska Dagbladet och sin övriga tid ägnar han åt den nya tidskriften som tagit ett drygt halvårs förberedelser i anspråk.

Recensioner Populär arkeologi är en elegant tidskrift som ger ett klart professionellt intryck. Den är tryckt på glättat papper och är i formatet A4. Typografiskt ser den ut som en blandning mellan Current Archaeology och vårt eget fackliga organ SMF-nytt. Tidskriften skall k o m m a med 4 n u m m e r om året och det första är 32 sidor långt. För första gången har vi nu en arkeologisk tidskrift med en ledarspalt. Med avund har t. ex. vi på Fornvännens redaktion tidigare sett på tidskrifter som Antiquity och Current Archaeology som haft sådana spalter till sitt förfogande. Det är prof. Glyn Daniel som här varit den store föregångsmannen. I hela världen läser man nu hans "gossip" om vad som tilldragit sig sedan sist. Kanske kommer vi h ä r h e m m a att snart med liknande spänning se efter vad Anders Ljungberg skall ha att säga. I den första ledaren ges följande programförklaring. • att förmedla information om så mänga sidor som möjligt av arkeologin — utgrävningar, undervisning, forskning, metodfrågor, litteratur, utställningar, kulturminnesvård, föreningsverksamhet osv. Några på förhand givna gränser lör ämnesval finns inte • att ha en journalistisk "profil", dvs. genom att blanda nyhetsmaterial med mer tidlösa reportage, analyserande artiklar, debattinlägg osv. • att stå obunden mot såväl organisationer, myndigheter, annonsörer m, 11. som mot ideologier. Öppenhet mot olika tankeriktningar inom arkeologin är en självklarhet liksom ett kritiskt förhållningssätt till ämnet • att vara skriven på ett klart och lättfattligt sätt utan att göra avkall på sakligheten • att ha en lättöverskådlig och tilltalande typografisk utformning. N u m m e r ett innehåller ett 15-tal större artiklar och en mängd mindre notiser. Där finns också en del annonser men de begränsar sig till omslagssidorna. Största delen av textmassan har Anders Ljungberg själv skrivit men d ä r finns också bidrag av både in- och utländska forskare. Något nytt som tidigare inte förekommit inom svensk arkeologi är intervjuerna. Den första i raden har gjorts med den legendariske pionjären inom svensk flyg-

159

arkeologi, majoren Esse Eriksson som tyvärr inte längre är aktivt verksam men som förfogar över väldiga kunskaper inom detta i Sverige så försummade område. Flygarkeologin är för övrigt det här numrets dominerande inslag och omfattar ett block om fyra artiklar. En a n n a n av dessa är en intervju med J a n N o r r m a n från Riksantikvarieämbetet som också har ett flygarkeologiskt förflutet. Intervjuer med arkeologer under pågående undersökning fär ofta med tiden ett stort dokumentariskt värde. M a n kan därför nästan gråta över ATA:s som jag ser det ytterst ovisa politik att sluta att systematiskt samla på tidningsurklipp om arkeologiska undersökningar. H u r ofta är det inte som tidningsartikeln blivit det enda bestående minnet av en undersökning. Tidsfärg och omedelbarhet är också något som man betydligt bättre kan tå fram ur tidningsartikeln än ur den vetenskapliga i allmänhet ganska otillgängliga publikationen. Första volymen i raden av Eketorpspublikationer bör från den synpunkten lovordas eftersom m a n här fint kopplat den vetenskapliga dokumentationen med den utgrävningshistoriska och psykologiskt allmänmänskliga. O m artiklarna skall i övrigt sägas att de är välinitierade, rykande aktuella och skrivna i en medryckande stil. Både Riksgropen och Foteviken (där man just funnit de första " s v e n s k a " vikingaskeppen) är med. Rysligt s p ä n n a d e är också en artikel om 300 flintgruvor som m a n i somras fann i Kvarnbytrakten utanför M a l m ö då man banade av matjordstäcket. O m tidskriften fortsättningsvis lyckas hålla den höga nivå som inledningsnumret ställer i utsikt har vi arkeologer all anledning att känna tillfredsställelse över att Anders Ljungberg funnit sig motiverad att våga satsa på den fascinerande uppgiften att förmedla utgrävningsresultaten och räntan på forskningsmöd o r n a till allmänheten. Egentligen borde vi alla s k ä m m a s åtminstone litet grand lör att vi så sällan skärper oss till att försöka åstadkomm a något för den breda allmänheten läsbart om det som vi sysslar med i yrket och som i m å n g a fall också är vår hobby och vårt främsta intresse. Nu har vi fatt ett fint forum och jag u p p m a n a r alla mina kolleger att tänka till
Fornvännen 78 (1983)

160

Recensioner fär inte dö den ekonomiska kvävningsdöden. För det att vi stöder tidskriften får vi emellertid inte alltid räkna med att den stöder oss. H ä r linns plats för debatt som förhoppningsvis kommer alt gälla alla arkeologiens aspekter. Jan Peder Lamm

om de inte har något spännande som de skulle kunna skriva om eller intervjuas om i Populär arkeologi. Skicka gärna förslag till Anders Ljungberg, Box 918, 220 09 Lund. Sist men inte minst — Du som har råd och vill gagna en god sak — ta en lörsöksprenumeration. Tidskriften förtjänar stöd — den

Fjolnir, Medlemstidning för arkeologiska föreningen Fjolnir, Uppsala. Årgång 1. 4 häften om totalt 183 s. Uppsala 1982. S t u d e r a n d e vid institutionen för arkeologi vid U p p s a l a universitet bildade 1981 en arkeologisk förening som givits det i detta burschikosa s a m m a n h a n g synnerligen lämpliga och till efterföljd m a n a n d e namnet Fjolnir. Fjolnir, som var en av de första uppsalakonungarna, dog den bästa av dödar och har därför gått till historien. H a n fann sin död i Lejre i Danmark på en julfest hos kung Frode där han under en nattlig promenad råkade gå in genom fel dörr, falla i ett mjödkar och drunkna i detta. 1982 h a d e föreningen fatt så fast mark under fötterna att den började ge ut en tidskrift, som också den tätt namnet Fjolnir. Tidskriften kan endast erhållas genom medlemskap i föreningen. Medlem blir man genom att inbetala 50 kr på postgiro 467 11 83-4. Mycket av det som uppsalastudenterna först halvt på skämt företagit sig har med åren utvecklats till fina traditioner och välsignelscbringande institutioner. Ett exempel h ä r p å utgör Valsgärdefönden — ursprungligen en festkassa till vilken den fick bota som på något sätt försökte vara rolig. Genom vist beslut blev den snabbt växande kassan till en fond som numera ger cn hyfsad avkastning i

form av forskningsstipendier för arkeologistud e r a n d e . M a n får önska att Fjolnir kommer att gå ett liknande öde till mötes utan att förlora sin karaktär av snabbt verkande informationsskrift om vad studenter och doktorander i Uppsala sysslar med inom arkeologin. De under året utkomna häftena, som har s a m m a förmat som tidskriften Skalk och är rikt illustrerade, har efterhand blivit allt tjockare och lätt ett intressantare innehåll. Bland de m å n g a småartiklarna finns åtskilliga som b e h a n d l a r experimentell arkeologi. Nämnas kan t. ex. J o h a n Engströms undersökningar på Torsburgen och de därmed sammanhänga n d e experimenten med nedbränning av stenm u r a r med inre träkonstruktioner. Också verksamheten vid U. A. E. skildras. Härmed förstås föreningen Uppsala Arkeologiska experimentverksamhet som bildats 1982 och som har nyttjanderätt till markområden i L ä n n a i U p p l a n d . Där har man under gemytliga former genomfört en arkeologisk experimentvecka med bl. a. tillverkning av stenåldersredskap. Andra experimentverksamheter som skildras är Eketorpsprojektets studier av inomhusklimatet i de rekonstruerade husen på borgen samt Wladyslaw Duczkos praktiska försök med vikingatidens tiligranteknik. Jan Peder Lamm

Journal oj' Danish Archaeology. Vol. 1. 1982. O d e n s e University Press. 190 s. ISBN 877492-406-0, ISSN 0108-464X. Pris D K r 146:40. I ett tidigare n u m m e r av Fornvännen har förlagsreklam sänts ut för Journal of Danish ArFörmännen 78 (1983)

chaeology, som nu utkommit med sin första volym. I kommande volym av Danish Archaeology kommer Fornvännen att i gengäld få s ä n d a motsvarande material. Genom byten av detta slag kan man värva ganska många prenumeranter. Den nytillkomna danska tidskriften har ett

Recensioner

161

större format — kvarto — än vad som är M å n g a kommer säkert att uppskatta recenvanligt då det gäller nordiska areologiska sionerna. På lokalmuseerna dröjer det ju ofta tidskrifter. Redaktörer är Kristian Kristian- länge innan m a n fär möjlighet att orientera sen och Poul O t t o Nielsen som backas upp av sig om eller att förvärva nyutkommen litteraen redaktionskommitté om ytterligare ett 20- tur. tal framstående arkeologer från de mest skilTidskriftens tredje och avslutande del bed a museiinrättningar i Danmark. Syftet här- h a n d l a r "Recent Excavations and Discovemed är att tidskriften skall verka som en mot- ries." Åttiotvå av 80-talets arkeologiska unv ikt mot de tidigare etablerade periodica som dersökningar och/eller "pangfynd" presentem a n funnit vara alltför läst knutna till att ras i detta avsnitt. H ä r kan publikationen publicera vad som skrivs vid centralmuseer direkt jämtöras med vår egen av Riksantikvaoch universitet. Meningen med den nya tid- rieämbetet sedan 1967 utgivna Arkeologi i Sveskriften är att den främst skall bli ett forum rige. I den danska förteckningen har man for de regionala museerna där majoriteten av dock lyckats hålla sig betydligt mera a jour än de danska arkeologerna arbetar. i den svenska. H u r pass fullständig den är Det första numret inleds med en kort pro- framgår emellertid alls inte. gramförklaring — något som man tyvärr ofta I m å n g t och mycket påminner den nya tidsaknar i nytillkommande periodica. En dag skriften om de redan etablerade eftersom blir dessa förklaringar förskningshistoriskt m å n g a av författarna är desamma som uppvärdefulla. T ä n k om det hade stått en sådan i träder i dessa. Detta är väl dock naturligt Fornvännen nr 1. eftersom det gäller den första volymen. I förtH u v u d m a s s a n av texten upptas av korta sättningen kommer nog nya och i dag okända uppsatser — inte mindre än 17 stycken — förmågor att lockas med alt skriva. Den uppalla avlättade på engelska och berörande alla giften bör inte vara så svår eftersom man de arkeologiska huvudperioderna. Innehållet g ä r n a tar mycket korta bidrag. Erfarenhetsbegränsas inte strikt till Danmark — där mässigt vet vi att t. ex. Fornvännen skrämmer finns t. ex. också en osteologisk uppsats som en del presumtiva skribenter — det anses b e h a n d l a r blyhalten i medeltida skdettmate- vara så pretentiöst att skriva där. Detta är rial från Färöarna som visat sig förbluffande naturligtvis fel — ett bidrag behöver inte vara hög, ca 10 gånger så hög som i recent dansk dåligt för att det ä r kort — ofta förhåller det material. Blyförgiftning torde ha varit vanligt sig tvärtom — begränsningen ger det större förekommande trots att bly inte förekommer i slagkraft och läsarens intresse hålls uppe F ä r ö a r n a s berggrund. Av förordet framgår A n m ä l a r e n har inte givit sig in på att beatt tidskriften också skall behandla dansk ar- handla de många och mycket disparata uppkeologisk verksamhet i utlandet. satserna utan menar att det väsentliga i det På artikelblocket följer något nytt som tidi- här fallet är att kungöra födelsen av den nya gare saknats i de danska arkeologiska tidskrif- tidskriften som ju på sitt sätt är en dansk terna, nämligen en recensionsavdelning: Åtta Fornvännen. Ett redaktionellt råd skulle arbeten tas upp i denna. Häribiand märks två kanske också vara på sin plats. Komplettera svenska arbeten, Birgitta Hulthéns On Cera- g ä r n a uppsatserna med abstracts och i varje mic Technology och den andra volymen om fäll med författarnas adresser. Eketorps borg (ed. U. Näsman och E. Wegraeus). Jan Peder Lamm

Förmännen 78 (1983)

162

Recensioner serna hade mått bättre av att publiceras i den gängse fackpressen. Alt genren har ett pluskonto får m a n dock inte glömma. Här finns chansen att åstadkomma fina temaböcker som det annars kanske aldrig hade gått att lå fram pengar till att trycka. Festskriften kan också göras som en hyllningsskrift i vilken jubilarens svåråtkomliga smärre uppsatser samlas ihop och blir till en värdefull samlingsvolym. I festskriftens form kan man leka och experimentera på ett spontant och okonventionellt sätt. H ä r finns ofta plats för lagarbete och redaktionell övning lör nybörjare. Sist men inte minst, festskriften når ofta m å n g a som a n n n a r s inte skulle ha intresserat sig lör ämnet. L n d a n tagsvis händer det att en ickeprofessor hedras med en festskrift. Anledningen till att detta skrives är just ett sådant und a n t a g , nämligen en vacker bok kallad Danejce som Det kongl. Nordiske Oldskriftselskab och Jysk Arkaeologisk Selskab har tillägnat sin arkeologiintresserade drottning Margrethe II på 40-årsdagen den 16 april 1980. I sammanhanget bör sägas att Danmark tidigare haft en monark med stora arkeologiska intressen, nämligen kung Frederik V I I (1808—1863) som flitigt o n ä m n s i den arkeologiska litteraturen. Gustaf VI Adolf, drottningens morfar, måste också o m n ä m n a s både som inspirationskälla för barnbarnet och i egenskap avföremål för inte mindre än fem arkeologiska festskrifter. Den första av dem tillägnades han vid 50-årsdagen år 1932. Tack vare det höga föremålet för hyllningen har dessa festskrifter liksom nu också drottning Margrethes fått en spridning långt utöver de kretsar som normalt köper arkeologisk litteratur och härigenom har arkeologin helt säkert lått förespråkare i helt oväntade läger. Ett studium av de n ä m n d a skrifterna visar också att en förändring skett av denna form av publikationer. F r å n att helt ha varit riktade till vad som förr kallades "bildad allmänhet" har böckerna blivit folkligare både pris- och innehållsmässigt. Särskilt gäller detta den bok som kungen fick till sin 90-årsdag och som utgivits avSvenska arkeologiska samfundet och Sveriges radio. G e m e n s a m t för alla festskrifterna av d e n n a typ är att de genom arkeologerna avses

Danejäe. Til Hendes Majestaet Dronning M a r g r e t h e II. 16. april 1980. Ed. P.V. Glob. Nationalmuseet. Utgivet av Det kgl. Nordiske Oldskriftselskab och Jysk Arkaeologisk Selskab. Köbenhavn 1980. 200 s. ISBN 8787483-24-6. Pris Dkr 225:—. Inom akademiska ämnen som arkeologi och konsthistoria är festskriften en inte ovanlig företeelse. De är ofta nöjsamma att läsa och m a n kan i dem hitta de mest oväntade bidrag. De är också kulturhistoriskt sett speglar av det samhälle vi lever i. Med sina tabulae gralulatoria skvallrar de om vilka kretsar som varit med att skapa dem och som också kan förmodas ha läst dem. Ofta innehåller de också nyttiga bibliogalicr som avser föremålet lör den hyllning som de utgör. Festskrifter har nämligen i allmänhet tillkommit på initiativav kolleger och gamla elever till en professor. M a n har valt att hylla denne genom att med eller utan gemensamt tema publicera en samling uppsatser som kan förmodas intressera jubilaren. För att finansiera företaget har m a n rekryterat största möjliga antal subskribenter. Den direkta anledningen till festskriftens tillkomst är i allmänhet festföremålets förestående emeritering eller någon av dennes med 10 j ä m n t delbara iörddsedagar. O m festskrifter skulle man kunna orda länge, både på ont och gott. Lättast är det att kritisera dem. Som något av akademiska missfoster har de nämligen många allvarliga brister, detta gäller både innehållet och rent distributionsmässigt. Innehållet varierar kvalitetsmässigt starkt eftersom redaktörerna ofta måste ta emot alla de bidrag som de får och alltså inte har samma möjlighet att sovra som de ordinarie vetenskapliga tidskrifternas redaktioner. Detta har till följd att de verkligt bra bidragen löper risken att drunkna bland " s k å p m a t " och framlörcerade ofullgångna bidrag. Allvarligast är dock enligt min mening festskrifternas exklusivitet oeh egenskap av att vara bibliograliskt svårkatalogiserade. Ibland är exklusiviteten just det "fina" med festskriften som kanske bara tryckts i några tiotal exemplar eller rent av bara finns i ett par tre maskinskrivna men vackert inbundna band. Normalt gäller väl att de flesta uppsatFornvännen 78 11983)

Recensioner att vara en hyllning från folket till monarken. De har också det dubbla syftet att dels sprida arkeologisk kunskap, dels att genom stor försäljning ge ett överskott som skall gå till arkeologisk forskning, överskottet från Danefa har sålundas fatt bilda grundplåten till Dronning M a r g r e t h e II:s arkaeologiske fond. Daneja betyder på danska dött, dvs. herrelöst gods. Sådant hade i landskapslagarna ä n d å en ägare, nämligen konungen. I Valdem a r Sejrs Jyske Lov från 1241 stadgas härom " F i n d e r nogen m a n d guld eller solv i hoje eller efter plov eller på nogen anden made, da skal kongen have d e t " . Danefte är ännu ett begrepp som lever i den danska motsvarigheten till vår fornminneslag. Det överensstämm e r i stort med vår § 11 som stadgar att föremål som helt eller delvis är av guld, silver eller koppar är hembudspliktiga men har en mycket vidare omfattning. Det inbegriper utöver de n ä m n d a kategorierna alla fornfynd som ä r extraordinära och på något sätt avviker från genomsnittet. Som danefae kan alltså t. ex. en ornerad mesolitisk hjorthornsyxa räknas, liksom en vacker flintdolk eller ett fragment av textil från bronsåldern. F r å n början var stadgandena om danefae en rent fiskal lag som avsåg att dra in silver och guld till statskassan men kring mitten av 1700-talet omskapades de till en "antikvitetslov" som först hade till uppgift att tillgodose kungahusets intressen och berika dess konst-

163

k a m m a r e . I samhällsomvandlingens spår följde att staten och Nationalmuseet i Köpenh a m n ärvde dessa intressen. Trenden har nu gått vidare mot ett större regionalt deltagande i kulturminnesvården Ungefär en fjärdedel av allt danefae h a m n a r nu i lokala museer. Titeln Danejd; är fyndigt funnen. Festskriften är en njutning för ögat och presenterar på 85 planscher i färgföton ca 125 av de fynd av Danefae som kommit in till Nationalmuseet u n d e r drottningens levnad. Bilderna är i stort sett g r u p p e r a d e kronologiskt efter fyndåret. Boken är tvåspråkig (danska och engelska). Den inleds med en orientering om drottningens arkeologiska bakgrund och därefter skildras vad som menas med danefae. Härpå följer bilddelen som är en catalogue raisonnée åstadkommen av inte mindre än 32 författare. Mot varje bildsida svarar en tvåspråkig textsida. Samtliga bilder har tagits av den skicklige fotografen Lennart Larsen. Boken har ett avslutande appendix med noter om de enskilda fynden, här framgår också vilka som skrivit texterna. Till drottningens födelsedag öppnades en utställning med alla de spännande fynden. O m dessa kan sägas att man i texterna fär en mycket god orientering och en överblick som vi saknar då det gäller godbitarna av vad som funnits i svensk jord under motsvarande tidsavsnitt. Jan Peder Lamm

Niels-Knud Liebgott, Heilige maend og kvinder. W o r m i a n u m . Hojbjerg 1981. 210 s. ISBN 878516077-6. 1971 publicerades T u e Gads Helgener. Legender jortalt i Norden, som snabbt blev slutsåld. Då den var den enda samlade framställningen om Nordens helgon är bristen kännbar. NielsK n u d Liebgotts avsikt med föreliggande bok är enligt förordet inte att ersätta Gads bok (eller Ellen Jorgensens Helgendyrkelse i Danmark) utan att "supplere legendestoffet med a n d r e vidnesbyrd om den middelalderlige helgendyrkelse i Danmark, således som den k o m m e r til udtryck i kirkernes kunstneriske

udsmykning og museernes kulturhistoriske samlinger". Boken är uppställd så att ungelär två tredjedelar ägnas åt den kulturhistoriska sidan avmedeltidens helgondyrkan, medan den sista tredjedelen ger en förteckning över de helgon som omtalats i de föregående avsnitten. H ä r meddelas kortfattat helgonens biografier och ikonografi, och några representativa framställningar i dansk konst nämns också för vart och ett. Huvudvikten ligger alltså på det kulturhistoriska kring de helgon som under medeltiden vördades i Danmark. Liebgott redogör lör de olika grupperna av helgon, för kanoniFomvännen 78 (1983)

164

Recensioner deltidens tankeliv nu blivit tillgängligt i en så medryckande och vederhäftig framställning. M o t s v a r a n d e svenska material finner man faktiskt inte ens i Hildebrands Sveriges medeltid, utan det fär närmast sökas i artiklar i Kulturhistoriskt lexikon samt i olika typer av källpublikationer som Scriptores rerum suecic a r u m , diplomatariet och i diverse svåråtkomliga tidskriftsartiklar. Visserligen är exemplen i Heilige maend og kvinder h ä m t a d e från Danmark, men i stort är allt tillämpligt även på svenska förhållanden.

sering etc. Ett kapitel ägnas de liturgiska böckerna och helgonens roll i liturgin, och i samband med detta berör han också mirakelsamlingarna, som ju förutom att vara vittnesbörd om medeltidens fromhetsliv också är viktiga kulturhistoriska källor till kännedomen om medeltidens vardagliga förhållanden. I a n d r a avsnittet behandlas så vallfärder, relikdyrkan och relikvarier, tideräkning och helgondagar samt pilgrimsmärken. Litteraturförteckningen, slutligen, är fyllig. Boken är illustrerad med goda bilder i både svartvitt och färg. Det är verkligen välkommet att detta stoff som är så nödvändigt för förståelsen av me-

Göran Tegnér

Rein Zobel, Tallinna keskaegsed kindlustused, " V a l g u s " förlag Tallinn 1980. 336 s, 346 ill. (Tallinns medeltida stadsbefästningar). Med sammanfattningar på ryska och tyska. l i l l de m å n g a drag som Tallinn, i vår historia känt som Reval, har gemensamma med Visby hör framförallt den välbevarade ringmuren. Den är liksom muren i Visby uppförd av kalksten, bruten ur en mark som är geologiskt besläktad med den gotländska. Båda stadsm u r a r n a intar cn särställning i norra Europa genom att de med relativt fä skador ger en sådan fullständig föreställning om den medeltida stadsbefästningen med dess murar och torn. Såväl Tallinn som Visby är kuststäder och b å d a har spelat en nyckelroll i handelsförbindelserna mellan öst och väst. Visby växte upp under ett tidigare skede av dessa förbindelser under det att Tallinn lörst under loppet av 1200-lalct kom att framstå som en v iktig faktor i det politiska spelet om handelsvägarnas sträckning och trygghet. Visbys ställning som handelsstad vid Östersjön försvagas efter 1300-talets mitt samtidigt som Tallinns position förstärks. Visby stadsmur har därför i sin utformning konserverat historiska förhållanden, som rådde under ett äldre skede, under det atl stadsbdästningarna kring Tallinn speglar den hanseatiska handelns blomstring, stadens inordnande i Tyska
Fornvännen 78 (1983)

ordens maktslär, behov av skydd mot det tilltagande hotet från den moskovitiska agressionen, samt till slut även det svenska östersjöväldets intressen. Tallinns stadsmur med dess torn utgör därför ett mycket komplicerat stycke arkitekturhistoria. Anläggningstiden spänner över närm a r e tre sekler. M u r a r n a har undan för und a n inhägnat ett samhälle som befann sig i dynamisk utveckling och de har ändrat karaktär under påverkan av krigskonstens villkor. Murgördeln har byggts högre och kraftigare, tornen har placerats tätare och ändrat form samt blivit bättre utrustade. Stadsport a r n a har förstärkts genom utanverk. Gravar och vallar har bidragit till att hålla en angripare på avstånd. Omkring år 1500 höll Tallinns s t a d s m u r 2 350 meter i längd med åtta porttorn och 27 murtorn. (I våra dagar är den bevarade murfronten 1 850 meter och tornens antal 26.) U n d e r 1500-talet förstärktes befästningarna ytterligare med några väldiga kanonbestyckade rundtorn. U n d e r den svenska tiden, som varade från 1561 till 1710, tillkom bastioner och andra verk framförallt som skydd för slottet och den närmast hamnen belägna delen av staden. Efter 1700-talets mitt inleddes en nedrustning genom att en del av utanverken slopades men först efter Krimkriget förklarades Tallinn 1857 som en öppen stad.

Recensioner D ä r m e d hotades befästningsverken att röna s a m m a öde som vid samma tid drabbade m u r a r n a i så många andra gamla städer — i Riga utplånades sålunda praktiskt taget fullständigt de verk som under gångna århundraden uppförts till den mäktiga stadens skydd. Parkanläggningar kom att inta de forna vallarnas plats. I Tallinn revs ett antal torn liksom enstaka mursträckningar — den svåraste bräschen slogs i muren i sydost som fick ge plats för den m o d e r n a bebyggelse som här växte upp. Samtidigt utplånades den yttre befästningslinjens vallar och liera av stadsportarna revs för att bredda passagen för den tilltagande gatutrafiken. En av de senast företagna rivningarna gällde porten mot öster, på estniska b e n ä m n d Viru, dvs. porten mot Virland, på tyska Lehmpforte på grund av den utanför liggande j o r d m å n e n s beskaffenhet. Av denna en gång mycket mäktiga stadsport återstår i våra d a g a r endast ett par smärre runda torn som ingått i portens zwingeranläggning. N ä r de n ä m n d a demoleringarna företogs h a d e det historiska och arkeologiska intresset börjat göra sig gällande och många röster höjdes för att muren och dess torn borde bevaras. Bland dem som tog till orda märks några forskare som gjort sig (örtjänta genom sina skrifter av lokalhistorisk och antikvarisk art. Till dem hörde F. G. von Bunge, E. von Nottbeck, K. Löwis of Menar och G. von H a n s e n . Grundläggande för vår kunskap om Tallinns historia och byggnadsverk är det av Nottbeck tillsammans med Wilhelm Neum a n n 1896—1904 utgivna verket Geschichte und Kunstdenkmäler der Stadt Reval. Neumann, som aktivt deltog som arkitekt vid restaureringen av stadsmuren — han har sålunda ritat Nunneporten som ersättning lör den trånga medeltida portanläggningen med samm a n a m n — har genom talrika skrifter gjort en viktig insats när det gäller det konsthistoriska studiet av Baltikums äldre byggnader. I hans bidrag till det tillsammans med Nottbeck utgivna verket om Tallinn förekommer förutom en ingående beskrivning av stadens kyrkor och dess inventarier även cn kortfattad redogörelse för stadsmuren. För den historiska belysningen av stadsmu-

165

rens tillkomst och uppbyggnad är Nottbecks redogörelse grundläggande. Nya och viktiga rön särskilt beträffande Tallinns tillkomst och äldsla historia har senare gjorts framför allt av den 1965 bortgångne professor Paul J o hansen i H a m b u r g , länge verksam vid stadsarkivet i Tallinn och den främste kännaren av det historiska aktmaterialet. H a n s viktigaste arbeten i detta sammanh a n g är Nordische Mission. Revals Grundung und die Schwedensiedlung in Estland, Stockholm 1951, j ä m t e Die Kaufmannskirche. Die Zeit der Sladlgrundung im Ostseeraum, Acta Visbyensia I, 1965 samt hans tillsammans med H. von zur Miihlen 1973 utgivna undersökning Deutsch und Undeulsch im mittelalterlichen und Jriihneuzeillichen Reval. Förutom talrika smärre bid r a g från andra författare till kännedomen om Revals medeltida topografi och lokala förhållanden må särskilt nämnas ett par nya på arkivforskningar grundade studier beträffande stadens medeltida historia som utförts av L. Tiik och A. Kivi. De har emellertid ännu ej befordrats till trycket utan föreligger endast i stencilerade manuskript. Bidrag av stort konsthistoriskt värde har dessutom lämnats av Willem R a a m , Voldemar Vaga samt Helmi U p r u s . Den forskare som emellertid mest intränga n d e har ägnat Tallinns medeltida befästningsanläggningar sitt intresse är arkitekten Rein Zobcl. Redan 1966 utgav han på estniska en relativt kortfattad skildring av sin hemstads stadsmur under titeln Tallmna Linnamuur illustrerad med uppmätningar, rekonstruktionsritningar samt ett sextiotal fotografier. H a n har sedan energiskt delvis i samarbete med Willem Raam fullföljt sina undersökningar av bevarade murverk genom grävningar och analyser. H a n har dessutom omprövat de historiska dokumenten och har därvid kunnat utnyttja de utdrag ur stadens medeltida räkenskapsböcker som framdragits förutom av den ovan nämnde A. Kivi 1973 av E. Siimo 1971 och 1974. Han har även kunnat stödja sig på den avhandling behandlande T a l l i n n s uppkomst och äldsta utveckling som författats av L. Tiik 1958. Det stora arbete med den titel som återgivits härovan, vilket Z o b d nyligen kunnat
Fornvännen 78 (1983)

166

Recensioner utvecklingen så avgörande krigståg till Estland 1219. Z o b d ägnar liksom Johansen u p p m ä r k s a m h e t åt de skandinaviska och ryska handelsmän vilka redan före Valdemars ankomst var verksamma vid den naturliga h a m n som den västra stranden av Tallinnbukten erbjöd. Den av dem frekventerade handelsplatsen kom med sina bostäder och förrådshus att utgöra ett embryo till det samhälle som uppstod i norra delen av det område som under 1200-talet utvecklades till staden Tallinn. H ä r byggde ryssarna en anspråkslös träkyrka nära stranden under det att de skandinaviska sjöfarande köpmännen ett stycke därifrån uppförde en Olovskyrka av sten. Den blev centrum i en växande församling d ä r förutom sjöfolk och hamnarbetare även hantverkare slog sig ned och där gillen etablerades. De tyska köpmännen sökte sig till en vägknutpunkt ett stycke söder ut alldeles nedanför den klippa som först danskarna och från 1227 ett decennium framåt svärdsbrödraorden behärskade. De sistnämnda byggde där en borg. För att skaffa sig och den tyska bosättningen en starkare position inkallade de 1230 t v å h u n d r a köpmän från Gotland. De kom att bilda kärnan i den stad som nu växte u p p . Kolonisatörerna lade grunden till en kyrka som helgades sjöfartens beskyddare S:t Nikolaus och som uppfördes i sådana former att den även kunde tjäna som värn mot fientliga överfall. Denna av företrädesvis tyska köpmän befolkade bosättning fick snabbt karaktär av stadssamhälle med en rådsförvaltning som auktoriserades av den danske konungen 1238 och som tio år senare till sitt förfogande fick en stadsrätt man hämtat från Lubeck. Redan 1284 blev den unga staden medlem av Hansalörbundet. Sedan svärdsbrödraorden efter ett nederlag mot litauerna försvunnit från scenen och den danske konungen efter fördraget i Stensby 1238 återfått makten över Estland följde en tid av relativt lugn i landet. Änkedrottning M a r g a r e t a Sambiria som under en följd av år fungerade som Estlands regent vidtog energiska åtgärder lör att befrämja stadens utveckling och trygga dess invånare mot fientliga anfall. Hon önskade att stadens borger-

framlägga, bygger sålunda på författarens egna mångåriga undersökningar av stadsmuren och dess enskildheter, vilka delvis företagits i s a m b a n d med restaurerings- och rekonstruktionsarbeten. N ä r han sammanställt det rika materialet har han i görligaste mån sökt tillvarata det utomordentligt fylliga stoff som de skriftliga källorna erbjuder. Stadsarkivet i Tallinn förvarade intill det senste kriget ett material av överväldigande rikedom värdefullt ej minst för kännedomen om stadens bebyggelse. Ehuru stora delar av dessa skatter under kriget evakuerades till Tyskland har författaren haft tillgång till ett väsentligt material som gjorts tillgängligt såväl löre som efter kriget. Författaren har genom sin bok kunnat ge ett utomordentligt värdefullt och fylligt bid r a g till stadens historia och arkitekturutvcckling. H a n s redogörelse lägger en helt ny och fastare grund för vår kunskap om stadsm u r e n s tillkomst och utformning och den fördjupar desslikes våra insikter i de medeltida befästningsförhållandena överhuvud. Boken är förlättad på estniska vilket, trots det rika illustrationsmaterialet ställer stora krav på läsaren. Den föreliggande sammanfattningen på tyska redovisar visserligen huvuddragen av murens tillkomsthistoria men den är för koncentrerad för att göra det möjligt att följa författarens kommenterande avsnitt. Studiet skulle väsentligen ha underlättats om illustrationerna åtföljts även av en tyskspråkig text. T r o t s att detta inte är fallet ger de talrika uppmätningsritningarna och de orienterande planerna en vägledning för vilken man är tacksam. Även den läsare som av språkskäl är förhindrad att följa författaren i hans framställning och argumentering kan ändock tack vare bildmaterialet bilda sig cn uppfattning om de centrala frågor som gäller förutsättningarna lör Tallinns uppkomst, om dess topografiska förhållanden liksom om samhällets framväxt och morfologi. De linjer som Z o b d här teckn a r avviker väsentligt från dem som uppdragits av Paul J o h a n s e n . De ger en intresseväckande bild av bosättningarna nedanför den estniska landborg, Lyndanise, som Valdemar Sejr bemäktigade sig vid sitt lör den följande
Fomvännen 78 (1983)

Recensioner skåp skulle samarbeta med landskapets vasaller för att åstadkomma nödvändiga befästningar. Hon gav staden fyra års befrielse från vissa skatter för att främja byggnadsarbetet. Vid mitten av 1200-talet grundade dominikanerna som redan tidigare deltagit i kung Vald e m a r s missionsverksamhet ett kloster ett stycke norr om Nikolaikyrkan intill den gata som från det gamla torget förde ned mot hamnen. Ungefär samtidigt slog sig munkar från de baltiska cistercienserklostren ned i staden på tomter de erhållit från staden. Till dem slöt sig även bröder från Roma kloster på Gotland. Ett kloster tör cisterciensernunnor g r u n d a d e s 1249 strax norr om domberget. M a n har diskuterat sträckningen av de murlinjer som under denna första grundläggande tid uppfördes till stadens försvar. J o hansen har velat identifiera drottning Margareta Sambirias befästningar med murpartier i söder och sydost. Z o b d anser att de tidigaste anläggningarna utgjordes av träpalissader och vallgravar kring samhällets centrala delar, ett skydd som kompletterades av Nikolaikyrkans och dominikanerklostrets murar. F r å n 13 10 härrör ett dokument av väsentlig betydelse för vår kännedom om stadsmurens historia. Då sände konung Erik Menved riddaren J o h a n n e s K a n n e till Tallinn med fullmakt att leda uppförandet av murar vilkas sträckning noga anges. Avsikten med arbetena var att skydda stadens Hank mot dombcrget samt att med stadsområdet införliva nunneklostret. De arbeten som nu företogs och som fullföljdes under de följande decennierna innebar även att de båda stadsdelarna, Olaiförsamlingen i norr oeh Nikolaiförsamlingen i söder, förenades. Ett rymligt torg förlades mellan de båda stadsdelarna på ett område, som tidigare upptagits av en gammal estnisk bosättning. De försök från estnisk sida som u p p r e p a d e gånger alltsedan Valdemars invasion gjorts lör att fördriva inkräktarna hade var gång brutalt slagits ned och gjort esternas ställning inom stadens murar allt vanskligare. Den blev definitivt ohållbar sedan det sista stora, hela landet omfattande frigörelseförsöket 1343 krossats.

167

torn samt även ett par inåt öppna, utåt rund a d e torn. På 1370-talet uppfördes även i s a m b a n d med en förhöjning av muren några sadeltorn av ungefär samma typ som några decennier tidigare kom till utförande i Visby. Av en ett av de äldsta tornen med rund front, det s. k. Kuldjala torn eller Gyllene foten som uppfördes vid en brytning av murlinjen bakom nunneklostret har en motsvarighet i Visby i det på 1290-talet anlagda Kvarntornet. O m k r i n g 1355 hade stadsmuren forts runt hela stadsområdet. Den äldsta muren var konstruerad med blindarkadcr. De kom flerstädes att försvinna i samband med murens förstärkning och ersattes på sina håll av strävpelare. L n d e r cn byggnadsperiod, som dateras till tiden 1355 till 1373, uppfördes ett flertal r u n d a torn och porttornen förstärktes. Vid d e n n a tid hade Tyska orden införlivat Tallinn inklusive de norra estländska landskapen med sin maktslär. På arkitekturens och belästningskonstens område innebar detta nya mestadels från västra Tyskland hämtade impulser och tillgång till ny teknik. Borgen uppe på domberget blev vid denna tid föremål for en radikal om- och nybyggnad och den tornarkitektur, som där kom till synes påverkade även stadsmuren. Det smärta rundtornet Stolting i närheten av Stora strandporten är ett vackert exempel härpå. Införandet av eldvapen kom vid denna tid att lå betydelse tor tornens konstruktion och m u r e n s skyttevärn. Redan 1396 omtalas en kanongjutare i staden. Armin Tuulse har i sitt grundläggande arbete om de baltiska borgarna framhållit den betydelse som artilleriets utveckling fick fcir planläggning och konstruktion. Flankeringstekniken blev avgörande för tornens placering och möjligheten lill horisontal beskjutning blev snart viktigare än det vertikala försvaret. Z o b d har mycket att säga i sin bok om tornkonslruktioncrna liksom om vissa torns utnyttjande för civila ändamål. Han belyser även det yttre försvarets vattengravar och vallar vilka j u under den följande tiden skulle k o m m a att överta de mest väsentliga lörtilikaloriska uppgifterna när det gällde stadens törsvar. H a n avslutar sin framställning med in1 den mursträckning som uppfördes efter K ä n n e s direktiv ingår porttorn och fyrkant- gående beskrivningar av de stora scnmeddliFomvännen 78 (1983)

168

Recensioner tolkning av de iakttagelser som gjorts är hans arbete en viktig källa till kunskap ej blott om stadsmuren i Tallinn utan om den medeltida befästningskonsten överhuvud. Hans bok kan upplevas som ett monument över en avöstersjökustens märkligaste stadsbilder som samtidigt framstår som ett gränsmärke för västeuropeisk kulturcxpansion i österled under medeltiden. Sten Karling Sturegatan 52 114 36 Stockholm

da kanontornen, det höga Kiek in de Kök i söder som fick sitt elddop vid den ryska belägringen 1577 samt det breda Rosenkrantztornet, i folkmun benämnt Tjocka Margareta vid Stora strandporten i norr. På motsatta sidan av staden hade det en motsvarighet i Lurenburg. Zobels väldokumenterade bok om Tallinns stadsbelästningar är den första arkeologiskt grundligt underbyggda undersökningen av d e n n a märkliga anläggning. Även om hans framställning inte kan gå fri från kritik ifråga om konsekvens samt en ej alltid övertygande

Fornvännen 78 (1983)

Recensioner
J ö r g e n J e n s e n , Nordens guld. En bog om oldtidens rdv, mennesker og myter. Gyldendal. Köbenhavn 1982. 187 s. ISBN 87-00-44481-2. Nordens guld är en bok man bör köpa och läsa, en bok till vilken man återkommer, cn bok som inbjuder till att man hela tiden för en diskussion med författaren, en bok man bör läsa med pennan i hand. Författaren redovisar, med grundlig och bred lärdom, ett stort och viktigt material och han tvingar läsaren att taga ställning till materialet och till tolkningarna härav. En viktig bok! J o h a n Åkerman, professor i nationalekonomi i Lund, definierade en gång ekonomisk historia såsom "en subjektiv objektivisering av ett subjektivt skeende". Jörgen Jensen har kartlagt det subjektiva skeendet under en stor del av förhistorisk tid och han har särskilt visat värdet av en detaljanalys av varje enskild period, hur ekonomiska och politiska förvecklingar inom relativt små områden kunde påverka skeendet inom stora och fjärran belägna trakter. Nordens guld är en bok som kommer att förbli aktuell under en mycket lång tid. En författare har alltid djupare kunskaper i sitt ä m n e än recensenten och detta gäller även tolkningarna, teorierna och hypoteserna. Dock vill jag ifrågasätta några punkter d ä r författarens teorier och mina förutfattade meningar icke är helt kongruenta. Det synes för ögonblicket vara modernt att, i Rousseaus anda, se våra förfäder som ädla vildar samt att förutsätta att deras beteendemönster och samhällsorganisation var av s a m m a slag som de vilka vi i senare tider har kunnat iakttaga i funktion hos vissa stammar i Australien. Sålunda menar författaren (s. 34) att de ekonomiska förhållandena i ett samlar- och jägarsamhälle bestämmes av ett antal förpliktelser av religiös, politisk eller släktskapskaraktär, vilka åvilar individerna.
Fornvämen 78 (1983)

H a n anser att varorna i bytessystemet utgjorde ceremoniella gåvor mellan grupperna, representerade av deras "hövdingar", samt att detta system tillät båda parter att förvärva " s t a t u s " vilken var så värdefull att systemet g a r a n t e r a d e fred. Modellen synes vara byggd på specifika förhållanden i en del av Australien. Väljer man däremot eldsländarna som exempel finner man ett antal stammar på mesolitisk nivå, utan något varuutbyte mellan g r u p p e r n a men i ett ständigt, blodigt, allas krig mot alla om reviren. Känslan för egendomsrätten är synnerligen starkt utvecklad, men den gäller egendom av annat slag än den vi normalt åsyftar med termen, egendom som icke är arkeologiskt gripbar, individens, familjens, klanens och stammens jaktområden. Väljer vi åter Amerikas nordvästindianer, med deras neolitiska teknologi och mesolitiska ekonomi, finner vi åter en annan situation. G r u n d e n i det ekonomiska systemet var här den privata äganderätten till de viktigaste produktionsmedlen, kanoterna och fiskredskapen, liksom familjens, klanens och stammens äganderätt till jaktmarker och fiskevatten. Systemet med ett ceremoniellt, statusskapande, varuutbyte och med demonstrativ varukonsumtion var starkare utbyggt än kanske någon annanstans i den kända världen. Detta hindrade på intet vis ett endemiskt krigstillstånd s t a m m a r n a emellan, med systematiska utrotningskampanjer. Folkmord är ingen modern europeisk uppfinning. Vi finner också att bytesvarorna, såväl i det australiska som i det amerikanska fallet, var av en alldeles speciell karaktär samt att bytesräckvidden var mycket begränsad, i praktiken till två eller tre transaktioner. På fyndkartan framgår detta tydligt, i och med att fyndfrekvensen avtager mycket snabbt med antalet byten. N ä r man påträffar främmande material eller föremål i större mängder långt från ursprungsorten finns skäl att antaga, att dis-

Recensioner tributionsmekanismen varit av helt annat slag. Detta gäller, i än högre grad, under neoliticum och senare. Det har visat sig att individen icke kan bemästra kontakten med mer än cirka 500 medmänniskor. När folkmängden stiger så att individen inom sin "aktionsradie" har mer än 500 kontakter " m å s t e " därför en politisk gruppering och organisation uppstå, m.a.o. förutsättningarna för någon form av rättssamhälle, och därmed för rättssäkerhet, och d ä r m e d ö p p n a r sig möjligheten lör företags a m m a individer att utsträcka sitt verksamhetsområde ej blott inom det " e g n a " politiska o m r å d e t utan även inom angränsande. En väsentlig fråga för tolkningen av fyndförhållandena i Danmark är: hur värdefull var bärnstenen egentligen? Kan det tänkas att vi extrapolerar förhållandena i Medelhavsländ e r n a till att gälla även Danmark oeh ö s t e r sjöländerna? Ty härstädes har bärnstenen icke representerat stora mängder arbetstid oeh heller icke varit sällsynt. Än i dag kan m a n , vår och höst, plocka bärnsten längs stränderna och, åtminstone under mesolitisk tid, kom säkerligen varje människa åtminstone någon gång om året till kusten. Bärnstenen var, under förhistorisk tid, icke så sällsynt att den kan förväntas ha spelat någon större roll som värdemätare eller statussymbol i Danmark eller Skåne. Det förefaller mycket mera troligt att den skattades på grund av sina egenskaper och sitt utseende — men i så fall ä r antalet bärnstensföremål i gravarna ingen "social indikator". Annorlunda var troligen förhållandet i områden d ä r bärnsten icke förekom lokalt. Vi ser motsvarande situation under järnåldern, när glaspärlor förvisso icke var någon statussymbol eller indikation på hög social position inom det romerska rikets gränser, medan däremot så synes ha varit fallet bland de folk som bodde utanför gränserna, tillräckligt långt borta från produktionsorterna. Ibland fär man en känsla av att de stora neolitiska "bärnstensskatterna", sådana som den från Mollerup, med 13 000 små bärnstenspärlor, kanske icke utgjorde smyckeuppsättningar eller värdeansamlingar. Det är svårt att i naturen finna så många små bärn-

281

stensstycken utan att samtidigt hitta ett stort antal större. De små pärlorna synes vara speciellt utvalda eller speciellt tillverkade. Varför? O r d e t " b ä r n s t e n " betyder "sten som kan b r ä n n a s " . Livius berättar att invånarna i de fjärran länder varifrån bärnstenen kom brände den. De engelska och franska namnen härledcs från den väldoftande röken. De hartskakor från bronsåldern, vilka anträffats i skandinaviska mossar, har vid analys visat sig bestå icke av harts utan av en blandning i vilken ofta såväl bärnsten som arabisk rökelse ingår. Från en något senare tid, Hallstatt, har flera fynd av arabisk rökelse anträffats i Tyskland. Tydligt är att rökelse, under bronsålder och äldre järnålder, använts i Tyskland oeh i Skandinavien samt att bärnsten ibland har lätt ersätta eller dryga ut den äkta, importerade varan. Kan det tänkas att de små neolitiska pärlorna var lärdigtillverkade enhetsdoser av "rökelse" medan däremot de senneolitiska större bärnstensföremål, som i mindre antal anträffats i gravar, utgjorde smycken? Vi vet icke. ö v e r g å n g e n från förhistorisk till historisk tid upplevdes icke av dåtidens människor såsom någon dramatisk passage. Tvärtom måste vi överallt, där motsatsen icke kan bevisas, förutsätta en kontinuitet oeh därför också extrapolera tidigmedeltida förhållanden bakåt i tiden intill dess att vi har säkra belägg för att vi natt en gräns. Författarens uppfattning om handelns organisation under järnålder i Centraleuropa oeh under bronsålder i Skandinavien forefaller mig därför svårförståelig. " L e d a r n a i samfundet kunde stärka sin position genom att försäkra sig om kontrollen över de varor som blott kunde förvärvas från främmande folk" (s. 64, för bronsåldern,) . . . " a t t dessa stadsborgar uppstod var en töljd av hövdingesläkternas förbindelser med medelhavsländerna . . . Samhällssystemet gjorde det nödvändigt för de starkaste hövdingasläktcrna att kring sig samla hantverkare vilka behärskade arbetsmetoder som icke stod var m a n till buds . . ." (s. 112, Centraleuropa på 600- oeh 500-talen.) Författaren menar att hövdingarna lät tillverka statussymbolerna liir att med dem belöna sina vaForm annen 78 (1983)

282

Recensioner va samhällsskiktens, medan däremot kungagravarna var av samma allmänna typ som de torra, fäst än stiirre, än "rikare". Hela medeltiden igenom är dock kungagravarna, jämfört med stormansgravarna, så låtaliga att det är löga sannolikt att man med vanliga arkeologiska arbetsmetoder skall anträffa dem. U n d e r medeltiden förskaffade sig, på sinsemellan helt olika sätt såväl denna militära "överklass" som den handdsidkande "medelklassen" en köpkraft vilken finansierade hantverkets utveckling och därmed stadsväsendets uppkomst. Det förefaller icke otroligt att mekanismen varit densamma under förhistorisk tid. Gad Rausing 78 Addison Road, London V V 14 8ED England

saller samt lör att med dem idka diplomatiskt gåvoutbyte med andra, jämställda hövdingar. M e n den arkeologiska bilden motsvarar lika väl förhållanden, sådana som vi känner dem från högmedeltiden. Ett antal organiserade riken garanterade egna och andras medborgare rättsäkerhet, vilket ledde till en handel som låg i händerna på en medelklass. H a n d e l n s varusortiment var stort, och de produkter vi i dag kan arkeologiskt påvisa utgjorde blott en mycket liten del härav. Sill och salt, öl och ylle var långt viktigare än glas och guld. Genom skatter, tullar och andra avgifter finansierade denna handel de lokala feodalherrarnas företag av olika slag, utan att dessa herrar själva var produktivt eller kommersiellt verksamma. överklassens gravmonument skiljde sig under medeltiden markant från de produkti-

Heinz Knöll, Kragenflaschen. Ihre Verbreitung und ihre Zeilstellung im europäischen Neolilhikum. Offa-Biicher Band 41, 109 s. 16 kartor, 21 planscher, Karl Wachholtz Verlag. Neumiinster 1981. ISBN 35290 1147X.'Pris ca D M 75. Som det framgår av bokens titel har författaren ställt sig uppgiften att ge en monogralisk sammanställning av en enda kärlforms — kragflaskans — utbredning och kronologiska ställning under yngre stenåldern. I förordet preciserar Knöll sin målsättning för arbetet ytterligare, nämligen att främst framlägga det insamlade materialet i sin helhet och analysera kragflaskornas form och dekor samt redovisa de olika form- oeh dekordementens geografiska spridning. Det är sålunda en typologisk analys av kragflaskorna som blir publikationens tyngdpunkt. Materialinsamlingen avslutades 1977; följaktligen ger de framlagda översikterna en aktuell bild av kragflaskornas lörckomstfrckvens ur geografisk synpunkt. En sammanfattande översikt över kragflaskorna har publicerats en gång tidigare, nämFörmannen 78 (1983)

ligen av Gustav Kossinna 1921. Men under de d ä r p å följande femtiofem åren har antalet kragflaskor mer än fcmdubblats. Knöll har katalogiserat och karterat ca 1 000 flaskor från närmare 420 fyndorter. De presenteras på 19 kartor. Förutom beträffande sin allm ä n n a utbredning har materialet karterats efter fyndomständigheter (påträffade i megalitgravar, a n d r a gravar, boplatser, mossar), efter flaskornas höjd, buk- resp. mynningsdiameter, dekor på buk resp. avsaknad av detta, dekor på krage resp. oornerad krage, vidare efter motiv och orneringsteknik (stämpel, linje etc.) osv. Alla kartor ledsagas av korrespondenslistor varifrån man med hjälp avn u m m e r kan gå vidare till huvudkatalogen (uppställd efter stater med administrativa underavdelningar) och erhålla ytterligare information. T r o t s att antalet kragflaskor har flerdubblats är spridningsområdet i huvudsak dets a m m a som tidigare. Bara i enstaka delområden har fyndorter blivit tätare och vissa utvidgningar har skett i periferin. Kragflaskornas utbredningsområde är alltjämt i stort sett

Recensioner d e t s a m m a som trattbägarkulturens. Därutöver förekommer flaskorna längs Atlantkusten i Bretagne oeh i Normandie. J a g finner det tveksamt om dessa kragflaskor ska behandlas i detta s a m m a n h a n g — så olika som de är både i fråga om form och kulturtillhörighet. Utifrån svensk utsiktspunkt är det av intresse att notera att kragflaskskärvor från boplatserna Mogestorp och ö s t r a Vrå, Sörmland, underkänns av Knöll. Han tyder dessa som skärvor av små skålar med kort skuldra och låg hals. En sådan tolkning får naturligtvis vissa konsekvenser för de nämnda boplatsernas kronologi. H ä r är med andra ord en törnvad granskning av keramikmaterialet påkallad. Resultaten av karteringen av form- och dekorelement sammanfattar Knöll i korta regionala översikter. Allt redovisat material är avbildat (i enhetlig skala 1:3) och i geografiskt sammanhållen nummerföljd, vilket underlättar användningen av katalogen. I anslutning till materialanalysen behandlar författaren också kragflaskornas tidsställning utifrån de slutna fynden. Vidare diskuteras ett urval boplatsfynd på basis av de slutsatser som nåtts genom den förstnämnda fyndkategorin. Analysen resulterar i en kronologisk rangordning av kragflaskornas geografiska grupper.

283

Den syddanska gruppen finner han vara äldst (tidigneolitikum C enligt dansk kronologi) och ett slags modergrupp för övriga grupper. I den nordiska gruppen anses kragflaskan var kortlivad. I alla andra grupper konstaterar han en vidareutveckling och ett längre fortbestånd. J a g delar inte författarens s t å n d p u n k t i dessa frågor. Tyvärr lider kronologiavsnittet av begränsad litteraturtillgång. Detta beklagar också författaren själv. Att här ta u p p en diskussion, som delvis skulle vara baserad på litteratur som Knöll inte varit i tillfälle att konsultera, skulle spränga recensionens ramar. Det är naturligtvis en mycket snäv sektor av trattbägarkulturens kcramikmaterial — en e n d a kärltyp — som Knöll har behandlat i föreliggande monografi. Den är emellertid praktiskt taget komplett. Men vet vi så mycket mer om kragflaskornas utbredning och deras funktion därför att fynden femdubblats mellan Kossinna och Knöll, är en fråga man kan ställa. Men Knölls uthålliga arbete med dess kartor och översikter kommer att vara ett värdefullt uppslagsverk. Lili Kaelas Göteborgs arkeologiska museum, X. H a m n g a t a n 14 e 411 14 Göteborg

Pat Morris, Agricultural buildings in Roman Britain. BAR British Series 70. Oxford 1979. 225 s. ISBN 0-86054-065-0. Pris £ 5.00. Pat Morris arbete är en katalog över fynd av jordbruksbyggnadcr från romersk tid i England och Wales, ö v e r hälften av sidantalet är ägnat åt beskrivningar och planer över enskilda byggnader. I den resonerande texten behandlas fyra särskilda typer av byggnader: torkugnar för säd; tröskgolv; förråd för säd och foder; hus fiir boskapen. Dessutom presenteras en g r u p p övriga uthus. Morris huvudproblem är identifikationen av byggnaderna. Utgrävningar av romerska villor är helt dominerande i materialet. De

flesta sådana utgrävningar är gamla, oeh de tidiga utgrävarna förfogade inte över samma tekniska resurser som finns idag och de var inte heller särskilt intresserade av uthus och ekonomibyggnader. Stödjande bevis, som sädeskorn i förrådsbyggnader eller gödsel i stall, har ofta inte observerats i de äldre utgrävningsrapporterna. De hus som enbart genom sin form avtecknar sig tydligast är torkugnarna. Det är också av dessa som Morris ger den utförligaste analysen. U n d e r golvet på torkugnarna löpte en eller flera rökgångar som utgick från eldstaden. De enklaste typerna, från första århundradet e.Kr. oeh framåt, hade en rak rökgång. På 100-talet e.Kr. började T-formade rökFomvännen 78 (1983)

284

Recensioner romersk tid har man funnit fä ladugårdar. Morris skriver att detta kan bero på brister i utgrävningsteknik men också på att nötboskapen gick ute året om. Från medeltiden finns flera fynd av ladugårdar, delvis beroende på att dessa byggdes i sten. Författaren m e n a r att det är mindre troligt att nötboskapen i allmänhet stallades under järnåldern och romersk tid i undersökningsområdet, förmodligen stallades enbart dragoxar. N ä r det gäller tröskgolv, sädesförråd och övriga uthus kan ytterst fä, om ens någon av byggnaderna med säkerhet funktionsbestämmas. Författaren är handikappad av bristfälliga grävningsrapporter och nöjer sig här med att överlämna frågor rörande dessa byggnadstyper till att besvaras av utgrävningar genomförda med modern teknik och inriktning. Janken Myrdal Nordiska museet S-11521 Stockholm

g å n g a r uppträda och på 200-300-talen nådde torkugnarna sin högsta utvecklingsnivå, med tämligen invecklade system av rökgångar i de stora g å r d a r n a s torkugnar. Torkugnarna som byggnadstyp förekommer i störst utsträckning från 300-talet. Torkugnarna förefaller att i huvudsak varit utbredda i England, på kontinenten har man funnit få motsvarigheter. Delvis hörde detta samman med Englands fuktigare klimat. Morris menar också att torkugnarnas ganska stora utbredning på 300-talet hörde samman med en överskottsproduktion av säd och den export från det romerska Britannien till Rhenlandet med omkringliggande områden som nämns i skriftliga källor från denna tid. Ett a n n a t intressant ämne är husen för boskap. H ä r borde det finnas möjligheter till identifikation med bås och gödselrännor som särskiljande element. Man har funnit några stall för hästar bland annat i militära byggnadskomplex. Men säkra fynd av ladugårdar lör nötboskap är få, även från järnåldern före

Karl Wilhelm Struve, Die Burgen in SchleswigHolstein, Bd 1, Karl Wachholtz Verlag. Neumiinster, 1981. Die slawischen Burgen. 115 s. 3pl., 22pl. i kapsel. ISBN 3-5290-11355. Den del av Holstein. som ligger mellan Kiclfjorden och Liibeckerbukten kallades fordom Wagrien, efter vagrerna eller vagirerna. De var slaver som under århundraden befolkade området. De kom under tysk överhöghet under 1100-talet oeh var då kristnade. Från den slaviska tiden har ett stort antal borgar eller borgvallar bevarats. Flera har blivit ordentligt undersökta. Planformen är vanligtvis rund eller oregelbunden. Det inre kan ibland liknas vid en kittel. Både utanför och innanför vallen har funnits byggnader avolika slag. Det är fråga om försvarsanläggningar, i vissa fall om tillflyktsplatser. Under 700- och 800-talet synes många borgar ha stått i sitt flor. Men under 800-talet börjar nedgången fiir cn del av dem, liir andra något senare.
Fornvännen 78 (1983)

Karl Wilhelm Struve, professor och fd. museidirektör i Schleswig, började redan 1961 att planera ett verk om de slaviska borgarna i Schleswig-Holstein. Det är nu färdigt. S a m m a n l a g t behandlas 36 borgar, av vilka några emellertid icke med säkerhet kan betecknas som slaviska. I fortsättningen kommer de medeltida borgarna inom området att behandlas. Med tysk grundlighet redogör förf. för sitt material. Efter en utmärkt inledning med en utbredningskarta över alla borgarna inom det forna slaviska området kommer historiska uppgifter, lägesbeskrivningar, information om n u v a r a n d e tillstånd och slutligen om utgrävningar och fynd. Det hela avslutas med en sammanfattning av resultatet av forskningarna rörande vederbörande borg. Alltså en klar och redig disposition av materialet. F ö r f s avsikt är att sammanställa de slaviska borgarna i Wagrien och att grupperna dem tidsmässigt. Han vill också belysa deras roll från olika synpunkter, med hänsyn till

Recensioner bebyggelse, historia och befolkningsförhållanden. Några av de intressantaste borgarna är AltLiibeck, Oldenburg, Scharstorf och Warder. De förtjänar en närmare beskrivning. I samtliga har undersökningar gjorts, i de tre senare under Struves ledning. Alt-Lubeck ligger vid Bad Schwartau, strax norr om Lubeck. Äldre namnformer är förutom Liubice, Lubeke och Lubica. Namnet övertogs senare av hansestaden, grundad 1143. ' Alt-Liibeck är en utplanad närmast rund borgvall. Innanför denna finns rester efter boningshus och magasin, men även efter en kyrka — länge den enda inom slaviskt land. I kyrkan fanns gravar med rikt inventarium. Utanför vallen har hantverkare och köpmän bott. Borgen har undersökts dels under 1800talet, dels efter andra världskriget. Fynden tyder på en furstlig levnadsstandard. Den tidigaste bebyggelsen på platsen torde ha uppstått redan under 8:de århundradet. Borgvallen har anlagts före 1000-talet. Sin glanstid upplevde Alt-Liibeck i slutet av 1000-talet och början av 1 100-talet. Det anses att det finns ett handdshistoriskt sammanh a n g mellan Haithabus el Hedebys undergång och Alt-Liibecks blomstring under 1 100-talets senare hälft. Borgen förstördes 1 138. Slavernas välde i Wagrien bryter samm a n oeh förutsättningen lör tysk kolonisation skapas. Borgen omnämnes ännu 1141 som en slavisk huvudort. V å r a dagars Liibeck, som övertog namnet från sin föregångare, grundades av greve Adolf intill en slavisk borgvall (Bucu), anlagd av den slaviske fursten Kruto (1066—1093). M a n tror att den legat någonstans i norra delen av staden Liibeck, men inga säkra spår efter den har påträffats. Den var övergiven 1143. Inne i staden Oldenburg i Holstein ligger en stor slavisk borgvall, en gång en av de mest betydande i det slaviska området. Det historiska källmaterialet är rikt. Borgen var också en gång nyckeln till herraväldet över Wagrien. J ä m t e borgarna i Plön, Alt-Liibeck och Ratzeburg räknades Oldenburg till de starkaste tästena. Relativt tidigt, kanske omkr. år

285

800, utbyggdes borgen till det dubbla. Den brändes 1148/49, och några år senare överflyttades biskopssätet till Lubeck. Omkring år 1200 hade den spelat ut sin roll som slavisk borg. Därefter anlades en fogdeborg innanför vallanläggningen. Den förstördes 1261. Egendomligt nog kom den återigen att spela en roll i försvaret under 1800-talet, då man här byggde militära anläggningar i samband med Schlesvig-Holsteins uppror mot Danmark. Den har sålunda undergått stora förändringa r under tidernas lopp. Systematiska grävningar utfördes bl.a. av Struve under 1950och 1970-talet. Enligt uppgift pågår ännu undersökningar. En huvudvall och i anslutning till denna en förborg karakteriserar det äldsta byggnadsskedet. Vid grävningarna påträffades rester efter llätverkshus från 900-talets senare del, k a m m a r g r a v a r och mängder av fynd av olika slag. Gravgåvorna förråder skandinaviskt inflytande under 900- och 1000-talet (begravningsskick oeh vapen). Under 1100-talet börj a r västeuropeiskt inllvtande göra sig gällande. Inte långt från Plön ligger Scharstorf, på en halvö i Sehar-See. Det är en starkt eroderad ringvall med cn förborg. I vattnet utanför huvudborgen står rester efter en palissad. H ä r grävdes redan 1890, men det blev först mellan 1957 och 1971/72 som en mera omfattande undersökning gjordes. I vallen finns träkonstruktioner av hög teknisk kvalitet. På vallkrönen har troligen stått cn palissad. Bakom vallen låg en brädbeklädd gång. Vallen h a r varit minst 4 m hög och dubbelt sä tjock. Fynden är talrika (keramik, kammar, pärlor, knivar etc.). Hus har funnits både i huvudborgen och förborgen. Enligt dendrokronologiska undersökningar har huvudborgen anlagts 835. Vallen har höjts 50 år senare. Borgen gick under i slutet av 800-talet eller senast i början av 900-talet. Ett öde som den delade med liera a n d r a slaviska borgar vid den tiden. I Warder See, några mil NV om Lubeck, ligger på cn liten ö resterna efter en borg, som Struve undersökt. Därvid påträffades träkonstruktioner av olika slag. ö n synes ha omgivits av palissadcr oeh cn väktargång. Bland lvnden märks över 20 000 krukskärvor och en
Fornvännen 78 (1983)

286

Recensioner sedan de stora riksfästenas historia behandlats i olika s a m m a n h a n g . Betydligt mindre u p p m ä r k s a m h e t har tyvärr hitills ägnats åt alla de små medeltida borganläggningarna, som finns utspridda över landet, särskilt rikt i de sydliga landskapen och Mälardalsområdet. De är inventerade i samband med fornminnesinventeringen för den nya ekonomiska kartan. Nu gäller det att bearbeta materialet. En fascinerande forskningsuppgift. Erik B. Lundberg Björnsonsgatan 213 S-161 56 Bromma

m ä n g d metallsaker, ö n tillhörde slaverna under 1000-talet. Sedan slavernas välde i Wagrien försvagats för att till slut helt upphöra omkring mitten av 1100-talet kom området att koloniseras av a n d r a folkstammar, friser holländare och tyskar. W a r d e r var den enda borg som var bebodd under senslavisk tid. Struve anser att den till en början kan ha spelat en viss roll i s a m b a n d med nykolonisationen. Forskningarna rörande slavernas historia och byggnadskonst fortsätter, ö v e r h u v u d pågår borgforskning i de flesta europeiska länder. I Sverige synes den ha avmattats något

Cornelia Becker: Untersuchungen an Skelettresten von Haus- und Wildschweinen aus Haithabu. Berichte iiber die Ausgrabungen in Haithabu. Berichte 15. 1980. 94 sid. 34 tabeller och 26 figurer. Karl Wachholtz Verlag. Neumunster 1980. Pris ca 40 D M . I den räcka av rapporter som givits ut om benfynden från Haithabu har turen nu kommit till svinfynden. Det monumentala materialet (över 100 000 enskilda fragment (!) huvudsakligen av tamsvin) har grundligt analyserats från flera utgångspunkter. En läsare kan här botanisera bland uppgifter kring tamsvinets anatomi (kroppsstorlek, växtform), sammansättningen av populationen (köns-, åldersfördelning) och hur svinet utnyttjats socialt-ekonomiskt (t.ex. fragmentering oeh spridningsmönster). Som om inte det skulle vara nog så innehåller Cornelia Beckers arbete också originalinformation om de omfattande materialen från Wolin och Szczecin (Stettin) vid polska kusten. Materialet överglänser det mesta som tidigare funnits från södra östersjökusten med omnejd. Titeln på arbetet är i sin blygsamhet faktiskt något missvisande då där bara talas om Haithabu. Beckers arbete speglar väl den mognadsprocess som osteologin genomgått det senaste decenniet då det gäller den tekniska behandFormännen 78 (1983)

lingen av materialet. Fjärran är den tid då arbetet fokuserades på små individuella skillnader; skillnader som blåstes upp till olika " t y p e r " . Beckers arbete genomsyras av en medvetenhet om den inneboende variabilitet som finns i varje biologiskt material. En variabilitet som är att söka dels i de genetiska mekanismerna, men också i miljöpåverkan under individens utveckling. Den osteologiska metodiken har också utvecklats snabbt och möjliggör att sedan länge döda populationer kan beskrivas med fint utmejslade detaljer. Becker kan således visa att Haithabusvinen varit såväl mindre som kraftigare byggda än östligare och sydligare populationer. Vi fär också en inträngande blick i hur svinpopulationerna utnyttjades; hur de svårhanterliga galtarna slaktades vid yngre ålder än suggorna, och hur omsättningstiden var hög i populationen så att endast omkring åtta procent av populationen nådde tre års ålder eller mer. Becker fullföljer de anatomiska och populationsekologiska analyserna grundligt. Däremot skulle man kunna önska sig en längre driven analys av det socialt-ekonomiska utnyttjandet av tamsvinet. Benmaterialets spridningsmönster, med sin nära anknytning till de socialt-ekonomiska funktionerna på en boplats, är bland den information som arkeologen efterfrågar mest. För Haithabu finns materialet där. Benfragmentens spridning

Recensioner h a r beskrivits med oförtröttlig noggrannhet, och steget skulle inte vara långt att statistiskt testa olika spridningsmönster, kanske med " d u s t e r " - a n a l y s eller helt enkelt "goodnessof-fit" tester. Får vi lov att önska oss det avframtida undersökningar från Haithabu? Cornelia Becker ger oss en generellt mycket god bild av hur tamsvinspopulationen i Hait h a b u såg ut. Vad man som läsare, och kanske främst som oinvigd arkeolog, vill veta är dock vilka biologiska och socialt-ekonomiska faktorer som ligger bakom alla måttserier och spridningsmönster; kort sagt ett svar på frågan värjor. H ä r saknas ett funktionellt synsätt. Det material osteologen lär i sin hand har sitt ursprung i biologiska processer, som har modifierats av socialt-ekonomiska faktorer. Arter h a r utvecklats genom att anlag har testats i det naturliga urvalet varvid en del eliminerats, men vid husdjurens tämjning har förutsättningarna för urvalet förändrats fullkomligt så att delvis helt andra anlag premieras än under naturliga förhållanden. En förståelse av orsakerna till olika husdjurspopulationers utseende måste därför sökas med utgångspunkt från de naturliga urvalsmekanismernas funktion, och hur de sedan har påverkats av socialt-ekonomiska faktorer. För arkeologen och den allmänna läsaren, som vill veta vilka orsaker det finns till att

287

Haithabu-svinen skiljer från tamsvinen på a n d r a lokaler, finns inte mycket att hämta. Becker är emellertid i gott sällskap och samm a invändning kan resas mot det arkeo-osteologiska arbetsfältet i stort, snarare än att riktas mot just det här arbetet. I första hand är det arkeo-osteologins omedvetenhet om det naturliga urvalets funktion som hindrar framsteg i förståelsen av orsakerna till hur husdjurskötscln utformas. För arkeologen som vill veta mer om vilka faktorer som styrde husdjursskötseln i Hait h a b u finns inte så mycket att hämta. Däremot innehåller arbetet en god beskrivning av hur husdjursekonomin såg ut. Låt vara att fackspråket kan vara delvis otillgängligt utanför osteologkretsar. Till arbetets fördelar hör avgjort Beckers förmåga att uttrycka sig klart med en sparsamhet i ord. Trycket är ocksä genomgående välredigerat med pedagogiska figurer. Den enda egentliga " g r o d a n " är att texten till figur 10 börjar på ett högeruppslag och sedan fortsätter på vänsteruppslaget. J a n Ekman Zoologiska institutionen Avd. strukturell och ekologisk zoologi. Göteborgs Universitet Box 25059 S-400 31 Göteborg.

P.H. Sawyer, Kings and Vikings. Seandinavia and Europé AD. 700-1100. Methuen, London and New York. 1982. 182 s. ISBN 0-416-74180-0, ISBN 0-416-74190-0 Pbk. Pris ca 6 1 : — . Peter Sawyers nya bok, Kings and Vikings, kan enligt honom själv ses som en fortsättning på den nu klassiska The Age oj' the Vikings från 1962 (ny, omarbetad upplaga 1971). Syftet uppges vara att försöka åstadkomma en generell översikt eller syntes av ämnet ifråga. Viktigt är att komma ihåg att ämnet är vikingarna och inte vikingatiden som sådan. Även om Sawyer också behandlar förhållanden i hemländerna, så är det orsakerna till och konsekvenserna av den utåtriktade verksamheten, vikingatågen, som är huvudsaken.

Boken är disponerad kapitelrubriker:

enligt

följande

1) The Age of the Vikings: an introduetory outline. 2) The twelfth century. 3) Contemporary sources. 4) Scandinavian society. 5) Seandinavia and Europé before 900. 6) The raids in the west. 7) Conquests and settlements in the west. 8) The Baltic and beyond. 9) Pagans and Christians. 10) Conclusion: kings and pirates. Den sammanfattning som inleder Sawyers framställning innehåller de huvudlinjer boken bygger på. Enligt dessa var kungadömena i de skandinaviska områdena under 800Fomvännen 78 (1983)

288

Recensioner Sawyer ger många exempel på ovan nämnd a förhållanden. Bland dessa ska här bara n ä m n a s två fall av särskilt intresse för svensk forskning, nämligen Gutasagan och landskapslagarna. Den förstnämnda uppfattas som tillkommen under sent 1200-tal eller ca 1300 i syfte att framhäva gotlänningarnas självständighet i förhållande till biskopen i Linköping och den svenske kungen. Sawyer skriver: Gutasagan's account of the voluntary submission of the pagan Gotlanders to an un-named Swedish king, and the arrangements then made for the payment of tribute may well be what some Gotlanders believed, but it is not to be taken any more seriously as evidence for the early history of Gotland than Gutasagan's account of the arrival of Tjälvar, the first man, and the birth ol" his three sons — a myth that served to emphasize the independence of Gotland, and explained its division into three parts. Gutasagan is, in fact, a good example of an attempt to justify or elaim privileges by an appeal to a distant past. N ä r det gäller landskapslagarna menar Sawyer att medvetet införda "ålderdomliga" partier, lån från utländska lagtexter och komplicerade, " l ä r d a " konstruktioner är vanliga i texterna. Lagarna ses mot bakgrund av konflikter mellan den lokala aristokratin och kungen, men de syftar också till att hävda jordägarnas rätt gentemot de många jordlösa. Med anledning av lagarnas uppgifter om slavar skriver Sawyer: "by suggesting that a large section of society was descended from slaves, and consequently had no right to inherit free land, the laws offered a convenient explanation for, and justilication of, the control some exerdsed över others." För diskussionen om trålarnas betydelse under vikingatiden är dessa rader synnerligen viktiga. Dessa och många andra exempel är mycket övertygande och visar på Sawyers klara grepp om källornas samtid och därmed om orsakerna till varför de skrevs. Vikingatidens historia klargörs naturligtvis bäst av det arkeologiska källmaterialet och andra samtida källor. Detta material, främst då de historiska källorna, behandlas i kapitel 3. Texten är här huvudsakligen refererande, men sätter fart när det gäller numismatiken, ett kärt ämne för Saw-

talet instabila enheter som krävde kungens fysiska närvaro. Rikedomar samlades bl.a. genom att kontrollera handeln på platser som Hedeby och Birka. De vikingatåg kungarna organiserade inskränkte sig till de närmaste g r a n n a r n a , Godfred anföll Frisland och Horik H a m b u r g . De längre vikingatågen västerut leddes däremot av exilkungar eller tronpretendenter utan egna kungadömen, Anfallen i väst fick karaktären av en pendling mellan Frankerriket och de brittiska öarna, där interna stridigheter och andra svagheter i bägge o m r å d e n a utnyttjades av vikingarna. Kring 900 var emellertid de goda möjligheternas tid förbi i väst och aktiviteterna i österled ökade istället kraftigt. Fram till ca 960 kunde stora m ä n g d e r islamiskt silver föras till Skandinavien, enligt Sawyer sannolikt genom plundring och tributer snarare än genom handel. Slavar och pälsar kunde avpressas den lokala befolkningen i öst och säljas till islamiska köpmän i Bolgar och på andra platser. På 960-talet upphör dock införseln av islamiska mynt till Skandinavien så gott som helt. På nytt riktas vikingaintresset mot väst och då i första hand England. Förhållandena i Skandinavien var nu annorlunda än under 800talet med starkare, ofta kristna kungar, vilka själva ledde många vikingatåg. Slutet på dessa strävanden ses i kung Magnus Barfots död på Irland 1103. H ä r sätter Sawyer punkt för vikingatiden. I bokens andra kapitel behandlas källmaterial från främst 1100-tal men även senare, vilka starkt har präglat vår uppfattning om vikingatiden. Sawyers tes är att dessa sena källor inte speglar vikingatida förhållanden i någon högre grad. Istället måste man försöka förstå orsakerna till att de överhuvudtaget skrevs. Dessa orsaker finns naturligtvis att söka i deras samtid. Många gånger tycks källorna visa ett intresse för forntida förhållanden, men detta kan ofta visas vara falsk historieskrivning för att dölja de verkliga syftena, eller för att ge dessa ett "historiskt" berättigande. De sena källorna är givetvis oerhört viktiga för studier av medeltidens samhälle och kanske för dettas syn på sin forntid, men de har ingen säker kunskap att förmedla om vikingatiden.
l-mmännen 78 (1983)

Recensioner yer redan 1962. En djärv koppling görs mellan det genom huvudsakligen sörmländska runstenar och en isländsk saga omtalade vikingatåget i österled under ledning av Ingvar och förekomsten av silverdepåer i det aktuella området. Ingvar menas ha avlidit 1041 och Sawyer noterar en koncentration av 5 d e p å e r mellan åren 1030-40 av totalt 9 för hela å r h u n d r a d e t . Detta kan enligt honom möjligen tolkas så att en misslyckad expedition som Ingvars kan avläsas i silverdepåfrekvensen. T a n k e n är mycket spännande, men det är tveksamt om ett arkeologiskt material kan användas på detta sätt. Som jag nedan ska försöka visa är det inte omöjligt att de sörmländska depåerna som vi idag känner bara u p p g å r till ca 0,3 % av dem som en gång deponerades och ej togs upp igen under vikingatiden. Möjligheten att under dessa förutsättningar göra en historisk koppling torde vara mycket liten. Silverdepåerna från Södermanland är dessutom svårdaterade eftersom enbart de tyska mynten publicerats tillfredsställande. En närmare granskning av Hatz arbete från 1974 ger vid handen att tidigaste präglingsår för de i d e p å e r n a ingående yngsta mynten (terminus post quem) för de 5 aktuella skatterna bör v a r a 1035, 1040, 1042, 1042 och 1047, dvs. åtminstone 3 av dessa är deponerade efter Ingvars död. Min kritik gäller dock enbart denna historiska koppling — Sawyers teori om kvarliggande silverdepåer som orsakade av misslyckade utlandsfärder är mycket tilltalande. Att de arkeologiska källorna är mycket komplicerade till sin natur har Sawyer själv med skärpa framhållit: "Archaeology has, undoubtedly, an important contribulion to make to the study of the Viking period but if its limitations are not recognised it may do more harm than g o o d " (1975 s. 64). Det är givetvis av stor betydelse att känna till förhållandena i hemländerna lör en riktig förståelse av vikingafärderna. I kapitel 4 behandlas därför några aspekter av det skandinaviska samhället. Bland dessa kan nämnas att Sawyer vänder sig mot teorierna om ätten som bas för den sociala organisationen och för

289

den enskildes skydd. Även om landskapslagarna omtalar många betalningsmottagare när det var fråga om mansbot (vilket kan a n v ä n d a s som stöd för ättens/släktens betydelse), menar Sawyer att det i praktiken bara var de allra närmast anhöriga som berördes. Istället bör lokala hövdingar och småkungar ha utgjort de personer den enskilde och hans familj var beroende av. Dessa lokala hövdinga r / s m å k u n g a r har efterhand inkorporerats under mäktigare kungar. I kapitel 5 berörs Skandinaviens kontakter med Europa före år 900. Handelns betydelse under romersk järnålder och framåt omtalas och 700-talets intensifiering av denna, markerad bl.a. i platser som Dorestad och för Nordens del, Ribe, behandlas. Ett spännande, dynamiskt, växelspel mellan handel (föranledd av Västeuropas behov av bl.a. pälsar, slavar och bärnsten), piratverksamhet inspirerad av denna (möjliggjord genom goda skepp med segel) och kungarnas växande betydelse för kontroll och skydd av handeln, skisseras. U n d e r 800-talet tillkom bl.a. Hedeby och Birka som brickor i detta spel. Då hade intresset även riktats mot islamiska köpmän, vilka också efterfrågade pälsar och slavar. Pirat- och plundringstågen nådde redan i slutet av 700-talet Västeuropa. Dessa händelser behandlas i kapitel 6. Som ovan refererats beskriver Sawyer hur vikingarna under 800talet utnyttjade svagheter i Frankerriket och på de brittiska öarna, vilket ledde till ett " p e n d l a n d e " över kanalen allt eftersom lyckan svängde. I början av 900-talet avtar attackerna bl.a. p.g.a. att förhållandena stabiliseras i de aktuella områdena. Alfred den Stores verksamhet kring år 878 bidrog härtill, men ocksä Rollos förläning år 911 i Frankerriket (Normandie) hade h ä m m a n d e effekt. De områden som var möjliga att kolonisera hade dessutom till stor del redan tagits i anspråk (Danelagen, Island m.fl.). Detta erövrande av land samt därpå följande bosättning i västerled behandlas i kapitel 7. Särskilt spännande är Sawyers redogörelse för förhållandena i England. Den bebyggelsestruktur vikingarna mötte där bestod av stora
Fornvännen 78 (1983)

290

Recensioner fler mynt (ur de fyra första volymerna av Corpus Nummorum Saeculorum IX-XI, socknar på bokstäverna A till F) visar att en koncentration av silverdepåer med terminus post q u e m på 950-talet finns på ön. Detta kan tyda på att färre gotlänningar än normalt återkom från sina utlandslärder strax efter detta decennium, även om Sawyer påpekar att andra tolkningar också finns. Vi har redan i inledningen noterat att Sawyer ingalunda utesluter handeln som en viktig faktor under vikingatiden. På orter av typen Birka oeh Hedeby hade den, under kungligt skydd, sin givna plats. Nordmännen kunde idka handel med islamiska köpmän i Bolgar och på andra ställen, men poängen blir att de, så att säga, handlade med stulna varor — slavar, pälsverk m.m. som de pressat ut ur befolkningen på väg till handelsplatsen. De engelska mynten, så gott som alla från perioden 980-1051, uppfattas som hitlörda genom de välkända gälderna eller genom betalning fiir krigstjänst. Sawyer visar på betydelsen av året 1051, då Edward Bekännarcn upplöste sin skandinaviska flotta och också ökade myntens vikt. Dessa mynt nådde uppenbarligen inte Skandinavien och Sawyer ser detta som ett tecken på att mynten inte hade något med handel att göra. Inte heller de tyska mynten behöver ha kommit till Skandinavien genom handel. Handelsvägen under 1000-talet från Västeuropa till Novgorod och Ryssland tycks ha gått via södra östersjökusten och därför ej utnyttjat Gotland som transitohamn. Gotlänningarnas silverrikedom under 1000-talet har därför huvudsakligen införskaffats genom piratverksamhet, menar Sawyer. Frågor kring kristendom och hedendom behandlas i kapitel 9. H ä r betonas missionens anknytning till av kungar kontrollerade handelsplatser. En av många drivande krafter var kungarnas intresse av att locka kristna köpm ä n att besöka dessa platser. Den avslutande sammanfattningens titel, " K u n g a r och pirater" (istället för boktitelns " K u n g a r och vikingar"), ger Sawyers uppfattning i ett nötskal. Kungar (ofta med starkt kringskuren makt dock) och hövdingar enade inflytande på befolkningen, som ej var organi-

gods under vilka sorterade många mindre bebyggelseenheter. Dessa gods övertogs i m å n g a fall av vikingarnas ledare, som fördelade de mindre enheterna på sina män. Under 900-talet frigör sig emellertid många skandinaver i viss mån från detta beroende och fär i högre grad äganderätt till den jord de brukar. I samband med denna uppsplittring av de stora egendomarna bildas också m å n g a skandinaviska ortnamn, speciellt pers o n n a m n följda, av ä n d d s e r på -torp och -by. Detta innebär därför enligt Sawyer ej någon kolonisation av ny jord utan istället en ny rätt till platsen ifråga. Dateringen av ortnamnen ger alltså inte åldern på bebyggelsen. Problem kring skandinavernas aktiviteter i österled diskuteras i kapitel 8. Spår efter dessa finns bl.a. i visst gravmaterial (särskilt båtgravar) och i de islamiska berättelserna om Rus. Ofta kan personernas identitet som nordbor ifrågasättas, särskilt som lokal assimilation m.m. givit dem en mängd avvikande d r a g jämfört med den bild det nordiska materialet ger. Den hövding vars begravning i båt Ibn Fadlan berättar om har exempelvis en dräkt med knappar, vilket så vitt vi vet inte förekom i Norden. Rus var också beteckningen för en rad olika folk, ibland vilka ruserna från Kiev intog en framträdande plats. Frågan om hur det islamiska silvret nådde östersjöområdet är enligt Sawyer av central betydelse för förståelsen av vikingatiden. Den tolkning han väljer är, som inledningsvis n ä m n d e s , att silvret erhållits genom utkrävandet av tributer eller genom plundringar. Lokala hövdingar bör dessutom ha anställt n o r d m ä n , "väringar", fcir att skydda sina områden mot angrepp. Den islamiska silverströmmen till Skandinavien tycks upphöra ca 965 (för att sedan återkomma, dock i mindre skala). Till Ryssland fortsätter den enligt Sawyer även efter 965, om än i mindre omfattning. Hade nu silvret kommit till Skandinavien genom handel borde även dessa senare mynt ha nått oss. Istället menar Sawyer att stärkta försvarsmöjligheter ca 965 kan ha hindrat nordmännen från att lyckas med sina förehavanden i österled. En statistik över 30 gotländska silvcrdepåer från 900-talet innehållande 10 eller
Formännen 78 11983)

Recensioner serad i ett starkt ättesamhälle med släkten/ ätten som garant för den enskildes skydd. Istället byggde den sociala organisationen på större eller mindre familjer i beroendeställning till kungar och stormän. Kungar kontrollerade den till särskilda platser koncentrerade handeln. Vikingarna var "pirater", visserligen av varierande slag och ofta under ledning av kungar och hövdingar. Genom att utkräva tributer och företa plundringståg eller erövra land kunde ledarna öka sin status och belöna och utöka sina följeslagare. Peter Sawyer har vänt sig mot den vanliga uppfattningen att vikingarna i västerled var våldsmän, medan de i österled var köpmän. Mycket av det som tillskrivits nordmännen i väst (utan att överdriva våldsamheterna) överförs av Sawyer på österledsfärderna, vilket förefaller rimligt. I sitt förord anser han sig behöva förklara eller rent av be om ursäkt för att han lägger ytterligare en bok om vikingatiden på den hög som vuxit fram pä senare år. Denna bokhög består dock till stor del av arbeten som i huvudsak upprepar vad som skrivits tidigare, och sådana böcker har vi mycket riktigt nog av. Kings and Vikings är d ä r e m o t kontroversiell och trots sin karaktär av syntes pekar den ändå framåt och inbjuder till fortsatt forskning. Sådana böcker har vi verkligen ett stort behov av. J a g vill inte lämna Sawyers bok utan att göra några egna utvikningar. Den av så gott som alla omfattade synen på Gotlands silverd e p å e r som uttryck för en handdsidkande bondefolkning fär sig en allvarlig knäck av Sawyers framställning. Uppfattningen om Gotlands särställning som h a n d d s ö grundar sig till stor del på den enorma mängd silverd e p å e r som hittats där jämfört med det övriga Sverige. Accepterar vi Sawyers tes om "piratverks a m h e t " — snarare än handel — får vi lätt uppfattningen att Gotland, p.g.a. mängden silverdepåer, varit ett riktigt vikinganäste, utan motstycke någon annanstans. Sawyer kan tänka sig att illustrera detta med hjälp av de aggressiva vikingar som bemannar skeppen på de gotländska bildstenarna. Ett sätt att komma vidare i diskussionen

291

vore att försöka utreda om Gotland under vikingatiden verkligen var rikare på silverdepåer än a n d r a landskap. J a g ska här använda Södermanland med motsvarande bebyggelsemässiga, sociala och ekonomiska förutsättningar för att försöka belysa förhållandet. Antalet bebyggelseenheter (gårdar) på Gotland under vikingatiden har beräknats till ca 1200 (Carlsson, D. 1979 s. 148 lig. 149). För Södermanland (som till ytan är ca 3 gånger större än Gotland) har Hyenstrand räknat fram siffran ca 1400 bebyggelseenheter (1974 s. 88 och 1982 s. 165). M o t Gotlands ca 375 silverdepåer (med mer än ett mynt eller föremål, Stenberger 1958 s. 13) kan Södermanland bara uppvisa ca 25 (Linder-Wdin 1935 s. 58). Gotland är alltså idag 15 gånger rikare på silverdepåer än Södermanland (tar vi hänsyn till ytstorleken 45 gånger rikare). Detta kan kanske förefalla tydligt nog, men bilden måste nyanseras för att kunna användas vid belysandet av vikingatida förhållanden. Ser vi på antalet vikingatida bronsspännen har på Gotland påträffats hela 5000 stycken (enligt egen genomgång), medan antalet hittade i Södermanland bara är ca 100 (enligt genomgång utförd avfil.kand. I n g m a r Jansson, Uppsala). Enligt ovanstående sätt att räkna rikedom är Gotland idag 50 eller i förhållande till ytan, 150 gånger rikare på spännen än Södermanland. Det torde nu vara uppenbart att det inte är e n b a r t silverdepåer Gotland är rikt på, utan vikingatida fyndmaterial överhuvud. Av detta följer emellertid att siffrorna 375 respektive 25 silverdepåer inte direkt kan användas vid en jämförelse mellan Gotlands och Söderm a n l a n d s rikedom under vikingatiden, utan de måste först relateras till något annat tal. Beräknar vi förhållandet mellan silverdepåer och bronsspännen erhåller vi lör Gotlands del en silverdepå på 13 spännen, medan Södermanland uppvisar en depå på 4 spännen. Man skulle alltså kunna säga att Södermanland idag är 3 gånger rikare på silverdepåer än Golland, i förhållande till antalet spännen. Det är dock ej möjligt att uttala sig om detta förhållande även gäller för vikingatiden. Det förhärskande brandgravskicket i Söderh omännen 78 (1983)

292

Recensioner keshandel". De av kungen kontrollerade och skyddade handelsplatserna av typen Birka och Hedeby skulle då te sig tämligen överflödiga. Handel är därför ingen bra förklaring till silverdepåfenomenet. Att silverdepåerna skulle ha ackumulerats lokalt motsägs av den ringa cirkulation silvret haft sedan det väl nått sitt depositionsområde (Malmer, M.P. 1973 och Malmer, B. 1983). En sådan omfattande silvercirkulation inom ramen för lokal handel är dessutom omotiverad i samhällen huvudsakligen baserade på självhushållning. Peter Sawyers tes om silverdepåerna som spår efter i utlandet omkomna deltagare i vikingafärder, organiserade av lokala hövdingar av typen Ingvar, synes för närvarande bäst förklara den fyndbild som håller på att växa fram. Referenser
Carlsson, A. 1983. Djurhuvudlbrmiga spännen — produktion och konsumtion. Gutar och vikingar. Historia i fickformat, utgiven av Statens Historiska Museum, Stockholm. Carlsson, D. 1979. Kulturlandskapets utveckling på Golland. En studie av jordbruks- och hehyggelseförändringar under järnåldern. Visby. Corpus nummorum saeculorum IX-XI qui in Suecia reperti sunl (CNS). Volymerna 1.1-4. 1975-82. Ed. Brita Malmer. Utg. av KVHAA resp. Kungl. Myntkabinettet. Stockholm. Hatz, G. 1974. Handel und Verkehr zwischen dem Deulschen Reich und Schweden in der späten Wikingerzeit. KVHAA. •Stockholm. Hyenstrand, A. 1974. Cenlralbygd—Randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Stockholm. — 1982. Forntida samhällsformer och arkeologiska forskningsprogram. Stockholm. Linder-Welin, U.S. 1935. Södermanlands skattlynd från vikingatiden. Bidrag lill Södermanlands äldre kulturhistoria XXVIII. Strängnäs. Malmer, B. 1983. Hur gutarna använde silvret. Gutar och vikingar. Historia i fickformat, utgiven av Statens Historiska Museum, Stockholm. Malmer. M.P. 1973. En korologisk aspekt pä tolkningen av den gotländska järnålderns myntfynd. FFT 75. Helsinki. Sawyer, P.H. 1962. The Age of Ihe Vikings. London. (Ny, omarbetad upplaga 1971 saml nytryck 1975). Stenberger, M. 1958. Die Schalzjunde Gotlands der Wikingerzeit. I. Text. KVHAA. Stockholm.

m a n l a n d bidrar starkt till att hålla nere antalet kända spännen. På Gotland härrör flertalet spännen från skelettgravar, som är relativt lätta att finna. M a n kanske ändå kan våga sig på den gissningen att Södermanland m.fl. landskap, vid vikingatidens slut har haft lika m å n g a silverdepåer kvar i jorden i förhållande till sin folkmängd som Gotland har. O m vi räknar med att de gotländska depåer vi idag känner utgör så pass mycket som 5 % av dem som en gång lades ned utan att kunna tas upp igen av sina ägare, erhåller vi i genomsnitt hela 6 silverdepåer per gård (Carlsson, A. 1983). O m vi överför siffran 6 depåer per gård till Södermanland, blir totals u m m a n under vikingatiden ej upptagna depåer ca 8400. Av dessa har vi alltså hittat 25, dvs. 0,3 % . J a g förutsätter vid dessa beräkningar en bebyggelsestruktur bestående av "flerhushållsgårdar" (Carlsson, A. 1983), vilket gör det stora antalet depåer per gård mer lättbegripligt. Att vi idag känner så mycket som 5 % av de gotländska silverdepåerna men bara 0,3 % av de sörmländska, ska sannolikt förklaras med att sentida faktorer som t.ex. nyodlingsverksamhet, i hög grad drabbat de gotländska vikingatida boplatserna vid en tidpunkt då antikvariska myndigheter var aktiva och förm å d d e rädda många depåer. De sörmländska skulle enligt detta tankesätt ha skingrats långt tidigare, eller alternativt i större utsträckning ligga kvar i jorden. Motsvarande skillnad finns även med avseende på spännefrekvensen. På Gotland finns i genomsnitt 4,2 spännen per vikingatida gård, medan motsvarande siffra för Södermanland är 0,07. Även denna skillnad torde som ovan nämnts bero på post-vikingatida faktorer. Vi kan alltså inte idag på bas av fyndmängden uttala oss om huruvida Gotland under vikingatiden var rikare på silverdepåer än exv. Södermanland, och inte heller kan vi på dessa grunder påstå att gotlänningarna hade fler bronsspännen än sörmlänningarna. O m många silverdepåer är något normalt lör de flesta vikingatida gårdar, oavsett landskap, skulle det, om de vore tecken på handelsfärder utomlands, innebära att så gott som varje gård själv kunde svara för sin "utriFornvännen 78 (1983)

Anders Carlsson Inst. för arkeologi Stockholms universitet S-106 91 Stockholm

Recensioner Vid älven. Fångst och odling. Göteborgs Arkeologiska M u s e u m . Årstryck 1979-1980. Red. Stina Andersson och Lili Kaelas. Göteborg 1980. Vid älven. Att se på forntiden. Göteborgs Arkeologiska Museum. Årsbok 1981-1982. Red. Lili Kaelas och H a n s Manneby. Göteborg 1982. Med årstrycket 1979-1980, Fångst och odling, har Göteborgs Arkeologiska Museum fullbord a t en temaserie om Göteborgsområdets förhistoriska utveckling. Ett par av dessa teman u m m e r har jag haft förmånen att tidigare få a n m ä l a för Fornvännens läsare. Med årsboken 1981-1982, Att se på forntiden, inleds något nytt, en kanske mera debattinriktad årsboksform. Fångst och odling inleds med en kort introduktion av redaktören Lili Kaelas, varpå följer en omfattande uppsats av Åke Hillefors om "Göta älvs mynningsområde — en gynnsam livsmiljö för forntidens människa". Kapitlen i övrigt är följande: " M e d pil eller plog — om jägares och bönders jakt på m a t " av J o h a n Wigforss, " S å bodde m a n " av Berit Sandberg, " S å begravde m a n " av Stina Andersson, "Bronsålderskvinnans d r ä k t " av Kjerstin Cullberg och Ulla Michadsen, "Konst eller magi?" Funderingar kring inventar i e n u m m e r 127" av J a n Erik Sjöberg, "Hällbilder i G ö t e b o r g " av J a r l Nordbladh och " H u r var forntidens samhällen organiserad e ? " av Lili Kaelas. Årstrycket avslutas med en förteckning över skrifter utgivna av Göteborgs arkeologiska Museum. I detta s a m m a n h a n g skall främst Äke Hillefors' avsnitt granskas. Det bör dock först kort konstateras, att övriga här uppräknade kapitel på ett intresseväckande sätt skildrar olika förhistoriska skeenden och företeelser såsom man ur arkeologisk synvinkel kan tolka d e m i dag. Läsaren, såväl yrkes- som lekmannen, får här enligt min mening en väl avvägd situationsbeskrivning, som gör att han eller hon snabbt och lätt tillägnar sig nödvändig bakgrundskunskap i de aktuella ämnena senare a n v ä n d b a r såväl vid museibesök som vid fältstudier. Så åter till Åke Hillefors' avsnitt. Som

293

framgår av uppsatsens titel behandlas här naturmiljöns förändringar i älvens mynningso m r å d e n , den naturmiljö som formade människornas livsbetingelser. Förf. börjar långt tillbaka i tiden före den senaste stora nedisningen, för ca 115 0 0 0 135 000 år sedan. Uppenbarligen rådde då s å d a n a förhållanden, att människor mycket väl hade kunnat överleva här. Men spår saknas. Likaså saknas spår av mänsklig aktivitet från den följande nedisningsperioden, trots att Västsverige uppenbarligen varit isfritt vid minst tre tillfällen, s.k. interstadialer. Undersökningar i två stora grustäkter norr resp. söder om Kungälv- visar detta. H ä r har bl.a. rester av m a m m u t och myskoxe påträffats i avlagringarna. Självfallet kan istidsjägare även ha besökt vårt område, men fynd saknas som sagt. Framtida undersökningar i de n ä m n d a takterna, främst då den vid Dösebacka, kan dock ge positiva resultat, menar den optimistiske Åke Hillefors. Det är utan tvivel fascinerande för en "vanlig" nordisk arkeolog, att plötsligt fä dessa nya perspektiv på ev. mänsklig verksamhet inom landets gränser i ett så tidigt skede av historien. Kanske har Hillefors här öppnat dörren till ett nytt arkeologiskt forskningsfält! Förf. fortsätter efter den spännande inledningen med en beskrivning av älvdalens och mynningsområdenas efteristida utveckling. Berggruiidsformer, jordarter, smältvattenavlagringar, landhöjning, sandbackar och leror m.m. presenteras på ett lättläst och instruktivt sätt. D ä r p å följer avsnitt om vattensammansättningens betydelse för bl.a. det biologiska livet i älvmynningen och därmed de livsbetingelser som funnits för människan. Det är ingen tvekan om att förhållandena varit gynnsamma alltifrån äldsta tid. Så följer en exposé över miljöns förändringar alltifrån mellanistiden, över istiden, in i efteristiden. Från isens avsmältning och framåt mot vår tid fär man en mycket noggrann redovisning av såväl florans som faunans förändringar. Även människan och hennes övergång från jägar-samlartillvaron till bondelivets mera stationära liv skildras på ett instruktivt sätt. Slutligen sammanfattas hela uppsatsen i ett finalavsnitt, d ä r förf. ställer frågan: Har Göta
Förmännen 78 11983)

294

Recensioner De härpå följande två kapitlen av Gösta Ö b o m resp. H a n s Mannyby handlar om skolan, barnen och museet. Kanske de viktigaste frågorna för ett museum! Barnen är ju framtidens museibesökare och därför som grupp oerhört betydelsefull, förutsatt att positiv påverkan sker vid de första besöken. Att döma av de ansträngningar som gjorts och de resultat som visas härav från barnens sida, tycks museet ha lyckats bra. För detta bör man ha en eloge. S p ä n n a n d e och skrivet med kritisk inlevelse är kapitlet "Människor: somliga? många? alla? På spaning i den nya basutställningen i Göteborgs arkeologiska mus e u m " av Carl-Axel Moberg. Man kan här tölja tankar som rör sig ut i ett världsperspektiv och därifrån in mot det lilla "in i en allmogestuga". Carl-Axel Moberg är kritisk mot just detta att museet i kanske för hög grad skildrar det lilla, det begränsade. M a n bör blicka ut, " K r y p a in under takåsen — och titta ut i världen!" som en av bildtexterna i avsnittet lyder. In- och utblickar bör växla, in- och utfällsvinklar prövas både i det lilla, det mellanstora och det stora. Till det mellanstora hiir nog bl.a. bilden av Danmark-Norge—Sverige: mötesplats Göteborg. Intressant! Karaktäristiskt är att spaningen slutar med en "kluven u n d r a n " och efterskriftens konstaterande: "Därför kan en basutställning aldrig bli färdig. T y basen rör sig, och den synliga världen, och den osynliga . . . " Ingen arkeolog eller museiman beir missa Carl-Axel Mobergs rader. De ger nya in- och utfällsvinklar. Även Rolf Anderbergs kapitel " V a d säger Olve bonde?" är skrivet i kritisk anda. Förf. m e n a r nog att man i viss mån har varit alltför försiktig i utställningen t.ex. i det rent praktiska d ä r man enl. Anderbergs mening ej lyckats att klart leda besökaren runt utställningen eller ange tillräckligt tydliga tidsangivelser. Inte heller tycker Anderberg att frågor typ "varför så fattigt?" fått sina svar. "Religionen" och "offerberget" är också frågetecken. V a d säger Olve bonde om sådana företeelser? Kritiken är positiv och kan vara en fingervisning till alla museimän och -kvinnor att kanske våga lite mer. Arkeologin förlorar säkert inte på det. Slutkapitlet "Arkeologiska utställningar är

älvs mynningsområde varit en gynnsam trakt för mänsklig försörjning? Svaret är givetvis ett j a . Variationsrikedomen hos naturmiljön har varit gynnsam. Därför har människor föred r a g i t j u s t det här området framför Hallandså a r n a s och Nord- och Mellanbohusläns ådalar, åtminstone i viss utsträckning. Som läsaren av denna anmälan förstår har undertecknad fascinerats av Hillefors beskrivning av områdets utveckling sett ur en annan forskningsdiciplins än arkeologins ögon. En rad nya infallsvinklar, som arkeologen normalt ej tänker på, bildar utgångspunkten fcir de förda resonemangen. J a g kan bara rekommendera var och en som läser denna anmälan, att själva slå sig ner med den aktuella årgången av Vid älven för några timmars angen ä m och lärorik avkoppling. Boken kan alltså med fördel studeras såväl av lek som lärd. Bildmaterialet, såväl fotos som teckningar, kartor och diagram, är utmärkt. Så årsboken 1981-82, den som handlar om Att se på forntiden. Förordet av Lili Kaelas är närmast en programförklaring dels för den nya utställningen i Göteborgs Arkeologiska Museum dels för just den här boken. De olika avsnitten och dess förf. presenteras även kort med "förhoppningen att här framlagda bedömningar och värderingar skall väcka intresse för museet och ge upphov till en befruktande debatt, som leder till att museet ännu bättre kan möta de ställda förväntningarna". J a g tror nog man kommer att lyckas med sitt syfte. Första kapitlet, "Basutställningar: En återblick", är skrivet av Lili Kaelas. Här lämnas en fyllig historik över museets framväxt och de olika basutställningarnas växlingar fram till våra dagar. Avsnittet är av stort museologiskt intresse och har ett självklart värde inte minst i den forskningshistoriska diskussionen. Stina Andersson och J o h a n Wigforss står för det följande kapitlet " U t med arkeologin", d ä r m a n beskriver basutställningens roll i museets utåtriktade verksamhet. Beskrivningen är intressant och visar på en inriktning som flera svenska museer nu försöker tillämpa fcir sin arkeologiska utställningsverksamhet.
Fornvännen 78 (1983)

Recensioner också en angelägenhet för universiteten" avArne B. J o h a n s e n ger läsaren viktiga synpunkter på utställningar sedda från universitetssynpunkt, något som är ovanligt i vårt land. H ä r ställs frågor om arkeologins uppgift, universitetsarkeologi, utställningsarkeologi, utställningsproblem, avgränsningsproblem, lörmedlingsarkeologins status och arkeologin på väg ut eller in. Huvudtanken rör sig nog kring det som Arne B. Johansen kallar förmedlingsarkeologi. Vi måste faktiskt på ett helt annat sätt än i dag söka oss fram mot utbildning i "arkeologisk förmedling" och ge en sådan utbildning god status. G e n o m förmedlingsarkeologin skall vi på ett helt a n n a t sätt än i dag nå ut till allmänheten och därigenom lära ut det nyttiga arkeologin har att ge oss. " D e enda erfarenheter vi har ligger i forntiden", säger Johansen lite tillspetsat och slutar med orden: "Genom förmedlingsverksamhet skall arkeologin bli ett väsentligt redskap för att hålla en god och

295

säker kurs på vår vandring genom nya årtusenden." Detta får bli slutvinjetten på denna anmälan. Några u n d r a r kanske varför här framförts så lite kritik. Svaret blir att kritik här inte behövs, inte leder någonstans. Det positiva dominerar starkt. Som alla förstår får man genom läsning av de två sista numren av Vid älven stora och goda inblickar i vad som händer vid vår västra kust och att detta skeende är av största vikt för oss alla, var vi än bor i Sverige. Böckerna kan rekvireras från Göteborgs Arkeologiska Museum, Norra Hamngatan 14, 411 14 Göteborg. David Damell Riksantikvarieämbetet Box 5405 S 114 84 Stockholm

I n g e m a r Olsson, Gotländsk natur och historia speglade i ortnamnen. 247s. Barry Press Förlag. Visby 1979. ISBN 91-7400-100-0. I n g e m a r Olsson, professor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet, är ett välkänt namn för Gotlandsvänner med kulturhistoriska intressen. Sedan han 1959 dokumenterade sig såsom eminent kännare av gotländskt språk och gotländsk natur och kultur med doktorsavhandlingen Gotländska lerrängord, har han publicerat en rad studier kring gotländska ord och (i synnerhet) o r t n a m n . Med tiden har Ingemar Olssons forskning kommit att inriktas på nya banor; intresset har, som han själv uttrycker det, " m e r och mer glidit över på frågan, i vad mån ortnamnsforskningen kan bidra till att kasta ljus över olika arkeologiska, bebyggelsehistoriska och historiska problem" (Olsson 1979 s. 9). H ä r finns otvivelaktigt mycket att hämta, d ä r o m bär inte minst Olssons egna bidrag syn för sägen. Långt utanför ortnamnsforskarnas krets uppmärksammades hans för

några år sedan utkomna arbete Gotlands stavgardar — en ortnamnstudie vari han av allt att d ö m a presenterat den slutgiltiga lösningen till ett klassiskt problem inom Gotlandsforskningen — ett problem som sedan generationer sysselsatt inte bara språkmän utan också (och kanske i högre grad) arkeologer, religionshistoriker och historiker. Gotländska terrängord är sedan länge slutsåld och m å n g a andra av Olssons gotländska studier är publicerade i vetenskapliga skrifter som kan vara svåråtkomliga fcir gemene man. Intresset för gotländsk ortnamnslitteratur är samtidigt inte att ta miste på. Det måste därför hälsas med glädje att Ingemar Olsson i sin nya bok Gotländsk natur och historia speglade i ortnamnen återger sexton artiklar ur sitt tidigare författarskap, omarbetade till en för lekm a n n e n mer lättillgänglig form. De sexton artiklarna bildar var sitt kapitel i boken, som är indelad i två huvudavdelninga r " N a t u r " och "Historia". Det sjuttonde och sista kapitlet, "Sälfångst och ortnamn på F å r ö " är nyskrivet; det har även publicerats
Fornvännen 78 (1983)

296

Recensioner avljudsförhållande till varandra: ändeisen, det a n n a r s inte alltför vanliga suffixet -aid-, har de gemensam. På västra sidan av Fårö, längs den höga, oländiga kuststräcka som kallas Bjärget, är det inte lätt att finna lämplig hamnplats. Från Lauterhorn upp till Sotu är det egentligen endast vid T u n g u och Smoju som fiskarna kan ta sig i land om vinden skulle bli för envis. N a m n e t Smoju med motsvarigheter på tre a n d r a håll på Gotland utgörs, visar Olsson övertygande, av ett gammalt appellativ smojga 1. bildat till verbet smyga. Det kan jämföras med Smögen och liknande namn syftande på trånga vikar eller smala sund. A n d r a namnelement som Olsson kunnat sammanställa med gamla starka verb är sylgå f. ' r ä n n a på havsbotten' och brit-, vilket betecknar "en långsträckt, hylliknande avsats med skarp kant i övergången frän horisontaltill vertikalplanet". Det förstnämnda ordet, som i själva verket är identiskt med riksspråkets sölja, har bildats till verbet svälja — en söljas uppgift kan ju sägas vara att "svälja" en rem. Brit- hör till *writan 'rista' (jfr eng. write 'skriva' eg. 'rista'); på Gotland kan nämligen förbindelsen äldre wr övergå till br, såsom även skett i exempelvis bräide = vrida. M a n behöver inte vara särskilt fantasifull för att fä ett intryck av att de skarpkantade Britformationcrna ristats ut ur kalkstenen. På senare år har ortnamnens egenskap av fornminnen ofta framhållits. För den som förstår att tolka dem kan ortnamnen onekligen avlockas väl så många upplysningar om g å n g n a tider som någonsin fornlämningar i vedertagen mening. " D ä r historien tiger, där talar ofta själva marken genom namnen på sina floder och berg, sina byar och g å r d a r " skrev cn framstående språkforskare vid förra sekelslutet. Yttrandet vinner en slående bekräftelse redan i inledningskapitlet till bokens a n d r a huvudavdelning, "Historia". På strandvallen av vad som i forna tider varit en udde längst inne i Bandlundviken i Burs socken finns en märklig fornlämning: grunden till ett stolphus av omkring 30 meters längd oeh 8 meters bredd. Inne i denna av allt

separat (Barry Press Förlag 1979. ISBN 917400-102-7). Den första avdelningen " N a t u r " (kap. 1—8) omfattar en stor del av innehållet i Gotländska terrängord. Läsaren möter här en rad för Gotland karakteristiska terrängord och terrängnamnselement såsom ård, org-, vatung-, pall, bräun {brun) m.fl., och får samtidigt stifta bekantskap med den forskningsmetod grundad på minutiös språklig och topografisk analys med vars hjälp Olsson framgångsrikt kunnat belysa deras ursprung och utveckling. En god inblick i vilka svårigheter som språkforskaren ställs inför när det gäller att reda ut en tilltrasslad härva av former och betydelser hos ett urspårat ord ges i kapitel 2. Däri behandlas den märkliga benämning på 'glänta, smal öppning i skog' som bara på Fårö uppträder i så skiftande former som dismeil, dismeild, gismeil, glismeil och lismeil. På övriga Gotland kan ordet dessutom brukas i varjehanda specialiserade betydelser såsom 'vinddrag mellan två hus' eller 'öppning i skogen som ger fri sikt ut mot havet'. Olsson visar att det måste leda sitt ursprung till det lipzmeli som finns belagt på ett ställe i Gutalagen d ä r det talas om åverkan på gärdesgårdar. Lipzmeli betecknar en uppriven öppning, bred som ett led, och led, på gotländska lid, är mycket riktigt ordets första sammansättningsled. Senare leden är meli, en nära släkting lill mål ' m å t t ' (jfr spannmål). Från att ha a n v ä n t s om öppningar i stängsel har ordet kommit att brukas om öppningar i horisonten, utrymmet mellan två hus och senare om vinden som blåser där etc. På Gotland finns av naturliga skäl rätt m å n g a ord som har med blåst och vind att göra. O m ett öppet, kallt och blåsigt område kan man använda det fornnordiskt klingande ordet gaimald— en språklig dyrgrip med motsvarighet endast i ett annat ålderdomligt nordiskt öspråk, nämligen isländskan. Där har gaimald sin närmaste släkting i ett gimald 'stor spricka, stor öppning; oproportionerligt stort u t r y m m e ' . Ursprungsinnebörden bör hos gaimald liksom hos gimald ha varit 'gap, svalg' — den bakomliggande ordroten brukar tillskrivas betydelsen 'gapa'. Enda formella skillnaden mellan orden är att gim- och gaim- står i
Förmännen 78 (1983)

Recensioner att diima vikingatida husgrund har påträffats anmärkningsvärt många nitar av järn. U p p emot husgrundens södra ände leder en djupt grävd ränna. M a n kan, framhåller J o h n Nihlén, som undersökt platsen, knappast tänka sig a n n a t än att rännan anlagts för att en båt skulle föras upp till huset. Det intressanta är att en sägen, som Säve upptecknade, förtäljer att "fornfädrens 'Snäckor' eller skutor" här skulle ha dragits upp ur viken och satts i förvar under ett hus på stolpar, "Snäckhuset". Nihlén skriver att husets läge och frånvaron av sydgavel inte utesluter att traditionen har rätt — i själva verket utgör det faktum att fornlämningen av ålder kallats Snäckhus ett bevis för att så är fallet. Ordet snäcka är nämligen fornspråkets gängse ben ä m n i n g på ledungsskepp, krigsskepp. Ortn a m n e n s värde som historiska källdokument ställs här i blixtbelysning: Olsson kan påvisa ordet snäcka i ytterligare tolv ortnamn knutna till forntida eller ännu existerande hamnplatser, vilka påfallande j ä m n t fördelar sig på Gotlands västra och östra kust. Märkligt är att ingen av dessa hamnplatser gjorts till föremål fiir en arkeologisk undersökning (det är nu tio år sedan 5nac/x-namnsstudien publicerades i Fornvännen) — de borde onekligen ha en del att säga om gotländsk sjöfart och gotländskt sjöförsvar under vikingatid och medeltid! V ä r t att notera är att Ingemar Olsson i detta s a m m a n h a n g refererar och ansluter sig till en tolkning av det livligt debatterade stadsnamnet Visby, som Lars Hellberg muntligen framfört 1958. Enl. denna skall Visby förstås som "Vi's b y " (d.v.s. "staden Vi"); platsen d ä r staden ligger bar nämligen från början, såsom framgår av Gutasagan, namnet Vi 'helig plats, kultplats'. Stadsnamnet vore alltså till sitt ursprung en epexegetisk ordfogning av s a m m a slag som Stockholms stad. Tyvärr kommer presentationen av detta tilltalande tolkningsförslag på en något oväntad och undanskymd plats (not pä s. 122). Nog h a d e Visby varit värt ett eget kapitel! Efter kapitlet om Snac/c-namnen följer en studie över det omdiskuterade ordet hölter 'blåstång', som vid första påseende kunde tyckas bättre höra hemma i bokens förra av-

297

delning. Placeringen är emellertid motiverad d å artikeln ger en god påminnelse om att inte bara ortnamn utan även ord kan ge bidrag till belysningen av dunkla skeden av vår historia. Olsson vill förklara hölter såsom ett ursprungligt *hauh-lra, en bildning till samma ieur. rot *keu'höya, välvning' m.m. som ingår i ordet hög (got. hauhs, fvn. haugr). Eftersom den urnordiska förbindelsen auk övergår till o överallt utom på Gotland (sockennamnet Lau och stadsnamnet Oslo innehåller samma ord urnord. lauh 'låglänt ängsmark'), måste håller längs Östersjöns övriga kuster i så fall förutsättas var lånat från forngutniskans *hautr. Är detta riktigt — förklaringen är elegant, men som Olsson själv understryker något osäker — utgör ordet ett intressant vittnesbörd om ett gutniskt inflytande på omgivande kustmål under vendeltid oeh vikingatid. De b å d a sockennamnen Hablingbo och Elinghem har länge betraktats som två rara plantor i den nordiska floran av m ^ - n a m n . M a n har jämfört med engelska ortnamn av typ Nottingham, innehållande personnamn, och t.o.m. velat göra gällande att de skulle ha uppstått under västgermanskt inflytande. Hablingbo skrevs Hagbar(d)lingabo o. likn. under medeltiden oeh det har tett sig naturligt att i förleden se m a n s n a m n e t Hagbard, som tidigt spriddes i Norden med den omtyckta sagan om Hagbard och Signe. Hablingbo borde alltså kunna tolkas ung. som 'Hagbardsättlingarnas område'. Det elfte kapitlet bygger på en studie över dessa båda ortnamn som Ingemar Olsson publicerade tillsammans med Evert Melefors i N a m n och bygd 1976. Det källmaterial de båda forskarna där drar fram kastar nytt ljus över Hablingbo. En åker intill kyrkan visar sig heta Habbarsakar ( " H a u b a r d t " 1594). Ägonamnets förled låter sig utan större svårighet tolka som en sammansättning av hag(e) n. "inhägnad, hage' och gotl. bard ( = riksspråkets bård) 'upphöjd kant, rand' m.m. (ordet ingår i Barshage och Barlingbo). I själva verket skulle *Haghbardh, som kanske är ett gammalt tingsplatsnamn, kimna ligga till grund liir det inbyggarnamn *haghbardhlmgar som ingår i sockennamnet Hablingbo.
Förmännen 78(1983)

298

Recensioner det sedan länge ha varit förvandlat till en oländig sankmark. Förhållandet stödjer Sahlgrens tolkning: Det måste ha funnits stort behov av en bro över denna sankmark, och en relativt smal passage intill Lärbro kyrka är det enda ställe längs det forna sundet som l ä m p a r sig för brobyggnad. Förmodligen, skrev Olsson 1962, fanns här en bro långt innan kyrkan och kastalen intill byggdes, ja existensen av en bro var väl i själva verket förutsättningen för att dessa byggnader kom att ligga d ä r de ligger. Ingemar Olssons uppsats från 1962 fick en märklig epilog. Bara några månader efter publiceringen påträffade man vid plöjning i det forna sundet resterna av en gammal kavelbro. En preliminär analys visade att bromaterialet härrörde från ca 900 e. Kr. År 1975 påbörjades en arkeologisk undersökning av området vars resultat emotses med spänt intresse — om det kan fastslås hur bron var konstruerad bör man också kunna fä ett säkert besked om vad ordet lada i Lärbro, Läby och a n d r a ortnamn syftar på. N ä r a kyrkan i Fleringe finns en egendomlig naturbildning: skogsvegetationen avbryts plötsligt av en flera kilometer lång och ett h u n d r a t a l meter bred, fullständigt steril rygg av ljusgrå klappersten. Man har svårt att frigöra sig från tanken att sockennamnet Fleringe på något sätt står i samband med detta på långt håll synliga " s å r " i terrängen. Den forngutniska namnformen har rimligen varit *Flai&ingi, och *Flai8- kan inte jämföras med något känt gutniskt ord, men väl med bl.a. \*\dndskans JleiSur 'hudlöst ställe på kroppen' och norskans fleda (jlida?) 'tunn skiva, stort hudlöst sår' m.m. Betydelserna hos dessa västnordiska ord rimmar som synes väl med tanken om ett dylikt samband. Nu har det hävdats att den aktuella klapperstensryggen skulle ha uppstått först vid en skogsbrand under senare hälften av 1600talet. Men detta rimmar illa med det faktum att dess namn, Burgar eller Burgbackar, som innehåller gotländskans borg, vilket betyder just 'klapperstensvall', måste ha kommit till långt tidigare. En av Olssons sagesman, framlidne fyr-

Elinghem skrev Elingiahem under 1300-talet och uttalades förr (enl. bröderna Säve) "ajling-hajm"; den forngutniska formen bör ha varit *Ailingiahaim. Genom en skarpsinnig kombination lyckas Olsson och Melefors infoga även detta ortnamn i det för nordiska ingen a m n gängse mönstret. De sammanställer Elinghem med gårdnamnet Ire, som av allt att d ö m a går tillbaka på ett *Aira (äldst *Airön). *Aira kan knappast uppfattas som annat än en avledning till det gamla lånord (från latinets es n., gen. teris) som föreligger i fisl. eir 'koppar', fsv. Ir 'koppar, brons'. Sannolikt har detta *Åira ursprungligen avsett Ireå, vars vatten — det vill anmälaren g ä r n a intyga — har en iögonenfallande kopp a r b r u n färgton. Olsson och Melefors nämner som parallell det östgötska sjönamnet Årlången vilket enl. Elof Hellquists förmodan skulle omvittna upptagning av sjömalm. J a g har gjort vissa undersökningar beträffande detta sjönamn men inte kunnat finna något stöd for Hellquists tolkning i folktraditionen. Däremot förefaller sjöns botten närmast vattenbrynet, liksom stenarna längs strandkanten, ha ung. samma färgton som Ireå. Tyvärr erbjuder dock Ärlängen inte någon säker parallell då det inte är språkligt entydigt. Enligt en förklaring framförd redan 1910 av J ö r a n Sahlgren skulle sockennamnet Lärbro, skrivet Ledhubro, Ladhubro o. likn. under medeltiden, betyda 'bron som består av en vägbank'. Sahlgren hänvisade bl.a. till det uppländska Läby, fsv. Ladhuby ( < Ladhuby) som avallt att d ö m a innehåller ordet lada (uppl. ladu) i den speciella bet. 'vägbank'. Senare har a n d r a forskare såsom D.O. Zetterholm och L. Allvcgren istället hävdat att Lärbro omvittnar en upplags- eller lastningsplats (jfr ä. da. ladebro 'kaj, brygga'). Ingen hade likväl gjort sig mödan att undersöka den reala bakgrunden förrän Ingem a r Olsson gav sig i kast härmed i början av 1960-talet. Undersökningen avslöjade att förutsättningen för det sistnämnda tolkningsalternativet — att det forna sundet mellan Vägome- och Kappelshamnsvikarna förbi L ä r b r o varit segelbart vid namngivningstillfället — inte var hållbar. Vid tiden fcir namnets tillkomst måste sunFormännen 78 (1983)

Recensioner vaktmästaren Frans A. Siden på östergarnsholm, tycks ha varit en även för gotländska förhållanden ovanligt framstående meddelare. Sina uppgifter lämnade denne hedersman, berättar Olsson, "med samma ansvar . . . som om det gällt en rapport till direktören för Lotsvcrket". Tack vare Siden har Olsson kunnat rädda ett sextiotal ortnamn från ö s t e r g a r n s h o l m undan den eviga glömskan. Att den lilla ön varit så namnrik hänger troligen s a m m a n med fiskarnas behov av landmärken. Med ett av dessa landmärken, Raudstajnen, är en anekdot från P.A. Säves besök på ön förbunden. När Säve från långt håll fick syn på den stora, rödaktiga stenen undrade han först vad det var; kunde det vara en häst? " N a j " , upplyste en närvarande beredvilligt, " d e j ä r n grastajn, u den kalles liir Röida steinen i H a m n " . Säve, som månade om de gotländska dialekternas överensstämmelse med forngutniskan tillrättavisade honom genast: "Så skatt u inte säge, däu skatt säge R a u d c stajnen bi H a m n , skatt du säge, de reit". Det sjuttonde och sista kapitlet rymmer i likhet med det föregående en mängd språkligt och kulturhistoriskt intressanta ting. Däri behandlas olika metoder vid sälfångst, säljägarens vapen, sälköttets oeh sälhudens mångskiftande användning, sällångstplatsernas

299

n a m n oeh mycket annat. Där berättas också om den ofrivilliga färd på ett isflak som femton m ä n frän Fårö företog år 1603. Deras vådliga äventyr och underbara räddning efter fjorton dagars strapatser skildras på den ber ö m d a " k ä u t a t a v l a n " i Fårö kyrka, som finns utmärkt återgiven i färgtryck på bokens

pärm.
Gotländsk natur och historia speglade i ortnamnen är en mycket innehållsrik bok, dessutom föredömligt lättläst och pedagogisk, samt rikligt försedd med illustrationer av hög klass. Titeln är egentligen missvisande så till vida att Olsson inte bara låter ortnamnen, utan språket i vidare mening spegla den gotländska kulturen. Alla Gotlandsvänncr bör skaffa sig denna bok; för dem som faekmässigt kommer i kontakt med det gotländska kulturlandskapet beir den närmast vara självklar läsning. Det är angeläget att den sprids bland forskare inom ä m n e n som arkeologi, folkliv sforskning och kulturgeografi, då den ger goda inblickar i ortnamnsforskningen, dess speciella metoder, och — inte minst — dess användbarhet fcir a n d r a vetenskaper. Jan Paul Strid Runverket Riksantikvarieämbetet Box 5405 S-114 84 Stockholm

Heiko Steuer, Die Keramik aus derfruhgeschichtlichen Wurt Elisenhof. Wolf-Dieter Tempel, Die Kämme aus derfriihgeschichtlichen Wurt Elisenhof. Elisenhof. Die Ergebnisse der Ausgrabung der friihgeschichtlichen Marschensiedlung beim Elisenhof in Eiderstedt 1957/58 und 1961/64. Band 3. Studien zur Kiistenarchäologie Schleswig-Holsteins. Serie A. RömischGermanische Kommission des deutschen Archäologischen Instituts zu Frankfurt am Main. Institut fur Ur- und Friihgeschichte der Universität Kiel. 174 s. Verlag Peter Lang. Frankfurt am Main/Bern. 1979. Pris ca SFr 90.

Elisenhof är en marsklandsboplats belägen vid nordsjökusten i Schleswig-Holstein nära d a n s k a gränsen. Bosättningen kan dateras till yngre järnålder-tidig medeltid. Boplatsen är arkeologiskt undersökt och publicerad i ett flertal band. De olika fyndkategorierna är publicerade var lör sig. I band 3 behandlas dels keramiken, dels kammatcrialet i två sep a r a t a artiklar. I Die Keramik aus der friihgeschichtlichen Wurt Elisenhof behandlar Heiko Steuer den frihandstillverkade keramiken från boplatsen, dvs. keramiken från tiden före 950 e.Kr. Målsättningen med bearbetningen är att lä fram
Fornvännen 78 11983)

300

Recensioner påvisa en utveckling. Testerna verifierar de gjorda antagandena om kronologi och representativitet. En utveckling av mynningstyperna kan iakttas, liksom förändringen av kärlformen från s.k. " E i t o p f till " K u g d t o p f . Författaren antar att det importerade " M u s c h d g r u s " - g o d s e t , som utgör en relativt stor andel av keramiken under cn viss period, starkt har påverkat den lokala formgivningstraditionen. Ett viktigt resultat av en dylik bearbetning av ett större keramikmaterial, speciellt avseende formelementens frekvenser, är att man får möjlighet att med större sannolikhet inordna kärltyper i snävare kronologiska samm a n h a n g än brukligt. Keramikmaterialets korologi är även behandlad. De olika mynningstyperna respektive bottenbitarna, liksom "muschelgrus"keramiken redovisas på spridningskartor. Då m a n vet i vilka kronologiska skikt de olika typerna är vanligast kan man urskilja vilka o m r å d e n och därmed vilka husgrunder som har använts under de olika tidsskedena. I publikationen finns dock ingen karta med husgrunderna inlagda, utan endast en hänvisning till ett tidigare band, där de finns redovisade. Författaren nämner dock att keramiken återfinns utanför byggnaderna, antingen strax utanför eller på något avstånd ( = på en sophög?). Av speciellt intresse är diskussionen kring beräkningen av det ursprungliga antalet kärl som författaren framför. Utifrån mynningsoch bottenbitarna av all keramik (även " m u schelgrus"keramiken) fastslår han törst maximi- resp. minimiantalet kärl och fördelar dessa på det antal generationer ( = ca 30 år) som bebyggdseperioden täcker. Utöver detta måste även hänsyn tas till kärlens livslängd. Nutida undersökningar av afrikansk keramik i daglig användning har gett tal mellan 2,5—12,5 år, beroende på användningssättet (kokkärl mellan 2,5-10,2 år). En slutlig uppskattning av hur många lerkärl som samtidigt fanns i bruk på platsen stannar på 5—20 st. Ställt mot antalet hushåll blir det ca 2 lerkärl/ hushåll. Författaren visar även med ett schematiskt räkneexempel att keramiken sannolikt spela-

en findatering av keramikmaterialet för att d ä r m e d kunna datera andra svårdaterade fynd, växtdelar och bebyggelsehorisonter. Det bearbetade keramikmaterialet utgörs av ca 2000 "utvärderingsbara" skärvor, dvs. mynningsbitar, bottenbitar och ornerade bitar. Till detta kommer ca 300 skärvor snäckskalsmagrad importerad s.k. "Muschelgruskcramik" som endast används som referensmaterial vid dateringen av de förra, dä tillverkningstiden för detta gods är känt. Hur stort det totala keramikmaterialet är redovisas inte. Författarens uppfattning är att mynnings- oeh bottenbitarna är representativa vid cn uppskattning av det antal kärl som ursprungligen använts på boplatsen och för bedömningen av deras formgivning. Författaren har även empiriskt konstaterat att ett lerkärl i genomsnitt producerar 10 mynningsskärvor resp. 4 bottenskärvor vid sönderslag-

ning.
Keramikmaterialct har kodats i avseende å formelement och några tekniska element som bränning, magringsgrovlek, godslärg och ytbehandling. Vid bearbetningen har endast formelementen, och då speciellt mynningspartiets utformning använts. I publikationen finns ett utvikningsuppslag med olika mynningsvarianter, som kan vara användbart vid a n d r a bearbetningar av förhistorisk keramik. Efter kodningen har materialet sammanställts per lager (utgrävningen är utlörd i 8 lager). Tolkningen av tabellerna som bl.a. visar mynningstypernas frekvenser i de olika lagren, leder fram till en relativ kronologi för materialet. För en absolut datering av keramiken används några lagerbestämda daterbara fyndgrupper som importkeramik, ornerade vävtyngder, en bronsnyckel och en dendrokronologiskt daterad dörrpost. Boplatsen har sannolikt varit bebodd ca 700-950 e.Kr., dvs. ca 250 år. Resultaten av de beskrivande sammanställningarna har testats med Chi-kvadrat-test och Spearmans rangkorrdationskoefficienttest. Målsättningen med testerna var dels att kontrollera förekomsternas representativitet, dels att jämföra förekomster av formelement i de olika lagren med varandra, fcir att kunna
Fomvännen 78 119831

Recensioner de mindre roll i hushållen under 700-900talen än både tidigare och senare. Funktionen liir keramiken fastslås till "vanligen kokkärl". En sammanställning av de beräknade mynningsdiametrarna i diagramform ger som resultat en något oregelbunden kurva med m a x i m u m på 8 cm. Författaren tolkar den som ett resultat av två delvis överlappande normalförddningskurvor med toppar på 7,5 resp. 10,25 cm. Detta kan tolkas dels så att två snarlika kärlformer används samtidigt, dels att den ena kurvan representerar typen " E i t o p f ' den andra "Kugeltopf". Författaren behandlar även eventuella handels- och a n d r a kontakter med omgivande o m r å d e n , oeh gör jämförelser med gravfältskeramik från närbelägna gravfält. Ett intressant resultat av denna bearbetning är att kärlprofilerna fiir resp. gravfält visar tydliga g e m e n s a m m a drag, oberoende av kronologisk ställning, medan samtida kärl från olika gravfält inte visar lika stor överensstämmelse. Den lokala formgivningstraditionell har alltså varit dominerande över den kronologiska faktorn. M a n skulle kunna spåra vilka boplatser som hör ihop med vilka gravfält genom att a n v ä n d a lerkärls-profilerna. Detta förutsätter att m a n har tillräckligt med rekonstruerbara kärl från boplatserna. I sammanfattningen konstaterar författaren att man måste göra många likartade bearbetningar av de totala keramikmaterialen från boplatsundersökningar liir att fa till stånd en keramiktypologi som täcker stiirre o m r å d e n än Schleswig. Den behandlade keramiken avbildas förtjänstfullt på 29 planscher, mestadels som teckningar. Trots att författaren i texten beh a n d l a r skärvorna var för sig är de på plan-

301

scherna sammanställda till ca 440 kärl. Metoden bakom detta förklaras inte närmare. Bearbetningen av keramikmaterialct från Elisenhof är intressant främst ur metodisk synvinkel. Den visar att man med relativt enkla metoder kan lä fram betydelsefulla resultat. Det viktiga är att anpassa metoden till materialet och målsättningen. Wolf-Dieter Tempel, Die Kämme aus derfriihgeschichtlichen Wurt Elisenhof, indelar kammaterialet från Elisenhof i 9 grupper A—I, främst utifrån kamlörmen men delvis också orneringen. Stratigrafiskt jämförs kamfragmentens lägen med keramikens och kan därför dateras huvudsakligen till 700-800-talcn. G r u p p e r n a A—E är äldst och är också typer från nordsjöregionen, de har t.ex. ornering endast på ena sidan (till skillnad från de skandinaviska k a m m a r n a som har ornering på båd a sidor). G r u p p F är en i Skandinavien vanlig typ, ornerad med punkteirklar. Den finns även i Hedeby, längs södra östersjökusten och i nordsjö-marskområdet. G r u p p G har ett massivt " h a n d t a g " och är en kontinental form. T v å exemplar har framkommit i Sverige, på Gotland resp. Birka. G r u p p H består av ett enda exemplar av en skandinavisk k a m t y p som även förekommer i Hedeby. G r u p p J utgörs av 2 dubbelkammar. En del av k a m m a r n a är sannolikt tillverkade på platsen, medan andra är tillverkade avspecialiserade hantverkare. En kam i grupp F är försedd med svensk-norska runtecken. Synnöve Reisborg Riksantikvarieämbetet Box 5405 S-114 84 Stockholm

Linköpings stads historia. 5 delar. Linköping 1-3 1975, 4 1978 och 5 1981. Salomon Kraft, del 1, Folke Lindberg (huvudförf.) 2-3, Sven Hellström (huvudred.) 4 - 5 . ISBN 91-9701180-0. Redan under 1930-talet påbörjades arbetet

med ett historiskt verk om Linköping. Resultatet föreligger nu färdigt sedan de tre första delarna omarbetats i början av 1970-talet. Det har blivit fem innehållsrika band. H ä r skildras bygdens och stadens långa historia — från grå forntid till våra dagar. Sannerligen ett imponerande verk.
Fornvännen 78 (1983)

302

Recensioner Men låt oss gå tillbaka till del 1, till (örntiden och medeltiden. M a n antar att Linköping har sitt ursprung i en anläggning eller ett samhälle vid ett vägkors. N ä r stan anlades vet man icke, men sannolikt har det inte skett förrän under 1200talet. Men dessförinnan hade bygden varit befolkad under årtusenden, som David Damell påvisar. I en brett upplagd skildring med upplysande kartor och bilder lär vi hela det förhistoriska skedet uppdukat. Det gäller inte bara själva stadsområdet utan även omkringliggande socknar. Inom området har under tidernas lopp många fynd från stenåldern hittats. Vida berömd är graven från Bergsvägen, som grävdes fram av framlidne antikvarien Anders Lindahl. Det var en dubbelgrav med ovanligt rikt inventarium från ca 2<K)() f.Kr. (utställd i Linköpings museum). Bronsåldersfynden är få (ca 50). De är markant koncentrerade till områdena kring Linköping och Vreta kloster, där två gravar från tiden har undersökts. Men bland fornlämningarna inom området är säkerligen många från bronsåldern, bl.a. hällristningar. N ä r det gäller järnåldern har förf. haft ett stort material till sitt förfogande, både ifråga om fornlämningar oeh fynd. Under senare år har också omfattande undersökningar utförts inom Linköpingsomrädet med anledning avexploateringar av olika slag. Den romerska j ä r n å l d e r n är väl företrädd bland gravundersökningarna i motsats till folkvandringstiden. Gravfynden från vikingatiden är fä. Men som förf. framhåller kan framtida undersökningar ä n d r a bilden. M a n har inte grävt så mycket i anslutning till de nutida gårdstomterna, där de vikingatida gravfälten mestadels ligger. I slutet av sin artikel uppehåller sig förf. vid det äldsta vägnätet och v id områdets ortnamn. Linköpingsbygdens runstenar beskrivs och tolkas av Sven B.F. Jansson i ett utförligt kapitel. Ett fyrtiotal ristningar är kända, m å n g a tyvärr bara genom avbildningar, uppteckningar eller andra uppgifter. Runstenarna inom området tillhör så gott som alla tiohundratalet. Vid restaureringen av S:t Lars kyrka 1958 upptäcktes ett par runristade och rikt ornerade gravhällcr av kalksten, med res-

Första delen omfattar från äldsta tid till 1567. Det är kanske den delen som mest kan intressera denna tidskrifts läsare. Men innan vi går n ä r m a r e in härpå kan det vara lämpligt att fiirst stanna upp ett tag vid de andra delarna. A n d r a och tredje delen omfattar tiden 1567-1862. H ä r behandlas näringsliv, förvaltning, samhälls- och kulturliv. Det sociala problemet, den yttre stadsbilden och lärdomsstaden fär här sina särskilda avdelningar. Fjärde delen omfattar tiden 1863—1910. H ä r finns utförliga redogörelser ftir stadsplanering oeh bebyggelse av Sven E. Noreen och Dagny 'Torbrand. Det kan vara värt att något uppehålla sig vid deras avsnitt. Linköping var ännu vid mitten av 1800talet ett samhälle av medeltida karaktär både utseendemässigt och funktionellt. 'Torftigheten var påfallande. De offentliga byggnaderna var i stort sett bara kyrkorna, residenset (slottet), biskopshuset, stadshuset, fängelset och några skolhus. Men sen kom stenstaden med storbyggmästaren J o n a s Jonsson, som skapade den s.k. Jonssonempiren. Han omvandlade radikalt Linköping vid mitten av 1800talet. Stora hotellet vid Torget och gamla läroverket (nuv. stadshuset) är hans verk. Det senare ritades av den kände stoekholmsarkitektcn J o h a n Fredrik Åbom. Även Axel Anderberg, stockholmsoperans arkitekt, är representerad i Linköping (nya teatern 1903). I femte och sista delen behandlas stadens historia från 1910 till 1970. Även här medverkar Noreen med ett intressant kapitel om stadsplanering oeh bebyggelse. Stadens led a n d e arkitekt från 1908 ända till 1946 var Axel W. Brunskog. Han har kanske mer än någon a n n a n Linköpingsarkitckt satt sin prägel pä staden. Ett exempel på den s.k. nationalromantiska arkitekturen är sparbanken vid S:t Lars kyrka. Den är ritad av Torben Grut, Stockholmsstadions arkitekt. För den byggnadshistoriskt intresserade h a r Linköping mycket att bjuda på av såväl äldre som yngre arkitetur. Bara domkyrkan är ju ett kapitel liir sig.
Fomvannen 78 (1983)

Recensioner ter av en ursprunglig uppmålning. Ett lysande mästerverk enl. förf. Linköpings medeltida bebyggdsehistora skildras av Sven Ljungstedt. Han bygger härvid bl.a. pä de senaste årtiondenas arkeologiska och historiska undersökningarna av gator och byggnader, undersökningar som han i m å n g a fall själv deltagit i. Ljungstedt anser att Linköping fick karaktär av stad under 1200-talet, som tidigare omtalats. De arkeologiska vittnesbörden talar härför. En viktig undersökning var den som skedde 1948 och 1961, då södra delen av Stora torget grävdes ut. En undersökning i kvarteret Ambrosia ös-

303

ter om domkyrkan gav också viktiga bidrag till kännedomen om stadens medeltida topografi och bebyggelse. Redogörelsen lör det medeltida Linköping som det framträder i det arkeologiska materialet kompletteras av Salomon Krafts gedigna redogörelse för Linköping under medeltiden. Med Linköpings stads historia har vi lätt en stadsmonografi av imponerande slag. Erik B. Lundberg Björnsonsgatan 213 S-161 56 Bromma

Fornvännen 78 (1983)

Aktuella avhandlingar 1982
Recent archaeological theses

A rkeologi — A rchaeology Blidmo, Roger (Stockholms univ.) Helgo husgrupp 3. En lokalkorologisk metodstudie. Stockholm Studies in Archaeology 4. Helgöstudier 2. 263 s. Stockholm 1982. ISBN 91-7146-203-1. Opponent (il. dr Ola Kyhlberg. Blumbergs, Zaiga (Stockholms univ.) Bronzebuckelehen als Trachtzier. Zu den Kontakten Gotlands mit dem Kontinent in der Älteren Römischen Eisenzeit. Theses and Papers in Northeuropean Archaeology 12. 142 s. Stockholm 1982. ISBN 91-7146-192-2. Opponent docent Agneta Lundström. Särlvik, Ingegerd (Stockholms univ). Paths Towards a Stratified Society. A Study of Economic, Cultural and Social Formations in South-West Sweden during the Roman Iron Age and the Migration Period. Stockholm Studies in Archeology 3. Skrifter från Skaraborgs länsmuseum 2. 152 s. Stockholm 1982. ISBN 91-7146-195-7; ISSN 0349-4829. Opponent docent Klas-Göran Selinge. Etnologi — Ethnology Aarsrud, Christian (Lunds univ.) Smidda gravkors. En studie i folklig formbildning. Skrifter från Folklivsarkivet i Lund 25. 196 s. Lund 1982. ISBN 91-40-04828-4. Opponent fil. lic. Gösta von Schoultz.

Löwkrona, Inger (Lunds univ.) Det bortrövade dryckeskärlet. En sägenstudie. Skrifter från Folklivsarkivet i Lund 24. 198 s. Lund 1982. Opponent docent Jan-öjvind Swahn. Historia — History Munktell, Ing-Marie (Göteborgs univ.) Gods, godsägare och landbor 1450-1520. Studier i de senmedeltida frälsegodsens funktion. Meddelanden från Historiska institutionen i Göteborg 22. 321 s. Göteborg 1982. ISBN 91-7222-469-X. Opponent fil. dr Christer Winberg. Klassiska språk — Latin language and literature Asztalos, Monika (Stockholms univ.) Petrus de Dacia: De gratia naturam ditante sive De virtutibus Christinae Stumbelenis. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Latina Stockholmiensia 28. 215 s. Stockholm 1982. ISBN 91-7146302-X. Opponent docent Eva Odelman. Xiedeltidsarkeologi — Mediaeval archaeology Barbro Sundnér (Lunds univ.) Maglarp. En tegelkyrka som historiskt källmaterial. Acta archaeologica Lundensia. Series prima in 4° 15. 133 s. Bonn-Lund 1982. ISBN 91-40-04838. Opponent fil. dr Oivind Lunde. Sammanställt a\: Jan Peder Lamm och Göran Tegnér

Fornvännen 78 (1983)