Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_litt_b Fornvännen 2003, s. 133-168 Ingår i: samla.raa.se Recensioner Arkeologi i Norden 2. Göran Burenhult (red.). Natur och Kultur. Stockholm 1 ggg. 540 s., 338 fig. ISBN gi-07823-x. Arkeologi i Norden — en lofterik tittel. Endelig et verk som gir «... en samlad bild av den forntida kulturutvecklingen i Norden ...» - slik heter det på bokens bakside! Lever boken opp til de forventningene som tittelen signaliserer, og som er den uttrykte målsettingen i forordet? Der heter det at verket er tenkt å fylle behovet for en ny, samlet fremstilling av den nordiske förhistorien, der den forhistoriske kulturtitviklingen ikke skal studeres på bakgrunn av möderne nasjonsgrenser. En vil imidlertid raskt se at boken i hovedsak vektlegger forhold i Sverige. Dette understrekes også av litteraturlisten, der ca. 80% er arbeider av svenske arkeologer, ca. 10 % er danske, mens norske og finske arbeider hver utgj0r 2—3 %. Det er derfor lett å förstå det forbeholdet som - også - tas i forordet: »... titeln Arkeologi i Norden inte på något sätt avser att ge en fullständig presentation av våra nordiska grannländers förhistoria (...) Avsikten är att skapa en meningsfull miljöhistorisk och geografisk ram för förståelsen av i första hand den svenska kulturutvecklingen under forntiden». Jfr Stig Welinder a n m d d d s e av Arkeologi i Norden 1. (Fornvännen 2001, 137-140). Arkeologi i Norden 2 omkandler perioden fra 1100 f.Kr. til 1050 e.Kr. Burenkull kar skrevet den fopende fremstillingen som er supplert med rammeartikler av 36 svenske forskere. Boken er delt i tre kovedavsnitt: »Den yngre bronsåldern 1100—500 f.Kr.», »Europa ock Norden 500 f.Kr. - 4 0 0 e.Kr.» (eldrejernalder) og »Europa och Norden 4 0 0 - 1050 e.Kr.» (yngrejernalder) . I yngre bronsealder er hovedvekten lagt på bosetning, hverdagsliv, religion og kult Sentrale tema i eldre jernalder er nye eliter, agrare forhold, et nytt bosetningsntonster, gravfimn og offerfunn. Avsnittet om yngre jernalder vektlegger kåndverk og h a n d d s m e n n , sentralplasser og tidlige byer. På hvilken mate og i hvilken grad skiller Arkeohgi i Norden seg fra serien Arkeologi i Sverige som Burenhult utgå tidlig på ig8o-tallet? Det g e n e r d l e inntrykk er at disposisjon og tekst er temmelig like i de to verkene. Tittdendringen til »Europa ock Norden», som indikerer at Europa og europeiske forkold vil bli långt sterkere vektlagt enn i Arkeologi i Sverige, innfrir i liten grad. Bare i meget begrenset grad inneholder avsnittene om ikke-nordiske forkold noe nytt I löpet av de siste 20 år er det i Skandinavia gjort tallrike funn som kar gitt ny kunnskap om bosetning, forsvarsanlegg og kultplasser. Hvordan preger dette Arkeologi i Norden 2? Når det gjelder de nye boplassfunnene fra Sverige er de stort sett behandlet i artikler skrevet av blant andre L. Carlie, I. Ullen og P Ramqvist. Disse artiklene gir god innsikt i viktige nye lokaliteter, men det ville vaert interessant med en vurdering i forhold til f.eks. danske boplasser. Ville det da fremkomme regionale forskjeller? Nyvunnen kunnskap om »vallanläggningar» og fortifikasjon er grundig gjort rede för i artikler av Olausson og Engström. Engströms påpeking av at »Fortifikationsanläggiiingarna är på intet sätt något isolerat utan kör intimt samman med övriga företeelser från vår forntid» er et »understatement». Forhåpenligvis vil dette perspektivet bli ytterligere utdypet i senere utgaver av boken. Også samfunnsorganisasjon har fått relativt begrenset omtale. Det er uventet at undersokdsene av de danske krigsbytteofrene - som refleklerer et klart sosial-militaert kierarki - bare er omtalt på ca. en halv side (s. 282). Dette er desto mer overraskende fordi det antas at h a r iitrnstningen som ble ofret i Illerup på Jylland tidlig i yngre romertid kan ha kommet fra svensk og/eller norsk område. En velskrevet artikkel av M. Rundkvist gjor rede for aristokratiske grupper i folkevandringstid og vendeltid. For vikingtidens vedkommende får en imidlertid ikke noe tydelig Fornvännen g8 (2003) 134 Recensioner inntrykk av de samfunnsgrupper og prosesser som skulle lede til rikssamling. A. Hyenstrands artikkel »En snabbskiss av svensk riksbildning» er nettopp en snabbskiss. Sentralplasser er behandlet med blant annet översiktlige artikler av B. Hårdh (Uppåkra) og B. Ambrosiani (Birka). Derimot er Ähus merkelig nok ikke viet saerlig omtale verken i den g e n e r d l e teksten eller i en egen artikkel. Religion og kult har fått fyldig og interessant omtale i avsnittet om yngre bronsealder. Samfunnet ser da i hoy grad ut for å ha vaert sentrert rundt religion og kult, og mennenskene har etterlatt seg en rikdom av offerfunn og helleristninger. Det er positivt at dette perspektivet, som er så vesentlig for förståelsen av det forkristne samfunnet, er trukket inn også i yngre jernalder med avsnittet »Asatro, kristendom og stormannsgraver». Den storste forskjellen mellom Arkeologi i Sverige og Arkeologi i Norden 2 er de 36 artiklene i sistnevnte bok, skrevet av ulike svenske forskere. Rammeartiklene synes valgt for 1) i storre detalj å få belyst funn og enkeltlokaliteter i Sverige, 2) mer overgripende funn/forkold i Sverige og 3) forkold som gjelder Norden. Långt de fleste artiklene faller i gruppe 1 og 2. Det ville vaert en fordel om funn og lokaliteter i Sverige, som nå er behandlet i egne artikler, hadde vaert behandlet i den fopende teksten. Derved ville en unngått dublering, og den generdle teksten ville vaert bedre oppdatert Rammeartikler kunne vaert reserven de mer overordnede, overgripende tema. Slik det er nå, kan enkelte artikler virke som kunstige avbrudd i den lopende teksten. For det må unektelig ka vaert et problem hvor rammeartiklene best skulle plasseres. For eksempel er T. Zachrissons utmerkede artikkel om runer plassert i 3. delavsnitt til tross for at runeinnskrifter er kjent allerede fra ca. 200 e.Kr. Studenten på grunnkurs vil derfor neppe få med seg bctydningen av runer for etter at hele boken er lest Flere artikler merker seg ut i positiv retning ved at de har et overordnet, nordisk perspektiv. Det gjelder blant annet den nevnte artikkelen av Rundkvist, »Den skandinaviska aristokratin under folkvandringstiden och vendeltiden ock dess kontinentala kontakter». Den makter på Fomvännen g8 (2003) en vellykket mate å se skandinaviske og europeiske forkold i sammenkeng. Det samme gjelder G. Magnussons artikkel »Järnkantering i Norden» som gir en komprimert og översiktlig fremstilling av teknologien knyttet til direkte og indirekte jernfremstilling. Her gis også en översikt över forkoldene i Norden og de baltiske land. G. Trotzigs velskrevne artikkel »Från en gammal till en ny religion» gir en komprimert översikt över »den gamle religionen» med magi og kult. Samtidig gj0res det rede for kildegrunnlaget for å belyse religion og religionsendringen som ledet til kristendommen. Også T. Zackrissons artikkel »Mäktiga tecken, minnen i sten - om runor och runstenar» er av overgripende karakter. Den gir en velskrevet, om enn kortfattet, översikt över runeskriften og dens endring og hvor det er gjort sentrale funn i Norden. De nevnte artiklene kan tjene som eksempler på hvilken fordel det kan vaere å se forhold i Norden under ett. En fordel med rammeartiklene er at de gir uppdatert kunnskap om tema forfatterne har inngående kunnskap om. På den annen side kan en slik artikkel lett bli et kunstig »påheng» eller alibi. Det siste er tilfelle for artikkelen til Arwill-Nordbladh og Hjorungdal »Genusperspektiv i nordisk arkeologi». Det ville vaert en fordel om dette perspektivet var bedre integrert i den g e n e r d l e fremstillingen. Arkeologi i Norden henvender seg forst og fremst til studenter på grunnkurs i arkeologi ved universitet og hoyskoler. Får så studenter og andre lesere kunnskap om förhistorisk tid i Sverige? 1 realiteten dreier det seg om SorSverige, mens nordområdene er ganske stemoderlig behandlet. Kun artiklene til Ramqvist, N. Broadbent og I. Mulk & I. Zachrisson dekker det store området Midt- og Nord-Sverige. En savner for eksempel at asbestkeramikk i nordområdene ikke er omtalt, saerlig siden B. Hultkén kar sett den i sammenkeng med tidlig jernhåndtering. Boken er utstyrt med 338 figurer i den lopende teksten. Fotografiene, som i hovedsak er i färger, omfatter både gjenstander, fornminner og landskap. I tillegg kommer illustrasjoner i rammeartiklene. Kvaliteten på billedma- Recensioner 135 terialet er meget god. Materialet har gitt en svaert tiltalende bok, samtidig som informasjonsverdien oker betydelig. Kartmaterialet er omfattende og dekker Norden i långt storre grad enn teksten gjor. Boktittden Arkeologi i Norden lover mer enn den kölder. Boken omkandler i det vesentlige forkold i Sor-Sverige sett mot en sorskandinavisk og europeisk bakgrunn. Gitt denne begrensningen ville boken ha vunnet på at nyere undersökelser i Sverige og spesielle tema, som i dag er behandlet i artikler, i storre grad hadde vaert integrert i den lopende teksten. Arkeobgi i Norden 2 er imidlertid en velskrevet bok som bor vaere en god introduksjon til forhistorien for studenter og andre intcresserte. Bergljot Solberg Arkeologisk Institutt J. Fridesgate 1 NO-5007 Bergen Norge Bergljot.Solberg@ark.uib.no är därför om och i så fall på vilket sätt Visingsö är att beteckna som unikt. När denna fråga ställs låter det dock nästan som man fått projektet som en gris i en säck när det konstateras att »det är viktigt att få fram varför vi vill ägna vår uppmärksamhet åt Visingsö». Projektets första publikation är ämnad som en översikt över forskningsläget om Visingsö och ska fungera som ett avstamp för vidare forskning inom projektet. Den sammanfattar resultaten från projektets två första år i ett dussin artiklar från en bred skara arkeologer, där också en nordist och en kulturgeograf fått plats. Det man kan konstatera efter att ha läst artiklarna är att satsningen är befogad: det finns gott om kunskapshål att fylla. Öns historia blir särskilt intressant under sen vikingatid ock tidig medeltid i ock med att den svenska kungamakten får fäste där ock Visingsö blir något av en »nationell» centralort mellan de båda Götalandskapen. Artikelförfattarna kade efter dessa två år kommit ganska olika långt. Här kar säkert mängden material käft betydelse. Kristina Janssons artikel är ett exempel på ett långt kommet bidrag som, förutom en genomgång av det boplatsmaterial från järnåldern som påträffats på ön, också omfattar en mycket läsvärd studie av analogier till en påträffad hustyp från äldre järnålder. Likaså har Jes Wienberg, vars artikel är utformad lite som en reseskildring, uppenbarligen kommit mycket långt vad gäller studiet av kyrkobyggnaderna på ön och han verkar därtill ha haft gott om tid att formulera frågeställningar och blicka framåt. Aningen k o miskt är att kan är den som kraftfullast understryker att artikeln ska betraktas som ett första försök ock hur lite han haft möjlighet att studera sina objekt. Boken är att betrakta som en kunskapsbas och frågan är vad man bör kräva av den. De flesta av författarna gör precis vad jag tycker man kan begära, presenterar sitt material och hur man skulle kunna gå vidare, men några få artiklar känns dessvärre lite avhuggna och man saknar i dessa konkreta exempel på hur framtida studier skulle kunna se ut. H u r reflekterande och kontextudla artiklarna är inverkar naturligtvis mycket på hur läsvärda man tycker Fornvännen g8 (2003) Visingsöartiklar - tolv artiklar om Visingsö från hronsåbier lill medellid. Red. Pavel Nicklasson. Jönköpings läns museum, rapport nr 42. Jönköping 2000. 184 s., ill. ISSN 0347-7887-42. Sedan i g g 8 har man vid Jönköpings läns museum drivit projektet Vätterns pärla - Visingsö från bronsålder till medeltid. Projektet är ett samarbete mellan flera institutioner. Ett större forskningsprojekt av den här typen, där man inriktar sig på att få fram en ganska keltäckande bild av ett litet och avgränsat objekt, blir mycket intressant att följa. Dylika är ganska sällsynta, om man undantar kortvariga sammanslutningar för att publicera något inför kommandejubileum. Visingsöprojektet är inget sådant kortvarigt projekt och fler publikationer är att vänta. Det måste sägas att det verkligen är bra att man tagit ett initiativ som detta. Visingsö är förstås enkel att avgränsa geografiskt, liksom alla öar, men bjuder också på svårigheter i den lite udda miljö som studeras. En av de få explicita, gemensamma frågeställningarna i boken 136 Recensioner de är. Ett större problem jag finner med boken är dock en brist på samstämmighet i hur artiklarna ska skrivas, en tveksamhet rörande avsikten med dem och målgruppen. Ar boken att betrakta enbart som en kunskapsbas, som rapport, populär framställning eller arkeologisk facklitteratur? Som exempel på detta problem kan nämnas att några av artiklarna har väl långa inledningar, där det egna ämnesfältet fått ett mycket stort utrymme. I exempelvis Agneta Gustavssons bidrag bildar en redovisning för hennes teoretiska utgångspunkter en utdragen inledning. Dessvärre gör hon, efter det att det aktuella materialet, de mycket talrika gravarna, har presenterats, ingen egentlig återkoppling till dessa utgångspunkter. Gustavssons artikel hör därför till dem som känns mest avhuggna. Här kan också nämnas Anders Gutehalls marinarkeologiska inledning som likaså känns i längsta laget. Den går förutom det som känns klart relevant igenom vissa saker som snarare hör hemma i en kust- och skärgårdsmiljö än i det maritima kulturlandskapet längs Visingsös stränder. Bokens innehåll har lagts upp så att artiklarna någotsånär följer på varandra kronologiskt. Fyra block räknas upp i förordet. Det första blocket är förhistoriskt. Bronsåldern berörs endast kort i en inledande artikel. Det andra blocket behandlar medeltiden. De två första bidragen här, av Anna Lihammer och Peter Carelli, är de som resonerar mest kring ön i ett större sammanhang. De är mycket intressant läsning och det är inte förvånande att dessa artiklar, omskrivna, har fått utrymme i Populär Arkeologi. Därefter följer ett block inriktat på undersökningar av mindre traditionell arkeologisk art, med tre artiklar kring marinarkeologi, historisk geografi samt ortnamnsforskning och bebyggelsehistoria. Här visar kulturgeografen A a d d Vestbö Franzén tydligt hur ett litet kartiitsnitt kan användas genomgripande inom de flesta ämnesfält Ett prov på »remote sensing» av förnämsta sort! Sist kommer ett block med jämförande studier där man framför allt tittar på öns »omland», d.v.s. på fastlandet runt södra Vättern. Här avviker artiklarna från bokens övriga karaktär där just sammanställning varit nyckelordet. Den första artikeln Fornvännen g8 (2003) i detta block är inte desto mindre en mycket lyckad jämförelse mellan öarna Bolmsö och Visingsö av Martin Hansson, och i mitt tycke är detta kanske det bästa bidraget i boken. De båda andra artiklarna verkar dock mer ha återanvänts för utfyllnads skull. Den ena, av redaktören själv, är förvisso en mycket nyttig och läsvärd studie i det försvunna fornlämningslandskapet och vad man kan få ut av att gå igenom arkiv och äldre handlingar. I detta fall har Vätternsänkan och framför allt Skärstads socken inventerats på gravar från yngre järnåldern. Men slutsatsen att Visingsö inte bör betraktas som unik med avseende på fornlämningstäthet om man gör en jämförelse med detta område är något märklig. En motsvarande genomgång för Visingsö saknas. Bör inte samma bortodlingsfrekvens kunna antas där? Nicklasson gör i alla fall ett kyggligt försök att knyta sina studier till projektet, vilket knappast kan sägas att Karin Lindeblad och Ann-Lik Nielsen gjort i den sista artikeln. Här saknas kopplingen till Visingsö helt, med undantag av en enda mening där man nämner att materialet kan ligga till grund för omlandsstudier. Detta är förstås förutsättningen för att artikeln är med i boken överhuvudtaget, men några ytterligare försök att diskutera på vilket sätt materialet kan användas finns inte. Det är lite märkligt att bokens näst längsta artikel behandlar hur centrala områden i västra Östergötland kan spåras. Jag har dessutom svårt att tänka mig att dylika studier kan överföras på Visingsö, som j u är mycket mindre och knappast kan rymma särskilt många centrala områden i sig. Jämförande artiklar, som Hanssons, hade gjort mer nytta i sammanhanget Till »omlandet» verkar man dessutom ha glömt bort att räkna Västergötland. Att kontakter häråt fanns får vi reda på av Gutehall, då denne uppmärksammar virkeshämtning på Vätterns västra sida. I förordet poängterar Nicklasson att inga nya forskningsresultat är att vänta i publikationen och likaså att sammanställningen saknar ett uttalat fokus, något han dock hoppas att den stora bredden bland artiklarna kan kompensera. Ett outtalat fokus tycker jag inte man ska se som en brist i det här fallet utan snarare som en fördel. Vad jag dock saknade efter förs- Recensioner 137 ta genomläsningen var någon form av efterord eller resonerande sammanfattning. Senare upptäckte jag dock att de korta sammanfattningar av alla artiklar som finns i förordet också innehåller ytterligare frågeställningar och framåtblickar! En aningen knepig disposition, kanske? För övrigt anser jag att detta på det stora hela är ett mycket bra försök att lägga fram vad som kan vara intressant på Visingsö. Jag ser fram emot en kommande publikation då man kommit lite längre i projektet. Slutligen måste påpekas att flera högintressanta fynd har gjorts sedan artikelsamlingen kom ut, däribland en runsten från tidig vikingatid och lämningar under den medeltida Ströja kyrka (nuvarande Brahekyrkan). Därtill kan läggas de första stenålderslämningarna på ön som nu sett dagens ljus. Detta gör förstås en uppföljning ännu mer efterlängtad. Mattias Johansson Bruksgatan 6F SE-748 50 Tobo mattias.johansson.0301@student.uu.se stod oemotsagda. Det fanns forskare som försökte argumentera för mera försiktiga och sansade tolkningar. Men som i alla tider styrde makten över vem som fick framträda, och de förnuftiga blev helt enkelt överkörda. Makten fick det den ville ha av Rudbeck. En gestalt från 1800-talet som verkar fascinera Larsson är Richard Dybeck. Denne verkar ha varit lika mycket skönlitterär författare och tecknare som fornforskare. Larsson själv framstår i boken som en andlig arvtagare till Dybeck. Hans beskrivningar av strövtåg i jakt på historien kring sveahövdingens budskap och var gården varit belägen är närmast poetiska i en naturromantisk anda och kan liknas vid äldre tiders jakthistorier. Intrycket av naturberättelse stärks av de vackra illustrationerna, gjorda av den eminente naturtecknaren Gunnar Brusewitz. Bokens tredje tema är således författarens egen väg genom årtionden, sökande historien bakom runstenen. Han knyter an till flera av sina tidigare verk, förutom ovannämnda Ett ödesdigert vikingatåg, även Svitjod (1 gg8). Här kommer vi till aspekter av Larssons teorier som jag inte delar. Enligt min mening är Larssons svagaste punkt hans sveacentrism. Snart sagt alla skrivna källor från historien som berör Sverige gäller enligt Larsson svearna, den drivande kraften bakom Sveriges uppkomst. Kungasonen Anunds död i Kvänland förläggs exempelvis inte av Larsson till Norrbotten utan ses som en parallell och misstolkad berättelse om Ingvarståget. Larsson är kanske även på detta sätt en arvtagare till en äldre skola av mälardalscentrerade arkeologer och historiker. Om vi bortser från detta i mina ögon störande element i Larssons text, så överväger dock andra aspekter. Frågan är om Sveahövdingens budskap inte skall betraktas som ett slags arkeologisk roman snarare än som populärvetenskap. Larsson själv påpekar ödmjukt på slutet de detaljer angående runstenens historia som han diktat upp då konkreta källor saknas. Han påstår sig inte ha den absoluta sanningen. Kanske har vi här en verklig styrka hos Larsson, nämligen hans genuina berättarförmåga, något som saknas hos många kollegor. Fornvännen g8 (2003) Mats G. Larsson, Sveahövdingens budskap. En fomtidsgåta genom sekler. Stockholm 2000. 156 s., ill. ISBN gi-7486-532-3. Denna bok knyter an till Larssons första populärvetenskapliga bok, Ett ödesdigert vikingatåg (1990). Sveahövdingens budskap stär dock på egna ben och skiljer sig från Larssons tidigare verk då han här koncentrerar sig på en enda runsten, en av Ingvarstenarna. Det intressanta med boken är dess parallella berättelser. Runstenen i sig är den centralpunkt som allt cirklar runt. Larsson skisserar dess möjliga historia, från dess tillkomst till det att den återfanns och så småningom tyddes. Här får vi också följa den historiska och arkeologiska forskningen i Sverige från medeltiden till våra dagar, främst runologin, men även andra aspekter. Flera gestalter möter oss på vår väg, naturligtvis Rudbeck och Montelius, men även andra mindre namnkunniga personer. Något som slår en är att rudbeckianerna inte 138 Recensioner Jag vill poängtera attjag ser detta som en positiv och viktig förmåga och att fler böcker som den här recenserade borde skrivas. Under läsningen känner man att man verkligen lär sig något, samtidigt som man låter sig tjusas av den (i positiv mening) romantiska skildringen. Jag koppas fler av detta slags arkeologiska romaner ock berättelser skrivs, och gärna att fler gör det. Populärvetenskap i all ära, men dessa mer personliga och berättande historier behövs, och Larssons försäljningsframgångar visar att det finns en efterfrågan. Låt oss få se mer arkeologiskt relaterad litteratur som skrivs inte bara med kjärnan utan även med kjärtat Mattias A. Niord Södra Annebergsvägen 11 SE-434 96 Kungsbacka Mattias.Niord@telia.com »conscripts»in the sense of self-equipped territorial defence in the Roman Iron Age. The author's suggestion that soldiers may be visible through standardised weaponry from central armouries corresponds well to the great homogeneity of the lances and spears from the war booty deposits of phases Ci a n d C 2 . According to Jörgensen, Scandinavian armies most likely consisted mainly of »soldiers». Furthermore it is tempting to agree witk kis reflections on the war booty deposits as being similar to Roman triumphs. Despite the common belief that the Danish bog finds depict invading but defeated enemies, it is quite possible to see them as booty brought home from another region and to imagine the sacrifice as the last act of a power-establisking ceremony. T h e interactions of offensive and defensive societies and the historical conclusions based on these can thus be almost turned upside-down. Future research on the Illerup, Ejsböl and Nydam finds must bear this in mind. Hunting as an integral part of a militarised society in the nortkwest provinces of tke Late Roman Empire is discussed by M. Dahlgren. He points out that hunting was for the higher social strata not a matter simply of obtaining food or pure leisure, but and expression and symbol of a lifestyle. The practical aspects, e.g. exercising the coordination of cavalry units, should not be overlooked. The väst difficulties to trace an individual link to kunting in tke arckaeological record are skortly discussed. Unfortunatdy, tkere are no kistorical references to this interesting topic concerning Barbaricum. The archaeological potential of a huge archive of air photographs from Eastern Europé taken in the i g s o s and 40S is presented by C. von Carnap-Bornheim and W. Kreft. The utility of these pictures, currently kept in the Herder-Institut in Marburg, is made clear by the example of a topograpkic pin-pointing of tke well-known find spöt of Sakrau/Zakrzöw. Unfortunatdy, tke four presented figures are depicted in tkree different orientations and the air photograph is mirrored, making it härd to follow the text and locate the mentioned features. Even taking into account the heteroge- Military aspects of the Aristocracy in Barbaricum in the Roman and Early Migration Periods. Papers from an International Research Seminar at the Danish National Museum, Copenhagen, 10—11 December 1999. Ed. Birger Storgaard. Publications from the National Museum. Studies in Archaeology & History vol. 5. Copenhagen 2001. 118 pp., ill. ISBN 8 7 ^ 3 8 4 - 7 2 - 5 . The book under review is a collection often papers deriving from the research seminar mentioned in the book's title. Aspects of the military connotations of Iron Age dites are discussed, mainly in the light of archaeological sources. L. Jörgensen attempts to combine results from antkropology, kistory and archaeology to model the structure of militarised societies. He equates the »warrior» sociological group with levels 1 and 2 of the Illerup bog find material and with the hislorically documented terms »principes/reges» and »omites/optimates» respectivdy. These men are identified in the archaeological record by their individually produced weaponry. Jorgensen's »soldier» group is equated with the 3rd level of the Illerup hierarchy and may have been named »pedites/armatures». There seems to be no evidence of Fornvännen g8 (2003) Recensioner 13g neity of Roman Iron Age d i t e burials regarding topography, the far from dominating site of tke Sakrau graves on tke bank of a small stream is surprising. Due to the lack of research on the relations between d i t e burials and road systems or settlement patterns, the presented conclusions can hardly be generalised. An important fact regarding tke Sakrau graves is mentioned in note no. 2g. At tke time of their discovery in 1886—87, t n e graves seem to have contained more iron objects (weapons?) than survive today. The mobility of high-ranking persons tkrougkout Barbaricum can be studied in the furnishings of the phase C2 ckamber grave from Rudka (A. Kokowski). More fruitful tban tke ethnic interpretation and the suggested individual fäte which Kokowski presents are his distribution maps. The distributions of some artefact types in the grave furnishings overlap only in this very grave, which thus shows personal, economic and probably also military contacts with all of Barbaricum. Can it really be justified to label a cosmopolitan like the "Prince of Rudka" etknically as a Goth or Gepid? O. Grimm's study concerns the military aspects of Norwegian boatkouses, although this seems to be only one of many possible explanations for these structures. A military aspect emerges only when Grimm studies all finds from inside the houses and puts them into a local and regional context, as skown witk tke example of Stend i Fana, Hordaland. The often uncertain and individual dating of every boathouse has to be taken into account when developing interregional and historie scenarios. In contrast, the Danish sea barrages, which are presented in papers by A. Nörgård Jörgensen and A. Daly, kave surprisingly komogeneous dendrockronological dates. Tke four barrages show construction and repair dates from the middle of the fourth and tke beginning of the fifth century which indicate simultaneous influences. The assumption tkat tkese influences must kave been aggression from outside these regions must be discussed. First of all, such structures indicate organised power controlling logiskes and workforce. As mentioned in L. Jorgensen's artide, these barrages may be an expression of a militarily and socially wellestablished society. The chosen example from the Haderslev region (p. 70, figs. 4—5) can also be interpreted this way. With the ramparts Olgerdiget and ÄL Vold, such collective efforts become obvious in the 3rd century and are complemented by the sea barrages of the 4tk century in Haderslev Fjord. The presented maps, one with a high number of weapon burials in the Early Roman Iron Age and the other showing their complete absence from the beginning of the Late Roman Iron Age, may indicate the introduction of central production and custody of weaponry to an already Consolidated society. The interpretative relation between bog finds and weapon graves are dealt with by J. Ilkjaer. He shows how functional and sodological aspects observed in tke bog finds can be applied to tke understanding of tke weapon graves. In contrast to a sociological ranking based on imported goods, Ilkjaer judges the graves by tkeir barbaric furniskings and its constituent materials (e.g. silver plated baldric mounts). It should not, however, be disregarded that e.g. the Swedish mainland finds of 82 weapon burials cover 250 years. This makes any interpretation based only on the graves very vague. An interesting fact are the fluctuations in tke number of weapon graves per pkase in some Scandinavian regions (p. 88, fig. 1; p. go, fig. 2). But what percentage ofall male graves do the weapon graves represent? Is it trulyjustified to speak of a "weapon burial custom" in these regions? The evaluation of an archaeologically well documented and geographically limited region witk weapon graves, e.g. Öland, could answer tkese questions at least in part. B. Storgaard interprets the rich inhumation cemetery of Himlingöje as a result of a Roman political and economic field of interest Not every detail in his argumentation can be discussed here, but a warning shall be given of drawing simple conclusions from distribution maps. Such simplistic interpretations can be exemplified by fig. 1 (p. gg), subtitled "Southern Seandinavia in Phase Clb". All find spöts with rosette fibulae are marked as alkes of tke Fornvännen g8 (2003) 14° Recensioner centre in east Zealand witkout consideration of local production of tkat type in Norway, Gotland and soutkwest Jutland. Tke Swedisk grave from Tuna in Badelunda parisk dates from phase C2, about two generations låter than the Illerup votive deposit that is also shown. Consequently the phase Cib-C2 war booty sacrifices from Vingsted, Nydam and Skedemosse should also have been taken into account, although they do not fit the suggested interpretation very well. More general reflections on centres of the Late Roman Iron Age and tke ambiguous use of this term for different find structures are presented by U. Lund Hansen. The heterogeneity is best displayed in the table on p. 116. Even soutk Seandinavia, witk a much longer history of research on this topic, needs more evaluations and methodological work on the localisation and identification of real historical centres tkrougk arckaeological finds. Lund Hansen's paper, like most of tke artides reviewed, represents a Stånd der Forsckung. Many new insigkts are given and brought into discussion. O u r view of the social d i t e of Barbaricum and its wide-ranging relations have become much more comprehensive during the last decade. With future evaluations of newer grave and votive finds (e.g. MuSov, Gommern, Billum, Hoje Taastrup, Illerup, Ejsböl) many of the discussed military aspects will be refined, confirmed or modified. Tkis volume contains much food for thought. Andreas Rau Grevener Str. 76 D-48149 Munster andirau@hotmail.com oden, men cisterciensorden intar en särställning. En styrka med Nybergs verk är att han i sin analys inkluderar saxare, friser och länderna öster om Östersjön i sin analys. Detta skiljer arbetet från till exempel James Frances The Cistercians in Seandinavia (igg2) som i viss utsträckning diskuterar samma frågor. Boken är regionalt och kronologiskt uppdelad, med en ambition att diskutera klostergrundandets bakomliggande orsaker utifrån förutsättningarna inom de olika regionerna. Nybergs bok inleds med en översiktlig introduktion, där topografi, politiska förhållanden och religion i analysområdena diskuteras. Han går sedan vidare med regionala analyser av klostergrundandet i relation till både världsliga maktförhållanden och kyrkopolitik. Nyberg använder i sin bok klostergrundandet som utgångspunkt för att studera en övergripande social process i den tidiga medeltiden, kristnandet. Denna kristnandeprocess ses av Nyberg liksom av flertalet andra forskare på området som en politisk process, kopplad till statsbildning och kungamakt. Boken har ett brett anslag som är mycket tilltalande, och han kan därigenom belysa samband och skeenden som annars länge framstått som otydliga. Genom att dela in skeendet i flera olika politiska perioder kan han också göra detaljerade jämförelser mellan de olika länderna utan att redogörelsen förlorar i begriplighet. Nyberg försöker lägga tyngdpunkten på att särskilja aktörer och bakomliggande motiv, och lyfta fram kyrkopolitiska känsyn i kristnandeprocessen. Nyberg arbetar närmast uteslutande med ett texthistoriskt material, vilket omfattar diplom, krönikor, liturgiska böcker och minnesböcker. Dessa primärkällor är både fragmentariska och problematiska då han rör sig i vår allra tidigaste medeltid. Nyberg baserar i stor utsträckning sina slutsatser på en omfattande litteratur i ämnet, som exempelvis Edvard Ortveds Cistercienserordenen og dens khstre i Norden (•933) och James Frances ovannämnda arbete. Med tanke på bokens omfattning vore det sannolikt en omänsklig forskningsuppgift att arbeta med primärkällorna. Nyberg för dock inte en källkritisk diskussion kring de sekundärverk han använder, utan strävar ofta att jämka ihop Tore Nyberg, Monasticism in North-Westem Europé 800—1200. Aldershot 2000. 2g5 s. ISBN i-85g28- Denna bok behandlar introduktionen av klosterväsendet i norra Europa, med tyngdpunkt på Sverige, Norge och Danmark. Boken omfattar alla ordnar aktiva i området under tidsperiFornvännen g8 (2003) Recensioner 141 skilda tolkningar av ett problematiskt historiskt skeende. Detta är en brist som kanske vägs u p p av just bokens omfattning och författarens stora lärdom, men det leder till att läsaren ibland bör vara insatt i forskningsdiskussionen för att kunna utvärdera Nybergs slutsatser. Det finns dock ett större problem med boken, nämligen rörande den syn på nunneklostrens roll som Nyberg ger uttryck för genom bokens disposition och retorik. Boken representerar en traditionell syn på klostren och deras roll i samhället. I linje med denna traditionella syn marginaliseras nunneklostrens betydelse. Trots att Nyberg behandlar alla ordnar aktiva i området under perioden 800—1200 e.Kr. ägnas endast sex sidor åt kvinnorna och det monastiska alternativet. Ändå var många av klostren, särskilt i Sverige, nunnekloster. Nyberg uppvisar i sin retorik en tendens att vilja bortförklara nunnekloster ock kvinnliga klostergrundare. Vreta kloster i Östergötland grundas i början av 11 oo-talet och ansluter sig på 1 1 6 0 talet som nunnekloster till cisterciensorden. Visserligen skriver Nyberg på s. 83 att vi inte säkert kan veta huruvida Vreta var ett munk- eller nunnekloster. Senare, på s. 153, skriver han dock att det mest sannolika är att Vreta grundades som ett munkkloster. Denna omsvängning förefaller inte kunna motiveras av annat än Nybergs åsikt att kloster för män på det stora hela bör ha föregått kloster för kvinnor. Han förefaller betrakta klostergrundandet som en linjär utvecklingsprocess som skett på likartat sätt överallt. Detta är en förvånande hållning hos Nyberg som länge varit en av föregångsgestalterna inom forskningen kring Birgittinerorden. Nyberg berör emellanåt även det arkeologiska materialet i sin analys. Framför allt gäller detta när han tecknar bakgrunden till valet av vissa specifika regioner för etableringen av de äldsta klostren. Delvis gör detta framställningen intressant Nybergs beskrivningar av hur kvarvarande hedningar på tusentalet drog sig tillbaka till de svenska urskogarna för att praktisera sin religion förefaller snarast tillköra en föråldrad syn på kristnandeprocessen. Idag ses kristnandet inom arkeologin sällan som en process med våldsamma konflikter. Nu vill jag inte påstå att det vore bortkastad möda att läsa Monasticism in North-Westem Europé 800—1200. Framställningen är spännande och bred, även om just bredden ibland gör att man som läsare lätt tappar tråden. Liturgiska och kyrkopolitiska aspekter lyfts fram på ett intresseväckande sätt, även om källkritik hade gett en behövlig tyngd åt framställningen. Många skilda aspekter av den tidiga medeltiden lyfts fram, samtidigt som marginaliseringen av nunneklostren är ett allvarligt problem. Boken bör betraktas som en övergripande framställning, ett komplement till redan existerande mer regionalt begränsade verk. Som sådan utgör den spännande läsning för den intresserade och fyller ett vetenskapligt tomrum. Elisabet Regner Arkeologiska institutionen Stockholms Universitet SE-106 91 Stockholm eregner@hoUnail.com Ships and commodities. Red. Ingvild 0 y e . Bryggen Papers, supplementary series 7. Bergen 2001. 136 s., ill. ISBN 8 2 - 7 6 7 4 - 7 7 0 1 . I denna bok presenterar sju författare bearbetningar av fynd från Bryggen i Bergen. Det är material av olika karaktär och från skilda p e r i o der. Boken kan sägas vara kronologiskt upplagd och börjar med nordisk medeltid och avslutas med lämningar från tidig modern tid. Några specifika objekt lyfts fram: ristningar, skeppsdelar och massmaterial importerade per skepp. Ämnesmässigt kan de olika arbetena förefalla disparata men de hålls samman av ett marint tema som är passande med tanke på Bergens läge och historia. Den gemensamma målsättningen är att med utgångspunkt i Bryggenmaterialet stimulera tvärvetenskapligt arbete samt metodiska och teoretiska diskussio ner kring skepp och handelsvaror. Denna målsättning behandlas inte explicit men kan ändå sägas uppnås i praktiskt arbete. I Bergen kar hundratals träpinnar med inFomvännen g8 (2003) 142 Recensioner skriptioner påträffats. Det finns religiösa och sekulära texter, poesi, affärsbrev, brev med intima förtroenden etc. Nästan alla härrör från 1 2 0 0 talet Under denna tid var Bergen ett sjöfartscentrum och runristningarna ger ett individperspektiv på aktiviteterna i ett sådant. Inskriptionerna visar att Bergen under medeltiden var en smältgryta för kulturimpulser. Konstkistorikern Liz le Bon och arkeologen Terje Spurkland för en fördjupad diskussion kring ett av alla dessa fynd. Den valda artefakten, som sannolikt hör till första delen av 1300talet, är en liten knotig bit eneträ med ristade skepp och en runrad. På framsidan är inte mindre än 48 skepp avbildade sedda framifrån eller från sidan. Trots det lilla formatet (längd ca 0,25 m) och det stora antalet skepp är bilden inte kaotisk. Detta beror på att skeppen avbildats som inbördes överlappande stävar. På motstående sida syns ett ensamt skepp avbildat i sin kelket från sidan samt en grupp med tre andra skepp återgivna på samma sätt som skeppen på framsidan. Här finns också en runrad med yngre futkarken ock medeltida orddelare. Föremålet är u n i k t Den jämföres med Bayeux-tapeten, sigillmotiv ock den förkistoriska Teyjatristningen, som alla är relevant utifrån skilda utgångspunkter. Alla dessa jämförelsematerial är dock avlägsna antingen i tid, stil eller rum och bruket av dem kan ifrågasättas. Le Bon arbetar främst med bilderna och söker ökad kunskap genom att betrakta vilka artistiska konventioner som brukats vid skapandet av dessa men också genom att diskutera det avbildade. Hon påpekar att ristaren kan ha använt sig av perspektiv eftersom stävarna blir mindre då avståndet från betraktaren ökar. Perspektiv är dock inte den enda möjligheten, forntida konst kar många gånger käft kelt andra utgångspunkter, t.ex. värdeskalning. Att tolka Bryggenristningen som en perspektivbild är problematiskt eftersom denna typ av platta illustrationer inte ansetts utvecklas förrän under renässansen, ca 100 år efter att ristningen utfördes, en anomali som gjort att dateringen ifrågasatts. Det finns emellertid inget i den arkeologiska kontexten som talar mot dateringen till första delen av 1 3 0 0 t a l e t En typologisk analys av detaljer i skeppsbilderna, t e x . flöjlar Fornvännen g8 (2003) ock ombordtält, ger samma datering. Det i sin kelket, från för till akter, avbildade skeppet är till sin typ distinkt nordiskt med kraftigt insvängd akter, synligt roder ock årtullar. I skeppet finns fem vertikala linjer med en triangel applicerad i linjens övre del. Detta kan tolkas som tält för besättningen. Om bilden läses som värdeskalenlig ger den intrycket av en hierarkiskt organiserad flotta. Betydelsen av djurkuvudena som bara ristats på de största skeppen kan vara enkel identifikation men kan lika gärna signalera värde eller status. Läst som perspektiv blir intrycket en stor flotta. Flera tolkningar är möjliga men Le Bon föreslår att bilden bör betraktas som en innovativ, experimentell avbildning av samma typ som renarna från Teyjat En betraktare som enbart avbildar det han iakttar kan, omedveten om bakomliggande perspektivteori, uppnå en dylik effekt. Ristningen betraktas således som en naturalistisk avbildning av en stor flotta, gjord av en sofistikerad och kompetent men artistiskt icke skolad konstnär. Kanske har bilden framställts som tidsfördriv av en uttråkad person. Försök att finna djupare symbolik i en artefakt som denna antas vara meningslöst. Att avbildningarna trots detta innehåller information från en period då den skandinaviska skeppsbyggnadstekniken förändrades och utvecklades hastigt gör dock att dess källvärde oavsett detta är stort. Terje Spurkland gör ett försök att tolka fyndets mening. Runorna tolkas som »here sails the dauntless (vakant) master of tke waves». Spurkland gör en genomgång av skeppsnamn ock kommer fram till att det knappast är detta som avses i runtexten. Han övergår då till att diskutera om inte »Havdjärv» kan ka varit en person, t.ex. styrman eller ledungsledare. Namnformen indikerar i så fall att denna person bör ha kommit från östra Norge eller rent av nuvarande Sverige. Resonemangen är intressanta och tankeväckande. O m det är något som saknas så är det att pröva att betrakta hela föremålet som en kontext. Olika delar behandlas skilda från varandra och kontexten blir lidande. Kanske skall det i sin helhet avbildade fartyget föreställa Havdjärvs skepp och de tre skeppen som endast av- Recensioner 143 bildas som stävar föreställa följet eller rent av flyende fiender. I en sådan läsning skulle motstående sida kunna läsas som en annan del av historien kring Havdjärv. En sak kan man vara fullständigt säker på och det är att när den sista ristningen utfördes fanns definitivt de först utförda redan där. Att referenser till dessa skulle kunna finnas är alltså inte särskilt långsökt. Runraden skulle t.ex. kunna kommentera bilden och tala om den som leder den avbildade flottan. Skeppets symbolik i det medeltida samkället är väldokumenterad. Det finns därför anledning att misstänka att motivet käft mening som kunnat igenkännas av en samtida publik även om detta budskap inte nödvändigtvis haft någon särskilt djup betydelse. Det förefaller drastiskt att som Le Bon anta att bilden inte berättar någon historia. De ristade skeppen är karakteristiska för nordisk klinktradition. Samlades flottor av d e n n a typ i Bergen under 130otalet? Att så skett är ju en förutsättning för tolkningen att det är en rent naturalistisk avbildning baserad på iakttagelser. En mer fyllig diskussion kring vem, vad och när hade varit spännande. Kronologiska och korologiska aspekter på lämningarna från stora medeltida skepp diskuteras av Gitte Hansen, Anton Englert ock Tkomas Seip Bartkolin. Skeppsdelarna från Bryggen kar tidigare tolkats som lämningar efter två skepp men förfinade dateringar, närstudier av planer och stratigrafi gör att alla stora skeppsdelar numera bedöms härröra från en kontext och ett skepp. Hansen diskuterar främst utifrån korologi och stratigrafi medan Englert och Bartholin utreder d e n d r o k r o n o l o gin, inte endast för datering utan även för virkets proveniens. Proveniensbestämning med dendrokronologi exemplifieras med de fem Skuldelevskeppen där man kunnat visa att bara två kar sitt ursprung i Danmark. Ett kommer från Irland ock två är gjorda i norsk gran. Denna typ av proveniensanalyser är svåra under äldre tid men från medeltiden ock framåt finns goda möjligketer. När det gäller Bryggenskeppet kunde man se att alla de 26 prover som analyserats vuxit i samma skog. Således fanns goda möjligketer att med hjälp av en medelkurva bedöma var skogen där virket fällts legat Virket förfaller ha hämtats från västra Norge ock bygget har skett vintern 1187/88. Skeppet byggdes på nordiskt vis i skalteknik och klink. Flera däcksbalkar skar genom sidan på skrovet ovanför vattenlinjen. Ett skepp av denna typ kunde göra långa resor i nordatlanten och alla omgivande vatten. Det har käft en lastkapacitet på uppemot 120 ton, d.v.s. väl i klass med samtida koggar. Ett bråspel kar möjliggjort att segel kunde kissas och halas av en liten besättning. Även om alla skeppsdelar betraktas som en kontext är det mycket svårt att komma längre i rekonstruktionen eftersom skeppet fortfarande är mycket fragmentariskt. Englert jämför Bryggen-skeppet med samtida skepp. Han lyfter fram egenskaper (nitformer etc.) typiska för medeltida skepp i Sydskandinavien ock konstaterar att Bryggen-skeppet är det äldsta dendrodaterade exemplet där dessa egenskaper förekommer. Även när det gäller de genomgående balkarna är skeppet ett tidigt exempel på en konstruktionsteknik vanligen använd i koggar under 1 2 0 0 och 1 3 0 0 talen. Tillsammans med andra fynd visar fyndet att skepp av mycket varierande storlek och utseende existerade under 12(iotalet Tre grupper urskiljs: 1) mycket stora havsgående skepp med lastkapacitet uppemot 120 ton (Bergen), 2) stora havsgående skepp med lastkapacitet uppemot 50—60 ton (Lynaes 1, Roskilde 4), 3) lastskepp för kustfart med en kapacitet på 4—15 ton (Roskilde g, Galtabäck 1). Dessa typer ersattes senare av mera kogglika skepp med flat botten samt rak för ock akter i vinkel mot kölen. Det kade varit intressant med en diskussion kring vad som fraktades på skeppen ock vart, samt vem som byggde skeppet ock varför. Sådana spörsmål lyfts dock till viss del fram av Arne Emil Ckristensen. Han framhåller att det stora skeppet med sin tidiga datering är viktigt för vår bild av handel och ekonomi i medeltidens Norge. Ett skepp av så monumentala dimensioner bör vara byggt för resursstarka ägare. Christensen föreslår en grupp markägare eller en ensam mycket mäktig uppdragsgivare. En sådan ensam uppdragsgivare bör ha varit kungen själv, en mäktig kyrkoman eller kanske en institution, t.ex. ett kloster. Ett förslag är att Fornvännen g8 (2003) 144 Recensioner skappet kanske byggts åt kung Sverre under 11 ootalets inbördeskrig. Någon kelt slutgiltig tolkning är svår att uppnå ock invändningar kan alltid göras. Boken avslutas med en artikel om ett av de vanligaste massmaterialen från Bryggen-grävningarna: importerad keramik, särskilt från 1 5 0 0 ock l ö o o t a l e n . Völker Demuths artikel upptar halva boken och berör förutom keramiken mycket av den allmänna information som kontextualiserar de fynd som övriga artiklar diskuterar. Den inleds med en historisk översikt av Bergen under perioden 1 0 0 0 1700. Efter inledningen ges en omfattande diskussion av Weser- och Werta-keramik, typer som importerats till Bergen från områden i norra Tyskland. Man kan fråga sig om inte denna artikel hade varit bäst som inledning till boken. Det nuvarande upplägget har väl närmast motiverats kronologiskt och går från äldst till yngst, men för en oinitierad läsare vore Demuths artikel en bra inledning. Han diskuterar Bergen i ett nordiskt perspektiv samt ger en bild av staden och var i staden Bryggen ligger. Sådant har uppenbarligen övriga författare sett som självklart. Man kan därför konstatera att boken främst vänder sig till en krets av fackmän som redan tidigare läst rapporter och artiklar om fynden från Bergen. Med detta sagt kan boken ändå rekommenderas till den som har intresse av medeltiden eller marina spörsmål. Niclas Björck Institutionen för arkeologi Södertörns högskola Box 4101 SE-141 04 Huddinge niclas.bjork@sh.se 2001 vid Göteborgs universitet. Avhandlingen lades då fram i en seminarieversion, men var tänkt att ingå i serien Urbaniseringsprocesser i Västsverige. Boken är 307 sidor och innehåller en mängd illustrationer, 124 stycken. I avhandlingen presenteras och bearbetas ett stort material från slutet av bronsålder till 1500-tal. Det är således ingen liten avhandling i det format som man får förmoda att dagens makthavare tänker sig att doktorander skall producera på fyra år. Avhandlingen är indelad i 14 kapitel. 1 det första presenteras arbetets ramar som liksom titeln antyder först och främst utgörs av landskapet. Här framgår det att texten har utvecklats ur olika delprojekt: först ur ett intresse för fornborgar och en centrum/periferidiskussion, för att senare kopplas ihop med projektet Urbaniseringsprocesser i Västsverige. Arbetet har två huvudsyften: 1) att undersöka förekomsten av central-, semiperiferi- och periferiområden, och 2) att diskutera hur och varför man manifesterar sig i landskapet Den kronologiska tyngdpunkten är järnålder, även om studien också berör tiden från yngre bronsålder fram till och med medeltid. Områdena som studeras närmare är Kville och Tanum socknar i norra Bohuslän och Stenungsundsområdet i söder med fem socknar. Eftersom en av diskussionerna i avkandlingen gäller huruvida det fanns en skillnad mellan norra och södra Bohuslän skulle ett över denna gräns sammankängande område kanske ha varit mera relevant, men man får anta att tillgången på material styrde valet av närstudier. Materialet är omfångsrikt Analysen bygger på sju databaser med 1) borttagna järnålderslämningar, fynd och lösfynd, 2) gravfält, 3) gravar, 4) fornborgar, 5) kyrkor, 6) runstenar samt 7) by-och gårdsuppgifter. En kronologisk indelning i fyra faser presenteras, vilken sedan återkommer i tolkningsdelarna: 1) 1000 f.Kr. 200 e.Kr., 2) 200—600 e.Kr., 3) 6 0 0 - 1 1 0 0 , och 4)1100—1500. Begreppsparet centrum/periferi är välkänt och omdebatterat inom arkeologin. Nyqvist bryter dock upp denna dualism genom att införa ytterligare ett begrepp - semiperiferi som definieras som ett område vilket var b e r o ende av centralområdet för vissa typer av varor Roger Nyqvist, Landskapet som ram - hus och grav som manifest. BohusUin 500f.Kr.-i500 e.Kr. Göteborg 2001. 308 s., ill. Följande recension av Roger Nyqvists doktorsavhandling är en förkortad version av min o p p o sition vid disputationen den 24:6 november Fornvännen g8 (2003) Recensioner 145 och tjänster. I semiperiferin kan det förekomma intressekonflikter och hit har man lokaliserat fornborgarna. Centralområdet känns igen på att det varit längre nyttjat och bebott än kringliggande områden under en och samma fas, under det att periferin sällan uppvisar några m o n u m e n t eftersom det inte nyttjats permanent. Ett annat nyckelord i avhandlingen är h i s t o ricitet I kapitel 4 introduceras detta begrepp och definieras som att kontrollen över historien i landskapet är en förutsättning för makten. Historiciteten avgör således vilka områden och bygder som kan hävda dominans över andra. Exempelvis så antar Nyqvist att det inte har varit självklart att man fått anlägga gravar vid boplatsen, utan att gravarna endast återfinns vid de boplatser som hade stark hävd och äganderätt, d.v.s. de som varit huvudgårdar. Följaktligen betyder inte avsaknaden av gravar i ett område att det saknas boplatser, utan att denna bebyggelse saknat äganderätt och lytt under en huvudgård. Detta är en intressant hypotes eftersom vi tack vare exploateringsundersökningar vet att det finns bebyggelse utan gravar också på många andra håll. Resonemanget hade dock stärkts om det funnits referenser till liknande diskussioner som förs i andra delar av landet. Till kävdandet av »kistoricitet» kopplas också återbruket av m o n u m e n t ock platser. Detta är en diskussion som är väl värd att fortsätta eftersom arkeologer annars ofta betraktar blandningar av olika kronologiska skikt som störningar. Avhandlingen utgår från ett långtidsperspektiv, vilket innebär en fördel när man vill studera förändring men som också kan innebära problem genom att tolkningen av vissa ting blir statisk. Detta gäller t.ex. den tolkning som ges fornborgarna. Som i så många andra områden visar sig hornborgarnas dateringar vara problematiska och spridda över tid, med en tyngdpunkt i äldre järnålder. Fynden i fornborgarna påminner ofta om dem som påträffas på boplatser, och fastän fynden inte pekar i den riktningen så tolkas borgarna som försvarsanläggningar. Det står inte riktigt klart hur Nyqvist ser på »vardagsföremålens» roll i fornborgarna, och även om man skulle instämma i att fornborgarna under vissa tider kan ha representerat försvarsplatser så saknas en diskussion om hur de uppfattats i olika tider. Som föreslagits från andra kall kan deras betydelse ha skiftat över tid. Tyvärr hänvisas inte till den aktuella forskningen, och detta är en av avhandlingens större brister. Generellt ges referenser nästan enbart till litteratur som rör Bohuslän specifikt, trots att det i de flesta diskussioner v o re högst relevant att hänvisa även till forskning om andra områden. Dock står det i många fall klart att Nyqvist har kunskap om ett bredare forskningsfält men utan att hänvisa dit. I diskussionen om offer/depåer argumenterar författaren för att de i de flesta fall snarast härrör från förstörda gravar, något som skulle gälla både guld och vapenfynd. Exempelvis behandlas de rika fynden från Edsten och Jored i Kville sn. Detta resonemang är inte helt övertygande och man frågar sig varför hypotesen drivs så starkt För att komma vidare krävs bl.a. en diskussion om hur offerpraxisen förändrats - en debatt som förs på flera andra håll. Kapitel 6 behandlar hur kunskapen i området byggts upp och vilka typer av fornminnen som fokuserats på genom tiderna. Denna intressanta diskussion får läsaren att fundera över hur olika man i skilda tider har värderat lämningarna. Hällristningarna, som idag är världskända, omtalas inte i beskrivningarna av B o husläns fornlämningar från 1746. Frågan är vad vi i framtiden kommer att säga om dagens starka fokusering på hällristningar (något som dock inte denna avkandling gör sig skyldig till). Av denna tillbakablick framgår också klart kur starkt forskningen kar koncentrerat sig på gravar. Trots att man emellanåt noterat att det finns spår av boplatser lämnas detta material i stort sett obearbetat Just boplatsernas ställning går som en röd tråd genom detta kapitel, och det är tydligt att man länge hade stora p r o blem med kategoriseringen och undersökningarna av dem. Denna tänkvärda diskussion, som visserligen ligger lite vid sidan av avkandlingens fokus, är j u inte bara ett bokuslänskt problem, och det behövs verkligen en debatt om hur de stora exploateringsundersökningarnas resultat Fornvännen g8 (2003) 146 Recensioner skall få ett ordentligt genomslag i bebyggelsearkeologin. Nyqvist ger flera exempel på kur svårt det kan vara för ny kunskap att bli accepterad och sedd (t.ex. kronologiskt blandade boplatser och boplatser under gravar). Boplatserna som presenteras i avhandlingens materialdel kan som i så många andra områden framför allt dateras till äldre järnålder. Nyqvists tolkning av bebyggelseutvecklingen är att de många spridda boplatslägena koncentrerats till ett fåtal platser från och med vendeltid. I dessa nya lägen stannar sedan bebyggelsen under vikingatid och tidig medeltid. Detta är en hypotes som är värd att utveckla vidare, men innan fler av den yngre järnålderns b o platser är undersökta är den svår att utvärdera. I avhandlingens rika material presenteras också några enskilda lokaler. Ett område som behandlas ingående är en lokal i Hallerna, N o rums sn, där stora ytor blivit undersökta. Undersökningen omfattade både gravar och b o platser från en så lång tidsperiod som yngre bronsålder till vikingatid, vilket ger oss en möjligket att studera både förändringar över tid och relationer mellan grav och gård. Diskussionen om medeltiden rör gränserna för skeppsredor, härader och socknar, ock i vilken grad denna indelning går tillbaka på en förhistorisk struktur. I ett sådant kapitel hade man kanske kunnat vänta sig att ortnamnen behandlades mer ingående, men författaren går inte djupare in på detta utan uttrycker i stället en viss tveksamhet mot att använda ortnamnsforskning för att finna förhistoriska strukturer. Författaren antar att en del av stormännens privatkyrkor kom att bli sockenkyrkor, men medger att det inte kar varit möjligt att påvisa entydigt att kyrkorna verkligen etablerats på de största enketerna. Det går keller inte att finna någon direkt koppling mellan förkristna gravar och kyrkoplatsen, utom i enstaka fall. Bakom sockenbildningen antas en högre kyrklig makt ligga. Här saknar jag en diskussion om hur en omvandling från privat- till sockenkyrka gått till ock kur den världsliga makten var relaterad till den kyrkliga. Vilka kyrkor utsågs till sockenkyrkor ock borde inte ett sådant skeende ha skapat konflikter? I diskussionen om kyrkor nämns också att deras ägobild är splittrad Fornvännen g 8 (2003) eftersom det tycks ha varit ett korsvis ägande. Detta är en mycket intressant diskussion som anknyter till den om territorialitet ock rumslig avgränsning, och påminner oss om att vi bör akta oss för att förutsätta att dagens »närhetsprincip» är universell. Bohusläns läge i skärningspunkten mellan norskt, danskt och svenskt kar ofta diskuterats. Nyqvist menar att ingen tydlig uppdelning i en sydlig respektive nordlig identitet går att belägga. De små skillnaderna talar snarare för en skiftning i lokal identitet mellan mindre områden. Ingen enhetlig organisatorisk utvecklingsmodell läggs på materialet utan i stället tillåts analysen tala för en varierad bebyggelseutveckling. I det södra undersökningsområdet skapas ingen stabil centrumbildning, något som bl.a. antas bero på den splittrade topografin. I det norra området menar Nyqvist dock att man kan se en utveckling mot det rike som kallas Ranarike i medeltidskällorna. Sammanfattningsvis kan sägas att avkandlingens långtidsperspektiv både är en tillgång ock en källa till vissa problem. Som konstaterats ovan så förutsätts i flera fall att en företeelse käft samma betydelse över de två tusen år som studeras, vilket gör att framställningen saknar viss dynamik. Fördelen med långtidsperspektivet är att vi får en stor del av Bohusläns forntid presenterad, något som också gör det möjligt för en läsare som inte känner regionen så väl tidigare att fundera vidare själv. Texten ger uppslag till ett antal fortsatta arbeten, både vad gäller Bohuslän själv och dess relation till andra områden. Det jag också vill berömma är att författaren vågat presentera sina tolkningar. Här inbjuds läsaren att ta ställning själv, vilket inte är möjligt om man bara får läsa om insamlat material och bläddra i ändlösa tabeller. Detta gör texten öppen för kritik men det är också det som gör att läsaren får fäste och avstamp för egna tankar - något som i slutänden är det som gör läsningen mödan värd. Kerstin Cassel Institutionen för arkeologi Södertörns högskola SE-141 8g Huddinge kerstin.cassel@sh.se Recensioner 147 LArchéologie en Alsace et Moselk au temps de ['annexion (1940-1944). Anne-Marie Adam (red.) Musees de Strasbourg, Musees de la Cour d'Or, Metz. Metz 21x11. 256 s., ill. ISBN 2-9^11833-47-0. Alsace-Lorraine har en mängd spektakulära arkeologiska fynd att bjuda på. Detta gäller särskilt den merovingertida radgravfältskulturen längs den vänstra Rhenstranden ock i Moseldalen med dess viktiga förbindelser mellan Francia och Alemannia. Furstehjälmen från Baldenheim avbildades i Germanen-Erbe, nazistpartiets tidning för förkistorisk kultur, redan ig38. Det var naturligt att tyskarna efter ockupationen 1 g4(i betraktade Alsace och Mosdle som ett germanskt kulturlandskap. Det var den dåtida nazistiska vetenskapens uppgift att exploatera det ideologiskt. Det är viktigt att dagens franska arkeologer för första gången på allvar diskuterar den tyska ockupationsmaktens arkeologi, kur den påverkade den franska yrkeskåren ock vad som skedde med de inblandade fransmännen efter 1 g45_ För detta ändamål har museerna i Strasbourg och Metz producerat föreliggande mycket angelägna utställningskatalog. Det ska samtidigt nämnas att också tyska arkeologer bemödar sig å sin sida att göra upp med det förflutna. Man kan t.ex. fråga sig vad partimedlemmen Joachim Werner gjorde som professor i forhistoria vid Reichsuniversität Strassburg ^42—44. Heiko Steuer har för detta ändamål sammanställt volymen Eine hervorragande nationak Wissenschaft deutsche Prähistoriker zwischen 1900 und 1955, ett kommande kompletteringsband till Realkxikon fur germanische Altertumskunde. I den franska volymen skildras på ett övertygande sätt hur nazisterna sedan länge förberett annekteringen av Alsace och Mosdle. Det fanns långt framskridna planer för kur det franska kulturarvet skulle göras tyskt redan under 193otaIet Det förefaller också som om fransmännen tidigt visste om tyskarnas planer men försökte kalla god min i elakt spel så länge som möjligt. Redan 1932 fick direktören för Musée des Antiquités Nationales, Raymond Lantier, order att göra en lista över de inventarier som måste evakueras inför en eventuell invasion. Förnyade varningar utgick 1936 ock återigen ett par veckor efter den tyska inmarscken i Tjeckoslovakien i mars 1938. Mellan 1937 ock mars 193g kom tyska gästforskare som Wolfgang Krause ock Rudolf Paulsen för att arbeta med samlingarna vid m u s e e t En kort tid senare skulle tyskarna skicka ut SS-kommandon att samla ihop klenoder från nationalmuseet i Warszawa. Genom sina kontakter med SSAhnenerbe fick så Krause det gotiska runspjutet från Kowd till skänks av Heinrich Himmler 1940. De tyska myndigheterna aviserade efter ockupationen förändringar i kulturmiljövården i det nya »Westmark». Ockupationsmakten ändrade franska ortnamn. De nya tyska namnen hade sällan någon koppling till det äldre ortnamnet, t.ex. fick Ennery det tjusigare namnet »OberschloB». Metz fick binamnet »die alte Soldatenstadt». Tyskarna gjorde stor sak i media av ödeläggandet av viktiga merovingertida radgravfält som Bassompierre-Boulange, Koenigsmacker och Métrich under den franska mellankrigstiden. I »Westmark» skulle tyskarna gräva sakkunnigt och grävningarna skulle syfta till att skapa ökad kunskap. Utgrävningen i g 4 i av det sedan 1935 kända merovingertida radgravfältet i Ennery leddes dock av en fransman, Emile Delort (d. i g s 8 ) . Delort var känd som expert på romarlida keramik, inte minst genom att kan under sin yrkesbana kom att identifiera flera terra sigillataverkstäder i Mosdle. Han hade 1 g 1 g fått tjänst som professor vid lyceet i Metz. Han stod sommaren ig4Ci inför ett vägval. I juni sparkades Delort från sin post vid det nu tyskspråkiga lyceet. Strax därpå erbjöds han arbete vid det av tyskarna nyinstiftade Landesdenkmalamt Hade Delort inte accepterat u p p draget så hade han med största sannolikhet deporterats till Vichy-Frankrike, »avec 30 kg de bagages, comme tant d'autres» som han själv beskriver det i sina anteckningar. Då skulle tyskarna ostört fått gräva det gravfält D d o r t själv hade inventerat sex år tidigare. Ennery eller »OberschloB» var viktigt för tyskarna, det låg 15 km norr om Metz. Platsen kunde utgöra ett tidigt belägg för att Metz varit en betydande centralplats för den frankisk-alamanniska högadeln. Fornvännen g8 (2003) 148 Recensioner Under den tyska ockupationen fick Delort tillgång till resurser kan knappast kunnat drömma om under mellankrigstiden. Mellan den 30 juni ock den 15 oktober i g 4 i grävde Reicksarbeitsdienst 750 m 2 (700 m 3 ) av det kvarvarande gravfältet i Ennery ner till sterilen i kvadrater om 121 m*. Gravarna lämnades på 50 cm köga plattformar. Delort deltog personligen i öppnandet av samtliga 82 anläggningar. Allting ritades av Delort själv i skala 1:20 på millimeterpapper ock en helhetsplan i skala 1150 upprättades. Tyskarna var dock besvikna. Det fanns endast bevis på att området var bebott av galloromaner redan under senromersk tid och att man i en kontinuitet övergått från typiskt r o martida gravgåvor till typiskt merovingertida. Den äldsta graven var en avsides liggande grav från Hallstattid. Huvuddelen av gravarna hörde till tiden omkring 550 e.kr., d.v.s. m e r o vingertid. Det fanns inga spår av långskalliga kolonisatörer vid Ennery. Delort noterar i sina anteckningar att kranierna var kortskalliga såsom överallt annars i Mosdle. Fyndmaterialet, som föreföll inhemskt snarare än importerat, fördes till Tyskland. Efter tredje rikets fall i maj i g 4 5 återbördades Alsace-Lorraine för gott till Frankrike. Den av De Gaulle nykonstituerade fjärde republiken gick mycket skonsamt fram mot kollabo ratörer. Detta gällde såväl kända politiker och storkapitalister som de tyskspråkiga bröderna Schlumpff (vars tekoindustrier runt Colmar gått på högvarv under hela kriget) som den mer anonyme Delort Han påstod sig i själva verket ha arbetat för Frankrike under ockupationen. Han hade hävdat det franska folkets intressen gentemot den nazistiska ideologin. Delort fortsatte 1945—1957 som direktör vid det efter befrielsen nyinstiftade Circonscription Archéologique de Lorraine. Man kan kanske förklara det ljumma intresset för att rensa i den franska ämbetsmannakåren. Efterkrigstidens makthavare såg sig tvungna att blunda för en hel del för att bygga upp den franska nationella identiteten på nytt Den åderlåtna fjärde republiken behövde rätt fransman på rätt plats i statsapparaten. Ibland var den nationella återuppbyggnaden riktigt tvetydig. Frankrike och Sovjetunionen Fornvännen g8 (2003) utväxlade tusentals ryska och ukrainska krigsfångar i tyska förband, som redan 1944—1945 tagit värvning i främlingslegionen, motSS-män från Alsace-Lorraine. Låg det en baktanke i detta? Det såg j u bättre ut om det var franska undersåtar av alla de slag än sovjetiska fanflyktingar som bekämpade det växande kommunistiska hotet i Franska Indokina där fullt krig rådde från och med 1946. Följaktligen var det bl.a. tyskspråkiga SS-veteraner som offrades i slaget vid Dien Bien Phu 1954. Delorts grävningar i Ennery alstrade viktiga vetenskapliga resultat även om dessa inte blev vad tyskarna önskat sig. Delort publicerade delar av grävningsrapporten 1947, och materialet kom senare att användas i andra större forskningsarbeten. Problemet var bara att Delorts publikation av en samfälld kritikerkår betraktades som undermålig, komplicerad ock svåranvänd. Den kade föga gemensamt med det ambitiösa fältarbetet 1941. Samtidigt var det en av få genomgående studier av ett m e r o vingertida gravfält i Mosdle. Efter att Delort stött sig med museet i Metz återfördes fyndmaterialet till Saarbrucken. Det återlämnades för gott först ig75 och finns efter konservering numera att beskåda i Metz. Dessa samlade omständigheter har föranlett Alain Simmer att redigera en ny volym, La nécropok merovingienneDEnnery (Moselk) (WoipPY " 993) • Simmer menar att Delorts vägval kan försvaras. Delort hade rentvått sig inte minst genom sin långa arbetsinsats för regionalarkeologin i Mosdle. Men borde då inte den senare länsantikvarien Delort ha försökt återfå det kulturgods kan en gång hjälpt tyskarna att stjäla från Frankrike? Här kan man anknyta till den svenska debatten om ig30talets nationalistiska strömningar som nyligen förts i Fornvännen. Visst fanns det ideologiskt betingade svärmerier inom svensk arkeologi under denna orostid. Sune Lindqvist medverkade i g 4 0 som skribent i Germanen-Erbe, som j u var ett organ för den öppna tyska aggressionen mot Frankrike under i g 3 0 t a l e t Men att idag peka ut Lindquist och andra svenska arkeologer som öppet nazistiska är att gå för långt i en häxjakt som påminner om McCarthyismen i ig50talets USA. Recensioner 14g De viktigaste faktorerna för arkeologins ideologiska funktion är vem som står som uppdragsgivare och finansiär ock på vilka grunder. Sverige kar under större delen av efterkrigstiden haft ett alliansfritt, socialdemokratiskt styre och detta avspeglas också i arkeologin. En viktig skillnad mellan 1 g30talets a r k e o logi och nutidens är just den successiva d e m o kratiseringen av det svenska tolkningsperspektivet Huvudfåran inom den svenska a r k e o l o gin har blivit allt mer socialdemokratisk från att ursprungligen ka varit nationellt kögborgerlig. Mer radikala marxistiska idéer inom arkeologin har också fått ett mycket begränsat gensvar hos det svenska folket, fastän allmän marxistisk teori är rikligt företrädd inom svensk förhistorisk forskning. Vi kar keller aldrig fått någon svensk arkeolog som slaviskt sökt apa efter den ideologiskt likriktade arkeologin i Moskva eller Östberlin. Bekovet att ytterligare bredda det folkliga underlaget inom arkeologin har för svensk del ökat i och med anslutningen till den E u r o peiska Unionen. Bryssel betalar nog i längden bättre för utställningar med bred attraktionskraft. Den publika verksamheten skall främjas. Ironiskt nog har ämnen som var politiskt korrekta redan i det tredje riket, t.ex. den prelitterata bronsåldern, på så sätt fått förnyad aktualitet. Den franska volymen tar också upp Wolfgang Krauses arbete Die Ketten und ihre geistige Haltung och Amt Rosensbergs studieresor och grävningar ig37~43 vid Carnac och andra megalitmonument i Bretagne (varav flera skadades då tyskarna konsuuerade Västvallen 1943— 1 g44). Man söker då som nu i det a l l m ä n e u r o peiska arvet bevis på en övergripande folklig europeisk kultur och kontinuitet, från megalitkulturen till bronsåldershögarna. Man söker ett inkemskt ursprung till det första stora a n o nyma ledarskiktets gravar. Mycket skiljer både tredje rikets och den Europeiska Unionens kulturpolitik från i g s o talets och krigstidens Sverige. Man kan inte påstå att den svenska arkeologin någonsin varit nazistisk eller ens protysk i ett längre perspektiv. Det handlar snarare om kortsiktig politisk opportunism. Sune Lindquist sökte i Vår svenska guklålder (Uppsala ig45) lyfta fram det specifikt svenska fyndmaterialet som ett bevis på en svunnen svensk överklass av gudaättlingar. Dessa hade enligt Lindquist en klar bakgrund i Beowulf och anglosaxiska elitgravar som Sutton Hoo. Frankrike ock Tyskland spelade i detta sammankang en ytterst underordnad roll för Lindquist, som efter 1945 framstod som en sann anglofil. Hans ideal var ock förblev de svenskar som återvänt från att tillsammans med östgoterna ha krossat romarriket i slutet av 4 0 o t a l e t Med sitt rövade guld skapade de en gudomlig storhetstid på Uppsalaslätten och i Västergötland, som enligt Lindquist framstår som det svenska folkets sanna ursprung. De kar sedan blivit överkonungar av Britannien, vilket skulle bevisas av Sutton Hoo. I en vulgariserad form av efterkrigstidens lindquistianism skulle kanske ynglingarna genom sina religiösa kultplatser och gravar på Uppsalaslätten ha präglat det storsvenska folkets ritualer kring julskinka och midsommarstång. Britter ock amerikaner skulle då kunna åkalla vårt förflutna för egna politiska ändamål. Vissa tyska nazisters kärleksförklaringar till den fjärran Norden ter sig till och med mer parodiska än den storsvenska övertygelsen som man kan ana i Carl Larssons osakkunnigt komponerade »Midvinterblot» (1913) och Olle Hjortzbergs skolplansch »Gästabudshall» (1932). I den franska volymen finns en biografi över illustratören, sedermera SS-Hauptsturmfuhrer Wilhelm Petersen (d. 1987). Som svensk häpnar man vid att här återfinna Petersens skolplansch av den överdrivet linblonde och blåögde övermänniskan i form av »Der Reiter von Valsgärde» (1936). Den vendeltida elitrustningen med hjälm, sköld och selbagskrön är korrekt och skalenligt återgiven, men ryttarens ansikte återger detaljtroget de stela långskallingarna på Petersens skolplansck över den sydskandinaviska bronsåldern, »Bronzezeidicke Krieger» (1931). Demokratiseringen av arkeologin är i sanning lovvärd, men på det internationella planet kan det kanske ändå vara på plats att b e t o na klara skillnader och skärskåda ytliga likheter mellan vad som framstår som två särpräglade kultiirfenomen under merovinger- ock vendeltid: den nordiska brandgravskulturen kontFomvännen g8 (2003) 15° Recensioner ra den kontinentala radgravfältskulturen. Det torde också vara uppenbart att det är den senare, kontinentala företeelsen som verkligen varit en förmedlare av något liknande en gemensam europeisk kultur. Den för Europa så viktiga radgravfältskulturen har till stor del sitt ursprung i Frankrike och Tyskland. Den har dock få verkliga beröringspunkter med den perifere ryttaren från Valsgärde. Svante Fischer Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet S:t Eriks Torg 5 SE-753 10 Uppsala swantowraetruna@holmail.com bined give an overall perspective on Roman gold and barbarian princes of the Sth century. But they would not have fared badly from an even more integrated approach. L'Or des princes barbares has contributions from the Czech Republic, France, Germany, Romania and Russia. Tke idea behind the book is to place an array of 41b and 51b century barbarian princdy burials and gold hoards stretching from the Caucasus to Gaul into a larger east-west perspective by means of a wandering exkibition and a symposium on garnets. There is an emphasis on the eastern origins of many barbarian focderati and princes north of the Danube. The editors point to the Byzantino Iranian origin of garnet cloisonné artefacts. A new PIXE (Partide Induced X-ray Emission) method has shown that the garnets found in cloisonné artefacts were imported from India. Much text dwells on the eastern origin of cloisonné jewellery and the allies of the Roman Empire. Alans, Huns and Sarmatians are brought forward, notable is a princdy tomb from North Ossetsya. The catalogue is well organized and full of splendid colour photograpks of Kolben armlets and other princdy paraphernalia such as the originally Roman Zwiebdknopffibeln and the late 5th century spathae with gold foil bandles. But contemporary gold hoards in Seandinavia are remarkably absent from distribution maps and the accompanying texts. After all, there is so much more barbarian gold in Sweden than in France. Where are the treasures of the returning Scandinavian allies of tke barbarian princes? The contributors to Roman GoWcome from Germany, Hungary, Poland and Seandinavia. The book starts out with discussion of Roman mining laws, gold mines in Spain founded during the Republic, and of coinage. It is pointed out that the Romans did not have any sizeable gold mines at their disposal after Dacia was ceded to the Goths in AD 270. The Roman gold of the 41b and 5th centuries came largely from melted temple treasures. Emperor Constantine's Ckristian faitk was thus to some extent an iconodastic one, but pagan emperors bad also engaged in suck du- L'Or des princes barbares du Caucase ä ki Gauk au Ve siéck apres J.-C. Musée des Antiquités nationaks, Saint-Germain-en-Laye 26 septembre - 8 janvier 2001, Reiss-Museum Mannheim 11 février - 4 juin 2001. Michel Kazanski, Ursula Koch, Patrick Périn,Jaroslav Tejral & Francoise Vallet (eds.). Paris 2000. 222 pp., ill. ISBN 2-7118-3660-6. Roman Gold and the Devehpmenl of lhe Early Germanic Kingdoms. Aspects of technical, socio-political, socio-economic, artistic and intelkctual development A.D. 1—550. Symposium in Stockholm 14—16November 199J. Bente Magnus (ed.). KVHAA Konferenser 5 1 . Stockholm 2001. 323 pp., ill. ISBN g 1-7402-3101. Gold is fascinating and seductive. Pliny the eider curses tke anonymous inventors of gold rings and coins. How was gold won in Roman times? How was gold measured? How was gold used by Romans and barbarians? Wkick new ideologies and art forms became manifest because of or in spite of gold? Did these last longer than the gold itself? These questions are addressed in two new books; the former an international exhibition catalogue devoted to princdy barbarian gold artefacts, the latter containing tke proceedings from an international symposium on various aspects of Roman gold and its impact on tke early Germanic kingdoms. Tkese two books comFomvännen g8 (2003) Recensioner 151 bious fund raising activities before him. Ulla Lund Hansen points out that Kolben armlets from Seandinavia are older than those found in the barbarian princdy tombs in Tournai (Belgium), Lavoye (dép. Meuse), and Pouan (dép. Aube). She discusses a Sarmatian origin for the Kolben armlet, but whetker it reacked tke Romans or tke Germans first is left an open question. Tkere is good reason to tkink of tke Kolben armlet as a purely Germanic invention, attainable only by means of Roman gold or foreign military service. Frands Hersckend discusses tke Vittene and Timboholm treasure hoards from Västergötland. He shows that the hoards are composed of objects that comply with two weight standards. This suggests an intimate familiarity with the mercantile systems of Rome and Greece. L'Or des princes barbares over-looks the important north-south axis from southern Seandinavia via Poland and the Danube Basin to Carnuntum and Aquileia. Some gold artefacts, e.g. the Kolben armlet found in tke princdy grave of Lavoye, are considered sure signs of regal status in northeast Gaul. A quick comparison with the North shows that Kolben armlets are seemingly a dime a dozen on Öland, Sweden. Öland is simply too small to harbour more than one or two princes. Yet, Öland has a lot more gold in the form of earlier Kolben armlets than has northeast Gaul. Thus, it is not certain that the Kolben armlets from Öland had quite the same significance as those in Gaul. Those in Gaul connect to the past that we encounter in the bog deposit of Skedemosse. Öland, despite all its gold, was a premonetary economy. Thus gold was hoarded, being too precious to buy anything in daily life. Judging from late gold coins found on Öland, a warrior retinue from the island volunteered into tke ranks of a barbarian prince. They partidpated in extortionist expeditions in soulheast Europé in the 450S to 470S. After their return the island briefly enjoyed extreme wealtk. Wkat normally was a very disproportionate section of society could skow off status and foreign military service. Wken, tken, did tke Golden Age of Seandinavia end? Well, wken tke Roman gold ran out. Mörten Axboe suggests a rather surprising and imaginative idea that a darkening of the sun due to volcanic eruption in AD 536 ended hoarding. To sum up, Roman gold and princdy barbarian gold are more or less the same thing. In his c o n d u d i n g remarks in Roman Gold, Ulf Näsman makes a poignant remark on what distribution maps are used and which scholarly tradition has ties to a specific region such as soulheast Europé. Indeed, most maps in Roman Gokiåo noteven include the city of Rome. If only European arckaeologists could cooperate even further in breaking down linguistic and institutional barriers, just as the barbarian princes, hungry for Roman gold, once did before them! Svante Fischer Institutionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet S:t Eriks Torg 5 SE-753 10 Uppsala swantowraetruna@hotmail.com Håkan Karlsson & Björn Nilsson, Arkeologins publika rekition. En kritisk rannsakning. Bricoleur Press. Göteborg 2001. 74 s., ill. ISBN gi-g737i33-5Arkeologins publika relation, hur arkeologin kommunicerar ock förmedlar sitt ämne och sin verksamket, utvecklas för närvarande på ett kraftfullt sätt runtom i världen. Allt tydligare krav ställs på att arkeologer kommunicerar om sin verksamket ock utvecklar dialog ock samarbetsformer med sina olika publiker. Det pågår också en snabb utveckling av kommunikatio nen mellan arkeologin ock dess publiker idag, avseende dess former, pedagogik och budskap. Med Håkan Karlssons och Björn Nilssons bok har denna internationella utveckling av arkeologins publika relationer även kommit till Sverige. Det känns angeläget att så har skett och förhoppningsvis kan boken bli ett startskott för en diskussion kring hur även svensk arkeologi vill profilera sig och kommunicera med sin publik. Fornvännen g8 (2003) 152 Recensioner Boken tar u p p en rad angelägna problem och förhållanden inom svensk arkeologi så som den ser ut idag, dels som ett universitetsämne och dels som en offentligt bedriven kulturmiljövårds- ock museiverksamket Den kar en kritisk ansats och vill ta upp ett antal p r o blem med hur svensk arkeologi kommunicerar sin verksamket. I första hand vill boken rikta sig till a r k e o logiskt verksamma kollegor och har alltså ett internt verksamhetsperspektiv. Det är måhända ett något begränsat perspektiv - det finns många, även utanför ett internt verksamhetsperspektiv som har intresse av arkeologisk verksamhet och att delta i en diskussion om den. Men skälet är ändå förståeligt: Författarna vill av kollegiala skäl i första hand väcka debatt inom branschen och inte utanför den. Jag tar här inte upp hela boken i dess längd. Många intressanta delar av den utelämnas. Istället väljer jag att ge mig rakt in på bokens »heart of the matter», så som jag uppfattat det, och använder mig av det för att ytterligare fördjupa och utveckla de problem med svensk arkeologi som boken tar upp. Författarna beskriver i korthet problemet med svensk arkeologi på följande vis: - det omfattande publika intresse som finns för arkeologi tas inte om hand på ett effektivt sätt av den arkeologiska verksamheten. - det publika intresset betraktas i många fall närmast som ett problem. - det finns ingen dialog mellan den a r k e o l o giintresserade publiken och arkeologerna. Svensk arkeologi, så som den är uppbyggd kring kulturmiljövård ock ett antal museer, lyder under statens kulturpolitik. Den kan sägas gå ut på att de kulturella arven, varav a r k e o l o giskt material, lämningar ock miljöer ingår som en stor del, skall både bevaras och brukas. Universiteten med sina arkeologiinstitutioner faller inte under kulturpolitiken, men väl under politiken för universitetens uppgifter i samhället. Den säger att vid sidan av att forska och undervisa har universiteten också skyldighet och ansvar för att förmedla sin kunskap till samhällets medborgare - den så kallade tredje uppgiften. Författarnas kritik går ut på att arkeologin Fomvännen g8 (2003) idag, trots allmänintresset för den, inte når ut till den arkeologiintresserade allmänheten. Formulerat på ett annat sätt så har arkeologin uppenbarligen ett problem med sin omvärldsrelation. Detta har enligt författarna flera orsaker. Den första och kanske största orsaken till detta misslyckande skulle vara att trots den klart och tydligt formulerade kultur- ock universitetspolitiken så kan man inte prioritera den publika verksamheten inom ramarna för den arkeologiska verksamheten. Svensk a r k e o logi skulle alltså lida av ett slags systemfel. Det beror enligt författarna på att svensk arkeologi är så ensidigt uppbyggd och fixerad vid den bevarande och planerande delen av verksamheten, den som hanteras via bevakandet av Kulturminneslagen och annan lagstiftning. En annan orsak är att arkeologin - trots sin populärt förankrade karaktär, sin anknytning till hembygdsintresset och sin lämplighet för att bedrivas som volontär- och föreningsverksamhet under kunnig ledning - blivit en verksamhet som helt kontrolleras och tagits på entreprenad av en expertkår. Detta beror enligt författarna på en alltför långt driven teoretisering och professionalisering av ämnet, en utveckling som accentuerats de sista 30 åren. Denna utveckling skulle ha lett till att det stora publika intresset för verksamheten efterhand blivit betraktad som ett problem, snarare än en tillgång: något betungande som stulit tid från andra, mer prioriterade uppgifter som materialinsamling, administration och forskning. Det är knappast författarnas mening att kritisera arkeologerna själva för att det kan verka vara på det viset ibland. Kan inte arkeologerna prioritera den publika uppgiften inom systemets ramar så säger det sig självt att det är svårt att räcka till. Arbete kan inte alltid få lov att invadera fritiden - ens för arkeologer. En tredje och kanske sista orsak skulle vara en avsaknad av en pedagogisk utveckling inom ämnet ock dess verksamhet. Trots det stora publika intresset för arkeologi har det saknats en pedagogisk utveckling av kunskapsförmedlingen, vilket lett att den arkeologi som förmedlas presenteras på ett auktoritärt, falskt anpassat och enkelriktat sätt. »Förmedlingen», som i sig implicerar en enkelriktad form av kom- Recensioner 153 munikation, har inte utvecklats till en mer m o d e m , demokratiskt anpassad och publiktillvänd, deltagande kommunikation. Jag instämmer helt med författarna i deras kritik av arkeologin i Sverige idag. Kulturmiljövården i Sverige k a r - e v e n t u e l l t med undantag för delar av byggnadsvården - varit framgångsrik med att bygga u p p en organisation som kanterar den bevarande delen av svensk kulturarvspolitik. Den har på ett relativt lyckosamt sätt gjort bevarandet av det arkeologiska kulturarvet till en del av samhällsplaneringen. Den har däremot inte varit framgångsrik med att bygga upp en i motsvarande grad effektiv organisation för att utveckla och ta hand om bruket av kulturarvet - den andra delen av kulturarvspolitiken, som är en förutsättning för den första. Författarnas kritik kan följas så långt. Jag skulle dock vilja ta tillfället i akt ock vidareutveckla den. Enligt min mening skulle den kunna utvecklas ock adresseras till en särskild arkeologisk aktör - museerna. Författarna gör inte detta. Den kritik de formulerar av kur arkeologisk verksamket bedrivs och kommuniceras i Sverige riktar sig till ett allmänt definierat kollegium av verksamma arkeologer, oavsett arbetsplats. Jag menar att det ändå finns en viss ansvarsfördelning för olika arbetsuppgifter inom svensk kulturmiljövård, inklusive den publika. Den planerande delen av kulturmiljövården som tar hand om bevarandearbetet har givetvis ett ansvar för att inrikta sitt arbete så att kulturarvet framstår som en samhällsresurs och inte en som en planeringsrisk. Universiteten å sin sida har ett självklart ansvar för att kommunicera den forskning de bedriver. Här finns mycket kritik att rikta mot både planering och forskning. Faktum kvarstår ändå. Svensk kulturarvspo litik bygger på att det är museerna som skall ha det väsentliga huvudansvaret för att förverkliga bruket av kulturarvet Många museer gör också detta. De utvecklar sin kommunikation med omvärlden ock samarbetar med andra kulturintresserade organisationer. Tyvärr är ändå inte denna bild sann för alla museer. Många museers verksamhet har p r o blem med att nå ut utanför museets väggar. En banal, men kanske ändå konkret och träffande beskrivning, är att problemet kan sittajust i väggarna. Museet uppfattas som en verksamket inom en fast byggnad vars verksamket till stor del uppkör utanför dess murar. Skiljelinjen tycks gå mellan de museer som går utanför sin fasta byggnad och de som inte gör det. Vad man kan ta fasta på, hur smärtsamt det än är, är att många museers arbete märks mycket lite utanför museet, att många inte går till museet och att större delen av den svenska kulturmiljön ligger oupptäckt och slumrar för svensk allmänhet och turister. Kanske borde den svenska arkeologin fråga sig om nästan all arkeologisk publik verksamhet verkligen måste gå genom museerna, definierade som fasta byggnader med utställningsverksamhet inne i en stad? Det mesta av vad vi har av arkeologi finns j u inte på museerna utan i kulturmiljön. Finns det andra sätt att kommunicera om den på än genom verksamhet knuten till en fast byggnad? O m man vänder blicken ut från Sverige och jämför med andra länders arkeologiska publikverksamhet är det påfallande hur pass extremt museal den svenska är. I andra länder, med en lika framträdande eller än mer utvecklad arkeologisk tradition, som till exempel Danmark eller England, är kommunikationen av arkeologi i stor utsträckning uppbyggd på samarbete med naturvårdsförmedling och hembygdsföreningar, på besökscentra, med mera. Särskilt de satsningar som gjorts på att kommunicera arkeologi med hjälp av besökscentra i anslutning till fornlämningar och kulturmiljöer förtjänar att nämnas. Skulle denna angelägna bok kunna få svenskarna att börja diskutera dessa spännande, nya metoder för arkeologisk och annan kulturell kommunikation? Är det kanske just formerna för arkeologisk kommunikation som vi kan behöva utveckla och förnya? Kan vi där hämta inspiration även till att utveckla innehållet i den arkeologiska kommunikationen? Behöver vi lyfta blicken i Sverige och se museiverksamhet knuten till en fast byggnad som bara ett av många möjliga sätt att kommunicera a r k e o logi på? Någonstans måste samlingarna finnas, men själva kommunikationen och arbetet med Fornvännen g8 (2003) 154 Recensioner publiken kanske kan bedrivas på många ställen? Framförallt kanske i kulturmiljön - utanför museets väggar? Jag lämnar frågorna öppna till Fornvännens läsare med förhoppning om debatt. Jonas Grundberg Institutionen för Arkeologi Göteborgs Universitet Box 200 405 30 Göteborg jonas.grundberg@archaeology.gu.se nen, men Enoksen kan egentligen inte lastas för felaktigketerna. Han kar nämligen rätt till sin egen kistoriesyn, kan kar rätt att använda vilken berättarteknik han vill, han har rätt att uttrycka vilka åsikter han vill, kan kar rätt att läsa eller avstå från vilken fackbok han vill, men om resultaten av dessa vedermödor står i strid mot vedertagna fakta och beprövad kunskap måste han räkna med kritik. Tyvärr ger Skånska Fornminnen mig inget annat val än att fullt ut ikläda mig denna trista kritikerroll. Enoksen tillåter sig att uppfinna och använda nya vetenskapliga facktermer. Tidig- respektive Mellanneolitikum benämner han »dösrespektive gånggriftsåldern» (s. 47 O- Den fantastiska termen »lösa fornlämningar» introduceras också (s. 43), vilket enligt Enoksen är något som det skånska landskapet myllrar av. Hans beskrivningar av stenåldern avslöjar stora luckor i den arkeologiska bildningen. På s. 56 hävdar han angående gånggriften Gillkög att besökaren ska »passa på att beskåda hur stenåldersfolket omsorgsfullt har tätat väggarna till sina m o n u m e n t för att inte låta solen lysa in». Denna tätning hade nog mera att göra med att denna gånggrift, som framgår inte minst av dess namn, i likhet med andra ursprungligen var täckt med en hög vars fyllning annars skulle ha rasat in i kammaren. Däremot konstaterar Enoksen på s. 13 helt riktigt att gravgången konstruerades så »att gryningssolens morgonstrålar bättre skulle kunna lysa upp det inre gravrummet». I avsnittet om Gillhög hävdas också att monumentet uppfördes vid en »tid då tekniska hjälpmedel var okända» och avslutar med en fråga: «... besatt stenåldersfolket kunskaper som den moderna människan inte känner till?» Här är steget inte långt till allas vår käre von Däniken. Det är tydligt att Enoksen känner en tydlig motvilja mot modern arkeologi, vilket lyser igenom här och var i skriften. Exempelvis hävdas på s. 57 rörande Hofterupsdösen att »Nyare tiders arkeologer har inte haft mycket till övers för sina föregångares åsikter eller forskningsresultat, men man kar dock funnit blotgropar på dosens topp». Förutom att meningen är obegriplig rent logiskt så undrar man vilken forskning som modern arkeologi Lars Magnar Enoksen, Skånska fornminnen. Illustrerad historia. Historiska Media & Kulturen. Lund 2001. 126 s., ill. ISBN gi-8g442-3i-8. På omslagets baksida hävdas att Skånska fornminnen är en lättläst guide till de tjugosju fornminnen som presenteras. Vidare hävdas att varj e fornlämning får sin historia berättad och slutligen att boken vill ge svar på en del av de frågor som väcks när man står vid ett monument. Till sist presenteras tips för vidare läsning. Det sistnämnda är verkligen ett gott råd, för vidare läsning i ämnet är nämligen en akut nödvändighet för den tilltänkte bokköparen. Det är tur att Historiska Media ger denna baksidesinformation, för det är vid läsningen inte alldeles glasklart vad Enoksen själv avser berätta i sin guidebok. I inledningen skriver kan nämligen att avsikten »inte är att presentera nya arkeologiska forskningsresultat angående de lösfynd som man kan finna nedgrävda i den skånska myllan, utan denna bok koncentrerar sig på landskapets fasta fornlämningar». Dessvärre vill Enoksen inte ge utrymme för nya forskningsresultat angående dylika, utan kans märkliga avsikt med guideboken tycks vara att återuppväcka en historiesyn lika uråldrig som monumenten själva. Det är nämligen iSootalets arkeologiska forskarvärld som tar emot läsaren vid fornlämningarna och levererar högtravande föreläsningar vars vetenskapliga påståenden, om man vill vara generös, bäst kan beskrivas som fullständigt föråldrade. Detta är en allvarlig invändning mot Skånska FornminFornvännen g8 (2003) Recensioner 155 underkänner. Kanske menar Enoksen att exempelvis Saxo Grammaticus, vilken på 11 ootalet lanserade en teori om att jättar byggde megalitgravarna, idag bör anses som en relevant forskare? O m megalitgravsforskningen skriver kan att man »inom arkeologin talar ofta om en 'förfäderskult' i brist på bättre benämning eller kunskap» (s. 13). Förfäderskult är i mitt tycke en adekvat term som väl beskriver något som normerade den neolitiska trattbägarkulturens samkälle. Om vi skall leta efter kunskapsbrist så finner man den snabbt när man kastar en blick i Enoksens minimalistiska litteraturlista. Fastän det rör sig om en litteraturlista i urval så råder dock en närmast total frånvaro av publikationer som rör de vetenskapliga undersökningarna av de i guideboken beskrivna tjugosju fornlämningarna. Enoksens selektiva läsning av arkeologisk litteratur får olyckliga konsekvenser. Kapitlet »Skånes fornhistoria» gör anspråk på att beskriva de generella dragen i landskapets förhistoria, men borde aldrig ha lämnat skrivbordet. Man blir rent av förbannad. Ett belysande exempel från avsnittet »Stenredskapen förbättras» får räcka. Enoksen implicerar här att bondestenålderns slipade yxor i själva verket var slutprodukten av ett Apolloprogramliknande projekt som initierades redan i senglacial tid. Efter 7000 års bankande på »flintstenen» fick man slutligen fram en »flintyxa med smidiga linjer» (s. 1 o). Är detta en bild av våra förfäder som ens platsar i en papperskorg? Är boken lättläst? Ja, på ett sätt. Teknisk information belastar exempelvis inte de sparsmakade texterna. Ä andra sidan nej. Jag undrar om allmänheten omedelbart känner sig hemma med Enoksens i och för sig rika språk: skålgropar benämns blotgropar eller offerhålor, brända ben är eldstadstärda, män med erigerade penisar är ståndaktiga, ett samlag är lika med avlingsinträngande eller könsligt gamman, sammankomster kan vara översinnliga, riter är andaktsövningar och stenar kan se något druckna ut. Säkert är detta 1800-talsspråkbruk också ett uttryck för Enoksens vurm för det förflutnas historiesyn. Jag blev i alla fall snabbt trött, även om man ibland finner riktigt vacker poesi nedpräntad som »bronsåldershögarnas rogivande krusningar över den skånska slätten». Jag har svårt att se boken som en guidebok. Den enda kartan är svårtydd, då ortnamn och väglinjer skär in i varandra på ett besvärande sätt. Beskrivningarna av fornlämningarna är för kortfattade och känns urvattnade. Informationsskyltarna på platserna tillhandahåller säkert mer fakta. Att gravmonumenten också är en del av ett större geografiskt och kulturellt sammanhang där lokalsamkällenas bosättningar, centralplatser, kult ock sociala sammankomster sammanvävts verkar också ha gått Enoksen helt förbi. Hans särskilda intresse för ristningar i sten märks tydligt. Läsaren får efter genomläsningen lätt intrycket att skålgroparna är det mest intressanta draget kos de berörda fornlämningarna. Guiden förvandlas till en tröttsam upprepning av variationer av en enda mening: »Blotgroparnas närvaro tycks göra gällande att detta m o n u m e n t kar använts som offerplats» (s. 58). Samma innehållslösa meningar finner man också för Gantoftadösen (s. 63), Tofta Högar (s. 67), Klockaredösen (s. 73), Skegriedösen (s. 76), Snarringegånggrifterna (s. 78 f), Trollasten (s. 85) samt Ales stenar (s. 88). Man kan travestera baksidesinformationen på bokomslaget: en av de frågor man ställer sig vid monumenten måste sålunda bli varför man över huvud taget köpte Skånska Fornminnen. Man kan inte låta bli att fundera på hur intressant det hade varit om Enoksen istället medvetet renodlat och skrivit boken utifrån ett 1 Sootalsperspektiv. Det skulle blivit ett fascinerande möte med en dåtida forskningssyn och därtill synnerligen tankeväckande. Men med denna publikation ger istället välrenommerade Historiska Media och Kulturen i Lund vetenskaplig legitimitet åt vad som närmast måste beskrivas som dilettantiska betraktelser. Hur denna publikation kunnat passera genom det redaktionella nålsögat är en gåta. Att den ändå givits ut visar väl att det finns en stor potentiell läsekrets, vilka kanske tröttnat på den »etablerade arkeologins syn» på fornlämningar. Däri ligger också dess största värde. Jag ser Enoksens bok som en direkt uppmaning till svenska arkeologer att producera Fornvännen g8 (2003) 156 Recensioner nya, uppdaterade, initierade och användbara guideböcker. Det kan verkligen behövas. Per Karsten Riksantikvarieämbetet UV Syd Akergränden 8 SE-2 26 60 Lund Per.Karsten@raa.se ka skäl har den nu aktuella volymen tyvärr kommit att bli den sista. De två planerade avslutningsbanden gällande tiden 1976—197g kommer inte att förverkligas. Den nu anmälda volymen som omfattar 6 5 1 4 titlar åtföljdes av uppropet att man nu för 122 € kan beställa en CD med innekållet i denna och föregående volymer, d.v.s. avseende tiden ig8o— ig8g. I denna finns ca 17 800 titlar sökbara inom ett mycket detaljerat klassifikationsschema. Detta har möjliggjorts genom att Stein under hela projekttiden arbetat i frontlinjen då det gäller digitaliserad datafångst. Eftersom Tyskland gränsar mot Östersjön och Danmark är Steins bibliografier högst relevanta också för den som arbetar med nordisk arkeologi. I detta sammanhang finns anledning att anmäla att nya milstolpar satts också längs vägbanan för svensk arkeologisk bibliografi. Jag väljer att först nämna Swedish Archaeohgical Bibliography 1882—/950'som tillkommit på initiativ av Stig Welinder. Solveig von Essen har efter en pilotstudie av Barbro Johnsen stått för insamlingsarbetet och redigeringen. Utgivare är Svenska arkeologiska samfundet medan Kungl. Vitterhetsakademien stått för merparten av finansieringen. Boken utgör en mycket välkommen länk mellan den svit av svenska arkeologiska biblio grafier som Oscar Montelius utgav avseende tiden 1801—1881 och Samfundets bibliografier med startåret ig3g. Den nya volymen är till upplägget rent kompilatorisk. Den består rätt och slätt av en efter författarnamnen alfabetiskt uppställd produktionsförteckning omfattande 3700 titlar. Denna strukturella brist kompenserar Welinder i en kortfattad inledande kommentar som redogör för trender i den tidiga utgivningen. Den dominerades under den förra delen av utgivningsperioden helt av Oscar Montelius, Hans Hildebrand och Bernhard Salin vilka efterkand avlöstes av Ture J. Arne, Gunnar Ekholm, Sune Lindqvist, Birger Nerman, Bengt Thordeman och några andra. Den manliga dominansen bland författarna var total. Den kvinnliga andelen utgjordes av 28 personer, motsvarande 3 % . Bland dessa svarade Hanna Rydh för halva produktionen. Det konstateras att ingen debatt om teoretiska frågor förekom att döma av publika- Bibliographie zur Vor- und Fruhgeschichte in der Bundesrepublik Deutschland und Berlin (West) in den Grenzen vor 1990. Das Schrifttum der Jahre 1988 und 1989. Frauke Stein (red.) i samarbete med Christiane Schier och Albert Schmitz, samt under medverkan av Bärbel Fecht, Susanne Meiser, Christel Ruhl-Tausendfreund och D o minik Meyer. Franz Steiner Verlag. Stuttgart 2001. 37g s. ISBN 3-515-07801-0. Pris 5g €. Solveig von Essen, Swedish Archaeohgical Bibliography 1882—1938. With a comment by Stig Welinder. Svenska Arkeologiska Samfundet. Stockholm 2001. 181 s. ISBN gi-Ö3i-o6i5-g. Pris 100 kr. Mattias Asplund. Swedish Seminar Papers in Archaeohgy 1997—1999. Stockholm Archaeolo gical Reports 38. Stockholms universitet 2000. 73 s. Frauke Steins arbete har ambitionen att vad beträffar den arkeologiska publikationsverksamheten i Västtyskland under tiden ig88— ig8g fullständigt förteckna och systematisera den utkomna litteraturen, inklusive recensioner och anmälningar. Det utgör femte bandet i en av Stein utgiven serie som avsetts täcka tiden från i g 7 6 fram till den tyska återföreningen. Publikationsprojektet är en fortsättning på och inspirerat av Rolf Hachmanns monumentala bibliografi från 1 g84, Ausgewählte Bibliographie zur Vorgeschichte von Mitteleuropa, anmäld i Fornvännen ig85 (s. 240—241). Denna redovisar särskilt den västtyska publikationsverksamheten t.o.m. ig75- Steins tidigare volymer har också presenterats i Fornvännen ( i g 8 8 , s. 206—207; igg5, s. 191; 2000, s. 212—213). Av ekonomisFomvännen g 8 (2003) Recensioner 157 tionstitlarna, varför den som vill komma åt den sidan av arkeologin ock följa debatten gör bäst i att studera de överklagningsskrifter som tillkom i samband med professurtillsättningarna. I sammanhanget vill jag nämna att genren bekållit sin attraktionskraft Både jag själv ock de flesta av mina kolleger brukar kasta oss över denna något speciella typ av het debattlitteratur vilken initieras och kompletteras av ofta konuoversidla sakkunnigutlåtanden. Welinder avslutar sin framställning med en nyttig lista på nyare arbeten som innekåller viktiga komplement till bibliografin. Slutligen kommer jag in på en för Sverige unik genre av arkeologiska bibliografier som jag själv haft mer än ett finger med i att lansera. Det gäller de akademiska seminariearbetena som för varje arkeolog betecknat den vetenskapliga ingången i karriären. Numera kallas dessa arbeten C- eller D-uppsatser och är mestadels framställda i betryggande antal exemplar med så tilltalande typografisk utformning att de kan jämställas med tryckta arbeten. Tidigare hade de formen av stendler och ännu tidigare framställdes de bara i ett fåtal exemplar, ett för professorn - enkannerligen institutionen - ett för kandidaten själv och kanske också ett för hans opponent vid seminariet. Dessa akademiska förstlingsarbetens antal är numera mycket stort: det finns över 5000 sådana framställda av studenterna vid våra arkeologiska institutioner ock institutioner med direkt angränsande ämnesområden. Mot alla odds kar det sedan 1 g7o lyckats att på ett bibliografiskt tillfredsställande sätt fortlöpande redovisa hela detta omfattande bestånd, med titlarna återgivna också i engelsk översättning och i en efterhand allt mera systematiserad form. Senast är det Mattias Asplund som förtjänstfullt bidragit med ett 73-sidigt häfte i serien Stockholm Archaeological Reports (SAR). Han redovisar kärvid treårsperioden 1 gg7~ 1 ggg med 1072 uppsatser. Hans databas har också tillställts och tagits i bruk av Vitterhetsakademiens bibliotek. Att publiceringen kunnat ske har vi nu, liksom tre gånger tidigare, huvudsakligen dels Berit Wallenbergs Stiftelse, dels institutio nen för arkeologi vid Stockholms universitet att tacka för. Produktionen före 1 g7Ö redovisades som särskilda kapitel i Swedish Archaeological Bibliography (SAB). Den bibliografiskt intresserade hänvisas alltså till följande publikationer och ingresserna till dessa. Period t.o.m. i g 7 o i97!-'975 Forum SAB 5 (1972) SAB 6 (1978) SAR 16 (1984) SAR 28 (1994) Sammanställd av Jan Peder Lamm Jan Peder Lamm Jan Peder Lamm Jan Peder Lamm & Jon Ejnar Spetz Martin Rundkvist Mattias Asplund »g?6-^80 •981-1990 1991-1996 »997-1999 SAR 34 (1998) SAR 38 (2000) Uppkopplade läsare kan nå digitala versioner av uppsatsbibliografierna för åren 1 g81—1 ggg via . Behovet av att i bibliografisk form hålla reda på den ymniga floran av arkeologiska seminarieuppsatser torde i dag vara allmänt erkänt. Så har det inte alltid varit En som tidigt insåg det var emellertid professor Mårten Stenberger. I samband med ett postseminarium i Uppsala i början av 7otalet frågade han mig om jag vore intresserad av att mot ett litet arvode och på uppdrag av Svenska arkeologiska samfundet göra en sammanställning av de arkeologiska institutionernas bestånd av gamla seminarieuppsatser. Resultatet skulle publiceras Swedish Archaeological Bibliography. Erbjudandet var smickrande och jag accepterade omgående utan att riktigt inse hur mycket arbete som därmed låg framför mig och mina efterträdare som bibliografier inom denna genre. För mig räckte arvodet, jag tror det var 800 kronor, till att köpa familjens första soffa, men äran blev inte så stor som jag hoppats. Min egen professors kommentar då jag stolt överlämnade ett särtryck blev, »Tack, det bästa hade varit om detta arbete aldrig blivit tryckt». Hon tyckte att den här typen av akademiska övningsstycken Fornvännen g 8 (2003) 158 Recensioner mådde bäst av att förtigas. Naturligtvis låg det en del i detta - många av uppsatserna var inte precis några höjdare - men som regel redovisade de ett gediget arbete som tagit många, ofta alltför många månader att utföra. Bland de i dag flera tusen uppsatserna döljer sig helt givet också ett antal hittills obeaktade geniala bidrag som en dag förhoppningsvis kommer att uppmärksammas med hjälp av bibliografierna. Härtill kommer den enorma materialinsamling som ägt rum inför skrivandet ock som ofta inte går att komma åt någon annanstans än i dessa uppsatser. Det är min stora förkoppning att Mattias Asplunds volym inte kommer att bli den sista i raden. Jan Peder Lamm ceringen af laederet fra Schild (Bind 100g 13 i foreliggende serie fra hhv. igg2 og i g g 8 ) . Materialet er fornuftigvis tilpasset typologien fra Schild. Artiklen er velillustreret og tabellerne mange. Da der er tale om redeponeret materiale, fyld i et kajanlaeg ved kavnen, er det kelt rimdigt at afstå fra at analysere fundets typer i henhold til vertikal eller horisontal stratigrafi, men fundet er så veldateret, d e n d r o k r o nologisk dateret til 1075—1106, at bearbejdningen giver godt, afgraenset indblik. En mindre del af laederfundene stämmer fra 150otallet og begyndeisen af l ö o o t a l l e t Her kunne laeseren savne stratigrafiske argumenter for fundenes datering. Laederet opdeles i to kategorier: primaert affald (restlaeder, der stämmer fra vaerksteder), og sekundaert affald (rester af benyttede sko, hvortil kommer diverse andre laederobjekter). Det fremgår at skomagerne i Slesvig har foretrukket kalve- og okselaeder til såler, mens overlaederet har vaeret af laeder fra ged eller får. Det fremgår dog, at en stor del af laederet er ubestemmdigt, og det betyder, at anmelderen efterlades med en vis tvivl om hvor repraesentative de mange materialeanalyser i diagramform egentligt er. Artiklen fornemmes affattet i en stadig, delvis uudtalt, opposition til Sckild-materialet, kvilket både er en styrke, fordi det perspektiverer Plessenstrasse-fundet, og en svagked, fordi forfatterne tydeligvis betragter Plessenstrasse som underordnet det storre Schild-fund. Man fornemmer, hvordan forfatterne iblandt er på hårdt arbejde for at afspejle Plessenstrasses indre sammenhaeng, tydeligst i enkelte tilfaelde, kvor typologiske ligkeder med Schild burde placere fund fra Plessenstrasse i hojmiddelalderlig sammenkaeng. Her ville en mere argumen leret veksdvirkning med Schild have vaeret en styrkdse. Det lille kind af eftermiddelalderlige sko fremlaegges i kortere form, mens yderligere, svaert daterbare fund af punge, kniv- og dolk- og svaerdskeder samt seletoj til heste fremlaegges kortfattet Fundene af silke fra udgravningerne Schild og Plessenstrasse behandles af Gudrun Hildebrandt (g5 s., 38 ill.). Artiklen, der er velillustreret, indbefatter et omfattende og grumligt katalog med tabeller över mål samt tegninger og fotografier af genstandene med angivelse af Ausgrabungen in Schleswig. Berichte und Studien 15. Das archäohgische Fundmaterial II. Red. Volker Vögel. Neumunster 2001. 308 s., ill. ISBN 3-529-01465-6. Serien om udgravningerne i Slesvig er nu kommet til bind 15, betitlet »Das archäeologische Fundmaterial II». Det foreliggende bind er, modsat de fleste af de ovrige i raekken, ikke helliget et enkelt emne, men består af en samling af syv forskellige bidrag af tilsammen elleve forfattere. Bindet laegger i sin titel op til at vaere en videreforsel af bind 7 fra ig8g, der förte os igennem så forskellige emner som fund af porfyr, benpiber og -flöjter, traegreb med runer samt botaniske unders0gdser af middelalderlige tagvaerker. Helt så tematisk varieret er det f o religgende bind ikke, men det kommer vidt omkring fra rent arkaeologiske emner til filologi, numismatik og kunstkistorie. Bindet behandler laedermaterialet fra en enkelt udgravning, og bringer en oversigt över silke, runeindskrifter, ntonter og amuletter af bly fra udgravninger i Slesvig. Desuden behandles en specifik amulet samt en helgenfigur af trae. Bearbejdningen af laederfundene fra Plessenstrasse 8 3 / 3 (36 sider, 34 ill.), udfort af Tosca Y. van de Walle-van der Woude og Willy Groenman-van Waateringe, har afventet publiFornvännen g 8 (2003) Recensioner 159 fundsted, datering, beskrivelse af fremstillingsmetode, monster og farve samt genstandens formodede funktion. Gennemgangen af fremstillingsteknik afspejler materialets variation samt inkluderer vaeveteknikker på vaevestol og forskellige båndteknikker. Udover den omfattende materialefremlaeggelse udmaerker artiklen sig ved en videre tolkning af materialet. Forfatteren saetter silken i förbindelse med slesvigske handelsmaend med fjernkontakter men betoner også, og måske mere sandsynligt, at disse luksustekstiler kan vaere resultat af gaveudveksling med europaeiskc verdslige og sakrale centre. Set fra en dansk synsvinkel foles manglen på omtale af det meget fine 0rnetaeppe fra ca. 1100 fra Skt Knuds kelgenskrin i Odense Domkirke som et savn. Tilstedevaerdsen af silkefund i Sckild får forfatteren til at saette sporgsmäl ved tolkningen af dette milj0 som borgerligt, og i stedet antyde en omtolkning af stedets funktion og tilknytning, set i lyset af den naerliggende kongsgård og Slesvigs aeldste kirke. Herved åbner forfatteren for en nytolkning af dette fonds sociale, ökonomiske og kulturelie tilknytning, perspektivet, der ikke er det mindst spaendende ved artiklen. Rnnefundene fra udgravninger i Slesvig er behandlet af Marie Stoklund og Klaus Diiwel (28 s., 25 ill.). De 28 runeindskrifter bliver opdelt i to grupper; en fra loootallet og en fra 120otallet I det omfattende katalog angives materiale, inventarnummer, mål, proveniens og arkaeologisk datering, og indskrifternes laesning og tydning bliver diskuteret. Hvor de tidlige indskrifter mest består af navne, vel ejerens, svaerttolkdige formularer og bogstaver, består 1200talsindskrifterne af bonner og religiöse indskrifter. Til slut i artiklen naevnes at indskrifterne er blevet brugt til at stotte tesen om et svenskerherred0mme i området, men forfatterne intodegår dette og saetter indskrifternes vekslende sprogbrug og former i förbindelse med tilstedevaerelse af personer med forskellig kulturd baggrund. Monterne fra Slesvig er behandlet i en kortere artikel af Gert Hatz (36 s., 2 ill. + bidrag af Klaus Wichmann). De 110 monter stämmer fra udgravningerne SuderdomsUasse, Schild, Plessenstrasse, Suderholmstrasse 16 og Franziskanerkloster. I det fyldige katalog behandles mål og vaegt, tydning samt arkaeologiske og numismatiske datering. Her falder isaer den store k r o nologiske spredning af ntonterne i Plessenstrasse i ojnene. Dette kunne man godt have 0nsket sig kommenteret i artiklen om laederfundene, men laeseren efterlades i undren. Hatz konkluderer at Slesvig kan vaere grundlagt for året 1066 og at byens blomstringstid kan have strakt sig ind i 1 2ootallet, efter Liibecks gmndlaeggelse, og altså at forholdet til Hedeby og Lubeck kan vaere flertydigt I forhold til udgravningen Schild naevnes kort H. Ludtkes inddragdse af ntonterne i dateringen af udgravningens stratigrafi. Her savnes en dansk arkaeolog en kommentar om m0nters indlejringsforkold og disses indflyddse på kildevaerdien. En blyamulet fra Plessenstrasse kar givet anledning til to artikler. Den forste, af Ckristian Gastgeber og Hermann Harrauer (20 s., 9 ill.), omhandler amulettens materiale, datering og opbygning samt teksternes tydning, tolkning og kommentarer hertil. Forfatterne sammenligner amuletten med dens nordiske paralleller. Den anden artikel, af Klaus Duwel (76 s., 42 ill.), saetter amuletten ind i sammenkaeng med tilsvarende nordiske blystykker og -kors. Artiklen omfatter også en n0je filologisk sammenligning af Slesvig-stykkets tekst med disse paralleller, kvorefter Duwel saetter runeindskrifterne ind i deres kulturkistoriske sammenkaeng som kristdige daemon- og ondtafvaergende besvaergelser. Artiklen er stofrig og ikke ganske letlaest for en ikke-filolog, men man ender med at fole sig oplyst Fundet af en helgenfigur i trae, dateret 1526, fra udgravningen Schild i 1972 har givet Jörn Barfod anledning til at identificere skulpturen og saette den i förbindelse med et stedligt vaerksted (6 s., 2 ill.). Denne mindre artikel virker klart taenkt som en praesentation af en enkeltstykke, og der gores ikke store fors0g på at saette det ind i en sammenhaeng; et forhold, der understreges af at artiklen ikke har litteraturkenvisninger. Barfod ser beskadigelser af figuren som tegn på at den kar vaeret halvfaerdig og fra et lokalt vaerksted. Det er da plausibelt, men billedmaterialet tillader ikke at laeseren får muFornvännen g8 (2003) 16o Recensioner ligked for at overtyde sig selv om det rimelige i konklusionen. En samlet vurdering af bindet er at artiklerne er velskrevne og velillustrerede med mange gode fotos og tegninger. Artiklerne kommer emnemaessigt vidt omkring, og man ender med at fole at der er gjort godt rede for de forskellige emner. Der er tale om publiceringer af aeldre fund, og indlejringsforholdene diskuteres kun sjaeldent, kvor de nok ville stå mere centralt i nyere udgravninger. Man fornemmer, at artiklerne er udarbejdet hver for sig, og det er synd, da en storre veksdvirkning mellem de enkelte bidrag ville vaere en styrke. Her kunne redaktoren have formidlet en storre sammenhaeng. Ambitionsniveauet kan virke ujaevnt, et forhold der understreges at den umiddelbart mindst ambiti0se artikel, Barfods om traeskulpturen, bringes lige efter den mest omfattende, Duwels om amuletter. Her kunne redaktoren kave befordret en storre komogen i t e t Faelles for artiklerne er at materialefremlaeggelserne er omfattende, som det er vanligt i d e n n e forskningstradition, men konklusionerne er iblandt ganske vidtgående og opfordrer til eftertanke og nytolkning. Alt i alt er der absolut grund til at glaede sig över dette bidrag i publikationsraekken af udgravninger i Slesvig og naeste bind ventes også med glaede. Jette Linaa Larsen Chr. Kobkesgade 21 DK-8000 Århus C Markjll@moes.hum.au.dk of Western arckaeologists, and (c) tkose on kow arckaeologists skould conceive of tkemselves in relation to time and tke past tkat tkey investigate. Tkere are few papers tkat cover more tkan one of tkese—perkaps because it requires tke folier treatment of a book. Of the four papers in this volume arising from a session of the i g g 8 meeting of the European Association of Archaeologists, the first two, by Tore Artelius and Charlotte Damm, fall in my type (b), the tkird by Håkan Karlsson in type (c) and tke fourtk by Laurent Olivier primarily deals witk category (c) but touches on (b). Karlsson's paper "Time for an archaeological time out?" is pkilosopkically tke deepest and most sopkisticated of tke four. Taking an existential approack based on the works of Heidegger, be considers kow we should consider past, present and future as "tke character of kaving been", "the present" and "the future as approaching". These terms describe our existential temporality, emphasising its unity, in contrast to the usual concept used in archaeology of time composed of a series of nows. Karlsson argues tkat we arckaeologists need to step back and reconsider our views of time, as an existential view will challenge our research focus (where we are more often c o n c e m e d with the when than the how and wky of past actions), and our arbitrary periodisation of the past. Quite where we will arrive at if we decide to leave behind our current position is not made clear. I agree with Karlsson that we need to review our fundamental assumplions in tke kgkt of well tkougkt out pkilosopky, but I do not tkink tkat ke kas necessarily ckosen tke correct pkilosopkical basis. Heidegger's view of our temporality is in part based on consideration of our response to our finitude and mortality, or "being-untodeath". It is a view of an individuaks temporality and is not developed into a consideration of the group temporality which may be different, and of particular importance in considering the archaeological record where tke actions of an individual are rardy detectable. Furtker, like all of Heidegger's p k i l o s o pky, it is functionally atkeist (i.e. it ignores tke question "Is tkere a God?"). Clearly one expects to arrive at a different view of temporali- It 's about time: the concept of time in archaeology. Håkan Karlsson (ed.). Bricoleur Press. Göteborg 2001. 81 pp. ISBN g i - g 7 3 7 i 3 - i - g . T h e question of time is one of the deepest that the archaeological discipline is faced with"(Okvier, p. 6g). Archaeological conference sessions on time, and the books they produce, tend to involve diree types of papers: (a) tkose onckronology or ckronometry, (b) those on tke concepts and construction of time in societies otker tkan tkose Fomvännen g8 (2003) Recensioner 161 ty if one believes in some form of immortality, either of humans or of a deity. As there are many arckaeologists wko are not atkeist, Heidegger's pkilosopky is not universally applicable to our current practice of archaeology. Nor have I ever heard anyone suggest that the societies studied by archaeologists were even partly atheist—so Heidegger's philosophy is not immediately useful for understanding tkeir actions, as tkese actions flowed from a worldview contradictory to Heidegger's. However, tkere is much in this chapter which is thougkt provoking and skould cause any arckaeologist to reconsider tkeir own view of time. Olivier also considers kow we skould conceive of time. His perspective on conventional views of time is tkat altkougk tke idea of a series ofinstants like a cinema film is sometimes useful for modelling, it is essentially misleading. For Olivier time is a duration, and a r c k a e o l o gists ougkt to be aware of tkis as we study matter around us tkat preserves memory of past durations. Hence tke present is a multi-temporal palimpsest of past durations wkick are evident in multiple objects, and so archaeology studies not the past, but the truncated fossils of the past that constitute tke present, and we skould abandon the idea of writing "the story of the past when it was the present". Even when the past was the present it was a multi-temporal palimpsest of earlier pasts. Okvier's view of time is therefore grounded in matter, especially material culture, and unlike Karlsson's does not consider the future. It is archaeologically derived, arising from his study of past material culture and realisation of wkat it means for our concept of time. In one sense tkis complements tke ideas of Karlsson based on individual experience, but in practice the two are incommensurate—neither touches on the interaction of individuals' temporality and materiaks temporality, nor do eitker of them consider whether groups of people have different experiences of time than individuals. By contrast, tke otker papers focus on tke expression of concepts of time by groups. Charlotte Damm in "Another time another kistory" briefly reviews a variety of time concepts used in contemporary societies, and kow different time concepts link to different modes of storytelling, induding kistory. Ske tken takes as a case study tke oral kistory of the Bugakhwe (a Bushmen group in Botswana) whose traditio nal lifestyle has been changed över the last halfcentury by interaction witk colonial and postcolonial powers, but although their story-telling is described, we do not learn about their concept of time. Seeing (hi)stories as fora for the negotiation of the social structure and m o räls of a society, Damm questions whether the creation of a scientific prehistory imposes foreign perspectives and destroys indigenous cultures. The chapter c o n d u d e s tkat ultimatdy the Other (induding prehistory) can only be better understood if we increase our knowledge of other time concepts. I cannot disagree with much that is said in this chapter. However if the contemporary Other is to inform my views of the past Other then this account of the Bugakhwe is not useful, as it has not added to my knowledge of other concepts of time nor their relationship to story-telling. Tore Artelius considers time concepts in Viking Period society. He first reviews levels of identifying, dividing and describing time in s o dology, religious studies and antkropology, from tke conception of tke idea tkrougk tke structuring of time and tke expression of tke concept in ritual and social organisation. Tkis reveals tkat arckaeological interpretations of time concepts are often simplistic. Moving on from tkis general overview, Artelius tken considers more specifically what sagas and burial practices reveal of concepts of time in Viking Period Seandinavia. An important point that emerges, but is not developed, is that multiple concepts of time coexisted in tkis society, which is in contrast to the rest of the book where a more unified time concept seems to be sought for a society. Artelius then discusses the only site c o vered in any detail in the book. T h e exeavation of Sannagård revealed that Bronze Age monuments were reused in the Viking Age and that the location of Late Iron Age graves must have been known över several centuries. It is argued tkat tke evidence indicates tke use of time as a ritual tool in tke maintenance of local identity, but this is not placed in the context of the clasFornvännen g8 (2003) 1Ö2 Recensioner sification of time concepts at tke start of the chapter. This concrete example could very usefully have been used to explore the applications and limitations of the more philosophically oriented papers by Karlsson and Olivier. Okvier's ideas could kave been deployed to investigate the palimpsest of past durations tkat clearly constitute part of tke Viking concept of time. Similarly, tke actions of cremation and inkumation are revealed by the sagas to be oriented towards the future of the individual in the afterkfe, and tkis could be used to explore the application of Karlsson 's ideas of a unity of human temporality directed towards past, present and future. Ålas, it is left to the reader to do these interesting exerdses for tkemselves. Tkese latter points illustrate tke weakness of tke volume, in common witk many otker conference volumes. Tkere is no cross-referencing between the four piéces, and ideas which could have cross-fertilised and enriched "the concept of time in archaeology" do not do so. So has tkis slim volume added to our understanding of time? I tkink tkat it kas. Eack of the chapters here is a quality contribulion to some aspect ofour concepts of time. We need to move forward to a position where the common view of tke concept of time as unproblematic is more widdy ckallenged. Simultaneously we need to develop our concepts of time to include individuals, groups and the material world, to integrate our concepts of time witk our ideas of kow people in tke past eonstrueted time and to link all tkis witk our chronologies. This book is a step towards that future understanding of the deep question of time. Christian F. Schuster, Alexandra Comsa & Traian Popa, The archaeohgy of fire in the Bronze Age of Romania. Bibliotheka Musei Giurgiuvensis, Monograph Series II. Giurgiu 2001. 212 s., 42 fig. ock 4 tab. ISBN g73-8155-04-5. Elden kar länge varit till stor nytta för människan. Det är oss alla välbekant att den kontrollerade elden ger värme och ljus samt renar det som är o r e n t Men det finns en motsägelsefullhet i detta element, då den okontrollerade elden också kan förgöra. Alla dessa egenskaper sammantagna har gjort att elden länge har spelat en stor roll i det religiösa livet Därmed kar elden tilldelats en central plats i de av människan upprättade världsbilderna. Det kan exempelvis påminnas om att elden är ett av de fyra element som i äldre naturfilosofi antogs bygga upp vår värld. 1 den arkeologiska forskningen kar vi under många år arbetat med brandgravar, bronsgjutning, kokgropar och skärvstenshögar. Men våra arkeologiska berättelser har sällan varit fokuserade på själva elden, utan mer på de resultat som människans bruk av den bringat i dagen. Därför tycker jag att det var ett mycket lovvärt initiativ då Dragos Gheorghiu från University of Arts i Bukarest anordnade seminariet »The archaeology of fire» inom ramen för det sjätte årliga mötet i European Association of Archaeologists, Lissabon 2000 (se kongressrapport i Fornvännen 2000:4). Hela 25 p e r s o ner från omkring hälften så många länder hade anmält intresse av att kalla var sitt föredrag om någon aspekt på elden. De sten- och bronsåldersinriktade kollegerna dominerade i antal, men järnålder och historisk tid fanns också representerade. Det fanns även intresse för teori, metod och genusproblematik. Även året därpå fanns elden på dagordningen vid ILAA-sammankomsten i Esslingen. Nu visade 17 kolleger från nio länder ett större intresse för framförallt järnåldern, men även andra perioder ock teman fanns företrädda. I skrivande stund (februari 2002) arbetar Gheorghiu för att bidragen skall utges i bokform. Under tiden har han dock inspirerat kolleger i Rumänien till att utge föreliggande bok om eldens roll under bronsåldern. Boken Fornvännen g8 (2003) Andrew MiUard Department of Archaeology University of Durham South Road Durham DHi 3LE UK A.R.Millard@durham.ac.uk Recensioner 163 handlar inte bara om arkeologiska lämningar, ty den inleds med ett kapitel med etnologiskt insamlad folktro som har eldanknytning. Här kan exempelvis läsas om offerkast. Dessa högar av offrade kvistar brändes, en handling som symboliskt ersatte kremeringen av människor som avlidit på annan ort. Därefter följer ett kapitel om arkeologiskt material där bl.a. informeras om i högar deponerat material som består av aska, träkol och lera. Som läsare börjar man här att fundera på om dessa deponeringar möjligen skulle kunna vara besläktade med det alpina områdets »Brandopferplätze», d.v.s. extraordinära anhopningar av brända ben där även keramik ock bronser kan påträffas. Vidare får man veta att de flesta rumänska bronsåldershus tycks ha blivit avsiktligt nedbrända, en sedvänja med neolitiska anor i Central- ock Östeuropa. Om man skulle vilja veta mer om detta måste man dock leta reda på exempelvis J o k n Ckapmans artikel i vänboken till Jarl Nordbladh ( i g g g ) . De följande kapitlen berättar om kremerings-, kult- ock gravplatser, samt om vad osteologiska analyser kan berätta om befolkningens storlek ock sammansättning. I det avslutande kapitlet kan man bl.a. läsa frågan »Varför krossade man keramiken under begravningsceremonierna under bronsåldern?» I analogi med traditioner i dagens Rumänien ges raskt svaret att man måste ha gjort detta för att skydda samhället mot de andar som fanns i keramikbehållarna. Jag skulle föredra ett mindre kategoriskt svar som tar hänsyn till skillnaderna mellan då och nu. Då kan jag exempelvis vända mig till Ckapmans bok Fragmentation in archaeology (2000, recenserad i Fornvännen 2002:4). Av mina framförda exempel hoppas jag att det framgår att den närmast katalogartade texten ger mycket begränsade möjligketer till något annat än ettydigt betraktande av det som behandlas. Man har som icke rumänskspråkig inte heller någon större möjlighet till en vidare ingång i materialen, då alla utom en av de många referenserna är inhemska. Trots dessa brister har boken dock bl.a. den förtjänsten att jag efter läsningen känner till betydligt mer om den rumänska bronsåldern än vad jag gjorde innan. Den har också retat min nyfikenhet och fått mig att gå vidare till andra källor. Ändå hade jag önskat mig mer uttömmande och problematiserande text. Om denna brist beror på ekonomiska resurser hade man kunnat minska på det digra materialet av figurer, tabeller och förteckningar. Visserligen sägs det att en bild säger mer än tusen ord, men i just detta fall skulle jag gärna velat byta ut några figurer mot text. Boken har alltså sina tillkortakommanden, men Sckuster, Comsa & Popa är ändå att gratulera till publikationen. Detta sagt med tanke på att det tematiska upplägget är unikt för rumänsk arkeologi. Nästa bok på temat blir säkert ännu bättre, eller som de själva skriver: »Further on, some new steps can be made.» Raimond Thörn Malmö Kulturmiljö Box 406 SE-201 24 Malmö raimond.thorn@malmo.se Else Roesdahl, Vikingemes verden. 7. udgave. Gyldendal. K0benbavn 2001. 323 s., ill. ISBN 87-0075008-5. I 2001 udkom den 7. danske udgave af Else Roesdahls bog om vikingernes verden. Trods forsidens lidt rodede udtryk er det generell en nydelig bog. I 7. udgave er trykfejl stort set vaek, og det er vel typisk at det er i de tilfojede oplysninger der kan snige sig en fejl ind som på s. 80, hvor den 550 m 2 store halbygning ved Tisso, som Roesdahl kort omtaler i teksten, ikke er dén, som hun illustrerer. Billedet viser fasen for, hvor halbygningen var noget mindre og havde ydre skrå stottestolper. Roesdahl g0r opmaerksom på at bogen omhandler de aspekter af vikingetiden som hun finder rimdigt afklarede, og i 7. udgave mener kun at kave foretaget mere omfattende revisioner, isaer på baggrund af arkaeologisk viden. Sammenligner man 1. udgave med 7. udgave fremgår det dog meget klart at revisionen primaert består i korrigering af årstal på dateringer af arkaeologiske fund, mens den ny viden, som vikingetidsforskningen hvert år tilfores af arkaeologerne, naeppe kan siges at vaere fyldestgorende repraesenteret, for at sige det mildt Fornvännen g8 (2003) 164 Recensioner Roesdahls vikingetid begynder ca. år 800 (s. 14) med begrundelsen at det var fra dette tidspunkt at vikingetogter og ekspansionen tog fart (s. 15). Vikingetidens afslutning angives til 11. årh.'s anden kalvdel, fordi det er i det tidsrum at de udfarende militaere aktioner mod de traditionelle mål »naesten» ophorer. Mere konkret er Roesdahl på s. 302, hvor år 1066 afsluttet epoken. Dateringsrammen er således knyttet til skriftligt belagte forhold udenfor Skandinavien. Det er ikke uden problemer, hvis perioden anskues med udgangspunkt i det arkaeologiske materiale, som er det primaere kildegrundlag i Skandinavien. En periodedefinition på baggrund afärkaeologiske vidnesbyrd kan - efter min mening - ikke entydigt pege på »omkring 800» og »1066» som signifikante brudflader. Roesdahl forsoger da heller ikke at belaegge sin opfattelse med arkaeologisk baseret argumentation. Udvaelgelsen og behandlingen af stoffet förekommer ensidig og konservativ. Der bruges ikke mange ord på de tolkningsmaessige problemer og divergerende opfattdser blandt fagfolk der - uanset hendes opfattelse - hersker indenfor en raekke af vikingetidens aspekter. På det område lades ikke mindst den usagkyndige laeser i stikken. I et indledende afsnit praesenteres kildegrundlaget for vikingetiden. Det er karakteristisk at behandlingen af de skriftlige kilder fylder g sider, mens de arkaeologiske klares på 3 sider. Det skal medgives at Roesdakl bruger en del pläds på at beskrive problemerne ved at anvende de skriftlige kilders udsagn om vikingetiden. Men aldrig så snart forbeholdene er taget, for hun 0ser rigdigt af netop disse kilder. Som kun skriver på s. i g , »så bliver en fremstilling af vikingetiden fattig, kvis alt sådant stof totalt kasseres på förhand.» Det virker flere steder som om at det er de skriftlige kilders vidnesbyrd som Roesdakl er mest tryg ved og som er afg0rende for videre omtale. Et eksempel er den i övrigt minimale praesentation af Finland (s. 288), hvor det naevnes at der er mange arkaeologiske fund men at de skriftlige kilder om området er få, både i vikingetid og aeldre middelalder. Men hvorfor så ikke vise bare lidt af det arkaeologiske materiale? I stedet droppes emnet fuldstaendig. Fornvännen g8 (2003) Bogen er bygget op i to hovedafsnit, »Skandinavien» og »Ekspansionen», der igen er inddelt i en raekke kapitler med underafsnit, alt sammen med oplysende överskrifter. Praesentationen fremstår nogtern og redelig, men det er ikke kelt korrekt når Roesdakl angiver at smykker og dragtspaender isaer stämmer fra skjulte depoter og grave (s. 47). For Danmarks vedkommende har de seneste årders detektorarkaeologi netop vist at der hovedsagdig er tale om tabte genstande i bebyggelserne, og detektorunders0gelser i Sydsverige viser en lignende tendens. Der er for få illustrationer af smykkerne, og regionale og kronologiske variationer beröres slet ikke. Det samme gaelder for husene, hvor det ydermere er uheldigt at boligen illustreres af det meget atypiske Hedebyhus. For den agrare bebyggelse praesenteres Vorbasse i Jylland som model. Imidlertid har i g g o ' e r n e s nye bopladsudgravninger i almindeligked, og analyser af Vbrbassematerialet i saerddeshed, vist at Vorbasse ikke kan betragtes som typisk for agrare bebyggelser i Danmark. Roesdahl fremhaever den såkaldte stormandsgård fra 11. årh. der indenfor sit hegn rummer bygninger med pläds til 100 dyr. Det er imidlertid meget lidt sandsynligt at alle bygninger har stået på samme tid. Hertil kommer at Erland Porsmose allerede i 1 gg4 pegede på at Vbrbasses såkaldte stormandsgård naeppe har huset en stormand, men at gårdstorrdsen mere beroede på bebyggelsens placering på marginaljord i et hedeområde. Mens de danske garde og kuse således repraesenteres af atypiske bebyggelser må svenskere og nordmaend lede forgaeves efter eksempler på gårdanlaeg fra deres lande. Det skal medgives at langhuset fra Borg er afbilledet og kort omtales, men ellers er det Ottar fra Hålogaland, som Roesdahl koncentrerer sig om. Ikke et ord om de mange udgravninger af hustomter i Sydsverige eller de perspektivrige unders0gelser i Mälarområdet. Ej heller Bj0rn Myhres sydvestnorske bebyggelsesanalyser er medtaget, og Dagfinn Skres nyere undersogelser i Romerike naevnes heller ikke. Og der henvises end ikke til deres arbejder i litteraturlisten. Når Roesdakl (s. 116) kort beskriver norske tunanlaeg som »en samling kuse af saerlig Recensioner 165 art» förekommer det mig naerkggende at det saerlige var blevet praesenteret naermere. For en dansk laeser er tunanlaeg ikke velkendte. Skibet behandles grundigt över 11 sider, hvor aendringerne siden 1. udgaven primaert er de nye årringsdateringer fra norske skibsgrave. Til gengaeld er det seneste danske vikingeskibsvrag fra Roskilde ikke medtaget Set i forhold til andre emner synes detaljeringsgraden i behandlingen af skibene at vaere for stor. I stedet kunne Roesdahl have givet lidt mere pläds til p e r i o dens grave. Der er ikke mange oplysninger at hente om gravskikken og de regionale og k r o nologiske forskelle der kan ses i det arkaeologiske materiale. Hvad selve religionsskiftet i Skandinavien angår, er perspektivet overvejende dansk og overvejende baseret på skriftlige kilder. Her kan det undre at Roesdakl ikke omtaler den vikingetidige kirke på anlobspladsen Sebbersund ved Limfjorden. Bydannelserne praesenteres noget l0srevet fra deres sammenkaenge, og man må ätter undre sig över vaegtningen af materialet Hedeby får broderparten af pladsen, mens Ribe naesten ikke bekandles til trods for at der faktisk er kommet nye oplysninger. På kortet över Ribe (s. 12g) er det parcellerede håndvaerksområde end ikke angivet! For Birkas vedkommende har de nyligt afsluttede udgravninger ikke givet Roesdahl anledning til tilfojelser, bortset fra at det areal, som halvkredsvolden omslutter, er blevet reduceret fra 12 ha. i 1. udgave til 7 ha. i 7. udgave. Sigtuna gives pläds, og man kan j o så spekulere över, hvorfor Viborg, Lund og Roskilde ikke omtales. Det er dog vaesentlige lokaliteter der afgorende bryder med 10. årh.'s handdspladser! Samtidig med handelspladserne har der eksisteret mindre anfobspladser längs kysterne. Det er en relativt nyopdaget lokalitetstype, som siden slutningen af i g 8 o ' e r n e kar vaeret genstand for flere forskningsgravninger og - p r o j e k t e t forst i Sverige og siden i Danmark, kvorfra resultaterne foreligger i en raekke publikationer. Dette helt nye bebyggelsesaspekt behandles på naesten 5 linjer uden eksempler eller kenvisninger. Långt mere detaljeret praesenteres p e r i o dens befaestninger med den absolutte hovedvaegt på Danevirke og ringborgene vest for Öresund. Den skånske Trelleborg deklasseres som afvigende, og Borgeby naevnes dårligt nok til trods for nye, publicerede unders0gelser. End ikke på oversigtskortet på s. 152 er de skånske lokaliteter blevet medtaget. I hovedafsnittet »Ekspansionen», der udgor lidt över 100 sider, er vaegtningen af materialet også påfaldende. Vesteuropa - og ikke mindst De britiske 0 e r - fylder overordentlig meget, og praesenteres naesten u d d u k k e n d e på baggrund af skriftlige kilder. Hele 62 sider bruges på dette område, kvoraf England alene beskrives på 26 sider. Hertil kommer et afsnit om Faeroerne, Grönland og Amerika på 16 sider. 0sterled tilddes til gengaeld kun 17 sider i alt. Netop kér burde Roesdakl kave benyttet sig af den noget lettere adgang til russisk arkaeologi efter iggo. Hvorfor er Staraja Ladoga og Novgorod mindre interessante end York og Dublin? Og hvorfor er lokaliteter som Ralswiek, Gross Strömkendorf og Wolin m.fl. längs Ostersoens sydkyst ikke vaerd at behandle? Det har dog vaeret betydelige pladser i vikingernes verden. Vikingernes verden er i udpraeget grad set i dansk perspektiv, og i Roesdahls skildring er det en periode der naesten synes uden dynamik. Heller ikke perspektiveringen er et fremtraedende element. Forudsaetningerne for 8 0 0 takets samfund, nemlig 7.-8. årk., beröres ikke, og det 1 1. årh. förbigås naesten i tavshed. Grundlaeggende savner man en syntese. Den arkaeologiske litteratur fra i g g o ' e r n e fornemmes kun sjaeldent inddraget i skildringen. Det understreges f.eks. af Roesdakls usikkerked om kvorvidt der blev dyrket hor i vikingetidens Danmark. Det gjorde man, hvilket fremgår af flere publikationer, bl.a. i Kuml 2000, som er medtaget i litteraturksten. Ej keller konstateringen at der »fordobig ingen vidnesbyrd (er) om jernudvinding i vikingetiden» i Danmark (s. 114) er korrekt. Både såkaldt »dansk» og »sjadlandsk» j e r n er fundet på anlobspladsen Selso-Vestby, publiceret i i g g 8 . Til gengaeld mener Roesdahl (s. 111) at der er »vistnok også (er foregået) en vis handel med fiskeprodukter»; her savnes eksempler. Den slags antydninger uden argumentation eller begrundelse er der alt for meget af. Fornvännen g 8 (2003) 166 Recensioner Med Roesdahls mangeårige interesse for vikingetiden kan det undre at hun ikke praesenterer en mere personlig opfattelse af perioden. Det förekommer overdrevent beskedent at hun ikke fremlaegger sine egne forskningsresultater til belysning af vikingetidens samfund. Isaer er det af storste interesse at Roesdahl mener at der herskede en form for montokonomi, fordi kufiske monter kan findes overklippede i kalve eller kvarte (s. 122), ligesom kun skriver at kongdigt embedsgods allerede eksisterede i vikingetiden (s. 81). Det er tanker, som fortjener uddybning. Jens Ulriksen Roskilde Museum Skt OlsGade 15 DK-4000 Roskilde Jensu@roskildekom.dk kussion av objektivitet, aktualism, tolkningen av innovationer och det arkeologiska kulturbegreppet. Likaså kan man i inledningen finna pregnanta formuleringar där han framför sin, sedan länge väl kända, syn på arkeologin: »The whole evidence about illiterate prekistoric s o cieties ... must be taken from tkeir pkysical remains ...» (s. 12). Boken var ursprungligen, ock i en delvis annan form, tänkt att ingå i ett större översiktsverk över Sveriges arkeologi, avsett att användas på universitetens grundkurs i arkeologi. Av olika skäl kar detta verk försenats ock troligen kommer endast en eller två delar till att publiceras. Denna bok kan läsas på många sätt. Att Malmer är en av de mest betydelsefulla, produktiva och kontroversiella arkeologerna i Sverige i modern tid är allmänt känt och har nyligen uppmärksammats av Marie Louise Stig Sorensen i Current Swedish Archaeohgy (vol. 1 o, 2002). Jag kar valt att betrakta boken utifrån ett användarperspektiv, närmare bestämt utifrån hur den kan fungera idag som »a survey of the Neolitkic in Sweden in tke early and middle periods» (s. 11) för forskare ock studenter. Boken är kronologiskt upplagd ock varje tidsperiod ock/eller kultur redovisas tematiskt ock geografiskt utifrån fornlämnings- ock fyndkategorier, såsom t.ex. boplatser, gravar, keramik, arbetsyxor, symboliska vapen, kopparföremål, offerplatser och offerfynd. Den geografiska indelningen är olika beroende på vilken tid ock kultur som avhandlas. Redovisningarna är närmast referat av resultat från arkeologiska undersökningar under i stort sett kela 1 goo-talet Källförteckningen är av nödvändigket subjektiv och speglar till viss del Malmers kontakter i den arkeologiska världen. Att det saknas en del titlar från i g g o t a l e t och framöver kan möjligen bero på att delar av texten, vilket antyds i inledningen, skrevs tidigare. Figurerna visar ett axplock av centrala fornlämningar, fynd och undersökningsplatser samt spridningskartor, isaritmkartor och några diagram. Boken är full av fakta av olika slag och har en närmast encyklopedisk karaktär. Mycket få svenska arkeologer skulle kunna - eller våga Mats P. Malmer, The Neolithie of South Sweden. TRB, GRK, and STR KVHAA. Stockholm 2002. 284 s., g6 fig. ISBN gi-7402-327-6. »In Sweden there are about 100 dolmens. Skåne and Bohuslän each have about 45, Halland 6, and Västergötland, Öland, Gotland, and Östergötland one or two each.» Så inleder Mats Malmer det första kapitlet i sin nyligen utkomna översikt över tidig- ock mellanneolitikum i södra Sverige. Varken bokens titel eller inledning kan sägas vara typiska för arkeologiska verk utgivna omkring sekelskiftet 2000. Däremot kan både den avskalade titeln - fri från all metaforik - och den omedelbara fokuseringen på arkeologiska fakta sägas känneteckna just Malmers arkeologi. Att inleda en bok så som Malmer gör upplevs säkert som främmande av många a r k e o l o ger idag, men samtidigt kan det kännas befriande att inte omedelbart behöva plöja igenom långa resonemang om det arkeologiska kulturbegreppet, processuell och postprocessuell arkeologi och författarens teoretiska preferenser. Här är det »pang på neolitikum» som gäller! Malmer avstår emellertid inte från teoretiska resonemang. Boken avslutas med en disFornvännen g8 (2003) Recensioner 167 - ta ett sådant helketsgrepp på tidig- ock mellanneolitikum. För alla som önskar få en överblick över arkeologiska lämningar från de olika tidsperioderna är boken utmärkt och är man intresserad av specifika fenomen och deras geografiska variation och förändring över tid är den mycket användbar. Den kan fungera som ett uppslagsverk, både genom kapitelindelningen ock genom ett index över platserna som nämns i texten. En nackdel ur användarsynpunkt är att radiometriska dateringar omväxlande anges i okalibrerad och kalibrerad form. Att så är fallet är i ock för sig förståeligt, med tanke på att redovisningsmetoden varierar och att arkeologer ofta bryter mot regeln att alltid redovisa 14 C-åldern BP. Det arkeologiska materialet tolkas både löpande i texten och mer ingående i speciella underkapitel utifrån Malmers specifika vetenskapsuppfattning, människosyn och syn på s o dala, kulturella och ekonomiska processer. Här och var finns korta forskningshistoriska och källkritiska resonemang. Vanligen förekommer ingen problematiserande diskussion, något som inte heller har varit syftet. När Malmer har funnit det relevant har han emellertid tagit upp andra tolkningar än de han själv förespråkar. I dessa sammankang kan han även komma in på mer principiella frågor. Till exempel säger han i sin kritik av Tilleys tolkning av gånggrifterna i Falbygden att «... we cannot reach the prehistoric conceptual world by reading concepts specific to our times - such as astronomical maps and geological sequences - into the monuments. Our interpretations must be primarily formulated within the framework of universal kumanity» (s. 56). Denna kritik innebär emellertid inte, som jag ser det, att man måste avfärda Tilleys tolkning att megalitbyggarna strävade efter att i monumenten efterlikna landskapet och kosmos. Mer problematiskt är det när Malmer använder de m o derna begreppen »mining industry» om flintbrytningen under tidigneolitikum ock »flint exports», »expensive», »demand» ock »profit» i samband med utbytet av flinta mellan olika regioner. Med dessa begrepp projiceras ett m o dernt ekonomiskt tänkande tillbaka till en tid då vi, på goda grunder, kan anta att människor inte tänkte i sådana kategorier. Likaså är det problematiskt att sätta upp en motsättning mellan gåvoutbyte och handel. »There are no grounds for the assumption that the copper objects came to Seandinavia as gifts; they were almost certainly trading goods», säger Malmer (s. 36). Den sedan flera decennier pågående diskussionen om förmodern ekonomi som »inbäddad» i sociala relationer och om gåvoutbyte som ett socioekonomiskt system har uppenbarligen inte påverkat kans tolkning av dessa fenomen. Malmers generella slutsats är att den successiva förändringen från ertebollekultur till trattbägarkultur ock vidare till gropkeramisk kultur ock stridsyxekultur varken orsakades av etniska konflikter eller av klimatförändringar, utan av ideologisk förändring, dvs., enligt Malmer, kulturell förändring. Hans användning av begreppet »etnisk» är dock oklar. Det sägs kategoriskt att de fyra beskrivna kulturerna kar utgjorts av en etniskt oförändrad befolkning, möjligen med undantag för trattbägarkulturen, som kan ka mottagit en viss tillströmning av människor från Danmark (s. 183 f.). Det framgår emellertid inte varför det landområde som vi idag kallar Danmark skulle ha hyst en etniskt annan befolkning än »Sverige» under neolitikum. Om man ser det så att ideologier (och därmed kulturer, enligt Malmers sätt att se) formas ock förändras av många samverkande faktorer, dvs. att såväl klimat- ock miljöförändringar och försörjningsproblem som inre sociala spänningar, utifrån kommande påverkan och gruppkonflikter kan spela in, kan man inte nöja sig med konstaterandet att förändringen över tid under neolitikum var huvudsakligen ideologisk. Malmer menar dessutom att ekonomin inte kan separeras från ideologin, utan att de hänger ihop som en odelbar enhet (s. 177), och att både ekonomin och konsten bör ses som uttryck för en och samma ideologi eller religion (s. 180). Den »ekonomiska regressionen» från Uattbägarkultur till gropkeramisk kultur förklaras emellertid inte ideolo giskt, istället sägs den ka varit »rationally justified: wkere agriculture was profitable it was retaiFomvännen g8 (2003) 168 Recensioner ned, and wkere it was not, people ... switcked to kunting and fisking» (s. 180). Jag skulle ibland vilja se en fördjupad diskussion om hur det kunde komma sig att en och samma ideologi (kultur) ibland kunde förenas med olika försörjningsekonomier, medan nya ideologier ibland kunde få ett genomslag utan någon nämnvärd förändring i ekonomin. Vad var det, mer precist, som utmärkte de olika »ideologiska e k o nomierna» och vilka var orsakerna till att de förändrades - eller inte förändrades? Att Malmers bok har kommit utjust nu är litet otursamt ock samtidigt, ock av samma skäl, en stor fördel för forskningen. Resultaten från iggotalets omfattande arkeologiska undersökningar i södra Sverige, såsom t.ex. Öresundsförbindelsen, Västkustbanan, E22:an och Citytunnelprojektet, har endast publicerats till viss del (det finns dock många rapporter från förundersökningar och slutundersökningar på enskilda platser) och två synteser rörande n e o litikum utkom alldeles nyligen (7 del neolitiska rummet, red. Mac Svensson 2003 och Magnus Anderssons avhandling Skapa phts i hndskapet, 2003). Tolkningen av samhällsformer och samhällsutveckling under neolitikum kommer delvis att revideras genom dessa undersökningar. T.ex. kan vi förvänta oss att både regionala och lokala olikheter kommer att betonas ännu starkare framöver. Detta är en konsekvens dels av att de storskaliga undersökningarna ger ett mer representativt och allsidigt material än föregående decenniers vanligtvis betydligt mindre »titthål» i redan kända fornlämningar, dels av att man idag är benägen att betona just variation snarare än generella drag över stora områden. Det är således beklagligt att dessa resultat inte kar kunnat komma med i boken - ett i och för sig evigt problem i all forskning. Men just detta faktum är också en fördel. Forskare som arbetar med synteser över de stora projekten kommer att ha stor nytta av Malmers bok. Man kan ta avstamp i den och få inspiration till frågor att fokusera på. Den är mycket användbar för var och en som ägnar sig åt övergripande tolkningar av de aktuella perioderna, liksom för studier av enskildketer ock självfallet även för vetenskapshistoriska studier. Man måste förkålla sig till den, både som helhet och när det gäller tolkningar av enskilda fenomen. I bästa fall kommer 2000-talets studenter och forskare att få flera versioner av neolitikum att brottas med. Malmers bok är en av de »stora berättelserna» om neolitikum. Den är inspirerande och provocerande. Den får mig att vilja skriva min version. Måhända är historien slut, förhistorien är det i alla fall inte! Elisabeth Rudebeck Västergatan 12 SE-222 29 Lund elisabeth.rudebeck@malmo.se Fornvännen g8 (2003)