Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder Toreld, Andreas & Andersson, Tommy http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_010 Fornvännen 2015(110):1 s. 10-26 Ingår i samla.raa.se Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder Av Andreas Toreld & Tommy Andersson Toreld, A. & Andersson, T., 2015. Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder. (A new documentation of the Kivik tomb’s rock art.) Fornvännen 110. Stockholm. The Kivik cairn in Scania, Southern Sweden, is one of the most famous Bronze Age burial monuments in Northern Europe. The tomb's decorated stone slabs have been depicted and interpreted many times since their discovery in 1748. Nevertheless, significant discoveries were made by the authors during documentation of the rock carvings in September 2014. This paper presents the newly found images, how we went about finding them and the differences and similarities revealed by our study compared with previous depictions. Andreas Toreld, Hjälpesten Eriksgården 1, SE–457 42 Fjällbacka andreas@hallristning.se Tommy Andersson, Högsbyn 15, SE-660 10 Dals Långed tommy@hallristning.se Få fornlämningar i vårt land är så välkända som den så kallade Kungagraven, även kallad Bredarör, i Kivik. Den kan närmast liknas vid ett nationalmonument över den sydskandinaviska bronsåldern. Åtskilliga arkeologiska monografier och artiklar har tagit sin utgångspunkt i det enorma röset, och särskilt i de unika hällbilderna på gravkistans åtta sidohällar. Joakim Goldhahn gav 2013 ut en mycket omfattade och grundlig bok i ämnet. Han skriver om »den unika särställning som gravmonumentet intar inom skandinavisk och nordeuropeisk arkeologi. Efter upptäckten 1748 har Bredarör närmast blivit en ikon och en vallfärdsort för antikvarier och arkeologer. Var generations mest framträdande arkeologer har upplåtit tid till att besöka och beforska de stumma bildernas betydelse.» (s. 32). En tidigare studie som fått stor genomslagskaft är Klavs Randsborgs monografi från 1993. Gemensamt för Goldhahns och Randsborgs studier är att de inte presenterar någon ny dokumentation av de ristade hällarna. De redovisar i stället en uppsjö av tidiFornvännen 110 (2015) gare avbildningar, från Gustaf Friedrich Feldts teckning år 1756 till Göran Burenhults dokumentation 1973. Kiviksgravens hällar har nämligen avbildats åtskilliga gånger, alltid med något olika resultat. Upprinnelsen till vårt eget intresse för Kiviksgraven var att Toreld gjorde en ny dokumentation av häll 7 tillsammans med Sven-Gunnar Broström år 2010, på uppdrag av Lars-Erik Nilsson med anledning av hans bok Hällristarens språk (2012). Då studerade de en gipsavgjutning som förvaras i Statens historiska museums magasin. Vid en senare kontroll av originalstenarna i Kiviksgraven upptäckte Toreld att det fanns fler okända ristningar, bland annat en människofigur på häll 2 (Nilsson 2012, s. 165).Trots de många avbildningar som gjorts genom tiderna av diverse konstnärer, fornforskare och arkeologer kunde vi konstatera att det saknas en modern dokumentation utförd av professionella hällristningsdokumenterare. Då vi har en sammanlagd erfarenhet av att dokumentera hällristningar i över 40 år och har Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder 11 Fig. 1. Kiviksgravens ristade hällar, teckning utförd av G.F. Feldt år 1756. Detta är den äldsta bevarade avbildningen av hällristningarna i Kiviksgraven. —The earliest preserved drawing of the Kivik tomb’s rock art, by G.F. Feldt 1756. dokumenterat över tusen hällristningslokaler i Västsverige, kände vi att vi nu var mogna att ta oss an Kiviksgravens hällbilder. Tack vare ett forskningsstipendium från Torsten Söderbergs Stiftelse kunde vi under 2014 ägna två veckor åt att både eftersöka de saknade hällarna och dokumentera de kvarvarande så noga som vi önskade. De försvunna stenarna Vi skall inte redogöra mer ingående för Kiviksgravens forskningshistorik, utan bara i korthet nämna något om det som kan vara av intresse angående de ristade hällarna. För den som önskar en mer utförlig historik hänvisar vi till Goldhahn 2013. Redan från sommaren 1748, då gravkistan påträffades under stentäkt i röset, finns det uppgifter om att flera av hällarna flyttades från platsen. De återbördades dock omedelbart vid de rättegångsförhandlingar som ägde rum några veckor senare. Första gången de ristade bilderna låter tala om sig är 1752 eller 1753, då en enkel teckning av hällarnas bilder skall ha utförts av landshövding Baron Christian Barnekow. Tyvärr har denna teckning inte återfunnits. De äldsta bevarade bilderna av de ristade hällarna är utförda år 1756 av tecknaren Gustaf Friedrich Feldt på uppdrag av Nils Wessman (fig. 1). Hällarna var då uppställda i samma ordning som de är idag. Vid vår dokumentation kunde vi konstatera att vissa detaljer i Feldts teckningar är de mest riktigt återgivna som gjorts fram till idag, medan de i andra detaljer präglas av grov schematisering och en viss fantasifullhet. Det senare gäller exempelvis hur hästarna i vagnsekipaget framställts och att det ena av fyrfotadjuren därunder försetts med vingar. De bäst återgivna detaljerna återkommer vi till. Samtliga åtta ristade kisthällar avbildades på nytt av Nils Reinhold Brocman år 1764 och av Carl G.G. Hilfeling 1775 (Randsborg 1993, fig. 6–8). Fornvännen 110 (2015) 12 Andreas Toreld & Tommy Andersson det var som att leta efter en nål i en höstack. Det finns väldigt mycket sten på platsen, längs bäcken, i stenpartier och i diverse murar. Några fragment med ristningar hittade vi inte, vilket nog var ganska väntat. Däremot kunde vi registrera ett tidigare oregistrerat stenblock med fem skålgropar som är 12–22 cm i diameter och 2,5–9 cm djupa. Det är de största skålgropar som påträffats i Södra Mellby socken. Ett oväntat nyfynd med tanke på att det gjordes bara 250 meter från Kungagraven. Men ännu mer oväntade var de nyfynd som väntade oss vid dokumentationen av gravkistans hällar. När sedan Nils Henrik Sjöborg besökte graven år 1800 var tre av hällarna försvunna (häll 1, 4 och 8). De skall ha tagits ur röset någon gång under 1790-talet. Sjöborg återvände 1814 och fann två av hällarna (häll 1 och 4) sönderslagna och »inmurade i en ränna och under en panna uti bränneriet vid en gård i Mälby» (Sjöborg 1815, s. 117). Brännvinspannan tillhörde den pensionerade fänriken Anders Hjort, som bodde på en fyrlängad gård strax öster om Södra Mellby. Sjöborg satte tillbaka de återfunna delarna av de båda hällarna i graven och avbildade därefter densamma. Av hans avbildning kan man se att han endast hade hittat nedre vänstra delen av häll 1 och att det fattades ett mittstycke av häll 4 (Goldhahn 2009). Troligen finns resterande delar av dessa stenar fortfarande kvar i Södra Mellby. Dessvärre verkar även den återfunna delen av häll 1 ha försvunnit tämligen omgående från graven och har därefter aldrig återfunnits. Sjöborg återfann dock inte häll 8. Han hade hört att »Då man för flera år sedan till en närbelägen qvarn behöfde en qvarnsten, tog man en passande sten i Bredarör och försökte borra den, men den brast i stycken, och lär det olyckligtvis just varit denna märkvärdiga sten man råkat» (Sjöborg 1815, s. 118). Det skulle dröja ytterligare hundra år innan man återfann delar av denna sten. Den 31 mars 1915 rev man grundmurarna till Esperöds gamla kvarn cirka 300 meter söder om röset. Murarna visade sig innehålla sönderslagna stenar med hällristningar. Gustaf Hallström skickades till platsen och kunde insamla ett 40-tal stenstycken. Av dessa hade fem stycken inknackade figurer, motsvarande ungefär en tredjedel av bilderna på häll 8. De fem fragmenten är sedan restaureringen av monumentet 1933 infogade i den återskapade cementmodellen av häll 8 som står utställd i gravrummet. De resterande delarna av hällen ligger förmodligen fortfarande kvar på tomten till den före detta kvarnen. De försvunna hällarna återfanns med närmare hundra års mellanrum. Med förhoppning om att historien skulle upprepa sig gjorde vi ett försök att finna de återstående, sönderslagna delarna, med insikten att någon intakt häll med hällristningar från Kiviksgraven inte längre existerar. Vi besökte platsen för den före detta kvarnen, idag en del av Ulriksdals Trädgård på Kivik. Men Fornvännen 110 (2015) Metodik Många av de tidigare dokumentationerna saknar utförlig beskrivning av tillvägagångssättet. Vi vill därför beskriva den process som leder oss fram till ett färdigt bilddokument lite närmare. Vid arbetet med Kiviksgravens hällar använde vi flera olika tekniker och hjälpmedel, de flesta beprövade sedan årtionden. På de hällar där det verkade meningsfullt gjorde vi frottage. Det går till så att ett pappersark fästes på hällen och gnids med ett karbonpapper. Därefter fixeras kolet med gräs: dess klorofyll gör att kolet inte svärtar, samtidigt som det ger en tydligare kontrastverkan. Fördjupningarna i hällen framträder som ljusare partier på pappret (fig. 2). Frottagetekniken är ett bra hjälpmedel när man sedan skall avgöra vad som är ristat genom att närstudera hällytan. Men det går inte att se vad som är knackat av människohand och vad som är naturliga fördjupningar enbart genom att studera ett frottage. Metoden förutsätter också att hällen är relativt jämn. I Kiviksgraven innebar det att vi bara använde metoden på de slätare hällarna 3, 4, 6 och 7. Vi jämförde även våra frottage med dokumentation utförd av Dietrich Evers 1970. Den har fått viss spridning i sammanhang där den likställs med vanligt frottage (Evers 1990, fig. 13; 2003, fig. 24; SHFA 2014). Arken är dock inte frottage i den meningen att de är objektiva, otolkade dokument. Evers har på ett fantasifullt sätt skapat egna motiv på frottagepappret genom att retuschera det med hjälp av blyertspenna och radergummi. Ett tydligt exempel på detta är de två helt olika versionerna som finns publicerade av den fiskliknande figuren och ett fyrfotadjur på häll 7 (fig. 3). Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder 13 Fig. 2. Frottage av den övre delen på häll 7, framställt av författarna 2014. —Rubbing of slab #7’s upper part, 2014. Evers frottage kan inte sägas ha något större vetenskapligt värde. Möjligen kan de ha ett konstnärligt värde grundat på den estetiska framställning som dessa alster stundom uppvisar. Vi belyste också hällarna från olika riktningar med släpljus, så att stenens fördjupningar framträdde som skuggor mot den belysta ytan. I Kiviksgravens fall hade vi även nytta av att rikta ljuset rakt framifrån då man på en del ställen kan se hur de knackade figurerna fortfarande är något ljusare än den omgivande obearbetade ytan. Orsaken till detta är att flera av hällarna består av en tät kvartsitisk sandsten som inte förändrar patina i samma utsträckning som andra bergarter, men det beror sannolikt också på att hällarna i gravkammaren varit väl skyddade under lång tid och sluppit väder och vind. Vi misstänker att ristningarna lyste betydligt vitare vid den första avbildningen 1756 än de gör idag. Vår dokumentation försvårades av att de tidigare kända figurerna målats i med röd färg. Imålningen har skett kontinuerligt under de senaste hundra åren. Om den- na färg tas bort kan säkerligen vissa detaljer uppfattas tydligare än vid vårt dokumentationstillfälle. För att kunna avgöra vad som är inknackat i stenen och vad som är naturlig vittring studerar vi hällytan på mycket nära håll. I Kiviksgravens fall, där vissa ristningar är mycket grunda, tog vi även hjälp av förstoringsglas. När hällristningarna gjordes användes en knacksten som man högg med mot hällens yta, varvid stenens mineralkorn krossades. Dessa knackspår kan man med viss träning urskilja än idag. En knackad yta både ser annorlunda ut och känns annorlunda om man stryker över den med fingertopparna, till skillnad från en naturligt vittrad yta där de kvarvarande mineralkornen är hela, vilket ger en taggigare yta. Enligt vår erfarenhet är skillnaden endast synlig på originalristningar. Den kan inte ses på avgjutningar, frottage eller skannade/3D-fotograferade hällar, åtminstone inte med dagens teknik. Däremot kan sådana avbildningstekniker vara lämpliga vid framställandet av ett slags kopior, om oriFornvännen 110 (2015) 14 Andreas Toreld & Tommy Andersson Fig. 3a. Modifierat frottage av övre delen på häll 7, framställt av Dietrich Evers 1970. Det har blivit retuscherat med hjälp av radergummi och blyertspenna. Källa: SHFA. —D. Evers's first 1970 modified rubbing of slab #7's upper part, bearing evidence of pencil and rubber. Fig. 3b. Detalj från en annan version av samma motiv som fig. 3a, framställt av Dietrich Evers 1970. Lägg märke till hur djurets svans och öron ändrats. Källa: SHFA. —D. Evers's second 1970 modified rubbing of slab #7's upper part. Note the changes in the beast's tail and ears. Fornvännen 110 (2015) Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder ginalhällen måste tas bort eller håller på att vittra sönder. Man gjorde gipsavgjutningar av Kivikshällarna redan 1911. Hällarna har även dokumenterats med en videoscanner i ett forskningsprojekt lett av Goldhahn 2006. De ytor som vi tolkade som knackade målade vi upp tillfälligt med kritpulver och vatten. Då denna uppslamning inte innehåller något bindemedel kan man skölja bort den med vatten efter att arbetet avslutats. Vi fotograferade hällarna både före och efter imålningen med kritvattnet. Vid bedömningen av vad som är knackat arbetar vi alltid tillsammans. Där den ena personen ser möjliga ristningar brukar den andra förhålla sig kritisk. Det som slutligen målas i måste dock godkännas av båda. Vi anser att det är det vetenskapligt mest korrekta sättet att arbeta. Om man arbetar ensam utan att behöva motivera sina bedömningar är det lätt att fantasin skenar iväg. Efter att vi gjort vår bedömning tittar vi alltid på hur tidigare dokumentation ser ut. I fall det ser ut som vi kan ha missat något granskar vi hällen en gång till. Efter imålningen fäste vi transparent plastfilm över hällen och kalkerade bilderna med vattenfast svart tuschpenna. I Kiviksgraven valde vi att markera alla säkra ristningar som helsvarta ytor. I de fall där vi endast kunde se enskilda knackspår utan säker avgränsning markerades dessa som svartprickade ytor. Vi markerade även vittringar, sprickor och andra naturliga avvikelser i stenen med röd tuschpenna. Vittrade ytor prickades och sluttande kanter försågs med lutningsstreck. De kalkerade plasterna scannades sedan för att kunna hanteras digitalt. Vår dokumentation skall ses som en tolkad och generaliserad bild av verkligheten, där vissa element prioriteras framför andra. Den kan jämföras med en karta. En karta är inte ett objektivt dokument. Den skall hjälpa användaren att sortera ut viktig information ur en oändlig mängd information. I vårt fall utgörs den centrala informationen av hällristningar och de faktorer som kan påverka deras utseende. 15 ka förstås ändå kan vara viktiga vid en tolkning av figurernas innebörd. På häll 2 ser vi däremot en helt ny bild av stenens motivinnehåll. Det är nästan som om vi påträffat en ny häll. Hällens yta är nu fylld med bilder, vilket stämmer överens med hur man dekorerat utrymmet på övriga hällar, undantaget häll 5. Vi är dock övertygade om att det funnits ännu fler motiv på häll 2 som nu är bortvittrade, särskilt i dess övre del. Flera av de nyfunna figurerna känns igen från de andra hällarna. Motiven verkar följa en given logik och symmetri, som tycks vara genomgående för deras framställning och placering i kistan. Nedan följer en beskrivning av varje enskild häll, samt en redogörelse med fokus på de skillnader vår dokumentation uppvisar gentemot i första hand Harald Faith-Ells avbildningar från 1942 (fig. 5), eftersom det är dem som de flesta forskare ansett tillförlitligast och använt sig av (exempelvis Moberg 1975, s. 30; Malmer 1981, fig. 6; Burenhult 1991, fig. 71; Goldhahn 1999, fig. 8.1; 2009, fig. 1; 2013, s. 20; Skoglund 2005, fig. 48; Kristiansen & Larsson 2005, fig. 80; Ling 2008, fig. 7.2). Faith-Ell var tecknare anställd av Vitterhetsakademien från 1917 till 1954 (Hedman 1999). Han gjorde också en tidigare version av hällarna, tecknad efter gipsavgjutningar som förvaras på Statens historiska museum (Almgren 1927, fig. 115–119). Vi följer samma numrering av hällarna som Faith-Ell, vilket också varit den gängse alltsedan Sven Nilssons publicering av hällarna (1862– –65). Häll 1 Stenen stod i gravkistans sydöstra hörn. Den är idag försvunnen och därför inte med i vår dokumentation. Äldre avbildningar visar en närmast heraldisk uppställning av figurer bestående av ett koniskt föremål med brätte, av många forskare tolkat som en guldhatt av centraleuropeisk typ, omgivet av två spjutspetsar/svärd och två skaftade bredbladiga yxor. Yxorna påminner om bronsyxor av Skogstorptyp. Därunder finns ett dubbellinjigt skepp med fören riktad åt höger. Framställningen är omgiven av en ram, vars övre kant utgörs av dubbla linjer. Den nya dokumentationens resultat Resultatet av vår dokumentation skiljer sig gentemot tidigare dokumentationer på samtliga hällar (fig. 4). På de flesta är det mindre detaljer, vil- Fornvännen 110 (2015) 16 Andreas Toreld & Tommy Andersson Fig. 4. Författarnas dokumentation av de bevarade hällarna i Kiviksgraven. Svart markerar säkra hällristningar och svartprickade ytor markerar knackspår utan säker avgränsning. Röda linjer markerar sprickor och rödprickade ytor är vittringar. —The authors’ 2014 documentation of the extant Kivik slabs. Black denotes definite rock art. Black-dotted surfaces denote peck marks with uncertain delimitation. Red lines denote cracks and red-dotted surfaces eroded parts. Fornvännen 110 (2015) Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder 17 Fig. 5. Harald Faith-Ells dokumentation från 1942 är den som de flesta forskare använt sig av. —Harald Faith-Ell’s 1942 documentation has previously been the most used one. Fornvännen 110 (2015) 18 Andreas Toreld & Tommy Andersson Kiviksgraven, häll 2 Fig. 6. Författarnas dokumentation av häll 2. Detalj av fig. 4. —Slab #2, 2014 documentation. 50 cm Häll 2 Detta är den bredaste av de bevarade hällarna. Stenen har en betydligt ojämnare yta och består av en grovkornigare och mer lättvittrad bergart än de övriga hällarna av kvartsitisk sandsten. Tidigare forskare har varit tämligen överens om att hällens motiv utgörs av två skepp, det ena ställt över det andra. Det nedre skeppet skall ha fem eller sex droppformade bemanningsstreck och kraftigt inåtböjda stävar. Det övre skeppet är mer fragmentariskt. I några fall visas två bemanningsstreck över detta. I övrigt är endast ett rakt streck och delar av en enkel ramlinje på sidokanterna bevarade. Vår dokumentation visade en helt annan bild (fig. 6). Det finns endast ett skepp på hällen. Skeppet är dubbellinjigt med fören riktad mot höger. Stävarna är inte lika kraftigt inåtböjda som tidigare dokumentationer visar. Akterstäven är något mer upprest än förstäven. Skeppet har en slående likhet med Feldts avbildning 1756 av skeppet på häll 1. Över skeppet finns fem figurer som varken påminner om bemanningsstreck i utseendet eller har någon kontakt med skeppet. De har två tvärstreck i nederdelen. Vid kontroll av tidigare avbildFornvännen 110 (2015) ningar kunde vi konstatera att den ende som tidigare observerat dessa tvärstreck är just Feldt. Figurerna kan tänkas avbilda solida bronsyxor med skaftholk och hattformad nackknopp, typiska för bronsålderns period II. Hällens yxor är 22 cm långa, vilket motsvarar bronsyxor i naturlig storlek. Till höger om de fem yxorna finns en fragmentarisk figur bestående av två korta linjer omgivna av vittrade ytor. Vad denna figur föreställer är omöjligt att uttala sig om, men det ser inte ut att vara ännu en liknande yxfigur. Till höger ovanför skeppets förstäv står en liten men tydlig människofigur, vars markerade axelparti överensstämmer med människoframställningarna på häll 7 och 8. Benen är något vittrade, men det framgår att de är vända mot vänster. Från munnen utgår en ristad linje som troligen skall föreställa ett blåsinstrument i form av en lur eller ett horn. Den här lille lurblåsaren upptäcktes av Toreld redan 2010. Till vänster om skeppet finns två likstora cirklar. Det är ingen tvekan om att de varit slutna, fastän delar av dem idag är något otydliga. Delar av dem lyser fortfarande vita i knackspåren. Feldt observerade även dessa cirk- Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder Fig. 7. Häll 2, den vänstra hattliknande figuren i släpljus. Brättet är tidigare uppmålat i tron att det var en del av ett skepp. Lägg märke till att delar av cirkeln under hatten fortfarande är ljusare än omgivningen. Foto förf. —Slab #2, the left hatlike feature under oblique lighting. 19 lar, men de har inte avbildats någon gång efter honom. Vår mest omvälvande upptäckt är att det övre skeppet på häll 2 aldrig har existerat utan i stället består av en fristående böjd linje på höger sida och vänster därom två helt uthuggna, identiska hattliknande figurer. Hattarnas brätten är det som tidigare tolkats som skeppslinje. Hattarna är djupt uthuggna och tydliga när man väl insett att de finns (fig. 7). De är också något ljusare än den omgivande ytan, vilket gör att man kan ana dem även på foton utan släpljus (fig. 8). Att de inte observerats tidigare beror antagligen på att de misstolkats som avspjälkade ytor. Den här typen av hällristningsfigur är inte känd sedan tidigare. Närmaste parallell är den något mera koniskt formade »guldhatten» på häll 1. Jämfört med verklighetens guldhattar är likheten störst med den från Schifferstadt i västra Tyskland. De nyfunna figurerna påminner mer om de huvudbonader som bronsfigurinerna i Stockhultfyndet från nordöstra Skåne bär, men även dessa är något mer koniska i formen. Likheten är även stor med hattformade tutuli och nackknoppar på bronsyxor. Kanske avbildar de en hatt- eller hjälmtyp som vi ännu saknar fynd av i norra Europa (jfr vidjehatten från norra Italien, Randsborg 1993, fig. 61). En intressant observation i sammanhanget är att Feldt avbildade tre människor på häll 8 iklädda hattliknande huvudbonader. Den detaljen har tidigare uppfattats som uttryck för hans fria fantasi, vilket kanske borde omvärderas nu. Dessvärre saknas just dessa stycken av häll 8 idag. Centralt på häll 2 påträffade vi tre fyrfotadjur, ställda snett över varandra, och riktade mot höger. Det mittersta av dem är tydligast och lyser fortfarande något ljusare än omgivningen. Antagligen har även Feldt sett detta, men tecknat samman djurets kropp och framben till en märklig Yformad figur. Samma sak har han gjort med ett fyrfotadjur på häll 7. Vi kan inte se att något av de tre djuren har markerat huvud. Det nedersta tycks ha svans. Det kan vara bakkroppen på detta djur som Feldt har sett och fogat samman med sitt skepp, vilket skulle förklara akterstävens märkliga avslutning. Det går inte att säkert uttala sig om vilket djurslag som avbildats, men kroppsformen påminner mycket om hästarna på häll 3 och 7. Fornvännen 110 (2015) 20 Andreas Toreld & Tommy Andersson Fig. 8. Häll 2 som den såg ut före vi påbörjade vårt arbete. Man kan ana de båda hattarna, delar av ringarna och det mittersta djuret genom att de är ljusare än omgivningen. De tidigare kända figurerna har gång på gång blivit uppmålade med röd färg under de senaste hundra åren. Foto förf. —Slab #2 before the 2014 investigation. Note how several figures can be seen simply by their lighter colouring. Till vänster om det översta djuret finns två figurer som tidigare tolkats som bemanningsstreck. I och med att det tänkta skeppet inte existerar faller nu den tolkningen. Kanske avbildar även dessa figurer bronsyxor. Till form och storlek motsvarar de avsatsyxor, men den tolkningen får ses som osäker. Ovanför den vänstra hatten påträffade vi en spetsoval uthuggen yta med ett utskott undertill. Den exakta formen på denna figur är något osäker, ändarnas avslutning är diffus och det kan inte helt uteslutas att det funnits fler än ett utskott. Vad den kan tänkas föreställa vågar vi inte uttala oss om. Det kan lika gärna vara ett djur som ett föremål. En viss likhet med den spetsovala figuren på häll 7 kan skönjas. Överst på hällen är ytan dåligt bevarad. Det finns spår av minst två uthuggna ytor, vars utbredning är oklar. En helt uthuggen yta finner man överst även på häll 8. I det övre högra hörnet har en stor yta lossnat från häll 2. Denna skada syns redan på Brocmans avbildning från 1764. Vi Fornvännen 110 (2015) kan se att flera hällar saknar delar av de övre hörnen, vilket troligen beror på att de lossnat av tyngden från täckhällarna och det ovanförliggande röset. På det stycke som lossnat har det med stor sannolikhet funnits inhuggna motiv. Både den böjda och den raka djupt inhuggna linjen når ända fram till kanten av skadan. Det är omöjligt att svara på vad dessa linjer har varit del av för figurer, men deras form och läge påminner mycket om tidigare avbildningar av det böjda yxskaftet och spjutspetsen/svärdet på häll 1. Figurerna är dessutom belägna på en del av häll 2 som står ut, som om det vore en separat hällyta, eller en övergång mellan häll 1 och 2. Häll 3 På hällen finns fyra fyrfotadjur som sannolikt föreställer hästar. Det övre hästparet avskiljs från det nedre av ett band med fem raka linjer och två sicksacklinjer. Motiven omges av dubbla ramlinjer runt hela hällen, förutom på den högra sidan Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder där linjen är enkel. Hästarna har tidigare avbildats lite olika vad avser svansar och öron. Det som skiljer vår dokumentation från Faith-Ells är att vi anser att alla fyra hästarna har svans, av samma längd som hos hästarna på häll 7. Däremot kan vi inte se att någon häst har öron. En annan detalj som skiljer lite från Faith-Ell är att på vår dokumentation når varken sicksacklinjerna eller den mellanliggande linjen ända fram till ramlinjen. 21 Häll 6 Motiven utgörs av två parställda hjulkors av samma storlek som på häll 4. Ovanför dem finns två yxliknande figurer vars övre del avslutas i upprullade spiraler. Motiven åtskiljs av en rak linje som ansluter till ramlinjen. Ramlinjen är dubbel i nederkanten men för övrigt enkel. Vår dokumentation skiljer sig inte mycket från Faith-Ells. Vad vi kan se går inte den böjda linjen vid »yxeggen» ända fram till kanterna, men det kan vara den påmålade rödfärgen som gör att vi har svårt att se en grunt knackad linje. Den vänstra »yxeggen» är också något bredare på vår dokumentation. De yxliknande figurerna har av tidigare forskare tolkats som bland annat symboliska yxframställningar (Goldhahn 2013), kittlar (Randsborg 1993) och vagnskorgar (Kristiansen & Larsson 2005). Att de inte avbildar verkliga bronsyxor framgår av den upprullade avslutningen i nacken. De har heller inte den helt uthuggna yta som avbildade vapenmotiv brukar ha. Motivet är unikt för Kiviksgraven och saknar uppenbara paralleller inom skandinavisk hällkonst. Randsborg (1993, fig. 59) hänvisar till ett liknande motiv på en bohuslänsk hällristning från Gatemarken i Tossene socken. Hällristningen registrerades av Ulf Bertilsson på 1980-talet med fornlämningsnummer Tossene 455:1. Ristningen är dessvärre en uppenbart sentida förfalskning. Häll 4 Den sten som står utställd i graven består av tre hopfogade originalstycken. Ett mellanstycke fattas. Motiven består av två parställda hjulkors. Ovanför och nedanför dessa finns två band bestående av raka linjer och sicksacklinjer. Den omgivande ramlinjen är enkel på sidorna och dubbel i över- och underkant. Faith-Ell tycks delvis ha missuppfattat vad som är original och vad som är cement på sin avbildning. I likhet med häll 3 når inte heller här sicksacklinjerna ända fram till ramlinjen på vår dokumentation. Häll 5 Denna sten består av gnejs till skillnad mot de andra som består av olika varianter av kvartsitisk sandsten. Hela stenens yta är skrovlig, vilket gjort den mindre lämpad för hällbilder. Hällristningarna finns bara i det övre vänstra hörnet av stenen. Faith-Ells avbildning visar något som ser ut som ett ofullständigt band med tre raka linjer och två sicksacklinjer som på vänster sida ansluter till en enkel ramlinje. Vi kunde inte finna några spår av en ramlinje. Däremot finns det en lodrät linje som avslutar bandet på dess högra sida. Vår dokumentation stämmer bäst överens med den Feldt utförde 1756, både vad gäller antalet vinklar i sicksacklinjerna och den lodräta linjen. Feldts avbildning har tidigare avfärdats för att den tycks återge »ett tidstypiskt standard» (sic; Goldhahn 2013, s. 66). Vad motivet föreställer ska vi låta vara osagt, men faktum är att Feldts och Wessmans iakttagelser i kistan 1756 återigen tycks stämma bättre med verkligheten än senare avbildningar. Det finns inget som tyder på att bården ursprungligen varit längre eller att det funnits andra ristningar på hällen. Häll 7 Denna mycket figurrika häll har varit den som fångat de flesta forskares huvudintresse. Figurerna är relativt grunt inknackade, men de syns väl tack vare den hårda, finkorniga bergarten. Det som kan göra det svårt att se knackspåren idag är den påmålade röda färgen. Högst upp till höger finns en tvåhjulig vagn förspänd med två hästar. Den körs av en människa som håller i två tömmar och har ett svärd i bältet. Framför hästarna går fyra armlösa människor med markerade axelpartier, varav några tycks ha svärd i bältet. Nedanför människorna finns en spetsoval figur, av många tolkad som en fisk eller val. Till höger om den finns två motställda fyrfotadjur, ofta tolkade som hästar, och nedanför den ett mindre djur, ibland tolkat som en hund. Längst ner på hällen går en rad av åtta människor som ser ut att vara klädda i fotsida kåpor. Framför dem går en människa, enligt Fornvännen 110 (2015) 22 Andreas Toreld & Tommy Andersson Kiviksgraven, häll 7 Fig. 9. Författarnas dokumentation av häll 7. Detalj av fig. 4. —Slab #7, 2014 documentation. 50 cm flera tidigare avbildningar med två uppsträck- ta armar i så kallad adorantställning. Samtliga figurer på hällen, förutom det ena av de motställda djuren, är riktade mot vänster. Framställning-en omges av en ramlinje som är enkel på sidorna och dubbel i över- och underkanterna. Många detaljer skiljer vår dokumentation (fig. 9) från Faith-Ells. Vi kan inte se att körsvennen står på någon plattform. Han håller tömmarna med båda armarna. Den ena armen är inte ansluten till kroppen, vilket kanske vill visa att den egentligen hör samman med axeln på andra sidan av kroppen. Tömmarna löper samman till en linje ovanför den övre hästens huvud. Vi kan inte se att den hästens mule är förbunden med en töm, men en sådan kan ha vittrat bort. Faith-Ell tycks ha fäst oket till den övre hästen för långt bak. Av de fyra människorna i rad har tre svärd i bältet. Det går inte att avgöra om även den fjärde haft svärd då det partiet är bortvittrat. Den spetsovala figuren har tre krokformade Fornvännen 110 (2015) utskott på ovansidan. Dessa har aldrig varit imålade och därför kan man se att de fortfarande är vitare än omgivningen. Om figuren verkligen har en fiskstjärtsformad avslutning är något osäkert på grund av den täckande rödfärgen. Det är inte möjligt att avgöra vad figuren föreställer. De tre krokformade utskotten talar inte för att det är någon fisk eller val. Det kan lika gärna vara något föremål som är avbildat. De båda motställda djuren har fått ett lite annorlunda utseende i vår dokumentation. De påminner mer om svin än hästar. Det lilla djuret har fyra tydliga ben men saknar markerat huvud. Den människa som går främst i processionen har svärd i bältet och bara en lyftad arm. Den lyftade armen avslutas i en förtjockning, vilket kan tolkas som antingen en hand eller ett uppburet föremål. Feldt har också bara tecknat en arm på denna figur. Feldt och de andra som såg hela häll 8 tecknade alla en människa i mitten av översta raden som påminner mycket om denna figur. Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder 23 Häll 8 Stenen består idag av fem hopfogade stycken infogade i en cementmodell. De bevarade styckena uppvisar mycket djupt inhuggna figurer, vilket kan förklaras av att det varit lättare att hugga in dem i den något grovkornigare stenen än den tätare och hårdare häll 7. De avbildningar som gjordes då hällen ännu var hel på 1700-talet skiljer sig något åt sinsemellan. Vi utgår här från Feldts teckning. Det framgår att det övre vänstra hörnet av stenen var avslaget redan då. Högst upp i mitten ser vi en något skadad, rund uthuggen yta med en bygel på höger sida. Därunder finns en rad med fyra människor, varav två tycks blåsa i lurar och en håller upp ett föremål i handen. Längst till vänster finns två människor som håller i något som liknar en gong-gong. De är inneslutna av en cirkel eller halvcirkel. På raden under står nio kåpklädda människor, fem till höger och fyra till vänster om ett föremål som av många tolkats som Kiviksgravens kista. På nedersta raden finns två figurer som liknar liggande omegatecken. De har föreslagits avbilda allt från den öppna Kiviksgraven till irländska guldhalsringar. Nio människor, alternativt åtta, går mot eller står invid omegafigurerna. Två av dem håller upp något i handen som kan vara svärd. Enligt Feldt har tre av dem hattliknande huvudbonader. Hällen saknar ramlinje i överkant, på övriga sidor är den enkel. Vår dokumentation avviker inte mycket från tidigare avbildningar. Faith-Ell gjorde några misstag vad gäller vad som är original och vad som är cement. Han infogade en kåpklädd människa som inte syns på det mittersta stycket, gjorde det vänstra stycket större än vad det är i verkligheten och infogade däri delar av ramlinjen. Det är för övrigt osäkert om det vänstra stycket är rätt inplacerat i cementmodellen. Det är möjligt att det borde placeras längre till vänster så att den kåpklädda människan som nu saknas i raden fick plats mellan de bevarade styckena. I den nedre raden av människor är två bevarade. De står till vänster om en omegaliknande figur. Det ser inte ut som de rör sig mot omegafiguren: benen är avbildade som om de står stilla. Några reflektioner En slutsats som vi kan dra efter att ha arbetat i gravkistan är att ristningarna måste ha varit in- knackade på hällarna innan kistan restes. Det skulle annars inte ha varit fysiskt möjligt att hugga in ristningarna med sådan precision. I kistans hörn och vid hällarnas nedre del är det helt enkelt för trångt för att man med kraft skall kunna svinga en knacksten. Det var svårt nog att fylla i figurerna med pensel. Goldhahns teori om att figurerna knackades in i en redan existerande hällkista och sedan återknackades vid upprepade tillfällen (2013, s. 557), finner vi därmed mindre sannolik. De olika huggningsdjupen som förekommer på hällarna tror vi snarare har sin förklaring i de olika bergarternas hårdhet. Vid upprepade tillfällen har vi kunnat konstatera att det finns detaljer i vår dokumentation som tidigare bara avbildats av Feldt 1756. Särskilt gäller det de ojämnare hällarna 2 och 5. Vi misstänker att hällristningarna var betydligt ljusare än den obearbetade hällytan när kistan grävdes fram, jämfört med när de utsatts ett tag för väder och vind. De ojämna hällarna bör ha blivit patinerade fortare än de släta, och figurerna därmed otydligare att se för ett otränat öga. På de släta hällarna lyckades Feldt däremot sämre än många av sina efterföljare. Men då skall vi komma ihåg att varken Feldt eller Wessman tidigare hade sett en hällristning eller ens var bekanta med begreppet, och därför inte kunde relatera till hur de brukar se ut. Trots vissa uppenbara fantasifoster, såsom det bevingade fabeldjuret på häll 7, finns det all anledning att ta Feldts avbildningar på större allvar än man tidigare gjort. Ett exempel som vi vill lyfta fram är hur han tecknat de föremål på häll 1 som av de flesta forskare tolkats som spjutspetsar. Feldt avbildade dem med flera detaljer som andra avbildningar saknar. Hans föremål är bredast på mitten och har två öglor och ett tvärstreck längst ner. Föremålen liknar inga spjutspetsar från bronsåldern, men däremot är likheten slående med hur svärd från period II–III avbildats i naturlig storlek på hällristningar i Norrköpingstrakten. De östgötska svärden var inte kända när Feldt gjorde sin dokumentation, de uppmärksammades långt senare (Hildebrand 1869). Likheten kan knappast vara en tillfällighet. På Feldts teckning kan dock svärdens längd vara missvisande, då både Brocman och Hilfeling gjort dem betydligt längre än yxskaften. Fastän stenen idag är försvunnen Fornvännen 110 (2015) 24 Andreas Toreld & Tommy Andersson överensstämmer till form och storlek med några avsatsyxor i fyndet. Ringarna på häll 2 finner sin motsvarighet i en stor mängd bronsringar. Fyndet innehåller även bronshalskragar vars yttre diameter och form stämmer överens med de båda omegaliknande figurerna på häll 8. Kiviksgravens hällbilder tycks avbilda betydligt fler föremål, återgivna i naturlig storlek, än vad som tidigare varit känt. Samtliga kan dateras direkt eller indirekt till bronsålderns period II. Det som gör hällristningarna i graven unika är att de förekommer i en sluten kontext. Fastän röset senare verkar ha använts för upprepade begravningar (Goldhahn 2005) så tyder de dekorerade hällarnas inre struktur och relation till varandra på att motiven knackades in vid ett och samma tillfälle. Det gör Kiviksgravens bilder till en mycket viktig källa för typologiska dateringar av likartade hällristningsmotiv på friliggande hällar. Annat som gör gravkistan unik är bildernas framställning med omgivande ramar och med motiv som upprepas på flera hällar, vilket tyder på en bestämd läsordning – närmast att likna vid en nutida serietidning. Hur den ska läsas och vad den vill förmedla för budskap överlämnar vi åt alla och envar att fundera över. Tack Vi vill tacka Torsten Söderbergs Stiftelse för det forskningsstipendium som gjorde vårt arbete i Kiviksgraven möjligt. Vi är också tacksamma för den assistans vi fick under dokumentationsarbetet av Martin Toresson och för hjälpen med arkivuppgifter vi fick av arkivantikvarie Ulf Danell på Österlens museum. Vi vill även rikta ett stort tack till Kiviksgravens nuvarande arrendator och stora eldsjäl Ann-Louise Svensson Ferngård. Tack för all hjälp vi fick i samband med arbetet i graven och för att vi fick förtroendet att låna den STORA nyckeln under några intensiva dygn i början av september månad. vågar vi påstå att allt tyder på att det varit svärd och inte spjutspetsar som avbildats på häll 1. Kiviksgravens datering har alltid varit omtvistad. De flesta forskare idag menar emellertid att såväl hällbilderna som de fragmentariska bronsfynden från kistan kan dateras till bronsålderns period II eller III (Randsborg 1993; jfr Goldhahn 2013, s. 569). Ett undantag är Kristian Kristiansen och Tomas B. Larsson som menar att motiven ristades redan under period I och att Kiviksgraven fungerade som inspirationskälla för hela den sydskandinaviska hällristningstraditionen (2005, s. 186 ff). Vi menar att en jämförelse av de motiv som förekommer i Kiviksgraven med andra fynd ger en samlad bild som stärker en datering till bronsålderns period II, mest sannolikt till periodens senare del. Vi ser skepp som enligt etablerad skeppskronologi stämmer väl överens med period II (Kaul 1998; Ling 2008). Hästarnas form är densamma som på Sagaholmsgravens hällar, Villfarastenen och Klintastenen, liksom bronshästarna från Tågaborg och Trundholm. De kåpklädda människorna påminner om en liknande figur som ingår i ett »brudpar» på en hällristning vid Hoghem i Bohuslän (Tanum 160:1). Motivet omges av en stor mängd skepp av period IItyp. De bredbladiga yxorna i Kivik är av samma typ som bronsyxorna från Skogstorp, Båstad och Brøndsted, ofta benämnda kultyxor på grund av att de består av ett tunt bronshölje med en kärna av lera. De fem yxliknande figurerna på häll 2 påminner om bronsyxor med skaftholk och hattformad nackknopp, typiska för bronsålderns period II. Feldts avbildade svärd på häll 1 liknar fullgreppssvärd från period II–III. Band med sicksacklinjer är vanliga dekorelement på bronsföremål från period II. Om vi slutligen ser på depåfyndet från Stockhult i nordöstra Skåne, vilket dateras till period II, så finner vi åtskilliga paralleller till hällbilderna i Kiviksgraven. Fyndet innehåller tre bronsyxor med skaftholk och hattformad nackknopp, varav en är dekorerad med sicksacklinjer. En av yxorna motsvaras exakt i storlek och form av de fem yxliknande figurerna på häll 2. De nyfunna hattliknande figurernas form återfinner vi både i yxornas hattformade nackknoppar, en hattformad tutulus samt de båda bronsfigurinernas huvudbonader. De två övre yxliknande figurerna på häll 2 Fornvännen 110 (2015) Referenser Almgren, O., 1927. Hällristningar och kultbruk – bidrag till belysning av de nordiska bronsåldersristningarnas innebörd. KVHAA:s Handlingar 35. Stockholm. Burenhult, G., 1991. Arkeologi i Sverige 2. Bönder och bronsgjutare. 2:a omarbetade upplagan. Höganäs. Evers, D., 1990. Fugl og fuglemenneske på helleristninger. Adoranten 1990. Underslös. Ny dokumentation av Kiviksgravens hällbilder 2003. Als das Kreuz noch Symbol des Lebens war. Adoranten 2003. Underslös. Goldhahn, J., 1999. Sagaholm – hällristningar och gravritual. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 11. Umeå. – 2005. Bredarör i Kivik. Nya analyser och dateringar av människoben. Fornvännen 100. – 2009. Förlorad, funnen och försvunnen – en notis om den alltjämt saknade häll nr 1 från Bredarör på Kivik. Fornvännen 104. – 2013. Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé. Simrishamn. Hedman, S., 1999. Sörling, Faith-Ell och Händel – tre tecknare i Akademiens tjänst. Fornvännen 94. Hildebrand, B.E., 1869. Till hvilken tid och hvilket folk böra de svenska hällristningarne hänföras? Antiqvarisk Tidsskrift för Sverige 2. Stockholm. Kaul, F., 1998. Ships on bronzes: a study in Bronze Age religion and iconography. Köpenhamn. Kristiansen, K. & Larsson T.B., 2005. The Rise of Bronze Age Society. Travels, Transmissions and Transformations. Cambridge. − 25 Ling, J., 2008. Elevated rock art. Towards a maritime understanding of Bronze Age rock art in northern Bohuslän, Sweden. Göteborg. Malmer, M.P., 1981. A chorological study of North European rock art. KVHAA:s Handlingar, Antikvariska Serien 32. Stockholm. Moberg, C-A., 1975. Kivik. Bredarör och andra fornminnen. Riksantikvarieämbetet. Svenska fornminnesplatser nr 1. Stockholm. Nilsson, L.E., 2012. Hällristarens språk. Malmö. Nilsson, S., 1862–65. Skandinaviska Nordens Urinvånare. Ett försök i komparativa ethnographien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklingshistoria. Band 2, Bronsåldern. 2. upplagan. Stockholm. Randsborg, K., 1993. Kivik. Archaeology & Iconography. Acta Archaeologica 64 (1). Köpenhamn. SHFA, 2014. Svenskt Hällristningsforskningsarkiv. www. shfa.se. Besökt 2014-11-07 Sjöborg, N.H., 1815. Försök till en nomenklatur för nordiska fornlemningar. Stockholm. Skoglund, P., 2005. Vardagens landskap – lokala perspektiv på bronsålderns materiella kultur. LundSummary Fornvännen 110 (2015) 26 Andreas Toreld & Tommy Andersson Summary Despite the large number of depictions that have been made of the Kivik cairn’s rock carvings over the centuries, this is the first time a complete study has been carried out by professional rockcarving specialists. During our investigations we used several different techniques, most of them well-proven over many decades. Rubbing was used on the smoother slabs (#3, 4, 6 and 7). We illuminated all of the slabs with oblique light from various directions. We discovered that a number of figures are still slightly lighter than the surrounding untouched surfaces. To determine which are carved in the stone and which are a product of natural erosion, we inspected the rock at very close quarters, sometimes with a magnifying glass. On carved surfaces one can clearly see that the mineral grains have been crushed. We discovered new details on all seven preserved slabs. Most of our new finds are on the uneven slab #2. Previously it has been believed that it depicted two boats, with the lower one having five or six crew marks. Our documentation shows a single boat without crew, five figures that appear to be standing bronze axes with shaft tubes, two rings, a human blowing a horn, two hat-like features, three quadruped animals, a pointed oval figure as well as two motifs that can be interpreted as palstaves. The upper part of the slab is more eroded, but one can detect traces of at least two completely hollowed-out surfaces. Several of the newly-found figures are similar to ones long known on the other slabs. The motifs appear to follow a natural logic and symmetry. Several of the details in our documentation had previously only been depicted by G.F. Feldt in 1756. This goes for example for the cross-lines on the five axes and the two rings on slab #2, as well as the flag-like motif on slab #5. Despite certain obvious flights of fancy, such as the winged imaginary beast on slab #7, there is much to be said for taking Feldt's depictions more seriously than previously. On his drawing of the missing slab #1, there appears to be two swords rather than two spearheads. These are similar to swords from the Periods II-III of the Bronze Age that can be found depicted on rock carvings near Norrköping. The Kivik cairn’s rock carvings appear to depict many more objects reproduced at life-size scale than was previously known. All can be dated directly or indirectly to Period II, most likely to its later part. The Kivik cairn's rock carvings are thus an important source for typological dating of similar rock-carving motifs at other site Fornvännen 110 (2015)