Bastarernas ursprung Nerman, Birger Fornvännen 25, 178-181 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1930_178 Ingår i: samla.raa.se 178 Smärre meddelanden. docent Adolf Schiick, till skattmästare apotekare J. W. Hamner, och nyvaldes till vice ordförande dr T. J. Arne (platsen förut endast besatt ad interim). Vid årsmötet höll dr Bengt Thordeman inför ett talrikt auditorium i aulan föredrag över ämnet De nyaste fynden frän Korsbetningen. Efter att ha givit en orientering av fyndplatsens topografiska förhållanden och de tidigare grävningar, som där utförts åren 1905 och 1912 under ledning av dr O. V. Wennersten, övergick föredragshållaren till en redogörelse för de viktigaste fynden från de år 1928 återupptagna och 1929 fortsatta undersökningarna på platsen. Medan den relativt lilla massgrav, som år 1928 blev fullständigt utgrävd, gav ganska fåtaliga fynd av rustningsdelar, men i stället en mycket värdefull inblick i massgravens allmänna karaktär och byggnad, i det att den hittills varit fullständigt orörd, erbjöd den år 1929 fortsatta undersökningen av den grav, som redan 1912 blivit öppnad, ett så mycket rikare utbyte av värdefulla fynd. Förutom diverse föremål av olika slag, såsom sporrar, söljor, spjut- och pilspetsar m. m., samt tvenne högst intressanta myntfynd, påträffades fyra skjortor, ett flertal huvor och en handske av ringbrynja samt tre hela och flera fragment av pansarhandskar och sju praktiskt taget fullständiga plåtrustningar förutom flera större sammanhängande delar av sådana. Föredragshållaren demonstrerade med ett stort antal bilder rekonstruktionen av dessa rustningar, som alla märkligt nog äro av varierande eller helt olika former, Två rustningar bestå av på framsidan tre vertikala bröstplåtar och därunder horisontala plåtar, medan ryggen täckts av vertikala plåtrader. Tre rustningar uppvisa uteslutande vertikalt ställda skenor i olika kombinationer, medan de två återstående äro sammansatta av små järnlameller till ett antal av över 500 st. Sex av dessa rustningar voro konstruerade enligt samma huvudprincip så till vida, att de olika delarna voro fastnitade vid ett sammanhållande överdrag av tyg eller läder, medan den sjunde rustningens lameller direkt voro fastade vid varandra. Slutligen berördes de nya rustningsfyndens betydeiso för don allmänna vapenhistoriska forskningen, i det att de utfylla vår kunskap om ett eljest nästan okänt, men mycket viktigt skede i rustningens utveckling. Sodan de nyfunna harnesken rekonstruerats och monterats i Statens Historiska Museum kan intet annat museum visa ett tillnärmelsevis jämförligt material av rustningar från tiden före 1400-talet Bastarnernas ursprung. 1 Det första gcrmanfolk, som framträder i historien, är bastarncrna. Redan omkring år 200 f. Kr. finna vi dem vid Svarta havet. Omkring år 190 hota i T a c k e n b e r g , K., Die Bastarnen (i Volk und Rasse, 1929, H. 4, sid. 232 ff.) samt där citerad litteratur. Smärre meddelanden. 179 de den vid det nuvarande Nikolajew belägna grekiska staden Olbia, då i förbund med en annan germansk stam, skirerna. På 170-talet f. Kr. överskrida de Donau; meningen var, att de i förbund med den macedonisko konungen skulle anfalla det romerska riket, men planen kom aldrig till utförande, utan bastarnerna måste draga sig tillbaka över Donau. Under förra hälften av det sista århundradet f. Kr. kämpade de mot romarna tillsammans med dessas fiender, först konung Mithridates av Pontus och senare möserna. Vid mitten av århundradet råka en del av dem för en tid under dacernas valde. Äter fria övergå do Donau och slå sig ned i det nuvarande Bulgarien, som då beboddes av de traciska denteleterna, men besegras år 29 f. Kr. av den romerske prokonsuln i Macedonien Licinius Crassus, som stod i förbund med tracerna, och måste åter draga sig tillbaka över Donau. Snart Våga de emellertid på nytt försöket, men besegras ånyo. Det var till minne av denna seger över bastarnerna, liksom över möser och geter, som Crassus lät resa det ståtliga monument, som i stympat skick ännu består vid Adamklissi i Dobrudscha. Därmed hado bastarncrna spelat ut sin roll. På 60-talet e. Kr. hotas de liksom andra folk vid Svarta havet av de sarmatiska jazygerna, och en del av dem söka skydd hos Bom och få bosätta sig på Balkan. Under kejsar Trajanus tid (98—117) omnämnas de norr om Svarta havet kvarboende bastarnerna som neutrala under romarnas krig mot dacerna. Först år 170, under markomannorkriget, se vi dem åter uppträda som romarnas fiender. Do företaga då, troligen pressade av goternas uppträdande i Sydryssland, dels till sjöss, dels till lands ett tåg till Mindre Asien, som dock misslyckas, varför de måste draga sig tillbaka till sitt hemland. Under den följande tiden deltaga de någon gång i goternas krigståg. Så småningom råka de dock i fiendskap med dessa och måste på 270-talet lämna sitt land för att i skydd av romarna bosätta sig i Traden, där de sjunka ned till betydelselöshet. Efter 280 e. Kr. höra vi ej mera talas om bastarnerna. Men varifrån kom detta folk, som i c:a 500 år bodde norr om Svarta havet och under långa tider var en farlig fiende till Bom? Denna fråga har länge varit dunkel. På senaste år har man emellertid kommit till en, som det vill synas, mycket sannolik lösning. Germanernas äldsta hem är Sydskandinavien och angränsande delar av norra Tyskland. Först omkring 1000 f. Kr. utbreder sig den germanska kulfuren öster om Öder till Hinterpommern, västra Västpreussen och norra Posen. Under tiden omkring 800—omkring 650 har befolkningen att döma av fynden starkt tilltagit inom detta område. Här utbildas seden att nedsätta urnorna med de brända benen i stenkistor under flat mark; oftast förekomma flera begravningar i samma kista, ända till c:a 30 urnor i samma grav. Urnorna ha stundom form av ett människoansikte. Den ifrågavarande germanska kulturen brukar därför kallas stenkistgrav- eller ansiktsurnokulturen. Under tiden 650—500 utvidgas området för donna kultur, den sprider sig i öster till västra Ostpreussen (Samland hade tidigare indragits inom densamma) och i söder till södra Posen, norra delen av Kongresspolen, Nederschlesicn och Mcllanschlesicn öster om Öder. 180 Smärre meddelanden. Inom de av germanerna erövrade områdena ö. om Odör bodde tidigare sannolikt folk av illyrisk-tracisk slam; dessas gravar bestå av urnor med brända ben, ställda under flat mark och samlade till stora gravfält. 1 do nyssnämnda delarna av Posen, Polen och Schlesien slår den germanska kulturen vid tiden omkring år 500 f. Kr. fullständigt igenom, och den föregående kulturens borganläggningar ha bränts. Det är alltså tydligt. att här försiggått en krigisk erövring. Den gamla befolkningen har delvis gått under, delvis lämnat landet, men även delvis — vilket framgår av inslag i den nya kulturen — gått upp i den nya. Under loppet av tiden 500—300 ändras det östgermanska gravskicket, så att stenkistorna försvinna och gravarna bli enstaka nedsatta urnor. Även ansiktsurnorna degenerera till vanliga urnor. Samtidigt förskjutes tyngdpunkten av den östgermanska bosättningen till Schlesien, Posen och Kongresspolen och utvidgas till västra Oderstranden av Mcllanschlesien och delar av överschlesien, vidare till södra Kongrcsspolen ända över Bug ooh till Osl-Galizien. Emellertid upphöra c:a 300 t. Kr. fynden totalt i hela det östgermanska området, och fynd saknas där ända till c:a 150 å 100 f. Kr. De nya kulturer, som vid denna tid uppträda, den burgundiska i norra och den vandaliska i södra delen av detta område, ha intet med den föregående germanska att göra. Man har tidigare varit av den meningen, att den sistnämnda varit vandalisk, men sedan det blivit klart, att den vandaliska kultur, som vi känna från århundradena närmast omkring Kr. f., är skild genom ett par århundradens lucka från den tidigare germanska och att intet samband förefinnes mellan de bäggo kulturerna, förfaller denna mening. På senare år har man börjat luta åt den meningen, att det folk, som uppburit den tidiga germankulturen östor om Öder, vilken försvinner c.:a 300 f. Kr., varit bastarnerna. Därmed skullo ju stämma, att de tidiga Ostgermanerna förskjutit sig allt mer åt sydost, medan bastarnerna omkring år 200 uppdyka vid Svarta havet. Man uppmärksammade, att stenkistgravar iiven funnos nere i Volhynien. Och nyligen har den tysko arkeologen dr Kurt Tuckonborg funnit det avgörande beviset tör, att dem tidiga östgerraanska kulturen varit uppburen av bastarnerna. På en studieresa i Sydryssland år 1928 har han nämligen konstaterat åtskilliga lerkärl av former, som äro typiska för don östliga gormankulluren före c:a 300, i Ukrania, särskilt i guvernementet Poltava, liksom även att dessa kunna förekomma flera tillsammans i samma grav. Även namnet bastarner (bastcrner) fär en slående förklaring under förutsättning, att här refererade resonemang äro riktiga. Man har ansett det vara identiskt med ordet "bastarder", medan namnet) skirer ju betyder "de rena". Men beteckningen "bastarder", "de blandade", skulle ju passa utmärkt för ett folk, vilket vi sett i sig upptaga delar av det illyrisk-traciska urnefälifolkot Skirerna skulle då vara en mera oblandat germansk stam, kommen från Skandinavien eller Nordtyskland väster om Öder. Det skulle vara dessa eller andra rena germaner, som givit det uppblandade folket det Litteratur och kritik. 181 förklenande namnet bastarner, vilket detta sedan upptagit som stamnaran; paralleller till en sådan procedur äro icke sällsynta. Det kan tilläggas, att redan dr T. J. Arne i sitt 1917 utgivna arbete "Dot stora Svitjod" fäst uppmärksamheten på lerkärl och halsringar av germansk typ i Sydryssland, vilka enligt honom skulle härröra från tiden omkring år 400 f. Kr. eller öde århundradet. De skulle emellertid enligt honom snarast vittna om inflytelser, ev. folk förskjutningar, frän den jylländska halvön. Arno har även i sydryska gravfynd från de två senaste århundradena f. Kr. velat finna spår av bastarnerna och andra östgormaiiska stammar. Birger Nerman. Litteratur och kritik. K j e l l i n , H e l g e , Die Kirche zu Karris es Skrifter utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund XI, Lund 1928. Jag vet intet land i Europas stater, där de nuvarande politiska gränserna sammanfalla med medeltida konstgeografiska. Länder av mycket stor rikedom på städer, kloster och borgar sönderfalla inom medeltidens konstvärld i flera områden, som delvis gripa in i andra (nuvarande) riken. A andra sidan förefalla fattigare länder gärna sammanslutna till större gemensamma konstområden. Egna lagar härska inom konstens naturlära, lagar, enligt vilka ett visst minimum av människoanlal och av makt begäres som basis för ett konstområde. Det är tydligt, att det nuvarande Sverige under medeltiden i stort sett bör anses sammanhängande med Danmark, tyska nordsjökusten, Lettland och Estland samt Finland. Detta förhållande har jag sökt att påvisa i ort flertal skrifter och föreläsningar, såsom t. ex. i "Den baltiska Nordens kyrkor", Upsala 1924, i "Das baltisch-nordische Kunstgebiet", i Nordelbingen, Beiträge zu Heimat-Forschung, Bd 6, Heide in Holstein 1927, s. 271, samt på engelska i de föredrag jag hållit 1929 i Princcton över svensk konst, vilka snart skola publiceras genom Princeton Universitets försorg. Ett av de tydligaste bevisen på huru innerligt förenade de baltiska, kusterna i smakhänseende voro, är don gotländska exporten av konstverk och konstnärer under 1200- och 1300-talen bl. a. till Estland och Lettland. Professor Ewert Wrangel i Lund erinrade redan i ett av honom lämnat bidrag till Dehios' och Bezolds klassiska verk, Die Baukunst des Abendlandcs II, 415, om att gotlänningar år 1186 anlitats för ett bygge i Uxkull i Livland m. ra. Ar 1924 visade jag genom parallellavbildningar i "Den haitiska Nordens kyrkor"' hur fullkomligt gotländska vissa nordestländiska hallkyrkors interiörer te sig. Lyckligtvis har nu denna för uppfattningen om don nordligaste europeiska konsten så viktiga östhaitiska region börjat bli föremål för noggrann vetenskaplig bearbetning, i det att den svenska konsthistorikern dr. Helge Kjellin, vilken tidigare varit innehavare av professur i Dorpat, nu som professor i Riga ägnar sin energi och erfaren-