Riksantikvarieämbetet

Under 2024 har en tematisk undersökning med fokus på museerna kulturmiljöarbete genomförts. Undersökningen följer en fastställd arbetsprocess inom kultursamverkansmodellen. Fakta från befintliga källor som Kulturdatabasen, Myndigheten för kulturanalys, Boverket med flera har sammanställts i ett underlag för dialog som även innehåller en samtalsguide. Inbjudan till dialog och underlag har sänts till landets regionala kulturchefer och till de museer som ingår i kultursamverkansmodellen. Dialoger genomfördes i september 2024 och en sammanfattning av dialogerna finns i rapporten.

Rapporten beskriver övergripande systemet för kulturmiljöarbete, det vill säga lagstiftning, olika aktörer och deras roller, samt hur systemet förändrats under de senaste 50 åren. Fokus är på de regionala kulturhistoriska museernas långsiktiga och omfattande arbete med kulturmiljö och hur det förändrats i takt med att kulturmiljöarbetet blivit ett allmänintresse för alla delar av samhället. Museerna i gruppen länsmuseer har haft uppdrag av staten via bidragsförordning att bistå olika parter med kulturminnesvårdande uppgifter men det uppdraget har avvecklats och är sedan kultursamverkansmodellens införande helt borttaget. Regionernas kulturmiljöarbete är idag regionernas ansvar. En funktion som regionantikvarie skulle komplettera kommun- och stadsantikvarier och ge en sammanhållen struktur för främjandet av kulturmiljöns värden i regionala samhällsbyggnadsfrågor och i arbetet för regional utveckling.

I kulturplanerna bör det göras tydligt att de regionala kulturhistoriska museernas verksamhet både främjar de nationella kulturpolitiska målen och målen för kulturmiljöarbetet. Museerna har sedan länge en viktig samhällsfunktion med att bygga upp och förmedla kunskap om respektive regions kulturmiljö. De har även ett kostnadskrävande förvaltningsansvar för samlingar, arkiv och fastigheter. Fastigheternas vård kan även medföra så kallade antikvariska överkostnader genom att specifika material och hantverkstekniker ska användas. Förutsättningarna för att dela upp kultursamverkansmedlen i lokal- och fastighetskostnader samt verksamhetsbidrag bör därför undersökas.

Rapportens avslutande diskussion leder fram till sex slutsatser av betydelse för kultursamverkansmodellens ingående parter att arbeta vidare med. Dessa är:

• Kultursamverkansmodellen ger regional variation och stödjer en decentraliserad samhällsförvaltning.

• Regionala kulturhistoriska museer har stor betydelse för kulturmiljön.

• Kultursamverkansmodellen främjar de kulturpolitiska målens uppfyllelse, men de kompletterande målen för kulturmiljöarbete bör göras mer synliga.

• Länsstyrelserna har uppgifter för kulturmiljö och ska samverka för att nationella mål får genomslag i respektive län.

• Museerna i kultursamverkansmodellen har inget formellt ansvar för kulturmiljö enligt lag eller förordning.

• Samhällsbyggnadsinriktat kulturmiljöarbete utgör volymmässigt en mindre del av verksamheten vid länsmuseerna.

Kulturarvsföremål är ofta komplexa föremål sammansatta med olika material som åldrats genom åren. Forskningsfrågorna inom området heritage science kan ställas ur flera synvinklar: det historiska sammanhanget och bevarande aspekter, men även kring tillverkning och användning av föremålet. Naturvetenskapliga analysmetoder används mer och mer, men ibland ligger frågeställningarna bortom vad som går att svara på med de mer konventionella analysmetoderna. Då kan synkrotron- och neutronanalyser vara en möjlighet. Synkrotron- och neutronanalyser görs vid storskaliga forskningsinfrastrukturer på ett fåtal platser i världen. I Sverige finns en synkrotronanläggning i Lund – Max IV – och i dess anslutning är en neutronanläggning under uppbyggnad – European Spallation Source (ESS).

Synkrotronstrålning är en mycket kraftig röntgenstrålning, vilket gör att analyser kan utföras med bättre noggrannhet än med andra röntgenmetoder. Då strålningen är mycket fokuserad kan ytterst små provmängder analyseras. Neutronstrålning, å andra sidan, kan tränga in djupare i ett material, vilket kan användas för att studera insidan av komplexa föremål. Vidare kan neutronstrålning användas för att studera organiska material och andra svåranalyserade föreningar så som vatten.

Rapporten avser att visa på möjligheter och utmaningar med att använda synkrotron- och neutronmetoder inom kulturarvsområdet, men även visa på de risker som finns. Exempel på forskningsfrågeställningar för ett flertal olika material- och föremålskategorier ges där många av frågeställningarna kretsar kring följande:

- Spårämnesanalys för proveniensbestämning: glas, keramik och pigment

- Visualisering av innandömet av ett föremål genom radiografi och tomografi: metalliska föremål eller stenskulpturer

- Fuktgradienter och vatteninnehåll: arkeologiskt material, träföremål och byggnadsdetaljer

- Mikrostrukturen hos olika material: fibrer, metalliska material, arkeologiska gravfyndigheter

- Inre påfrestningar i material: tillverkningsmetoder, ombearbetningar eller tidigare konserveringsåtgärder.

Rapporten ger även en generell beskrivning över ansökningsprocessen för att ansöka om analystid, inklusive en övergripande checklista med frågeställningar att beakta innan en ansökan utarbetas. En ansökan om analystid vid någon storskalig forskningsanläggning kräver vanligtvis samarbeten mellan ägaren av föremålet/frågeställningen, forskare vid forskningsinfrastrukturen och en samarbetspart som har erfarenhet av både kulturarvsforskning och storskaliga forskningsinfrastrukturer för dataanalys och tolkning av resultat, exempelvis Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet deltar även i nationella nätverk kring synkrotron- och neutronforskning och kan vara en länk för vidare samarbeten.