Enligt kulturmiljölagen (KML) ska en lämning uppfylla ett antal rekvisit för att kunna skyddas som fornlämning. Den 1 januari 2014 infördes ett fjärde rekvisit till de tidigare tre – att en lämning inte kan antas vara en fornlämning om den tillkommit 1850 eller senare. Som ett tillägg infogades också att länsstyrelsen kan fornlämningsförklara en lämning som antas ha tillkommit 1850 eller senare om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Avsikten med att införa tidsgränsen 1850 var enligt regeringens proposition1 att förtydliga fornlämningsbegreppet, dvs. definitionen av fornlämning, och att tillämpningen skulle bli mer enhetlig.I denna rapport redovisas hur länsstyrelserna har tillämpat det nya rekvisitet vid bedömning av en lämnings antikvariska status. I fokus står att undersöka på vilka grunder och med vilka motiv länsstyrelserna gör bedömningen om lämningen tillkommit före eller efter 1850 samt vilka konsekvenser som införandet av 1850-årsgränsen har medfört. I kartläggningen ingår även att undersöka i vilken mån länsstyrelserna fattat beslut om fornlämningsförklaring av yngre lämningar. Till grund för kartläggningen ligger svaren från samtliga länsstyrelser på en enkät, intervjuer med länsstyrelsehandläggare, undersökare och intressenter samt en genomgång av beslut fattade av länsstyrelserna under året 2016 enligt 2 kap. 11-13§§ KML.